Vi har valt att inte vara så hemliga med barnlöshetsfrågan.
Våra föräldrar visste innan vi gjorde utredningen och efter att den var klar berättade vi för andra. Ja, inte så att vi gick runt med plakat eller delade ut flygblad. Men vi informerade närmsta släkten och vännerna. Mest för vår egen skull.
Det finns nog inget värre när man längtar efter barn än när folk frågar saker som "Jaha, när ska ni skaffa barn då? Ni blir ju inte direkt yngre med åren." Eller till och med fråga om man är gravid!!! (Jaha, nu är jag infertil OCH fet!!!!)
Genom att berätta tänkte vi att vi dels kunde slippa frågorna och dels kunde få en del förståelse för att vi ibland tycker det är jobbigt. Barnkalas kunde, innan vi bestämde oss för att adoptera, vara jobbigt tex. Eller tjejmiddagar där alla andra har barn och det är allt det pratas om. Man känner sig utanför. Som om alla andra är med i en klubb man inte kvalificerat sig till. Som om alla polarna flyttat till en annan planet och vi fick inte följa med.
De flesta var väldigt förstående men några stycken reagerade märkligt. Bla var det ett par som berättade att ett av deras två barn kom till trots att mamman tagit dagen-efter-piller. Eh, jaha?! Och rätt tidpunkt att berätta det för oss är i det ögonblicket vi förklarat att vi är oförklarligt barnlösa och tycker det är asjobbigt?!?! Varför?! Varför berätta det för folk alls och OM man känner ett tvång att berätta det, varför välja det barnlösa, deppiga paret att berätta det för?!?! Vi fattade inget och jag blev faktiskt rätt ledsen. Kändes som om de var tvugna att skryta om hur mega-fertila de var, i motsats till oss. I vår situation blir man så klart lite känslig så jag kanske överreagerar men.... Skumt var det.
Rätt många kunde inte förstå varför vi började prata om IVF och adoption direkt efter utredningen.
"Ni har ju inte hållt på så himla länge!" (vad de nu vet om det?! Finns det kameror i vårt sovrum som jag inte känner till?)"Bara vänta, det kan ta tid", sa de. Och; "Vi höll på säkert åtta månadet innan Nisse kom till". Och så vidare. Jag blev irriterad över dessa kommentarer.
Hallå, de sitter där med sina ljuvliga ungar, lätt för dem att säga man ska vänta! Men en tredjedel av de som förblir barnlösa genom livet hittar man aldrig felet på. 33% jäkla procent! Jag har haft tur i kärlek så tur i spel kan jag väl bara glömma.
Och hur länge tycker de att man ska vänta/försöka? Hur länge ska man tempa och förstöra sitt sexliv med schemalagd sex? Tills man är 35, 38 eller 40. Är 40 en lagom ålder att ge upp och påbörja den oääääändligt långa adoptionsprocessen?! Bör man "ge upp" då?
Hade saker och ting gått som vi velat skulle vi ju varit föräldrar nu. Vi skulle haft en ettåring (minst) som var inskolad på dagis. Börjat prata om när vi ska försöka få till nr två. Men nu blev det inte så och vi vill inte bli gamla föräldrar. Vi vill inte sitta uppe på nätterna och vänta på tonåringar när våra kompisar får barnbarn. Vi vill bli föräldrar NU! NU, NU, NUUUUUUU!
Sedan, när vi meddelade att vi valt att försöka adoptera kom standardkommentaren;
"Då ska ni se att du kommer bli gravid! Det vet man ju, folk bestämmer sig för att adoptera och så, boooom, får de en egen!"
Jag HATAR den kommentaren. Förstår att folk menar väl men snälla, fanns de inte närvarande på biologilektionerna alls? Man blir inte gravid av att tänka på något, adoption eller inte. Man blir inte gravid av att samla myndighetspapper eller surfa på nätet efter information om olika länder. Man bli gravid om en spermie tränger in i ägget vid lämplig tidpunkt. Och om ett par efter tio år och två adopterade barn blir gravida handlar det inte om att de gjort vissa saker/val i livet utan om tidsfaktorn. De hade blivit gravida om de hade haft sex på exakt den tidpunkten oavsett om det haft adoptivbarn eller inte. Punkt slut.
Och när det gäller att bilda familj har vi kommit fram till att det är barn vi vill ha. Inte specifika gener. Vi vill bilda familj, det vet vi. Och att detta sker på ett annat sätt än det vi först hade tänks oss, det spelar ingen roll.
Bara vi klarar hemutredningen.
11 kommentarer:
Senast igår när jag berättade för mina klasskamrater att vi håller på med ett IVF-försök fick jag mig serverad berättelsen om hur en av tjejerna blivit gravid trots p-spruta och gjort abort, och hur en annan blivit oplanerat gravid med alla sina tre barn.
Jag tror att förklaringen till deras märkliga historier ligger i att vi är väluppfostrade och vet hur man håller ett samtal vid liv, man associerar till egna erfarenheter i ämnet och så börjar man prata om dem. Att man trampar rejält i klaveret tror jag inte att man inser förrän efteråt.
Läste på en sida att 5% av de som adopterar senare blir med barn på naturlig väg. Detta gäller dock de som väljer att inte adoptera också. Påståendet hade belägg i forskning dessutom! De som uttrycker sådant vet inte vad de pratar om. Ingenting finns det så många myter om som fertilitet (infertilitet). Dessutom så finns det antagligen ett genetiskt problem när barnlösheten blir oförklarad som forskningen inte kommit tillräckligt långt för att förstå. Folk snackar i nattmössan helt enkelt. Kram.
Har precis hittat till din blogg via tinselflickan! Känner igen så många av dina funderingar!
Visst är det väl tröttsamt med alla fåniga kommentarer. "Paret som blev gravida så snart de adopterat" verkar vara en välkänd skröna...
Att ge sig in i adoptionsvärlden handlar väl knappast om längtan efter en graviditet. För mig är det längtan efter ett barn.
Då jag inte följt dig så länge så hänger jag inte med; har ni eller ska ni börja er hemutredning?
Kram!
Har inte börjat än, längtar men fasar, hahaha! Bör bli inom någon vecka enligt de uppgifter vi fått.
Full av hemska historier om sura socialtanter mötte vi våra hemutredare första gången. Vad vi blev besvikna. De var proffsiga och sympatiska och tyckte att hemutredningar tillhörde "guldkanten" med jobbet.
Jag var jättenervös vid första mötet och det sa jag till dem. Jag har aldrig tidigare blivit granskad för att se om jag duger som förälder. Inte konstigt att man blir paraniod. Klart att ni klarar hemutredningen. Var ärliga . Jag såg fram emot de resterande träffarna. Hoppas er utredning kommer igång snart och att den blir bra. Känner igen allt från dagens blogg. Min ålder gör att folk inte längre frågar om vi skall "skaffa barn" snart. Jag tycker det är riktigt kul att vänta barn så här i 52:a veckan utan att arbetskamrater har en aning om det. Det skall bli riktigt kul att släppa den bomben så småning om. Jag har tidigare tyckt att jag har gått om tid på mig. Men en dag kommer verkligheten ifatt och man tvingas att inse att tiden håller på att rinna ut. av den anledningen har vi också valt att adoptera som ett första val. Vi har inte ens varit och undersökt oss det känns inte viktigt. Det som är viktigt är att bli den familj vi så innerligt längtat efter att bli i många långa år.
Håller tummarna för er och hoppas er utredning snart kommer i gång. Hälsn. Wega
Hej,
Hade också en otroligt bra upplevelese av utredningen. Vi satt bara och drack kaffe och småpratade, jättetrevligt!
Lycka till! Jenny
Stort lycka till med hemutredningen!!!
// Patricia
Hej!
Jag är helt ny i denna blogg värld och detta tackvare dig .....tack.
Jag längtar varje dag efter ett nytt inlägg från dig.
Jag och min man har nu genomgått två hemutredningar. Jag vill bara avdramatisera dessa. Vi gick också dit men hjärtat i halsgropen. Dock blev det en väldigt fin uppleveelse. Om man inte tänker så att de är där för att snoka utan att de faktiskt är där för att föra bartnets och barnets föräldrars talan. Ställa alla de frågor som de skulle ha gjort för att vara säker på att lämna sitt barn till en trygg framtid. Man kan väl bara försöka att ställa sig på andra sidan, även om det är svårt, hur skulle man själv vilja ha det om jag satt på andra sidan jorden med ett litet barn o magen eller i famanen och ska låta barnet flyga till andra sidan jorden till en oviss framtid. Man skulle nog ställa väldigt ingående frågor !!?? Jag och min man ställdes inför olika frågeställningar som vi inte under våra 17 år tillsammans ställts inför. Mycket nyttigt. Så stort lycka till och jag ser fram emot att följa er väg till ert baran.
Tack för alla fina och uppmuntrande ord!
Ulrika; ja, jag tycker så klart att de ska göra sitt jobb, för barnens bästa och därför ska de ju inte heller godkänna folk som inte är lämpliga som adoptivföräldrar. Och det är ju det jag fasar för så klart; att vi inte ska bli godkända, att vi inte passar för detta. Vet inte vad de ska hönga upp sig på (dvs oroar mig för olika saker var dag)men det är verkligen en stor fasa. men därmed inte sagt att de gör fel om de inte godkänner oss.
Hej igen !
Jag läser precis ditt inlägg ovan. Det känns lite som att du missupfattat mina tankar. Du måste verkligen, snälla, förstå att det bara är riktigt vänliga tankar från min sida. Jag kanske missuppfatta dig men hur som helst så känns det faktiskt som att du blivit en ny "vän".
Vi hörs framöver i denna spaciga värld.
Ulrika
Hej igen Ulrika!
Nej, jag tror inte jag har missuppfattat dig, kompis, hahaha. Men men blir så...på sin vakt efter ett tag i adoptionsvärlden. Det känns som om man inte (enligt vissa) får gnälla eftersom man bara ska vara tacksam, barn är ingen rättighet och allt ska vara för barnets bästa. Hänger du med. Så därför är jag helt överkänslig och nojjig och måste hela tiden intyga att jaaaa, jag veeeet, det ÄR för barnets bästa allt detta väntande, papperssamlande, utfrågande och intygande. Och jag TYCKER det är bra. Men frustrerande och lite jobbigt.
Men visst är du, och alla andra snälla bloggläsare nya kompisar på vägen!
Skicka en kommentar