Jag har varit sjuk. Influensan slog till precis när vi skulle dyka in i papperssamlandet jag låg där skakande av frossa med kräkhink bredvid sängen.
- Jättebra, sa A som inte alltid visar sin mest ömsinta sida när han tänker praktiskt, då kan du ju passa på att ringa runt till alla ställen när du ändå bara är hemma.
Och så skuttade han iväg till jobbet, hur frisk och kry som helst. Grrrrr.

Av rent praktiska skäl tvingades jag skjuta upp ringandet en dag (man kan helt enkelt inte prata i telefon när man spyr) men dag två samlade jag kraft och, uppstöttad av oräkneliga kuddar och med en nöjd katt i knät, började jag beta av listan.
Först ringde jag min födelseförsamling eftersom det var där vi gifte oss (ska brudens föräldrar betala bröllopet får bruden minsann gifta sig ”hemma”). Vi hade bestämt oss för att inte slösa tid på att leta upp det förbaskade vigselbeviset (måste bli mer organiserad av mig, vi tappar jämt bort allting! Det funkar inte när man blir mamma. Kommer det med mamma-hormonerna eller bör vi anmäla oss till någon kurs?) utan helt enkelt beställa ett nytt.
- Ja, hej, jag heter S och gifte mig med A i er församling förra året. Vi hittar inte vårt vigselbevis och eftersom vi ska adoptera så skulle vi behöva ett nytt.
Kände mig stolt över min ärliga approach, hade tänkt säga att det kommit bort i flytten, brunnit upp eller något liknande som lät mer dramatiskt än slarvigt men, men, kom fram till att de på pastorsexpeditionen ändå inte har något inflytande över om vi får adoptera eller inte så det var lika bra att säga sanningen.
- Ni behöver inget vigselbevis för att adoptera, svarade pastorsexpeditionstanten.
- Ööööh, mumlade jag och slet papperssamlarlistan från katten som höll på att strimla den till konfetti i mitt knä. Hade jag feberhallucinationer? Stod det inte kopia på vigselbeviset på listan? Jo, mellan avtrycken av små kattänder stod det just så, tydligt och klart.
- Jo, sa jag, det står det. Kan vi få ett nytt tack?
- Nej men det är inget juridiskt papper, svarade damen bestämt, de menar att ni ska skicka ett papper som finns på skattemyndigheten. Ring dit.
- Men… Jag tvekade. Alla adoptivföräldrar är kanske inte lika trögtänkta som jag. Och alla har definitivt inte nästan 40 graders feber när de ringer. Men Organisationens instruktioner har, vid genomläsning i icke-febrigt tillstånd verkat väldigt tydliga. Kan det verkligen vara så att de skriver vigselbevis men menar något annat?
- Jag tror faktiskt att de menar vigselbevis för det står vigselbevis här, sa jag så övertygande jag någonsin kunde och längtade efter en treo. Eller två. Eller kanske ett helt rör när jag ändå är på gång.
- Nejdå, de menar ett papper från skattekontoret, ring dit. Tack så mycket.
Förbluffad insåg jag att hon lagt på.
Efter en plågsam färd till badrummet och intag av två treo (det stod på paketet att man inte skulle ta mer än två och min nya ansvarsfulla livsstil innebär att jag lyder sådana råd) samt en power-nap på ca två timmar ringde jag skattekontoret i stan och fick reda på att det inte finns något sådant papper, alltså ett papper på att vi är gifta.
- Då får jag skicka ett personbevis var, sa den trevliga skattekillen. Där står det ju vem ni är gifta med och sedan vilket datum.
Kisande studerade jag Organisationens instruktioner igen. Nä, vigselbevis. Singular. Ett papper. Kan inte vara dessa personbevis de menar.
- Ska jag skicka dem? undrade killen.
- Kostar det något? frågade jag som börjat föra kassabok över hur mycket adoptionen kostar oss (vuxenpoäng så det skvätter om det! Vet inte varför jag fick den här idén men nu är jag igång. Vet inte om jag ska räkna med utebliven inkomst dock)
- Nej, säger han och lät aningen förvirrad.
- Skicka det då tack.
Jag la på luren, tog ett djupt andetag och ringde pastorsexpeditionen igen. Den trevliga approachen var ett minne blott.
- Det ÄR ett vigselbevis jag ska ha, var snäll och skicka det IDAG, det är bråttom!
- Men, sa damen snorkigt, det är ju inget juridiskt papper…
- Det skiter Kina i! De vill även veta vem som ska ta hand om vår unge när vi dör, tror du det är juridiskt va?! Snälla, skicka bara pappret! Organisationen säger att de vill ha det och vi får väl utgå från att de har koll?!
Damen lovar muttrande att skicka och jag sjönk ner i feberyra igen efter att ha mailat A att han fick beställa ur dopböckerna via Internet. Phu!

Och så har det börjat.
Vi tittar igenom listan med uppgifter och försöker dela upp dem. A får i uppgift att hitta vårt vigselbevis. Jo, vi vet att vi fått ett men det var verkligen anskrämligt ful med en hiskelig och nästintill skrämmande Jesusbild i guldtryck. Jag troooor att bilden på det ska föreställa att Jesus ger oss sin välsignelse och det är schysst men han såg mer sträng än mild ut och prästen borde ha gått en textningskurs innan han skrev sådana här dokument och… Ja, summan av kardemumman är att jag efter bröllopet tänkte att ”jaja, det där urfula pappret är ju inget vi har direkt nytta av” och stoppade undan det i någon garderob. Eller låda. Eller kartong. Och eftersom A inte kan ringa ostört (den som uppfann det öppna kontorslandskapet har uppenbarligen aldrig försök genomföra en adoption utan att hela världen ska få reda på det) får han leta-vigsel-bevis uppgiften medan jag ska ringa olika register.
Vårt första gräl uppstår när A helt i förbifarten säger att han ska försöka hitta vigselbeviset i helgen.
-Vaddå i helgen?!? utbrister jag. Du måste göra det NU förstår du väl?!
- Vaddå nu? Nu ska jag ju gå och lägga mig. Och i morgon ska jag först jobba och sedan träna. Och sen i veckan är det ju det där projektet på jobbet så jag kommer att behöva jobba över och när jag kommer hem sent kan jag ju inte börja tömma garderober och så.
- Du måste hoppa över träningen, säger jag bestämt. Fattar du inte, varenda sekund är viktig! Ju längre tid detta tar, desto längre tid får vi vänta. Och väntetiderna i Kina kommer bli oääääändliga!
- Hur vet du det?
- Det står på Internet.
A blänger surt.
- Du borde förbjudas att använda Internet. Du är helt internetifierad. Adoptions-site-beroende!
- Det är jag inte alls, fräser jag på bästa 6-årings-manér. Men jag tycker vi har väntat länge nog. Nu kan vi faktiskt påverka själva. Då kan vi väl jobba undan snabbt? Om du bara skippar träningen och hittar det förbannade vigselbeviset så fixar jag resten. Jag lovar! Och förresten så behöver du inte träna, du är ju redan vältränad! Skitsnygg tycker jag...
A ser skeptisk ut men med smicker kommer man långt. Han lovar att komma direkt hem från jobbet och systematiskt, på värsta CSI viset finkamma lägenheten tills han hittar la vigselbevisa. Bra. Nu ska jag bara räkna ut var man hittar utdrag ur dopboken? Vad är en dopbok? Vem har dem?!

Vi har skrivit ett kontrakt med Organisationen. I kontraktet stod det, rätt översatt från adoptionska till svenska, att de inte på något vis tänkte ta ansvar för att vi kommer få något barn. Det var så många undantag och så många meningar som i klarspråk meddelade att nej, det kommer troligen inte att bli någon kinaunge för oss och blir det inte det får vi inga pengar tillbaka. A såg lätt förfärad ut när han läste igenom det (jag ville skriva på innan jag ens läst det men den mer ansvarsfulle av oss hejdade mig) och vi var tvungna att konsultera min pappa. Som konstaterade att ja, han skulle då aldrig ha skrivit på ett kontrakt i den storleksordningen (rent ekonomiskt) på de villkoren men att vi väl inte direkt befann oss i ett läge där man kunde varken förhandla eller pruta. Så vi skrev, med lite lätt darr på handen, på och sedan betalade A den största räkning vi någonsin fått (var faktiskt tvungen att ta en skärmdump på den och spara).

Nu är vi verkligen officiellt igång!

I fredags kom vårt medgivande med posten så vi passade på att fira lite till, när vi nu hade det skriftligt liksom. Det är ju det man ska göra säger folk till mig stup i kvarten, passa på att göra saker man inte har tid till sedan när man får barn. Vi antog att champagnefirande tillhör den kategorin så vi körde på.

Nu är det dock måndag igen och vi har begett oss in i Pappers-samlar-land. Eller i alla fall en förort till Pappers-samlar-land. Jag ringde Organisationen i fredags ivrigt hoppande upp och ner med medgivandet i handen, glatt hojtande osammanhängande ord. Vad jag ville ha fram var frågan: Vad gör vi nu?! Och mirakulöst nog så fattade handläggaren detta. Talar leende (ja, ibland kan man faktiskt se leenden genom telefonluren, visste ni inte det?) om att nu ska vi skicka in hemutredningen tillsammans med fullmakten och läkarintygen vi gjorde för hemutredningen.

Alltså har jag idag tagit med hemutredningen, noggrant instoppad i en mapp (har lärt mig lite sedan vi fick fläckar på hemutredningsansökan) till jobbet för kopiering.
Problem som står framför mig:
1. Ingen på jobbet vet att vi ska adoptera så jag måste kopiera hemutredningen i smyg.
2. Vår kopieringsapparat är väldigt temperamentsfull, det tillhör definitivt inte ovanligheterna att den både skenar och slår bakut.
3. Vår kopieringsmaskin verkar avsky mig.

Jag väntar till de andra kilar ut för att röka. Himla skönt att man aldrig fallit in i sådana ovanor. Det skulle inte hemutredaren ha gillat minsann… Hm, hemutredaren. Hemutredningen! Jag kommer på vad det var jag skulle göra och sliter hastigt upp mappen ur min väska. Alla papper flyger ut på golvet. En intet ont anande kollega som går förbi böjer sig ner för att hjälpa mig samla ihop dem.
- Neeej! tjuter jag åt kollegan som tar ett skrämt skutt bakåt. Inser att jag måste förklara mitt beteende.
- Alltså, du hinner inte plocka upp för…Camilla ville att du skulle leta upp henne med en gång. Det gällde det där mötet du vet?
- Vilket möte?
- Inte vet jag, fräser jag och samlar ihop papper med en sällan skådad hysteri. Fråga Camilla! Skynda dig!
Kollegan knatar iväg med en bekymrad rynka i pannan. Kommer på att han sitter med på lönesamtal och inser att jag nog inte ska räkna med någon jätteökning i år.
Med papperna slarvigt instoppade i mappen ilar jag bort till kopieringsrummet. Fan också, maskinen är inte påslagen! Nu kommer det ta ett halvår för den att köra igång. Trycker irriterat på on knappen, hårt och bestämt. Maskinen piper motvilligt och kör igång. På displayen blinkar ett retligt ”Värmer upp”. Efter evigheter försöker jag trycka min kod men maskinen piper surt till svar och orden ”Vänta fyra minuter” syns i displayen. Grrrrrrr! Kollegorna lär ju vara tillbaka innan dess. Det är skitkallt ute (fast det nyss var sommarvärme, märkligt).
Hoppar lite jämfota av otålighet medan jag väntar. Försöker lista ut vilken ordning papperna ska ligga men ger upp. Inser att sidorna är numrerade, milde tid så fiffigt. Lyckas få dem i rätt ordning och ska just lägga dem, med texten uppåt, i den där lilla luckan man använder när man ska kopiera flera sidor när Camilla sticker in huvudet i kopieringsrummet. Hon ser något irriterad ut.
- Sa du till Per att jag ville prata med honom?!
- Eh, ja, sa du inte det?
- Är du knäpp eller? Jag har ju varit hos tandläkaren och kom just!
- Öh, jasså, hoppsan ja, då missuppfattade jag visst.
Camilla ser konstigt på mig, skakar lite på huvudet och försvinner sedan bort i korridoren. Jag hör hur de andra kommer tillbaka från rökpausen så jag slänger ner papperna i luckan, knappar hysteriskt in min kod, slår fel två gånger, fattar inte det, var det inte början av telefonnumret till killen jag var kär i när jag gick i sjuan jag hade som kod? Kattens födelsedag då? Faaaan, mormors namnsdag? Jaaaa, bingo! Trycker på knappen och maskinen börjar mata.
Pia sticker in huvudet.
- Ska du kopiera mycket eller? Undrar hon samtidigt som hon kikar mot högen av färdigkopierade papper.
- Nädå, säger jag hastigt och rafsar ihop papperna samtidigt som maskinen ger upp ett triumferande tjut.
- Oj, säger Pia förstrött, ett papper verkar ha fastnat. Hoppas det inte var något viktigt för den bränner ju oftast sönder dem.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas i panik. Kan man få en ny hemutredning om man berättar att kopieringsmaskinen åt upp den förra? Eller ogiltigförklaras utredningen om man slarvar så?
Med de färdiga kopiorna under armen (är det ok om hemutredningen är okomplett och skrynklig när man skickar in den till Organisationen?) och svetten lackande bryter jag mig in i maskinens innanmäte med våld. Var är det jävla pappret? Har det redan förvandlats till aska? Som i Harry Potter eller vilken bok det nu var. Fan, fan, fan! Hur kan arbetsplatser vara så oansvariga, bara sätta in livsfarliga maskiner så där, utan att utbilda personalen? De borde ha en speciell person som skötte kopieringen åt folk. Någon som hade kopieringskörkort liksom. Körkort för tung kopieringsmaskin. Det vore ju väldigt bra för dels skulle det skapa fler jobb och det behövs ju i Sverige och dels skulle det skona många människors nerver.
Jag kan inte se pappret. Jag vet inte var man mer kan öppna. Jag är redo att börja storgråta och ge upp drömmen om en liten Kina-unge när jag hör steg bakom mig.
- Behöver du hjälp?
Vaktmästaren! Han kan allt om trilskande kopieringsmaskiner. Knappt har jag hunnit nicka med förkrossande olycklig min och hasplat ur mig att pappret är superviktigt förrän han har öppnat en massa hemliga luckor och plockat ur mitt papper, helt oskatt och fint. Knappt ens skrynkligt (vilket är mer än man kan säga om papperna under min arm men man kan faktiskt stryka papper). I en handvändning har han dessutom kopierat det och sedan, när han räcker över de dyrbara dokumenten säger han lågt och med en förtrolig blinkning:
- Min systerdotter och hennes man adopterade från Korea förra året. En underbar pojke fick de. Lycka till!
Och så är han borta lika fort som han dök upp.

Tanten är fortfarande sjuk (tvingar A till att ringa och fråga så att jag ska slippa prata med Tara-damen igen) så jag tar itu med projekt Ringa-nämnden. De ska veta säger folk, det ska finnas en styck sekreterare där ute som vet och henne/honom ska jag ha tag på.
Jag ringer kommunens växel, aningen osäker på vem jag ska be att få prata med.
- Eh, ja, hej, jag… alltså, min man och jag ska adoptera, om vi får medgivande alltså, och nu undrar jag om vi har fått medgivande. De hade möte i förrgår och eftersom vår utredare är sjuk…
Jag känner att jag låter fjortonårig och helt osammanhängande och jag förstår om personen i andra änden tänker att ”Jisses, hur kan den förvirrade människan ens komma på frågan för adoption?”
- Ja, det blir väl socialnämnden då va?
- Öh, ja, jag tror det…
Hur ska jag veta det? Hade jag vetat det hade jag väl ringt direkt dit, tänker jag förvirrat.
- Jag kopplar.
Plötsligt får jag en annan människa i luren och efter att återigen ha stammat fram mitt ärende blir jag kopplad till en tredje person.
- Sekreteraren är inte här.
Men hallåååå! Vad är detta?!
- Är hon också sjuk?
Blir lite orolig över om det är någon epidemi som rasar inom de sociala myndigheterna. Eller kanske en komplott?! Någon vill att vi inte ska ha barn och kör med biologisk krigföring, typ virus och så, mot de som bestämmer.
- Nej men hon sitter i möte resten av dagen.
Okej, ingen epidemi. Men vad hjälper det mig.
- Men vem kan då tala om för mig om vi fick ja? Undrar jag undergivet och försiktigt.
- Er utredare får ju svaret och sedan skickas det hem till er.
Jag tror inte att den här damen läser tidning men hon låter ungefär lika engagerad som jag skulle göra om jag skulle prata om frimärkssamlingar.
- Men utredaren är ju sjuuuuk! protesterar jag.
- Ja, men då får ni brev hem.
- Nej men vänta! Det kan ju ta flera dagar! Och det är ju snart helg! utbrister jag förtvivlat. Vi måste få reda på detta! Jag kan fatta att du kanske inte tycker det är så viktigt, du kanske har en hel hop ungar eller kanske har bestämt dig för att inte ha barn men vi vill ha barn och det här beslutet avgör om vi får det eller inte! Det är faktiskt otrooooligt viktigt för oss så snälla, hämta någon som kan titta i ett papper och svara!!!
Det blir tyst i luren och jag inser att jag troligen förstört alltihopa. Nu hatar oengagerad dam nummer två mig och jag kommer aldrig få svar. Alternativt kommer hon att se till att vi inte får godkännandet.
Och faktum är att just nu bryr jag mig nästan inte. Varför fattar de här människorna inte hur viktigt detta är?! Varför är de så likgiltiga???
Så ljuder damens stämma i telefonen igen och jag kan knappt tro att det är sant när hon säger:
- Förlåt mig, jag förstår hur viktigt det är och att det är jobbigt att vänta. Kan jag få ditt mobilnummer så ska jag försöka ta reda på om ni fått medgivandet.

Tjugo minuter senare ringer hon tillbaka. Vi har fått vårt medgivande.

Nu är det ju eftermiddag. Och tanten har inte ringt. Så, fast jag inte tänkt göra det, ringer jag. Hon svarar inte. Efter en millisekunds tvekan ringer jag växeln i stället.
- Hon är sjuk idag, säger en oengagerad dam i andra änden av tråden.
Sjuk?!
- Men vi skulle ju få vårt medgivande idag! protesterar jag lamt. Alltså få veta vad nämnden sa.
- Ni har säkert fått medgivande, säger damen, fortfarande i samma oengagerade tonfall och jag ser för min inre syn hur hon sitter och bläddrar i Amelia samtidigt som hon pratar med mig. Eller nä, inte Amelia, vad heter den där andra tidningen, den för tanter?! Tara! Hon sitter där och läser Tara och säger att vi har fått medgivande fast hon inte vet vem vi är ens. Vi kan ju vara ett par där han har testickelcancer och hon håller på att återhämta sig från tyfus! Eller ett par som haft fyra biologiska barn som blivit omhändertagna av socialen. Hur kan hon säga att vi har fått medgivande bara sådär, tänk om jag tror på henne och så firar vi järnet och sedan är det fel, vi har fått avslag och kommer få leva utan barn resten av vårt patetiska liv! Det borde vara kriminellt.
Jag harklar mig och säger morskt:
- Det är möjligt att vi har fått medgivande men vi skulle faktiskt vilja ha ett säkert besked. Som du säkert förstår.
- Nåja, hon är i alla fall sjuk så hon har inte varit här och kollat mailen eller öppnat sin post.
- Du skulle inte kunna kolla hennes post då? föreslår jag och kan själv höra desperationen i min röst.
Hennes iskalla tystnad får mig att inse att jag gått för långt. Jag mumlar ett tack och lägger på. Verkar inte som om vi ska fira i kväll heller.

Hon har inte ringt.

Idag är det nämndmöte.

Jag har köpt bubbel, eller ja, Pommac, eftersom jag inte hann till Systemet innan de stängde men det är ju tanken som räknas. Det ska skålas. Frågan är bara när (såg ni?! Jag skrev inte om utan när!).
Utredningstanten har lovat ringa och meddela så vi slipper vänta på Brevet. Men hon har varnat oss att hon kanske inte får reda på det idag. Nämndmänniskorna har nämligen ibland möten som drar ut på tiden och vips så är det efter gå-hem-dags för tanten och hon har inte fått något besked.
- Men strunt i det ni, säger hon glatt, ni kommer ju få godkänt så ni kan fira i kväll i alla fall. Jag lovar att äta upp min hatt om ni inte får godkänt!
Ok, hur betryggande känns det då? Inte alls därför att
1. Tanten bär inte hatt (även om det troligen skulle klätt henne)
2. Vad fasen är det för tröst att hon käkar hatt om nämnden bestämmer att jag inte kommer att bli mamma?!?! Svar: Nada så klart.

- Här ska minsann inte firas förrän vi säkert vet, muttrar jag.
A, som svängt från orolig till orubbligt säker menar att vi kanske inte ska fira alls, bara se det som en punkt på den oändliga att-göra-för-att-någon-gång-i-den-avlägsnaste-framtid-man-kan-tänka-sig-få-ett-adoptivbarn-listan och gå vidare med vardagen. Men jag vill fira. Faktiskt. Det är inte så mycket att fira i den här oäääändliga processen så man får liksom passa på. Måste bara få beskedet först.

Huuuuuuuur ska jag få något gjort på jobbet idag!?!?!

Jag är absolut kolugn inför nämndmötet. Det är ju, som tanten säger, bara en formalitet.
De går i 99,99% av fallen på utredarens rekommenderade linje. Och det finns inget som skulle kunna få dem att ge oss avslag har hon försäkrat.
Vi har inga konstiga sjukdomar, inga stora svåra familjetrauman och hyfsade jobb. Vi har rätt ålder och har varit gifta ett tag. Vi är psykiskt stabila eftersom vi hoppat över IVF (obs! Inte mina ord utan utredar-tantens). Vi är adoptivföräldra-drömmen personifierade (återigen tantens ord när hon försäkrar mig att de kommer ge oss medgivandet).
Så jag är jättelugn. Så lugn att jag inte ens har frågat A om han är orolig. Gör det i förbifarten och han svarar:
- Ja, alltså egentligen har vi väl inget att oroa oss för men lite läskigt är det ju ändå…
Jag nästan dör. Va?!?! Är han orolig?! Han är ju den lugna av oss! Om han är orolig måste det finnas orsak! Fan! Kommer inte kunna sova förrän vi vet nu.

Jag visar A testet men han är skeptisk redan innan han får reda på vem som gjort det. När det går upp för honom att jag själv knåpat ihop det diskvalificerar han det helt. Onödigt tycker jag, det är ju ändå en test och vi behöver en sådan.
Jo, medger A, men jag kanske kan hålla med om att det är något vinklat, detta test? Hm.
- Älskling, det är inte det att jag har något emot Kina, säger han, men vi kan väl sätta oss ner och gå igenom alla våra alternativ?
Hm igen, är det inte det vi gjort det senaste halvåret?! Men visst.
Vi stryker Colombia/Brasilien. Inte för att det är dåliga länder (speciellt inte Brasilien med åtta månaders väntetid) utan för att man måste vara i landet i upp till åtta veckor. Personligen är jag mer än gärna åtta veckor i Brasilien, any day. Men min chef har nog lite andra åsikter. Ärligt talat vet vi faktiskt inte hur folk löser det?! Jag menar, barnbeskedet kan komma typ när som helst och sen ska man resa direkt efter, hur går det till? Går man inte till chefen och säger ”Hej svejs, på måndag åker jag till Brasilien en sväng. Vi ses om sju-åtta veckor. Ni fixar vikarie va?!”
Min chef hade inte blivit glad. As chef hade troligen fått en hjärtattack och dött. Då hade hela firman gått omkull och A skulle visserligen kunna resa till Sydamerika men inte ha något jobb när han kommer tillbaka. Hm, nej det går inte.
Thailand verkar trevligt men vi är båda överens om att vi inte vill vänta i Sverige på att få skicka papper. Vi har insett att många köat i Sverige läääänge för att skicka till Vietnam t.ex. och sen tvingats byta land. Nej, Thailand går tyvärr också bort.
– Men Indien då? säger A entusiastiskt.
Jag tvekar. De går ju inte efter någon turordning alls där.
– Men kan ju vara positivt, påpekar A. Vi kanske får barn direkt! Vi kanske är föräldrar innan sommaren. Kom igen gumman, du brukar ju vara så spontan!
Tja, det kanske man kan säga. Jag kan spontant köpa en ny vinterkappa eller ett par coola stövlar, inga problem. Jag kan spontant ringa runt och bjuda in våra vänner på en improviserad fredagsmiddag. Eller lura med A på en spontan weekendresa. Så ja, jag kan vara spontan. Men när det gäller vårt barn… Om vi skickar papper till Indien kan vi få barnbesked någonstans mellan direkt och två år. Vilket betyder att jag kommer att vänta på TELEFONSAMTALET varenda dag. Och att jag kommer att vara besviken varenda kväll. I upp till två år. Det klarar jag inte. Jag har för svaga nerver. A:s peppande om att vi kanske bara behöver stå ut med det i en månad eller två hjälper inte ett dugg alls.
Det är ju så att jag har haft tur i kärlek. Jag trodde länge att det inte var så men sen upptäckte jag att A fanns där och väntade på mig och insåg att det är sant. Jag har tur i kärlek och följaktligen otur i allt annat. Definitivt i spel och lotterier. Och detta är ett lotteri. Kan garantera att jag (vi) hade fått vänta längst av alla. Medan mina nerver totalt trasades sönder undertiden. Jag varnar A om att jag inte kommer bli kul att leva med om vi väljer Indien och han förstår faktiskt.
Kvar finns Kina. Och Kina it is.

Här kommer det, testet alla har väntat på:

Mamma Wannabes välja-land-test

1.Jag tycker väntetiden för vårt barn..
A: Blir som den blir. Det kan bli i morgon, nästa vecka eller om två år. Vi kommer får rätt barn i slutänden.
B. Gott kan ta två år. Vi har ingen brådska. Den som väntar på något gott…
C. Bör kunna beräknas någorlunda.
D. Bör ske i rättvis turordning. Ingen som ansökt efter oss ska gå före, det är ju orättvist!

2. Min bild av vårt kommande barn….
A. är en mörklockig liten flicka, eller kanske pojke.
B. Har ingen bild, vårt barn kan ju se ut precis hur som helst & det är underbart!
C. Tror det är en mörk, vacker pojke. Kaaaanske en liten flicka
D. En snedögd liten söting. Stoooor risk att det är en flicka.

3. När vi får barnbesked (ljuvliga tanke) vill vi…
A. Ha typ ett halvår på oss att inreda barnrummet, skicka presenter till vårt barn och i lugn och ro förbereda vår resa.
B. Störta iväg och vara i landet en längre tid. Underbart att slippa jobbet och lära känna kulturen under 6-8 veckor!
C. Boka en resa kombinerat med sol och bad på någon paradisstrand.
D. Ha några veckor på oss så man hinner fatta det som hänt och köpa barnvagn.

4. När det gäller språket…
A. Känns det som om det är bra om folk kan engelska, i alla fall på barnhemmet och i domstolen. B. Jag läste spanska i skolan!
C. Föredrar vi lite turistigare ställen där många förstår svenska eller i alla fall turistengelska.
D. Så är vi språkgenier. Det finns inte ett språk vi inte kan lära oss bemästra, både i tal och skrift. Vi är redo för utmaningen!

5. Väl i landet vill vi….
A. Klara oss själva och vänja oss vid barnet genom att besöka barnhemmet flera gånger först. Eventuellt reser bara en av oss. Förhoppningsvis är det inte regnperiod.
B. Genast ha hand om vårt barn och sedan lära känna det under åtskilliga veckor, i lugn och ro på pensionatet. Vi vill också hålla hårt i plånböcker och vigselringar.
C. Sola, bada, äta god mat och akta oss för tsunamis.
D. Åka på sightseeing! Man måste ju känna till barnets ursprungsland ordentligt. Lyxhotell är skönt och vi älskar charterresor.


Testresultat:
Om du har flest A. ska ni välja Indien
Om du har flest B. ska ni välja Colombia (eller kanske Brasilien)
Om du har flest C. ska ni välja Thailand
Om du har flest D. ska ni välja Kina

Jag fick mest D och eftersom sådana här tester (särskilt de man konsturerat själv) är 100% tillförlitliga så avgör det väl saken antar jag.

Brasilien?! Det kan ju inte komma nya länder ner-ramlande så där, och störa vår valprocess! Brasilien! Det är ju ett jättefint land! Hm, attans, varför ska det vara så svåååååårt!!!

Jag läser era bloggar också! Inte var dag och jag kommenterar inte alltid men ni ska veta att jag läser och att det hjälper mig.
För att hitta er lätt har jag listat några bloggar bland länkarna men jag tar gärna emot förslag på fler! Så har du eller nån anna du känner till en blogg som ni vill jag ska länka till så maila eller kommentera adressen. Mitt enda villkor är att den ska ha något med adoption att göra. Dvs att man har, ska eller funderar på att adoptera och skriver om detta ibland i bloggen.

Hör av er!

Jag bestämmer mig för att ringa runt till organisationerna. Det finns ju faktiskt flera och även om det väl inte är direkt troligt att någon av dem har något kul test som kommer ge oss alla svar vi behöver så kanske man kan få rekommendationer och närmre besked om väntetid.
Vi, som säkert då enligt x antal experter på adoptera.nu (har ni lagt märke till att 99 % av folket där anser sig vara just experter) är hemska blivande adoptivföräldrar, känner nämligen inte alls att det ”sjunger i hjärtat” eller att vi ”kommit hem” när vi tänker på ett specifikt land. Vi tycker alla verkar ok. Alla är spännande och fascinerande så japp, väntetiden är en viktig punkt i det hela.

Jag stänger alltså in mig på jobbet och ringer upp organisationerna.
Alla är trevliga entusiastiska och berättar gärna vilka länder de tror vi kan vara aktuella för. Inga direkt nyheter men i alla fall, skönt att bolla lite tankar och idéer. Det enda jag tycker är märkligt är att det verkar hur vanligt som helst att vänta i Sverige! Alltså sikta in sig på ett land, bli medlem och så vänta tills man får skicka. Milde tid, hur vågar man det undrar jag?! Under den tiden man väntar kan det ju hända vad som helst i landet och så har man kanske väntat ett år eller mer helt förgäves! Nä usch och fy! Det är vi helt överens om att vi inte vill.

Strax före lunch ringer jag den sista organisationen. Vår organisation. Jag säger att vi är sökandemedlemmar, att vi snart (för allt är ju faktiskt relativt) får vårt medgivande och nu skulle vilja veta vilka länder vi kan välja mellan.
- Det kan vi inte svara på.
- Nähä, vem kan då svara på det? undrar jag som tänker att kvinnan på andra sidan luren kanske har en liten släng av schizofreni och därför säger "vi" om sig själv men menar att någon annan på organisationen kan hjälpa mig.
- Ja, alltså vi måste ju först få in er hemutredning.
- Eh, jaha, säger jag lite förvirrat, men vi är ju helt friska och jag har ju gett dig vår ålder, samlevnadstid och hur länge vi varit gifta. Och vi klarar alla BMI-krav utan problem. Religiösa kan vi inte påstå att vi är. Och vi har papper på att vi har svårigheter att få biologiska barn. Vad mer behöver du veta för att kunna tala om vilka länder vi kan söka från?
- Vi kan inte svara på det förrän vi fått in er hemutredning.
- Men den är ju inte klar ännu!
- Då får ni vänta.
- Man hallå, hör på här, säger jag som börjat titta mig överaxeln efter Dolda kameran-teamet (fast det programmet är väl nedlagt i Sverige?!). Ni skriver ju ut kraven på hemsidan. Och att man ska kontakta en adoptionskonsulent för mer information! Är du inte adoptionskonsulent? För jag bad faktiskt växeln koppla mig till en sådan!
Jo, kvinnan är adoptionskonsulent visar det sig och nu verkar hon vara en irriterad sådan. Konstigt nog. För det är ju jag som borde bli irriterad, eller? Jag har ju bara följt instruktionerna på Organisationens hemsida.
- Okej, säger jag till sist, så du säger att man inte kan få information om något förrän ni har fått hemutredningen? Så om jag faxar den till dig så fort vi får den så kan jag ringa sedan och få svar?!
- Ni måste skicka den och sedan kontaktar vi er inom två veckor med förslag på länder ni skulle kunna passa för…
Två veckor?!?! Är hon rent från vettet?! TVÅ VECKOR!!! Alltså, vad är det MED folk?! Tid kanske inte är pengar i detta fallet men den är fan ta mig värdefull!!! Och nu tycker hon att vår hemutredning ska samla damm hos dem i ytterligare två veckor innan vi kan börja samla papper?! No way säger jag bara.
Kvinnan anar väl på min upprörda flämtning och sedan kompakta tystnad att detta inte direkt var vad jag ville ha till svar.
- Det är faktiskt helt omöjligt att rekommendera land utan att ha läst hemutredningen! säger hon med väldigt defensivt tonfall.
- Jasså, svarar jag, konstigt då att de andra organisationerna inte hade några som helst problem med det.

Den kvällen byter vi organisation. Vi har nu fyra länder att välja mellan:

Colombia
Thailand
Kina
Indien

Jag vet att ni tror jag har bestämt mig för Kina men det har jag inte. Inte helt. Och jag har i alla fall inte erkänt det. Inte för A i alla fall. Även om man kan tycka att min kina-matsfixering och mina lyckliga utrop var gång jag ser ett litet adopterat asiatiskt barn borde ge honom en ledtråd. Men men.
Vi är ju två om detta och jag bestämde mig för att lyssna på hans förslag. Generös som man är.
Det är ruggigt irriterande att vi är kvalificerade för typ 20 länder och så är det stopp i minst tio. Och av övriga tio är det låååång eller osäker väntetid i Sverige i sex stycken.
Vilket ger....fyra länder, som känns realistiska. Fyra länder. Fyra olika kulturer. Fyra valmöjligheter. Fan. Hatar välja. Jag är livrädd för att välja fel. Att vi ska välja land och nån annan från kursen välja ett annat (läs Kina) och få barn snabbare än vi. Då döööööööör jag! Även om vi får rätt unge i slutänden (vad jag nu har för nytta av det när jag är död).

Jag önskar det fanns ett test man kunde göra. Ni vet, som i Vecko Revyn när man var i tonåren. X antal frågor som man svarade på och sen vänder man på tidningen och får svar. På precis ALLT! Och även om jag växt ur Veckor Revyn så finns det ju faktiskt vuxenvarianter. Av testerna alltså. Jag gjorde en på nätet häromdagen, i en alldeles rumsren dagstidning, angående vilket parti jag ska rösta på. Varför kan du inte organisationerna då ha en?! Tror de hade vunnit många "kunder" på det...

Vad händer nu vill jag så klart veta, när hemutredningen är i hamn?
Jo, säger Tanten glatt, nu ska jag skriva utredningen och sedan ska den ju upp i nämnden. Nu ska vi se här när nästa nämndmöte är…Om tio dagar, jaha, nej det hinner vi ju inte…
Öh, va?! Vaddå inte hinner?! Hon ska knacka ner en hemutredning på fyra-fem sidor, inte skriva av bibeln. Och ja, hon har dator så hon behöver inte hugga ut orden bokstav för bokstav i sten heller. Hur kan detta ta mer än tio dagar?!
Tanten ler åt min otålighet (och A sparkar mig på smalbenet under bordet).
Jo förstår vi, först ska hon skriva ner alltihop. Sen ska vi läsa igenom och rätta det och så ska hon skriva om och sedan se till att nämnden har den färdiga hemutredningen två veckor före mötet där beslutet ska klubbas.
Men, säger hon och ler, de goda nyheterna är att det inte finns något som helst skäl till att vara oroliga eftersom vi är unga, friska och har bra jobb så nämnden kommer garanterat gå på hennes linje och godkänna oss. och det godkännandet kommer ske vid mötet i slutet av månaden, om lite mer än tre veckor.

Tre veckor. 21 dagar. Eller snarast 25 om man ska vara noggrann. Whooops, bara sådär så flyttas vårt barn ytterligare 25 dagar bort från mig. Och det hjälper inte det minsta att folk på adoptera.nu och familjeliv.se kommer med hurtiga tillrop om att man inte ska deppa, att processen är så för det är det bästa för baaaaarnen och dessutom är det ju helt fantastiskt för hur länge man än måste vänta blir det ju otroligt nog alltid rätt barn som hamnar i rätt familj. Då så! Då hade vi ju fått ”rätt” unge även om vi kommit med i nästa nämndmöte! Grrrrrr.
Vad ska vi göra under tiden, tills nämnden godkänt oss? undrar jag matt eftersom jag vet att man inte kan börja samla papper innan Organisationen fått in godkänd hemutredning (jo se lite lär man sig när man tvångsmässigt surfar genom varenda adoptionssida Sverige kan uppbringa elva gånger om dagen).
Ni kan ju försöka sikta in er på ett land, säger Tanten glatt.
Land. Ja, det var ju det också.

Inför sista hemutredningsträffen hamnar jag in någon sorts vakuum. Rent teoretiskt sett borde vi klara oss. Inga lik i garderoben som skuttat fram. Inget finns i några register som skulle kunna ställa till det. Snälla doktorn har sagt att vi är superfriska. Lägenheten klassades som normal. Vi adopterar inte för att rädda världen. Vi vill ha barn och har gått kursen så vi vet exakt hur hemskt det kan bli på ca åttio punkter. Vi har till och med lyckats få vårt äktenskap att framstå som så normalt det faktiskt är (även om jag ibland tvivlar)(på normalitetsgraden alltså, inte på äktenskapet).
Ändå är det på darriga ben vi går till sista mötet. Båda inser att det är idag domen faller. Visst, ärendet ska upp i nämnden också men det är ju rent formellt, något de klämmer in medan bullfatet går runt liksom. Det är Tanten som bestämmer. Som har den verkliga makten och nu är det dags.
– Tänk om hon tycker att trappan i trappuppgången är för brant och smal, säger jag oroligt. Var det inte en unge som ramlade där och fick näsblod förra året?!
– Hur ska hon veta det?! invänder A. Hon har ju knappast kameraövervakning i vår trappuppgång.
Vi tittar snabbt och oroligt på varandra men inser sedan det något orimliga i misstanken.
- Jag är mer orolig för vår ekonomi, medger A. Tänk om hon la märke till den nya tvn och tycker vi är alldeles för slösaktiga och ytliga som lägger pengar på sådant nu när vi ska adoptera?!
Han ser djupt oroad ut och tillägger trotsigt: Fast vi köpte ju den innan vi visste att det skulle kosta en förmögenhet att få barn!
– Vi kanske ska säga till henne idag att vi ska sälja tvn och leva utan. Att vi bara kommer lyssna på radio och läsa intressanta böcker i fortsättningen, föreslår jag. Eller nej, vi ska ge bort den! Till… till något kvinnohus eller härbärge!
– Aldrig i livet, vi kan ju inte vara utan tv! Utbrister A förskräckt.
Tysta går vi resten av vägen, var och en försjunkna i sina tankar. Ser nervöst på varann innan vi knackar på, tar ett djupt andetag och sätter sen på bästa ”jag-är-en-otroligt-kompetent-och-ansvarsfull-blivande-a-förälder-minen när vi kliver in på Tantens kontor med ett, förhoppningsvis, professionellt, varm och avslappnat leende.

Det är i slutet av mötet, när jag, helt utan avsikt har råkat vandra i väg i tankarna och nästan slutat lyssna på As beskrivelse av hur bra hans mamma är med barn som jag plötsligt, som ur någon sorts dimma hör hur tanten säger:
- … så när ni kommer hem med barnet är det viktigt att ni kommer hit med det för att…
Jag hör inte fortsättningen. När vi kommer hem med barnet! NÄR! Inte OM. Utan NÄR. Vi ska bli föräldrar. På riktigt! Nu kan jag le på riktigt också.

Jag har utvecklat ett aningen ohälsosamt (för vikten i alla fall?) intresse för Kina restauranger. Var gång någon vill luncha med mig föreslår jag, i lagom uttråkad och nonchalant ton, en Kinarestaurang. Har snart avverkat alla i stan tror jag. För jag vill till olika hela tiden, hur god maten än var på den jag åt på sist. Mina jobbarkompisar och bekanta, som inte vet att vi ska adoptera, förstår ingenting. Har adlrig haft något emot kinamat men jag har heller aldrig direkt älskat det. Någon frågade till och med om jag var gravid och detta var min nya matnojja. För att bevisa att det inte är så drack jag öl till maten. Allt medan jag girigt spanade mot personalen innanför disken.
Så vackra de är kineserna! Tonåringarna slanka, gracila och nätta. De vuxna starka och stolta. De gamla ser så kloka ut, som visemännen liksom där de står och slevar upp biff med bambuskott. De gamla kvinnorna som moder jord liksom. Och så barnen. Barnen så underbara med sitt blanka svarta hår, klara ögon och söta små näsor!
-Alltså nu har du släpat oss tvärsöver stan för att äta just här och så rör du inte din mat!!!
Vaknar ur mina drömmar och tittar förvirrat på min kollega. Böjer mig över tallriken och börjar peta i mig friterade räkor medan jag kikar på kvinnan som dukar av bordet bredvid. Om jag får en dotter från Kina, kommer hon se ut så när hon blir vuxen? Eller om det blir en son, kommer han likna hennes man, med glesnande hår och ett leende som en sol?
Hm, undrar om man kan övertala A att äta Kinamat från kvartersrestaurangen ikväll - igen?!

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet om att företagen gör OCR-numren onödigt långa.

Visste det, tänkte jag genast! De gör det med flit, för att man ska sitta där som en närsynt höna, kisa och försöka få in en oändlig radda nummer. Bara för att få upp ett retligt felmeddelande; Fel OCR-nr, räkningen kunde inte registreras. Och så får man börja om igen. Vid tredje försöket börjar svetten rinna nedför ryggen och man sliter sitt hår. Man börjar fundera över om man verkligen behöver mobiltelefon. Eller el för den delen. Om fördelarna verkligen uppväger dessa förbaskade räkningar som är så förbaskat svåra att registrera. Jag trodde IT-revolutionen skulle underlätta livet?! Var det ändå inte lättare att gå till posten och skriva alla räkningar för hand?!

Enligt artikeln var det inte alls nödvändigt att ha så långa nummer och flera företag kunde inte svara på varför de hade det. Kände att jag eldade upp mig när jag läste, tänkte att det är skandal, de slösar min tid med det här! En räkning skulle kunna ta en minut att registrera men nu sitter man typ en kvart och pysslar och sliter, grrrrrr! Jag hade kunnat använda tiden till sååå mycket annat; läsa, träna, lyssna på musik, umgås med vänner, sova.

Och sedan slog det mig; snacka om I-landsproblem! Milde tid. Det handlar om en räkning liksom, som innehåller sju nummer mer än jag vill. Och de sju siffrorna är inte ens inblandade i summan jag måste betala! Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är tacksam över att ha räkningar att betala men ändå. Om man tänker på att det någonstans på jorden idag föds en massa barn av mammor som vet att de inte kommer kunna behålla sitt barn. Som vet att de måste lämna bort barnet. Lägga ut det någonstans i hopp om att någon hittar det. Som bara kan hoppas att någon kommer adoptera barnet och älska det som sitt eget. Tja, då är ju långa OCR-nummer inget jätteproblem.

*Lutar mig rodnande över datorn och knappar ivrigt in siffor*

Jag sällar mig till skaran som piper av förskräckerlse när jag läser ACs info om Korea. Stängt?! Hur kan de stänga Korea?! Hur kan de tro att de plötsligt ska kunna adoptera bort så många barn inom landet?
Jag lider med de familjer som höll på att samla papper till Korea och nu inte kommer att ha någon liten baby hos sig om 6 månader. Och jag bävar för vad det kommer betyda för väntetiderna i mitt Kina. Nej, vi har inte bestämt oss än men när alla nu börjar prata om vad detta med Korea kommer betyda för väntetiderna i Kina inser jag att jag varit helt inställd på att vi ska skicka dit. Jag har bara inte talat om detta för A. Måste kanske göra det. Eller så borde vi välja annat land. Hjälp!
Hur stor kan den här Korea-invasionen tänkas bli? Hur många barn har Korea adopterat på per år på senaste tiden, alltså till alla länder? Shit, jag får panik. Måste jag vänta typ tre år på en liten kina-unge nu?! Aaaaahhhhggggrrrrrr!!!!

Idag insåg jag att jag är seriöst adoptionsinsnöad.
Surfar på familjeliv.se, kollar på en tjejs presentation där det står att hon är 21 och hon och sambon planerar skaffa barn. Jag har skrivit ett halvt inlägg om att man man måste vara gift och dessutom ha fyllt 25 år för att godkännas för adoption i Sverige när jag inser att hon faktiskt menar att de ska ha sex och skaffa barn den vägen. Och för en kort sekund tycker jag det verkar vara ett så....bakvänt sätt liksom.
Men sedan insåg jag att om de lyckas behöver hon bara vänta 9 månader. För att få ett barn! Inte 9 månader innan kursen börjar eller 9 månader innan de kan skicka sina papper. Total-total väntetid= nio kort månader!!! Så visst, jag förstår dem. På sätt och vis.
Jag skrev i alla fall inget i hennes gästbok.

Nu kan man maila mig om man vill. Min mailadress är themammawannabe@yahoo.se

Läste just en mycket tänkvärd grej på Ericas blogg:

"Lika ofta som föräldrar tänker på sina barn, lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina obarn."


Precis så är det ju. Och det är därför jag inte vet hur jag ska stå ut med den här väntan.

När det var dags för hembesöket var till och med A tvungen att erkänna att han inte var helt lugn, trots att alla försäkrade oss om att det bara var till för att de ska kolla så att man inte bor i en knarkar-kvart och det gör vi ju faktiskt inte.
Vi kände att vi inte var 100% övertygade om att utredningstanten inte skulle ha med sig någon från hälsovårdsmyndigheten och ägnade därför tre kvällar efter jobbet att vrålstäda. Grannarna måste ha trott att vi förlorat förståndet. Vi dammsög mer de kvällarna än vi gör per kvartal annars. Tvättade golv, duschade katt (i hopp om att en del lös päls skulle lossna i badkaret i stället för på utrednngstanten), hängde upp tavlor som stått ett halvår, placerade ut trevliga foton i fina ramar, tryckte in allt missprydande i klädkammaren (och låste den), rengjorde ugnen (jag vet, lite i överkant nojjigt men det behövdes) och rensade kylskåpet. Homestyling av stora mått alltså.
Jag gick dessutom förbi plantskolan och köpte tre nya pigga krukväxter dagen före, som vi ställde framför de gamla, halvdöda.

Eftersom mötet skulle vara mitt på dagen bestämde A sig för att jobba hemma. Va bra tyckte jag, då kunde ju han hinna med att damma allting en gång till och sätta på ugnen i tid så vi kunde värma kanelbullarna (bake off typen, här chansades det inte med hembakt). Själv skulle jag komma hem en halvtimme innan det var Dax.
Vilket jag också gjorde, för att hitta A i full färd med att plocka i arbetsrummet. Klädd i joggingbyxor och t-shirt. Orakad. Och ugnen var inte på. Aaaaaaagggggrrrr! Vi har nog aldrig varit så när skilsmässa!
"Men jag ska ju hoppa in i duschen nu" protesterade han förvirrat när jag slet mitt hår i förtvivlan.
"Nu?! Men tänk om hon kommer när du står naken i duschen!"
"Jag tänkte stänga dörren" lugnade han mig, helt oförstående för min fasa. "Och dessutom är det ju en halvtimme tills hon skulle komma."
"Hon kanske kommer tidigare, för att kolla hur vi är om vi är oförberedda" nojjade jag mig men A bara skrattade och gick in i badrummet. Själv slängde jag mig över bullarna och hann även med att fluffa upp kuddarna på sängen innan det ringde på dörren, exakt på utsatt tid.

Märkligt nog gick hembesöket också bra. Tanten tyckte vi hade inrett lägenheten sååå fint och lyssnade intresserat på hur vi (läs jag) tänkt inreda barnrummet. Vi hade, tack vare tips jag läst på adoptera.nu stenkoll på skolor och dagis i området och jag hade till och med lyckats ta ut bullarna innan de blev brända. Inte en enda fråga om sexliv eller annat konstigt. Faktum är att hon knappt frågade något alls. Hon mest fikade liksom. Och beundrade våra nya krukväxter. Ironiskt. Men bra.

Jag har blivit utmanad av Pia och här kommer mina svar:

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Det är snart två år sedan vi började försöka få mig gravid (uttrycket "skaffa barn" använder jag inte längre för det har ju blivit kristallklart för oss att barn är inget man skaffar, som en ny bli eller så) men sedan vi påbörjade kursen har vi ju egentligen inte försökt. Och nu skyddar vi oss så klart.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Väntan! Det är det fortfarande. Det är min sämsta gren av alla i hela världen. När vi försökte på det gamla vanliga hederliga sättet blev jag besviken var månad för då flyttades min dröm fram ytterligare en månad. 30 evighetslånga dagar. Gång på gång. Det blir många dagar.
Jag visste att adoption tar lång tid men kunde nog ändå inte föreställa mig vilken väntan som låg framför oss. Först vänta på kursen. Sedan utredningen. Och så medgivandet. Och sedan, efter allt detta, den riktiga väntan, på vårt barn. Jag svär på att jag kommer vara totalt gråhårig när det är dags att resa! Och det finns dagar (många dagar) då jag på fullt allvar inte vet om jag kommer överleva väntan. Rent fysiskt gör jag väl troligen det men det känns inte så psykiskt. Brrrrr!
Fast ett litet PS måste jag lägga till; jag ser det inte som att vi inte kan få barn. Om vi fått nej på utredningen och om vi provat IVF tills någon läkare sa att det är kört, det kommer aldrig gå, DÅ hade vi inte kunnat få barn. Men vi har ju bara uteslutit ett (det enklaste) av tre möjliga sätt.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Jag vet att det är dumt, att ingen menar något illa utan att det bara är som folk inte vet vad de ska säga. Men jag blir verkligen vansinnig när folk på fullt allvar tror att jag kommer bli gravid bara för att vi adopterar. Som om mina knäppa äggstockar tex vet att vi är klara med hemutredningen. Eller att As spermier firar att papperna landat i Kina med ett lopp av olympisk klass. Bullshit!!!

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag trodde att man "skaffar barn". Att missfall är ganska vanligt visste jag ju men det hade inte direkt fallit mig in att jag inte skulle bli gravid trots många och entusiastiska (i början i alla fall) försök.
A blev nog rätt snabbt orolig för att det var något fel men jag, som då inte gillar att vänta och som vetat i tio år att jag skulle kunna tänka mig adoptera, jag skred ju till handling så fort som vi hade passerat 12 försök liksom. Utredas ska vi och sedan får vi ta till plan B. Inte lätt för A att hänga med i svängarna alltid. Men nu är han ikapp i alla fall, hehehe.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Först av allt ska man veta att det faktiskt är svårt att bli gravid. Det är rätt få timmar i månaden som det funkar.
Om det inte funkar för just er tycker jag ni ska fundera på vad som egentligen är viktigt; är det barn/familj ni vill ha? Eller är det just känslan av att känna igen sin egen potatisnäsa eller partnerns fina ögon hos sin son eller dotter? Är det senare viktigast tycker ju jag att man kanske inte är mogen att ha barn för barnet bör vara det centrala i drömmen hur det, barnet alltså, än ser ut. Men om man anser sig mogen och vill kunna spegla sig i sitt barn (eller tvärtom) så bör man väl ge IVF en chans.
OM det däremot är barn ni vill ha rätt och slätt, då tycker jag ni ska gå på organisationernas möten, läsa en massa och sedan ge er ut på adoptionsresan. Det är inte alltid lätt men det är spännande, givande och det ledar fram till det vi helst vill ha: barn.

När man blir hemutredd ska man skriva en levnadsbeskrivning. Som en lång och ganska oromantisk Mitt Livs Novell liksom. Eller mer som uppsats i skolan kanske eftersom man ska skriva efter givna punkter.
Jag gillar ju att skriva så jag skrattar övermodigt och säger att det är lugnt, det fixar jag på nolltid och sedan kan jag hjälpa A som inte alls är så övermodig.
Men det visar sig vara lite mer komplicerat än vad jag trodde.

Först och främst: vad är relevant? Vad behöver tanten veta för att avgöra om jag kommer bli en bra mamma? Och vad i mitt liv kan stjälpa hela idén liksom?
Vi sätter och ner vid vars en dator och skriver. Tysthet råder i lägenheten, inte ens tvn är på (vilket nog får betraktas som en sensation i vårt hem där tvn alltid står på antingen vi tittar eller inte). Vi koncentrerar oss verkligen till tusen.
Jag börjar bra, skriver så det ryker, om min barndom. Fem sidor. Shit, det kommer bli en hel roman! Det var väl inte meningen?! Delete.
Ok, kom igen. Är det viktigt att berätta om min älskade klassföreståndare i tvåan? Eller om vad vi gjorde på sommarloven som barn? Troligen inte men det är ju saker jag vill att vår lilla unge också ska få uppleva.
Hoppar över barndomen och går på nästa punkt.
Hm. Släkt/vänner och deras inställning till adoptionen. Okeeeeej.
Alla är ju som bekant inte positiva. Ska man skriva det? Ska man skriva om denna enda persons hemska inställning? Nä men vänta. Om jag var mamma och var tvungen att adoptera bort mitt barn skulle jag aldrig välja någon som hade en rasist (almost) i familjen. Never! Så om vi skriver det kommer vi inte få någon unge. Hm. Fast om man inte skriver allt som kan vara negativt ser hela levnadsbeskrivningen ut som en enda oändligt lång, präktig och väldigt tillrättalagd jobbansökan typ. Den skriker liksom; "snäääääääääälla, ge oss ett barn! Se så perfekta vi är! Inte kan ni neka oss att bli föräldrar?!" Och hur trovärdigt är det?!

Jag ögnar igenom de övriga punkterna. Intressen. Check: den funkar, jag har ytterst normala intressen. Inget perverst eller konstigt. Vänner. Har relativt normala vänner också, med några få undantag. Och ens kompisars märkliga personlighetsutsvävningar tex på mellandagsrean eller efter ett tequilarace kanske helt enkelt inte behöver vara med. För alla våra vänner är ju faktiskt väldigt förtjusta över att vi vill adoptera.
Religion och livsåskådning. Eh, förlåt?! Måste man vara religiös?! Nä, det kan de ju inte mena! Vi är ju inte alls religösa. A är inte ens konfirmerad och jag, ja mina föräldrar sa att konfirmationsläsning tillhör allmänbildning så jag var tvungen att delta i undervisningen och sen fick jag själv bestämma om jag ville bli konfirmerad. Och då valde man ju det för presenterna liksom... *rodnar* Känns inte som läge att skriva det!
Om vårt förhållande och äktenskap kan jag i alla fall skriva. Då är det ju som att skriva en riktig kärleksnovell liksom och ingen kan ju klaga eller anklga en för att man skriver smörigt och fint om sin älskade make. Möjligen kan jag klaga över att A inte skriver riktigt lika kärleksfullt om mig... Nåja, jag valde ju inte honom för att han är så romantisk direkt.
Sista punkten handlar och förväntningar inför föräldrarrollen och uppfostringsideal. Uppfostringsideal?! Shit. Vi har inga uppfostringsideal. Vi hoppas kunna sätta gränser och uppfostra den lille till en hygglig människa. Jaha, det är ett uppfostringsideal?! Hm, då ska man bara forulera det på fint, internationellt ("skriv så att man förstår i utlandet") utredningsspråk...

Det slutar med att vi får ihop fem sidor var. Ingen punkt tar tydligt upp religion och livsåkådningen, hoppas det framgår av resten liksom. Och under förväntningar inför föräldrarrollen skriver vi att vi inte har några förväntningar utan bara längtan och önskan. önskan om en familj och att inget barn i världen kommer vara mer älskat och efterlängtat.
Hoppas det räcker.

Eftersom jag redan hittat Mannen i mitt liv behöver jag ju egentligen inte lägga sju sorters blommor under kudden i natt. Men sen kom jag på att det kanske funkar med barn också?! Jag menar, att man drömmer om det barn man ska få? För tro mig, vårt kommande barn finns ofta med i mina drömmar, i olika varierande åldrar, hudfärger och personligheter.
Så om jag plockar sju sorters blommor (vilket inte är helt lätt nuför tiden eftersom alla bönder envisas med att ta ihjäl alla ängsblommor som vågar sticka upp med orimliga doser av giftigt ogräsbekämpningsmedel men man får väl fuska lite med rabatt-blommor), lägger under kudden och sedan somnar sött, då kanske, kanske jag kommer få se vårt barn! Det skulle vara sååå coolt, då skulle jag ju genast veta vem jag väntar på och dessutom i morgon kunna tala om för A vilket land vi ska skicka våra papper till.
Skulle väl i och för sig vara aningen svårt att argumentera för det eftersom min man inte tror på sådant här.
"Har du läst för mycket Harry Potter nu igen?!" kommer han att säga och skaka på huvudet. Och visst, det är kanske inte det mest vetenskapliga sättet att gå till väga när man ska välja land. Eller välja något alls. Kan egentligen inte påminna mig om att jag någonsin drömt något vettigt på midsommaraftonsnatten. Inte om någon kille i alla fall. Jag drömde definitivt aldrig om A någon midsommar och gifte mig ändå med honom (vad modigt av mig!). Vilket väl får betecknas som ganska lyckat.
Hm, men ändå...Man vet ju inte. Jag tror jag testar för säkerhets skull.

Jag är så kluven till vad jag ska säga om den jag ska bli mamma till. Fram tills jag får veta hans/hennes namn alltså.
Jag kan ju inte gå omkring och säga "vårt adoptivbarn", det blir väldigt skumt. Baby/bebis funkar inte heller. Mitt begrepp om små barn har förändrats i och med hela adoptionsgrejen men med medgivande 0-24 mån känner jag att vi med största sannolikhet inte kommer få en baby, rent åldersmässigt i alla fall.
Provade säga "barnet" ett tag men det lät så....pretto liksom.
"När barnet kommer måste vi byta bil" Väldigt högtidligt. Inte alls naturligt.
Ett tag sa jag helt enkelt "Den" men då fick A spel.
- Det är väl inte nån ny soffa eller så vi ska skaffa!
Nej, det är klart att det inte är, vem fasen ägnar typ två år att skaffa en soffa? Med utredningar, ansökningar och pappersexersis i klass med en medelstor svensk kommun. Nej, jag är helt klart över att det inte gäller en soffa.
Så nu säger jag ungen. Vilket låter slarvigt, jag vet. Jag får akta mig noga för att säga det på hemutredningsträffarna för man vill ju inte låta som nån white trash-mamma, ni vet med ciggen i mungipan och ungen på höften liksom. Även om nu hemutredaren är snäll som en gammal sagotant så finns det väl do's and don'ts ändå. Man väljer sitt språk, blir mer högtravande och säger "barnet" i stället för mjukis-ordet unge.
För jag tycker man kan säga unge på ett kärleksfullt sätt. Min unge. Vår unge. Jag tänker på djur och deras ungar. Hur de instiktivt tar hand om och beskyddar dem. Och inte bara sina egna faktiskt. Jag läste en gång om en lejonhona som adopterade (helt utan hemutredning visserligen men i alla fall) en gasellunge. I flera dagar beskyddade hon den lilla gasellen och zoologer världen över följde andlös dramat och förklarade att sådant kan hända eftersom alla djurungar ser ut att behövas tas hand om; stora huvuden, stora mörka ögon osv.
Sen kom en lejonhanne och åt upp gasellungen men i alla fall. Detta är vad jag tänker på när jag pratar om ungen. Vår unge. Och det ve det rovdjur, oavsett ras, som försöker attackera min unge, det säger jag bara!!!

Britney har blivit väääldigt white trash på sistone...Undrar om hon kallar Sean Preston för unge?!

Är det bara jag eller kryllar Sverige plötsligt av små kinesiska flickor?!
Jag ser dem precis överallt numera och börjar oroa mig för att jag har blivit som Ally McBeal. Ni vet, att jag ser små ungar som inte syns. Fast deras föräldrar verkar se dem förstås. Och jag ser dem. Kan inte få nog av att se på dem.
Det är så skumt för jag har inte varit så inne på Kina förut. Spanat på Kirgizistan, drömt om Indien, surfat efter info om Colombia... Men den senaste tiden har alla dessa kinesiska småtjejer liksom förföljt mig och jag känner att jag börjar gilla det.

Är ju fortfarande skeptisk till hela Kina-adoptera-grejen, tycker det verkar absolut gräsligt med adoptions-charter, jag avskyr ju till och med den vanliga charterresan med grisfest som höjdpunkt. Att hämta mitt barn gör jag helst ensam. Eller ja, A kan ju få hänga på så klart men annars. Jag kan verkligen inte se mig själv tryckas ihop på en buss ihop med andra nervösa mamma-wannabes (och pappa-wannabes) för att åka på sight seeing till Kinesiska muren. Hallå, man är ju där för att hämta sitt barn!!! Jag skulle vara så nervös och otålig att jag skulle kunna stå intill muren och inte se den. Helt enkelt missa den och sedan tjura när vi kom tillbaka till hotellet för att alla andra har sett den och inte jag.
Nä, jag har föreställt mig hur A och jag är tillsammans med vår lille guldklimp i Kirgizistan/Colombia i flera veckor, bara vi tre. Hur vi lär känna varann och landet. Hur vi besöker barnhemmet och de som tagit hand om honom/henne. Eller hur vi åker till Thailand, kombinerar med lite sol och bad (jaja, det är väl ungefär lika lämpligt som sight seeing men kräver i alla fall aningen mindre koncentration/tankeverksamhet) innan vi blir en Familj. Och Thailmat som är så gott...Även om det kanske inte bör vara det angörande argumentet i en sådan här fråga.
Men Kina...Det känns så rätt plötsligt. Hur det nu kan göra det med 18 månaders väntetid. Åååååååh, vad jobbigt det här valet är!!! Kan ingen tala om hur vi ska göra? Vad vi ska välja? Eller ska vi helt enkelt singla slant om saken?

Seriöst, hur länge ska "AC svarar" ligga nere?! Jag har sådan abstinens att jag skakar....

På kursen har vi pratat om special needs barn. Green line barn eller hur man nu ska benämna de små liven. Med andra ord de barn som har någon liten, eller stor, grej som gör att landet anser dem vara handikappade och därmed inte kan pytsas ut till väntande adoptivföräldrar hur som helst.

På adoptera.nu går diskussionerna höga kring detta. Där är det fult att önska sig ett friskt barn. Speciellt om man vill ha en baby. Vilket väl är lite märkligt för hur låter det om man frågar en gravid kvinna om hon vill ha en pojke eller en flicka? Jo, i 95% av fallen svarar hon (eller pappan):
- Det spelar ingen roll, bara babyn är frisk!
Och det är väl egentligen rätt normalt. Sjukdomar skrämmer. Sjukdomar är farliga och otäcka. Sjukdomar tar dem vi älskar från oss och att mista ett barn, ja, det måste vara en miljon gånger värre än att inte få något.

På kursen får vi uppradat vilka special needs det kan handla om: läpp, gom och käkspalt, klumpfot, hepatit, avsaknad av hela eller delar av armar/ben/fötter/fingrar, nedsatt syn och hörsel, hjärtfel och så, så klart FAS som barnen får när biomamman druckit alkohol under graviditeten. Allt detta rabblas upp med en beklaglig min och that's it. Ingen förklaring till vad de olika sakerna innebär eller vad man eventuellt kan göra åt dem. I en bisats nämns det helt kort att ibland kan special needs även vara astma, allergi eller något så banalt som ett missprydande (vilket hemsk ord!) födelsemärke.
Varför pratar man inte mer om detta?!?! Jag fattar inget. Alla på kursen säger att de vill ha ett friskt barn. Sedan, under diskussionerna kommer det fram att nästan alla skulle kunna tycka det var ok med ett korrigerbart handikapp men de vet inget om det. Och eftersom man bara hastar över det på kursen kommer de flestas kunskap nog stanna på den där info-nivån liksom.
Själv kan jag inte släppa det och under vårt obigatoriska efter-kursen-samtal på kvällen visar det sig att A tänker likadant. Man får ju ingen garanti när man är gravid och seriöst, inte skulle vi älska barenet mindre om han/hon saknade två fingar eller hade astma. Jag älskar ju A fast han har astma tex.

Så vi går hem och surfar runt. Läser om LKG-operationer och babys med hjärtfel som växer ihop. Pratar, funderar och försöker föreställa oss vad det innebär för anknytningen, den så viktiga anknytningen om man måste tillbringa en del av den första tiden på sjukhus för att på ett smärtsamt sätt korrigera en läpp som av okänd anledning inte slutit sig som den ska i biomammans mage. Visst är det läskigt. Vi som är livrädda bara för att bli föräldrar liksom. Men samtidigt, vi har ju så fantastisk sjukvård i Sverige. De vet ju vad man ska göra. Och kanske stärks banden mellan föräldrar och det nya barnet ännu mer när man går igenom något som en operation?

Till detta kommer frågan om hur det praktiskt går till om man säger sig villig att ta emot att SN-barn? Kan man rabbla upp i ansökan att vi kan tänka oss detta, detta och detta men inte detta? Tänka om man får ett barn som är mycket sjukare än vad man tänkt? Kan man tacka nej då? Skickar man ens sn-ansökan eller söker man via Barn som söker föräldrar bara? Påverkar ett beslut om att acceptera special needs-barnväntetiden? Hur brukar de olika special needsen vara i de olika länderna? Shit, vi kommer ju snart att vara klara med utredningen och även om nämndens beslut nog dröjer till augusti borde vi verkligen försöka bestämma land! A tycker ett, jag lutar åt ett annat även om vi båda egentligen tycker att det inte spelar någon roll. Men ett beslut närmar sig och kommer det beslutet att innefatta special needs? Måste nog ringa organisationerna i veckan...

Vi har varit på vårt första hemutredningsmöte!
Vi har träffat vår hemutredningstant och hon var såååå trevlig! En alldeles underbar hemutredningstant faktiskt. Så himla gullig, trevlig och positiv. Jag gillar hemutredningstanten. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig och adoptera ihop med hemutredningstanten om A skulle banga ur. Vilket han inte verkar ha en tanke på. Äntligen, äntligen, äntligen är vi på G på riktigt!!!

Var nervös så jag trodde jag skulle dö på vägen dit. Förfasade mig över att A inte klätt sig mer "ansvarsfullt". Undrade vad vi kulle svara på frågan om hur vårt sexliv är (för alla som haft tvångssex efter schema en längre tid vet att svara passionerat vore att ljuga). Sprang på toa två gånger medan vi väntade. Och höll på att få hjärtslag när hemutredningstanten kom och ropade upp oss. Hon såg ju urgammal ut! Så gammal att hon egentligen nog inte tyckte om adoptioner. Verkligt gammal med andra ord. Och lite lik....Pomperipossa! Hjäääälp! Paniken kom över mig.
Men så log hon och det var som om något skräck-filter ramlade från mina ögon. För plötsligt såg hon mer ut som en snäll bibliotikarie än en häxa. Och med ens kunde jag andas igen. När hon sa:
"- Så ni ska adoptera?" blev jag totalt lugn.
SKA adoptera. Inte VILL adoptera OM jag godkänner er utan SKA adoptera.
Som om hela grejen vore en formsak. Som att vi faktiskt är så normala och genomsnittligt ansvarsfulla som jag vill tro. Som om vi faktiskt kommer få bli föräldrar till en ljuvlig liten unge till sist. Även om vi har ihjäl krukväxter på löpande band.
Resten av mötet var en ren fröjd. Det var, utan att överdriva (för det gör väl aldrig jag?!?!) riktigt hemtrevlig. Och innan vi skulle gå sa hon det nästan bästa av allt;
"Det finns ju ingen anledning till att dra ut på det så ska vi säga att vi ses en gång i veckan?!"
Vi kommer vara klara till semestern.

Hallelujah!!!

Precis innan hemutredningen börjar bestämmer vi oss för att berätta det för de som inte vet. Alltså inte fan och hans moster och hela köret utan familjen liksom. De flesta har vetat länge fast några har liksom inte låtit det sjunka in i skallen riktigt...
Med darrande knän satte vi oss och berättade. Så entusiastiskt så möjligt, jag menar detta är ju STOOORT! Vi ska (om vi klarar hemutredningen, bara vi klarar hemutredningen!) ju bli föräldrar! Våra föräldrar och syskon ska bli mor och farföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Alla vet ju hur länge vi har väntat och längtat så visst måste alla bli jätteglada?!
Men nej, en person blir inte det. En person visar sig vara så omogen, trångsynt och fördomsfull att jag bara vill gråta. Det ändrar så klart ingenting. Vi kommer adoptera i alla fall vad alla besserwissrar på adoptera.nu än tycker. Där finns så klart präktiga know-it-all's som inte tycker man bör adoptera om någon i ens närhet har något emot det. Men eftersom de mest är patetiska amatörpsykologer kommer vi inte lyda dem alls. Klarar vi hemutredningen kommer vi adoptera i alla fall.
Och jag kommer inte släppa personen i fråga nära mitt barn så länge h*n inte ändrar åsikt på ett äkta och ärligt vis. Rasister göre och andra fördomsfulla männiksor göre sig ej besvär i min bekantskapskrets och mitt barn, biologiskt eller adopterat ska inte behöva träffa sådana släktingar.
Men fan vad jag är besviken! Vissa saker kan man inte ens få skylla på låg ålder...

Idag är det morsdag. Ännu en morsdag utan att jag är mamma. Har så klart uppvaktat min egen mamma. Lett åt svägerskan som fått sin allra första morsdagspresent. Fått tårar i ögonen när Tilde de Paula överraskas med blommor av sina söner i direktsänd morgon-tv.
Jag vet, jag är lite patetisk. Och mycket avundsjuk. Men sån' är jag.

Har inte så mycket att skriva om. Vi går mest och väntar på att hemutredningen ska börja vilket är ungefär som att gå och vänta på ett tandläkarebesök i maratonformat. Man är livrädd men vill ändå komma igång så man får det gjort liksom.

Under tiden försöker vi faktiskt inte tänka så mycket på adoption. Min internet-adoptions-nedtrappning har gått över förväntan bra, främst för att jag höll på att bli knäpp av att tänka på det för mycket. Nu gör jag annat och det är bara emellanåt det glimtar till, när vi ser en liten, uppenbart adopterad unge på stan, när vi pratar om vår ekonomi, när vi pratar om att tapetsera om och inser att ett rum kanske ska bli barnrum snart osv.

Vi går ju så klart kursen också. Jag gillar kursen. Folk på kursen är kul och förstår så himla väl allt det jobbiga med detta, med väntan och allt. Ingen på kursen kommer med dumma kommentarer, tvärtom, igenkänningsfaktorn är stooor.
En av gångerna skulle vi besvara frågan Varför vill du ha barn? Och tro det eller ej, jag kunde inte. Eller jo, jag kom med massor av svar men inget jag egentligen tyckte var vettigt. Det finns liksom inget klart och logiskt svar på den frågan för mig. Många av de andra sa att de alltid velat ha barn, att det var det som var livets höjdpunkt och så vidare.
För mig är det inte så. Jag har nästan aldrig velat ha barn. Ingen längtan alls. Faktum är att jag tyckte småbarn varit rätt jobbiga. Bebisar ointressanta. Tanken på att jag skulle bli, eller ännu värre, vilja bli mamma var skrattretande.
Men i slutänden är vi ju djur. Vi existerar på jorden för att föröka oss. Vi är programmerade till att ta hand om våra ungar.
Jag antar att den biologiska klockan (jäklar vad jag avskyr det uttrycket) tickade i kapp mig och kanske utlöstes det av att jag hittade min hanne, A, och slog mig till ro för ett par år sedan.
Vad vet jag. Idag vet jag bara att jag vill ha barn. Jag kan inte tänka mig skippa barn. Jag vet inte vad vi skulle göra de närmsta femtio åren om vi inte får barn. Jag vill ha en familj, en liten flock, ett kollektiv i vårt hem. Jag vill förresten inte bara ha barn utan barnbarn också. Inte på en gång men sedan. Jag ser ju på mina föräldrar hur lyckliga de är över mitt syskonbarn. Jag vill också ge dem den här lyckan.
Andra anledningar till att jag vill ha barn (varav alla inte riktigt kom fram i diskussionen på kursen):

* Jag vill leva i Pampersreklamen. Vet att det inte ser ut så på riktigt men jag vill, jag vill , jag vill!
* Jag vill ha dialoger och konversation med en liten en. De är så kul, ser världen på ett så intressant sätt. De säger verkligen många smarta saker.
*Jag vill se A i rollen som pappa. Han är underbar med barn och det gör att jag älskar honom ännu mer.
* Jag vill hämta på dagis. Bisarr önskan men det är verkligen en sådan där grej jag längtar efter. Att komma in och se hur min son/dotter kommer rusande mot mig bubblande och babblande om vad de gjort under dagen. Kanske med en teckning han/hon ritat.
* Jag vill åka på utflykter! Djurparker, tivolin, skogsutflykter för att titta på myror, badanlägganläggningar, svampplockning, stranddagar, båtutflykter, fisketurer, museum, Legoland och så vidare. Man kan göra det utan barn men det är såååå mycket roligare med!
* Jag vill baka pepparkakor och julpynta med vårt barn. Detta var en av de absoluta höjdpunkterna på året när jag var liten, hela familjen samlad och ja, jag vill ge vidare detta till en liten individ. Det och allt annat bra med min barndom. Och eftersom jag haft en väldigt lycklig barndom finns det mycket att föra vidare.
Va fasen, jag vill föra vidare hela min stora härliga släkt när jag tänker efter! Den underbara gemenskapen och våra hemtrevliga traditioner. Rubbet! Och det kanske inte är en helt knäpp anledning ändå...

I natt drömde jag om att vi var igång med hemutredningen. Tanten som utredde oss var i runda slängar 92 år gammal och gick med käpp. Alla träffarna var hemma hos oss och dammråttorna här hade antagit gigantiska proportioner. Jag var inte så lite orolig över att de skulle anfalla tanten.
Fast det hann de inte eftersom besöken inte ens varade i tio minuter, mer än så orkade inte tanten innan hon måste hem och vila middag.
I drömmen bekymrade detta mig men enbart för att jag var rädd för att Kina (som var Landet i drömmen) skulle få reda på det och rata oss av den anledningen även om tanten besökte oss fyra gånger.
Ännu större problem uppstod när hon lämnade utredningen (positiv!) till oss, handskriven! Hon trodde minsann inte på nymodigheter som skrivmaskiner (!!!) och där stod vi och undrade över hur översättare och matchningspersonal skulle reagera...
Vaknade kallsvettig och njööööt av känslan att det inte varit på riktigt. Bara en dröm. Och riktigt så illa kan det ju inte vara i verkligheten.

Ibland känns det som om det aldrig kommer hända. Man går här och tänker på det tills man håller på att bli galen, surfar, går kurser och förbereder. Men att det är så långt bort att det inte är verkligt. Att drömma går ju men det är sällan det slår in. Jag har tex aldrig vunnit på Lotto så varför skulle vi vinna det här lotteriet? Varför skulle vi ha sådan tur att allt klaffar; hemutredning, ekonomi, proceduren i landet osv. Nä, ibland är jag beredd att ge upp.
Har haft en sådan svacka nu den här veckan (det positiva är att min nedtrappning faktiskt gått framåt!), har försökt fokusera om och liksom nästan glömma bort det. För trots att vi börjat kursen känns det som om det inte går framåt, som om det inte händer något eftersom vi aldrig får börja på hemutredningen.

Men så i tordsdagskväll handlade Simpsons (den tecknade serien på tv alltså) om adoption! Nån släkting till Homer skulle adoptera en liten Kina-flicka och eftersom man inte fick göra det som singel (!?!?!) låtsades hon att Bart och Lisa var hennes barn men det blev så klart trassel.... Nåja, hade inte tänkt recensera Simpsons här, brukar inte ens se det men både jag och A stannade upp framför tvn (mitt i ett mindre gräl om tvätten eller vad det var), sjönk ner och satt helt tysta och tittade. Efteråt log vi lite och började prata om Kina, hur lång tid 14-18 månader egentligen är (svar; låååååååångt!).
Dagen efter såg jag fyra helt klart adopterade små kinaflickor med sina stolta föräldrar på stan och jag började så smått tro att det var ödets sätt att säga åt mig att inte ge upp, inte ännu.
Måste varit så för när jag kom hem så låg brevet där, brevet som talade om att nu, alldeles snart, börjar hemutredningen......!
Nytt hopp med andra ord.

Tänk, det kan vara så att just idag föds vårt barn, någonstans på jorden! Tanken är svindlande....

Första träffen på föräldrarkursen var trevligare än jag väntat. Visserligen såg kursledaren inte ut att vara torr bakom öronen och hade ingen personlig erfarenhet av adoption vilket jag tyckte var lite märkligt. Men hon var positiv och fick igång diskussionerna och det är väl det som kommer att ge något är jag och A överens om.
Alla var trevliga men oj så vuxna liksom! När ett par sa att om man inte var kriminell eller pank så klarade man hemutredningen satt jag stum av beundran. Hur vågar man vara så självsäker?! Det skulle jag aldrig klara, inte i den här frågan. Här intas högsta läge av osäkerhet och ödmjukhet. Och skulle vi få vårt ja kommer troligen hemutredarna dyrkas som gudar i vår enkla boning för alltid. Men det är vi det.

Vi hade trott det skulle kännas utlämnande att sitta där och berätta så ingående om oss själva; "Hej, jag heter S, jobbar med ditten, gillar datten, har vidöppna äggledare och regelbunden ägglossning men blir ändå inte gravid."
Men väl där kändes det ok faktiskt. Nästan skönt faktiskt för nu var det folk som verkligen fattade man pratade med. Det var en liten kick liksom!
Nästan alla hade provat IVF och inte bara en gång. Och nästan alla kunde nu inte fatta varför de gjorde det. Så mycket tid, slit och pengar. Det kändes också skönt, som en bekräftelse på att vi valt rätt när vi gått direkt på adoption. Däremot trodde några av de "vuxna" paren att hemutredarna skulle tycka vårt val var udda , neeeeej, paniiiiiiiiik! Tror ni verkligen de hänger upp sig på att vi INTE gjort IVF? Vi är ju bara bombsäkra på att adoption är vår grej?

Mest intressanta frågor kom från de få deltagare som ännu inte bestämt sig för adoption helt. De som var där för att få veta mer. De var som.... trollen på adoptera.nu liksom. Vi andra har kollat mycket och är nog ganska insatta. För oss är det bollande av redan bestämda ideér och uppfattningar som gäller men de ifrågasätter på ett annat sätt. Inte provocerande men ur andra vinklar. Bra men lite läskigt.

I vilket fall som helst så var det väldigt kul och intressant och jag tror vi kommer hålla kontakten med några även efter avslutad kurs. Längtar redan till nästa gång....

Nu ska jag avslöja en av mina hemliga passioner:

Jag vet vad jag ska göra först av allt när våra papper skickats till Landet (nä, vi har inte bestämt oss); köpa barnvagn!
Eller i alla fall börja titta efter en. Eller ja, börja är väl kanske inte rätt ord eftersom jag, i smyg, tittat på barnvagnar i flera år, ända sedan vi bestämde oss för att "skaffa barn" som det hette då. Jag älskar barnvagnar! Passionerat. Inte så att jag tar varje chans att köra en utan mer så att jag så innerligt gärna vill ha en. Det är liksom det yttersta beviset för omvärlden att man har barn.

Vi har redan från början bestämt att vi ska köpa barnvagn begagnat vilket är helt ok för mig, fyndräv som jag är. Jag behöver inte ha årets modell, jag vill bara ha en vagn som är lite snygg. Och aningen tuff. Man vill ju vara en cool mamma liksom. Och det är väl drömmen/visionen av den coola mamman som fått mig att toksurfa på Blocket och Traderas barnvagnsavdelningar som besatt i flera år. Förutom utebliven graviditet har jag sörjt många missade fynd kan ni tro!
För köpa vagn innan man liksom har en liten på g, det bara måste betyda otur och det vill man ju inte dra på sig.
Så månad efter månad efter månad smygsurfar jag alltså och grämer mig var gång jag ser en häftig vagn till bra pris och det inte är dags att köpa den ännu. Men i samma ögonblick som vi får besked om att våra papper har landat, då jäklar ska det frossas öppet kan ni tro!

Under tiden har jag smygresearchat lite. Trehjulig vagn blir det inte. Så cool är inte ens jag och de ser vippiga ut, som om de kan kantra. Och då kommer väl hemutredarna och tar tillbaka vårt barn eller något! Nej, bort bort med trehjulingsvagnar.
Teutonia ser urcoola ut men en snabb (och diskret) enkät i bekantskapskretsen avslöjar att användarna (och då menar jag främst föräldrarna, vad barnen tycker om dem vet jag faktiskt inte) inte gillar dem. De är inte så stabila och är inte sköna att köra tydligen. Synd, för de är billiga (troligen just därför) på Blocket och ser ju onekligen coola och sportiga ut.
Nä, enligt min undersökta föräldrarpanel är det Brio eller Emmaljunga som gäller. Och Brio har visst bäst gung.
Sedan är frågan om man ska ha lufthjul eller inte. Lufthjul ökar det rätta gunget och är tydligen skönare att köra. Men det är absolut lika jobbigt med punktering på barnvagn som på cyklar. Jag funderade på detta med punktering och konstaterade att jag på de ca 27 jag kunnat cykla själv inte bytt mer än en enda punktering. Och den gången jag gjorde det var det faktiskt rent ut sagt skitjobbigt och dötrist. Resten av gångerna har jag mutat pappa/bröder/pojkvänner/bekanta/min man och det är också rätt tidskrävande (att övertala dem). Detta talar emot lufthjul. Fast på de nyaste vagnarna är det liksom lufthjul, om man ska ha en utan är det stor risk att tyget den är klädd med är översållad med nallar i olika modeller. Och hur coolt är det?! Njae, man kanske ska chansa på lufthjul i alla fall. En Brio combi, eftersom man inte vet hur stort/litet barnet kommer vara vid ankomst, med lufthjul. Förresten, undrar när barnen börjar kunna ha bara sittvagn? Vissa av sittvagnarna är skittuffa!

Hm, bäst jag tar mig en liten titt på Blocket, bara för att kolla av läget liksom....

Anledning nr 5 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen;

Vi glömmer bort att vattna våra krukväxter med skrämmande regelbundenhet. Hade inte min bästis, helt automatiskt vattnat dem varenda gång hon kommer inom dörren hade vi fått köpa nya jämt.
Men katten får mat och dryck varja dag. Och ren låda också. Jag lovar!

Vi har valt att inte vara så hemliga med barnlöshetsfrågan.
Våra föräldrar visste innan vi gjorde utredningen och efter att den var klar berättade vi för andra. Ja, inte så att vi gick runt med plakat eller delade ut flygblad. Men vi informerade närmsta släkten och vännerna. Mest för vår egen skull.
Det finns nog inget värre när man längtar efter barn än när folk frågar saker som "Jaha, när ska ni skaffa barn då? Ni blir ju inte direkt yngre med åren." Eller till och med fråga om man är gravid!!! (Jaha, nu är jag infertil OCH fet!!!!)
Genom att berätta tänkte vi att vi dels kunde slippa frågorna och dels kunde få en del förståelse för att vi ibland tycker det är jobbigt. Barnkalas kunde, innan vi bestämde oss för att adoptera, vara jobbigt tex. Eller tjejmiddagar där alla andra har barn och det är allt det pratas om. Man känner sig utanför. Som om alla andra är med i en klubb man inte kvalificerat sig till. Som om alla polarna flyttat till en annan planet och vi fick inte följa med.

De flesta var väldigt förstående men några stycken reagerade märkligt. Bla var det ett par som berättade att ett av deras två barn kom till trots att mamman tagit dagen-efter-piller. Eh, jaha?! Och rätt tidpunkt att berätta det för oss är i det ögonblicket vi förklarat att vi är oförklarligt barnlösa och tycker det är asjobbigt?!?! Varför?! Varför berätta det för folk alls och OM man känner ett tvång att berätta det, varför välja det barnlösa, deppiga paret att berätta det för?!?! Vi fattade inget och jag blev faktiskt rätt ledsen. Kändes som om de var tvugna att skryta om hur mega-fertila de var, i motsats till oss. I vår situation blir man så klart lite känslig så jag kanske överreagerar men.... Skumt var det.

Rätt många kunde inte förstå varför vi började prata om IVF och adoption direkt efter utredningen.
"Ni har ju inte hållt på så himla länge!" (vad de nu vet om det?! Finns det kameror i vårt sovrum som jag inte känner till?)"Bara vänta, det kan ta tid", sa de. Och; "Vi höll på säkert åtta månadet innan Nisse kom till". Och så vidare. Jag blev irriterad över dessa kommentarer.
Hallå, de sitter där med sina ljuvliga ungar, lätt för dem att säga man ska vänta! Men en tredjedel av de som förblir barnlösa genom livet hittar man aldrig felet på. 33% jäkla procent! Jag har haft tur i kärlek så tur i spel kan jag väl bara glömma.
Och hur länge tycker de att man ska vänta/försöka? Hur länge ska man tempa och förstöra sitt sexliv med schemalagd sex? Tills man är 35, 38 eller 40. Är 40 en lagom ålder att ge upp och påbörja den oääääändligt långa adoptionsprocessen?! Bör man "ge upp" då?
Hade saker och ting gått som vi velat skulle vi ju varit föräldrar nu. Vi skulle haft en ettåring (minst) som var inskolad på dagis. Börjat prata om när vi ska försöka få till nr två. Men nu blev det inte så och vi vill inte bli gamla föräldrar. Vi vill inte sitta uppe på nätterna och vänta på tonåringar när våra kompisar får barnbarn. Vi vill bli föräldrar NU! NU, NU, NUUUUUUU!

Sedan, när vi meddelade att vi valt att försöka adoptera kom standardkommentaren;
"Då ska ni se att du kommer bli gravid! Det vet man ju, folk bestämmer sig för att adoptera och så, boooom, får de en egen!"
Jag HATAR den kommentaren. Förstår att folk menar väl men snälla, fanns de inte närvarande på biologilektionerna alls? Man blir inte gravid av att tänka på något, adoption eller inte. Man blir inte gravid av att samla myndighetspapper eller surfa på nätet efter information om olika länder. Man bli gravid om en spermie tränger in i ägget vid lämplig tidpunkt. Och om ett par efter tio år och två adopterade barn blir gravida handlar det inte om att de gjort vissa saker/val i livet utan om tidsfaktorn. De hade blivit gravida om de hade haft sex på exakt den tidpunkten oavsett om det haft adoptivbarn eller inte. Punkt slut.

Och när det gäller att bilda familj har vi kommit fram till att det är barn vi vill ha. Inte specifika gener. Vi vill bilda familj, det vet vi. Och att detta sker på ett annat sätt än det vi först hade tänks oss, det spelar ingen roll.
Bara vi klarar hemutredningen.

Hahaha, ni gör ju inte direkt min adoptera.nu-nedtrappning lättare genom att starta en tråd om bloggen!
Men tusen tack för era fina ord, de värmer verkligen. Och det är sååå skönt att veta att det finns fler därute som går/gått igenom samma sak. Det gör väntan lite lättare. Och framförallt roligare!

Att jag är internetberoende var ingen nyhet för mig men nu har jag blivit adoptera.nu-junkie.
Är sanslöst beroende. Kan inte låta bli att kika in, minst 25 ggr per dag. Vi får ju surfa på jobbet men skulle någon kolla i dator....loggorna eller vad det heter skulle det bli riktigt pinsamt. speciellt eftersom det bara är min chef som vet att vi vill adoptera. Suck.
Får lägga upp ett avvänjningsprogram kanske.
Jag får kika en gång innan jag börjar jobba, en gång på förmiddagen, en gång på lunchen och en gång på eftermiddagen. Kan det vara en nedtrappning som funkar kanske.
Borde nog dessutom inkludera "AC svarar" i nedtrappningsprogrammet. Kan bli på dåligt humör en hel eftermiddag när de inte har svarat på några nya frågor....

I går var vi på barnkalas. 18 ungar i åldrarna 1-4 år = det var KAOS! Jäklar alltså. Att alla överlevde. Och då menar jag inte bara föräldrarna.

Mest fascinerande var det när födelsedagsbarnet skulle öppna sina en miljon paket. Medan h*n öppnade någon (i barnets tycke) halvtrist bok började kompisarna dra i de stora paketen och plötsligt var det som att se en flock hajar i en naturfilm, ni vet, när de kommer in i någon sådan där matorgie, helt galna och triggade av blodet i vattnet. Fast här blev barnen hetsade inför synen av ett helt bord fullt av paket samt prasslet av presebtpapper som revs sönder. Helt bedårande men lite skrämmande och hade inte födelsedagsbarnets mor gripit in hade väl hälften av sakerna gått sönder innan barnet ens hunnit se dem.
När värsta chocken lagt sig insåg vi vilket ypperligt tillfälle det var för oss att spana in olika åldrar. På en sådan här tillställning är det ju dessutom fullt lovligt att fråga hur gamla telingarna är. Så vi hade facit så att säga. Alltså gissade vi vilt och kollade sedan. Vi är fortfarande rätt kassa på det. Tex trodde vi båda att Kalle var 1,5 fast han var 2,5. Vi gissar alltid fel åt det håller märkligt nog så när vi väl får hem vår lillunge kommer vi väl vara helt förvånad över hur liten han eller hon är.

På vägen hem drömde jag om barnkalasen vi ska ha i framtiden. Vårt barn ska ha kvarterets coolaste kalas. Helst maskerader, jag älskade klä ut mig när jag var liten (och gör det fortfarande faktiskt), och allra helst ska det vara på ett bestämt tema. Hahaha, alla andra föräldrar kommer avsky oss. Men oj vad vår lille unge ska få ha kul!
La fram idén för A som såg lite tvivlande ut.
"Älskling, det får inte ens plats 18 ungar hemma hos oss, utklädda eller inte" invände han. "Och vi har ju ingen trädgård de kan rusa runt i. Faktum är att jag just insett poängen med barnkalas på McDonalds..."
"Får de vara utklädda på McDonalds?"
"Det får de säkert" trodde min man.
"Bra" sa jag och lutade mig lyckligt tillbaka i sätet.

Anledning nr 4 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen:
Ibland tar toalettpappret slut hemma hos oss, utan att någon köpt nytt. Hemskt oansvarigt och slarvigt. Inte bra alls.

Om man får godkänt på hemutredningen får man också en medgivandeålder. Det är, översatt till icke-adoptivspråk, en ålder mellan 0-x månader inom vilka ramar barnet kommer vara när det kommer till sina nya föräldrar.
Det är tydligen hemutredarna som bestämmer detta (de bestämmer allt, bokstavligen ALLT!) men man får själv vara med och tycka och tänka.
Så vi tänkte.

Jag tror att väldigt många tänker att man vill ha en liten en. Men det är något man snabbt lär sig, att 0-12 månader, det är inte bra. Få länder och varken hemutredare eller organisationerna gillar det. De blir tydligen lätt lite gnälliga om man föreslår 0-12 månader. "Det gååååår ju, men det är inte braaaaa förstår ni".
Även på adoptera.nu får man genast påhopp och långa utläggningar om hur de önskar att folk kunde välja högre medgivande för det är såååå bra om barnen är större. Man kan inte låta bli annat än undra vad dessa människor skulle tagit sig till om de blev gravida? Satt babyn på tillväxt nånstan? Jag menar, det äääär ju så mycket lättare med större....

Nåja, helst inte 0-12 månader alltså. Då är 0-18 månader eller ännu hellre 0-24 mycket bättre. Fine by me, det låter ju bra. Förstår att barnen hinner bli lite äldre medan man letar efter släktingar och gör medicinska undersökningar. Och ärligt talat, jag tycker ettåringar är mycket roligare och charmigare än små bebbar. Men tvååringar, är de inte...rätt stora liksom?

Vi åkte till köpcentrat till helgen. Satt på McDonalds (hoppas hemutredana inte har spanare ute!) och kollade på ungar. Hade A suttit där själv och stirrat som vi gjorde skulle han blivit arresterad. Men nu, med sin hustru vid sin sida var det acceptabelt.
"Titta på den där", mumlade jag och nickade mot en liten mörklockig flicka med pommes frites i håret. "Hon är så söööt! Tänkt, vi kan få precis en sådan en..."
A såg tvivlande ut.
"Eh, hon är nog närmre tre faktiskt"
"Tre?! Nä, det tror jag inte. Har man pommes i håret när man är tre?"
A ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Men den där röhårige därborta måste väl vara ungefär ett?"
En pojke med en ballong på pinne i näven och gröna skickarbyxor viftar lyckligt med en servett inför våra ögon.
"Han ser ju inte ens ut som om han kan gå" protesterar jag.
"Alla ettåringar kan inte gå" förklarade A med kännar-min och jag insåg att han hade rätt. Och att vi inte har koll. Vi känner en massa barn men vet liksom inte direkt vad de kan. Vi måste läsa på helt enkelt. För om vi skulle gå fram och fråga föräldrarna finns det faktiskt en överhängande risk att vi åker dit, åtminstone för förargelseväckande uppträdande.

Innan vi lämnade kaoset på restaurangen viskade jag till A:
"Det är så många här, tror du verkligen de märker om vi tar en enda liten en?"
A skakade på huvudet.
"Inte en chans. Om du flashar brösten hugger jag en och springer så ses vi vid bilen"
Men trots den vattentäta planen bangade vi ur. Och bestämde oss för att inte nämna incidenten för hemutredarna.

Senare lånar jag Ylva Ellnebys bok Titta vad jag kan på biblioteket och med den som stöd bestämmer vi oss för att föreslå medgivande 0-24 månader.

Man ska välja land också. Eller ja, det var vad vi trodde när vi började. Man ska sikta in sig på ett land innan hemutredningen, fick vi veta.
Man måste ju veta vilken medgivandeålder man vill ha och så är det olika krav på antal hemutredningsträffar i länderna. För Kina måste man tex ha träffats minst fyra ggr. Och Kina är ju ett av landen vi funderat på. Men samtidigt fick man inte "snöa in" på ett bestämt land för tidigt för det händer minsann saker såååå snabbt i adoptionsvärlden.

Vi googlade och landade på ACs hemsida. Oj så mycket länder!
"Åh, Sydafrika!" utropade jag. "Kan vi inte välja Sydafrika!? Då kan vi ju åka på safari också!" Jag hade velat åka till Sydafrika på bröllopsresa men så bidde det inte. Tanken på att i stället bli "gravid och få barn" med Sydafrika var fantastisk.
"Går inte", sa A och fick ner mig på jorden igen. "Vi har varken haft fem års samlevnad eller är speciellt religiösa. Vad finns här mer?"
Vi läste vidare och insåg att det var som en anställningsintervju.
Korea gick bort eftersom vi inte hade tillräckligt med "erfarenhet" som gifta. Grrrr, om jag bara hade sagt ja direkt den där söndagsmorgonen en vecka efter att vi blivit tillsammans hade vi kunnat slänga in våra papper till Korea och - kabooom - ett par månader senare haft en liten baby i våra armar. Men nej, jag skulle klart spela svåråtkomlig och vääänta. Visste absolut inte då hur mycket väntan det skulle bli för oss.
En del länder hade "anställningsstopp", en del fick man bara ansöka om barn över tre år i och ytterligare några var väntetiden så lång att man blev alldeles yr av att tänka på det.
Ta Colombia tex. 2 års väntetid. Man ska alltså genomgå hemutredning, gå föräldrarkurs, skicka in sina papper, bli godkänd av organisationen, sammanställa fler papper, få dem översatta, skicka dem till landet och sedan vänta två år?!?! Vem klarar det?! Inte jag i alla fall.
Till och med A, som är extremt tålmodig,såg lätt skakad ut när han insåg den fulla betydelsen av ordet vääääntetid. För tex Vietnam skulle väntetid innebära 2,5 års väntan, i Sverige, innan vi fick skicka våra papper. Milde tid!

Till slut fick vi benat ut de länder vi skulle kunna skicka våra papper till:
Ecuador
Kina
Kirgizistan
Thailand För min del funkade det med vilket som egentligen. Kina hade det i och för sig blivit lång kö till och Kirgizistan... På adoptera.nu hade man debatterat Kirgizistan friskt minsann. Ångest!

Tills vi flippade upp sidan igen en kort tid senare och insåg att det går snabbt. Ecuador hade blivit invaderat av Colombiaföräldrar (som tydligen oxå blev yra av väntetiden i Colombia), tar bara emot ansökningar för tre år eller äldre och i Thailand var kvoten fylld; stopp, inga mer ansökningar förrän nästa år. Kanske finns plats för oss om vi byter organisation men det kan man ju inte veta.
Vilket lämnar oss med....Kina och Kirgizistan. Och Kinas väntetid som bara ökar och ökar! Fast det verkar vara ett safe och bra land att adoptera från.
Välja land my ass! Man får ta det man kan helt enkelt. Och egentligen spelar det ju ingen roll, alla länder i hela världen är ju faktiskt spännade och vackra på sitt sätt. Och ungarna är ju underbara överallt.

Hm, var ligger nu Kirgizistan egentligen?!