onsdag, oktober 18, 2006

Och så har det börjat.
Vi tittar igenom listan med uppgifter och försöker dela upp dem. A får i uppgift att hitta vårt vigselbevis. Jo, vi vet att vi fått ett men det var verkligen anskrämligt ful med en hiskelig och nästintill skrämmande Jesusbild i guldtryck. Jag troooor att bilden på det ska föreställa att Jesus ger oss sin välsignelse och det är schysst men han såg mer sträng än mild ut och prästen borde ha gått en textningskurs innan han skrev sådana här dokument och… Ja, summan av kardemumman är att jag efter bröllopet tänkte att ”jaja, det där urfula pappret är ju inget vi har direkt nytta av” och stoppade undan det i någon garderob. Eller låda. Eller kartong. Och eftersom A inte kan ringa ostört (den som uppfann det öppna kontorslandskapet har uppenbarligen aldrig försök genomföra en adoption utan att hela världen ska få reda på det) får han leta-vigsel-bevis uppgiften medan jag ska ringa olika register.
Vårt första gräl uppstår när A helt i förbifarten säger att han ska försöka hitta vigselbeviset i helgen.
-Vaddå i helgen?!? utbrister jag. Du måste göra det NU förstår du väl?!
- Vaddå nu? Nu ska jag ju gå och lägga mig. Och i morgon ska jag först jobba och sedan träna. Och sen i veckan är det ju det där projektet på jobbet så jag kommer att behöva jobba över och när jag kommer hem sent kan jag ju inte börja tömma garderober och så.
- Du måste hoppa över träningen, säger jag bestämt. Fattar du inte, varenda sekund är viktig! Ju längre tid detta tar, desto längre tid får vi vänta. Och väntetiderna i Kina kommer bli oääääändliga!
- Hur vet du det?
- Det står på Internet.
A blänger surt.
- Du borde förbjudas att använda Internet. Du är helt internetifierad. Adoptions-site-beroende!
- Det är jag inte alls, fräser jag på bästa 6-årings-manér. Men jag tycker vi har väntat länge nog. Nu kan vi faktiskt påverka själva. Då kan vi väl jobba undan snabbt? Om du bara skippar träningen och hittar det förbannade vigselbeviset så fixar jag resten. Jag lovar! Och förresten så behöver du inte träna, du är ju redan vältränad! Skitsnygg tycker jag...
A ser skeptisk ut men med smicker kommer man långt. Han lovar att komma direkt hem från jobbet och systematiskt, på värsta CSI viset finkamma lägenheten tills han hittar la vigselbevisa. Bra. Nu ska jag bara räkna ut var man hittar utdrag ur dopboken? Vad är en dopbok? Vem har dem?!

måndag, oktober 16, 2006

Vi har skrivit ett kontrakt med Organisationen. I kontraktet stod det, rätt översatt från adoptionska till svenska, att de inte på något vis tänkte ta ansvar för att vi kommer få något barn. Det var så många undantag och så många meningar som i klarspråk meddelade att nej, det kommer troligen inte att bli någon kinaunge för oss och blir det inte det får vi inga pengar tillbaka. A såg lätt förfärad ut när han läste igenom det (jag ville skriva på innan jag ens läst det men den mer ansvarsfulle av oss hejdade mig) och vi var tvungna att konsultera min pappa. Som konstaterade att ja, han skulle då aldrig ha skrivit på ett kontrakt i den storleksordningen (rent ekonomiskt) på de villkoren men att vi väl inte direkt befann oss i ett läge där man kunde varken förhandla eller pruta. Så vi skrev, med lite lätt darr på handen, på och sedan betalade A den största räkning vi någonsin fått (var faktiskt tvungen att ta en skärmdump på den och spara).

Nu är vi verkligen officiellt igång!

måndag, oktober 09, 2006

I fredags kom vårt medgivande med posten så vi passade på att fira lite till, när vi nu hade det skriftligt liksom. Det är ju det man ska göra säger folk till mig stup i kvarten, passa på att göra saker man inte har tid till sedan när man får barn. Vi antog att champagnefirande tillhör den kategorin så vi körde på.

Nu är det dock måndag igen och vi har begett oss in i Pappers-samlar-land. Eller i alla fall en förort till Pappers-samlar-land. Jag ringde Organisationen i fredags ivrigt hoppande upp och ner med medgivandet i handen, glatt hojtande osammanhängande ord. Vad jag ville ha fram var frågan: Vad gör vi nu?! Och mirakulöst nog så fattade handläggaren detta. Talar leende (ja, ibland kan man faktiskt se leenden genom telefonluren, visste ni inte det?) om att nu ska vi skicka in hemutredningen tillsammans med fullmakten och läkarintygen vi gjorde för hemutredningen.

Alltså har jag idag tagit med hemutredningen, noggrant instoppad i en mapp (har lärt mig lite sedan vi fick fläckar på hemutredningsansökan) till jobbet för kopiering.
Problem som står framför mig:
1. Ingen på jobbet vet att vi ska adoptera så jag måste kopiera hemutredningen i smyg.
2. Vår kopieringsapparat är väldigt temperamentsfull, det tillhör definitivt inte ovanligheterna att den både skenar och slår bakut.
3. Vår kopieringsmaskin verkar avsky mig.

Jag väntar till de andra kilar ut för att röka. Himla skönt att man aldrig fallit in i sådana ovanor. Det skulle inte hemutredaren ha gillat minsann… Hm, hemutredaren. Hemutredningen! Jag kommer på vad det var jag skulle göra och sliter hastigt upp mappen ur min väska. Alla papper flyger ut på golvet. En intet ont anande kollega som går förbi böjer sig ner för att hjälpa mig samla ihop dem.
- Neeej! tjuter jag åt kollegan som tar ett skrämt skutt bakåt. Inser att jag måste förklara mitt beteende.
- Alltså, du hinner inte plocka upp för…Camilla ville att du skulle leta upp henne med en gång. Det gällde det där mötet du vet?
- Vilket möte?
- Inte vet jag, fräser jag och samlar ihop papper med en sällan skådad hysteri. Fråga Camilla! Skynda dig!
Kollegan knatar iväg med en bekymrad rynka i pannan. Kommer på att han sitter med på lönesamtal och inser att jag nog inte ska räkna med någon jätteökning i år.
Med papperna slarvigt instoppade i mappen ilar jag bort till kopieringsrummet. Fan också, maskinen är inte påslagen! Nu kommer det ta ett halvår för den att köra igång. Trycker irriterat på on knappen, hårt och bestämt. Maskinen piper motvilligt och kör igång. På displayen blinkar ett retligt ”Värmer upp”. Efter evigheter försöker jag trycka min kod men maskinen piper surt till svar och orden ”Vänta fyra minuter” syns i displayen. Grrrrrrr! Kollegorna lär ju vara tillbaka innan dess. Det är skitkallt ute (fast det nyss var sommarvärme, märkligt).
Hoppar lite jämfota av otålighet medan jag väntar. Försöker lista ut vilken ordning papperna ska ligga men ger upp. Inser att sidorna är numrerade, milde tid så fiffigt. Lyckas få dem i rätt ordning och ska just lägga dem, med texten uppåt, i den där lilla luckan man använder när man ska kopiera flera sidor när Camilla sticker in huvudet i kopieringsrummet. Hon ser något irriterad ut.
- Sa du till Per att jag ville prata med honom?!
- Eh, ja, sa du inte det?
- Är du knäpp eller? Jag har ju varit hos tandläkaren och kom just!
- Öh, jasså, hoppsan ja, då missuppfattade jag visst.
Camilla ser konstigt på mig, skakar lite på huvudet och försvinner sedan bort i korridoren. Jag hör hur de andra kommer tillbaka från rökpausen så jag slänger ner papperna i luckan, knappar hysteriskt in min kod, slår fel två gånger, fattar inte det, var det inte början av telefonnumret till killen jag var kär i när jag gick i sjuan jag hade som kod? Kattens födelsedag då? Faaaan, mormors namnsdag? Jaaaa, bingo! Trycker på knappen och maskinen börjar mata.
Pia sticker in huvudet.
- Ska du kopiera mycket eller? Undrar hon samtidigt som hon kikar mot högen av färdigkopierade papper.
- Nädå, säger jag hastigt och rafsar ihop papperna samtidigt som maskinen ger upp ett triumferande tjut.
- Oj, säger Pia förstrött, ett papper verkar ha fastnat. Hoppas det inte var något viktigt för den bränner ju oftast sönder dem.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas i panik. Kan man få en ny hemutredning om man berättar att kopieringsmaskinen åt upp den förra? Eller ogiltigförklaras utredningen om man slarvar så?
Med de färdiga kopiorna under armen (är det ok om hemutredningen är okomplett och skrynklig när man skickar in den till Organisationen?) och svetten lackande bryter jag mig in i maskinens innanmäte med våld. Var är det jävla pappret? Har det redan förvandlats till aska? Som i Harry Potter eller vilken bok det nu var. Fan, fan, fan! Hur kan arbetsplatser vara så oansvariga, bara sätta in livsfarliga maskiner så där, utan att utbilda personalen? De borde ha en speciell person som skötte kopieringen åt folk. Någon som hade kopieringskörkort liksom. Körkort för tung kopieringsmaskin. Det vore ju väldigt bra för dels skulle det skapa fler jobb och det behövs ju i Sverige och dels skulle det skona många människors nerver.
Jag kan inte se pappret. Jag vet inte var man mer kan öppna. Jag är redo att börja storgråta och ge upp drömmen om en liten Kina-unge när jag hör steg bakom mig.
- Behöver du hjälp?
Vaktmästaren! Han kan allt om trilskande kopieringsmaskiner. Knappt har jag hunnit nicka med förkrossande olycklig min och hasplat ur mig att pappret är superviktigt förrän han har öppnat en massa hemliga luckor och plockat ur mitt papper, helt oskatt och fint. Knappt ens skrynkligt (vilket är mer än man kan säga om papperna under min arm men man kan faktiskt stryka papper). I en handvändning har han dessutom kopierat det och sedan, när han räcker över de dyrbara dokumenten säger han lågt och med en förtrolig blinkning:
- Min systerdotter och hennes man adopterade från Korea förra året. En underbar pojke fick de. Lycka till!
Och så är han borta lika fort som han dök upp.

torsdag, oktober 05, 2006

Tanten är fortfarande sjuk (tvingar A till att ringa och fråga så att jag ska slippa prata med Tara-damen igen) så jag tar itu med projekt Ringa-nämnden. De ska veta säger folk, det ska finnas en styck sekreterare där ute som vet och henne/honom ska jag ha tag på.
Jag ringer kommunens växel, aningen osäker på vem jag ska be att få prata med.
- Eh, ja, hej, jag… alltså, min man och jag ska adoptera, om vi får medgivande alltså, och nu undrar jag om vi har fått medgivande. De hade möte i förrgår och eftersom vår utredare är sjuk…
Jag känner att jag låter fjortonårig och helt osammanhängande och jag förstår om personen i andra änden tänker att ”Jisses, hur kan den förvirrade människan ens komma på frågan för adoption?”
- Ja, det blir väl socialnämnden då va?
- Öh, ja, jag tror det…
Hur ska jag veta det? Hade jag vetat det hade jag väl ringt direkt dit, tänker jag förvirrat.
- Jag kopplar.
Plötsligt får jag en annan människa i luren och efter att återigen ha stammat fram mitt ärende blir jag kopplad till en tredje person.
- Sekreteraren är inte här.
Men hallåååå! Vad är detta?!
- Är hon också sjuk?
Blir lite orolig över om det är någon epidemi som rasar inom de sociala myndigheterna. Eller kanske en komplott?! Någon vill att vi inte ska ha barn och kör med biologisk krigföring, typ virus och så, mot de som bestämmer.
- Nej men hon sitter i möte resten av dagen.
Okej, ingen epidemi. Men vad hjälper det mig.
- Men vem kan då tala om för mig om vi fick ja? Undrar jag undergivet och försiktigt.
- Er utredare får ju svaret och sedan skickas det hem till er.
Jag tror inte att den här damen läser tidning men hon låter ungefär lika engagerad som jag skulle göra om jag skulle prata om frimärkssamlingar.
- Men utredaren är ju sjuuuuk! protesterar jag.
- Ja, men då får ni brev hem.
- Nej men vänta! Det kan ju ta flera dagar! Och det är ju snart helg! utbrister jag förtvivlat. Vi måste få reda på detta! Jag kan fatta att du kanske inte tycker det är så viktigt, du kanske har en hel hop ungar eller kanske har bestämt dig för att inte ha barn men vi vill ha barn och det här beslutet avgör om vi får det eller inte! Det är faktiskt otrooooligt viktigt för oss så snälla, hämta någon som kan titta i ett papper och svara!!!
Det blir tyst i luren och jag inser att jag troligen förstört alltihopa. Nu hatar oengagerad dam nummer två mig och jag kommer aldrig få svar. Alternativt kommer hon att se till att vi inte får godkännandet.
Och faktum är att just nu bryr jag mig nästan inte. Varför fattar de här människorna inte hur viktigt detta är?! Varför är de så likgiltiga???
Så ljuder damens stämma i telefonen igen och jag kan knappt tro att det är sant när hon säger:
- Förlåt mig, jag förstår hur viktigt det är och att det är jobbigt att vänta. Kan jag få ditt mobilnummer så ska jag försöka ta reda på om ni fått medgivandet.

Tjugo minuter senare ringer hon tillbaka. Vi har fått vårt medgivande.

onsdag, oktober 04, 2006

Nu är det ju eftermiddag. Och tanten har inte ringt. Så, fast jag inte tänkt göra det, ringer jag. Hon svarar inte. Efter en millisekunds tvekan ringer jag växeln i stället.
- Hon är sjuk idag, säger en oengagerad dam i andra änden av tråden.
Sjuk?!
- Men vi skulle ju få vårt medgivande idag! protesterar jag lamt. Alltså få veta vad nämnden sa.
- Ni har säkert fått medgivande, säger damen, fortfarande i samma oengagerade tonfall och jag ser för min inre syn hur hon sitter och bläddrar i Amelia samtidigt som hon pratar med mig. Eller nä, inte Amelia, vad heter den där andra tidningen, den för tanter?! Tara! Hon sitter där och läser Tara och säger att vi har fått medgivande fast hon inte vet vem vi är ens. Vi kan ju vara ett par där han har testickelcancer och hon håller på att återhämta sig från tyfus! Eller ett par som haft fyra biologiska barn som blivit omhändertagna av socialen. Hur kan hon säga att vi har fått medgivande bara sådär, tänk om jag tror på henne och så firar vi järnet och sedan är det fel, vi har fått avslag och kommer få leva utan barn resten av vårt patetiska liv! Det borde vara kriminellt.
Jag harklar mig och säger morskt:
- Det är möjligt att vi har fått medgivande men vi skulle faktiskt vilja ha ett säkert besked. Som du säkert förstår.
- Nåja, hon är i alla fall sjuk så hon har inte varit här och kollat mailen eller öppnat sin post.
- Du skulle inte kunna kolla hennes post då? föreslår jag och kan själv höra desperationen i min röst.
Hennes iskalla tystnad får mig att inse att jag gått för långt. Jag mumlar ett tack och lägger på. Verkar inte som om vi ska fira i kväll heller.
Hon har inte ringt.

tisdag, oktober 03, 2006

Idag är det nämndmöte.

Jag har köpt bubbel, eller ja, Pommac, eftersom jag inte hann till Systemet innan de stängde men det är ju tanken som räknas. Det ska skålas. Frågan är bara när (såg ni?! Jag skrev inte om utan när!).
Utredningstanten har lovat ringa och meddela så vi slipper vänta på Brevet. Men hon har varnat oss att hon kanske inte får reda på det idag. Nämndmänniskorna har nämligen ibland möten som drar ut på tiden och vips så är det efter gå-hem-dags för tanten och hon har inte fått något besked.
- Men strunt i det ni, säger hon glatt, ni kommer ju få godkänt så ni kan fira i kväll i alla fall. Jag lovar att äta upp min hatt om ni inte får godkänt!
Ok, hur betryggande känns det då? Inte alls därför att
1. Tanten bär inte hatt (även om det troligen skulle klätt henne)
2. Vad fasen är det för tröst att hon käkar hatt om nämnden bestämmer att jag inte kommer att bli mamma?!?! Svar: Nada så klart.

- Här ska minsann inte firas förrän vi säkert vet, muttrar jag.
A, som svängt från orolig till orubbligt säker menar att vi kanske inte ska fira alls, bara se det som en punkt på den oändliga att-göra-för-att-någon-gång-i-den-avlägsnaste-framtid-man-kan-tänka-sig-få-ett-adoptivbarn-listan och gå vidare med vardagen. Men jag vill fira. Faktiskt. Det är inte så mycket att fira i den här oäääändliga processen så man får liksom passa på. Måste bara få beskedet först.

Huuuuuuuur ska jag få något gjort på jobbet idag!?!?!

måndag, oktober 02, 2006

Jag är absolut kolugn inför nämndmötet. Det är ju, som tanten säger, bara en formalitet.
De går i 99,99% av fallen på utredarens rekommenderade linje. Och det finns inget som skulle kunna få dem att ge oss avslag har hon försäkrat.
Vi har inga konstiga sjukdomar, inga stora svåra familjetrauman och hyfsade jobb. Vi har rätt ålder och har varit gifta ett tag. Vi är psykiskt stabila eftersom vi hoppat över IVF (obs! Inte mina ord utan utredar-tantens). Vi är adoptivföräldra-drömmen personifierade (återigen tantens ord när hon försäkrar mig att de kommer ge oss medgivandet).
Så jag är jättelugn. Så lugn att jag inte ens har frågat A om han är orolig. Gör det i förbifarten och han svarar:
- Ja, alltså egentligen har vi väl inget att oroa oss för men lite läskigt är det ju ändå…
Jag nästan dör. Va?!?! Är han orolig?! Han är ju den lugna av oss! Om han är orolig måste det finnas orsak! Fan! Kommer inte kunna sova förrän vi vet nu.