Man ska välja land också. Eller ja, det var vad vi trodde när vi började. Man ska sikta in sig på ett land innan hemutredningen, fick vi veta.
Man måste ju veta vilken medgivandeålder man vill ha och så är det olika krav på antal hemutredningsträffar i länderna. För Kina måste man tex ha träffats minst fyra ggr. Och Kina är ju ett av landen vi funderat på. Men samtidigt fick man inte "snöa in" på ett bestämt land för tidigt för det händer minsann saker såååå snabbt i adoptionsvärlden.

Vi googlade och landade på ACs hemsida. Oj så mycket länder!
"Åh, Sydafrika!" utropade jag. "Kan vi inte välja Sydafrika!? Då kan vi ju åka på safari också!" Jag hade velat åka till Sydafrika på bröllopsresa men så bidde det inte. Tanken på att i stället bli "gravid och få barn" med Sydafrika var fantastisk.
"Går inte", sa A och fick ner mig på jorden igen. "Vi har varken haft fem års samlevnad eller är speciellt religiösa. Vad finns här mer?"
Vi läste vidare och insåg att det var som en anställningsintervju.
Korea gick bort eftersom vi inte hade tillräckligt med "erfarenhet" som gifta. Grrrr, om jag bara hade sagt ja direkt den där söndagsmorgonen en vecka efter att vi blivit tillsammans hade vi kunnat slänga in våra papper till Korea och - kabooom - ett par månader senare haft en liten baby i våra armar. Men nej, jag skulle klart spela svåråtkomlig och vääänta. Visste absolut inte då hur mycket väntan det skulle bli för oss.
En del länder hade "anställningsstopp", en del fick man bara ansöka om barn över tre år i och ytterligare några var väntetiden så lång att man blev alldeles yr av att tänka på det.
Ta Colombia tex. 2 års väntetid. Man ska alltså genomgå hemutredning, gå föräldrarkurs, skicka in sina papper, bli godkänd av organisationen, sammanställa fler papper, få dem översatta, skicka dem till landet och sedan vänta två år?!?! Vem klarar det?! Inte jag i alla fall.
Till och med A, som är extremt tålmodig,såg lätt skakad ut när han insåg den fulla betydelsen av ordet vääääntetid. För tex Vietnam skulle väntetid innebära 2,5 års väntan, i Sverige, innan vi fick skicka våra papper. Milde tid!

Till slut fick vi benat ut de länder vi skulle kunna skicka våra papper till:
Ecuador
Kina
Kirgizistan
Thailand För min del funkade det med vilket som egentligen. Kina hade det i och för sig blivit lång kö till och Kirgizistan... På adoptera.nu hade man debatterat Kirgizistan friskt minsann. Ångest!

Tills vi flippade upp sidan igen en kort tid senare och insåg att det går snabbt. Ecuador hade blivit invaderat av Colombiaföräldrar (som tydligen oxå blev yra av väntetiden i Colombia), tar bara emot ansökningar för tre år eller äldre och i Thailand var kvoten fylld; stopp, inga mer ansökningar förrän nästa år. Kanske finns plats för oss om vi byter organisation men det kan man ju inte veta.
Vilket lämnar oss med....Kina och Kirgizistan. Och Kinas väntetid som bara ökar och ökar! Fast det verkar vara ett safe och bra land att adoptera från.
Välja land my ass! Man får ta det man kan helt enkelt. Och egentligen spelar det ju ingen roll, alla länder i hela världen är ju faktiskt spännade och vackra på sitt sätt. Och ungarna är ju underbara överallt.

Hm, var ligger nu Kirgizistan egentligen?!

Snart dax för föräldrarkurs. Den måste man gå för att få godkänt på hemutredningen.

När jag ringde och anmälde oss frågade jag vad den handlade om. Eller ja, det vet vi ju, men mer, vad de skulle ta upp liksom.
"Tja" sa damen, "vi kommer ju ta upp en del om problematiken man kan stöta på när man adopterar. Anknytningsproblem, barn som inte känner att de har några rötter, rasism och så. Och hur man håller koll på att barnen inte kommer efter i utvecklingen eller känner utanförskap i familjen. Hur man ska få dagispersonal och lärare att förstå adoptivbarns behov av extra stöd och hjälp."
"Eh, jaha. Och om hur underbart det är att få barn kanske?" föreslår jag käckt, en aning svag i knäna efter att få hört om alla problem som väntar oss.
"Va?! Ja, det med...."

Ska bli spännande.

Med nästan friskhetsklartecken (väntar fortfarande på provresultat, kan det verkligen vara fågelinfluensa?!) har jag börjat oroa mig för hemutredningen på allvar.

Troliga orsaker till att vi inte kommer få godkänt:

1.Det har kommit en brun fläck på anmälningspappret!
Vet inte vad det är (kaffe? sås? kattmat?) eller hur den har hamnat där men jag kan garantera att utredarna kommer att se det som ett tecken på vår ansvarslöshet.
Om man inte kan hålla ordning på ett enda litet papper, hur ska man då kunna ta hand om ett barn!? Shit.
Undrar om de märker om man kopierar upp det efter att ha tippexat lite? Hm, ja, det gör de nog, det är ju gröna linjer. Beställa nytt är uteslutet, då tror de att vi slarvat bort det och har man slarvat bort ett papper vet man ju inte vad man tappar bort här näst...

2.Vi äter skräpmat minst en gång i veckan.
Seriöst, pizzakillen känner igen våra röster när vi ringer! A säger att han inte riktigt kan se hur detta skulle kunna komma upp i hemutredningen men jag är lite orolig att jag liksom ska rinna över och erkänna bara för att lätta mitt samvete.
Självklart är jag medveten om barnfetma och kommer inte tillåta vår lilla skatt att sätta sin fot på varken McDonalds eller pizzerian men i alla fall. Vi lever inte helt hälsosamt.


3. Vi har katt.
Farbror doktorn frågade inte något som inte stod på pappret men sjuksystern gjorde det. Hon undrade om vi hade hund. När jag svarade nej sa hon "Bra!". Jag sa inte att vi har katt. Får man inte adoptera om man har husdjur?!

Förutom hälsodeklarationen ville utredarna ha ett specialintyg från min före detta läkare för en sjukdom längre bak i tiden.
Nemas problemas, sa jag käckt i telefon för man vill ju framstå som just käck, frisk och positiv.
Borde ju inte heller vara något problem eftersom jag är frisk sedan flera år.
Men när jag försökte få tag på läkaren blev det stopp.
"Hon är väldigt upptagen med våra sjuuuuka patienter. Vi kan inte boka upp hennes dyrbara tid för en som inte är sjuuuuuk."
"Men", stammade jag, utan ett spår av piggheten jag visat upp för hemutredaren i telefon, "hur ska jag göra då?!"
"Du får gå till en privatläkare"
"Men det går inte, jag måste ha ett intyg från henne eftersom det var hon som behandlade mig då!"
"Är det viktigt?"
Öh, vad är det för en fråga?! Jag höll på att börja storgrina i telefon, paniken hördes tydligt i min röst och jag var beredd att erbjuda henne vår bil (det enda vi äger som faktiskt är värt lite pengar) som muta.
"Ja", fick jag fram, "det är viktigt. Min man och jag kan inte få barn och om jag inte får det här intyget får vi inte ens påbörja en utredning för adoption. Och då kommer vi att dö som tragiska, ensamma människor efter ett liv helt utan mening!"
"Hm, jaha, då får du väl ringa var morgon och se om hon har något återbud."
Jag kände hoppet tändas och tackade. För ingenting insåg jag när jag la på luren.
Efter tre veckors telefonterror utan resultat (måste alla hennes patienter verkligen vara sjuka nog att få en tid men krya tillräckligt att ta sig dit?!) undrade en sköterska, som nu tydligen började tröttna på mig, återigen om varför jag ville träffa läkaren. Jag förklarade igen och som i en dröm hörde jag henne säga;
"Men då måste vi ju kunna boka in dig på en återbesökstid! Kan du komma nästa onsdag?"
Halleluja!

Nu oroar jag mig för att läkaren har blivit en bitter häxa på de här två åren. Att hon, som inte själv har barn, inte ska fatta hur viktigt intyget är för mig och vägra skriva det. A säger att jag är paranoid.
Lätt för honom att säga som aldrig lidit av något värre än jordgubbsallergi.

När man ska adoptera måste man genomgå en hemutredning. Och för att få genomgå hemutredning måste man genomgå en hälsoundersökning.

När vi väl listat ut var denna skulle utföras (vårdcentralen gör inte sådant, de är till för sjuka) fick vi tid ganska omgående. Fick och fick, det kostade ju x antal hundralappar men detta var inte mitt största bekymmer. Jag var urnervös!
"Men gumman, vi har ju just genomgått fertilitetsundersökningen och var hur friska som helst" sa A när jag uttryckte min oro.
Ja, det är möjligt men någon bacill kan ju ha träffat oss på de tre månaderna sedan dess. Fågelinfluensa kanske? Första fallet i Sverige. Skulle inte förvåna mig alls, förklarade jag. Bara för att det skulle innebära sådan himla dålig tajming liksom.
"Menar du dålig tajming för att du kanske dör innan hemutredningen eller innan vi får hem barnet?" undrade A onödigt.
För om man har fågelinfluensa lär man inte ens få starta en hemutredning.

För övrig råkade vi i gräl om hur man skulle kryssa i den del man själv ska redovisa. Vi var helt överens om att vi varken haft eller hade gulsot, tuberkolos eller diabetes. Men när vi kom till rutan för allergiska sjukdomar satte A ett kryss. Med bläck!
"Neeeej, vad gööör du?!" tjöt jag.
"Men jag är ju allergisk mot jordgubbar" sa han förvirrat.
"Och?! Det är väl ingen allergisk sjukdom! Du kan väl inte säga att du har en allergisk sjukdom när du inte är sjuk om du inte äter jordgubbar. Ingen kommer ju tvinga i dig jordgubbar bara för vi får ett barn!"
"Och ingen kommer säga att vi ine får ett barn för att jag är allergisk mot jordgubbar och erkänner det."
Jag är inte övertygad. Och väldigt orolig.

Väl hos doktorn var det inte så farligt. Även om vi måste ta om HIV-testet som vi gjode under fertilitetsundersökningen. Det får nämligen inte vara mer än ett halvår gammalt när hemutredningen avslutas.
A, som inte tycker om att bli stucken skojade lite och sa att om vi på tre månader i ett monogamt äktenskap lyckats dra på oss aids har vi större problem än att vi inte kan få barn. Jag höll andan men farbror doktorn bara skrattade.
Önskde intensivt att det var han som skulle utreda oss.
Då hade det nog blivit en ganska snabb (jaaaaaa) och slarvig utredning för hälsoundersökningen gick i 190. Jag som har valt både trosor och bh med omsorg (man vill ju se både frisk och ansvarsfull ut) behövde inte ens klä av mig.
"Är du frisk?" Ja. "Äter du några mediciner?" Nä. Längd? Vikt? Jag uppgav sanningsenligt mina uppgifter, lätt chockad av hur lätt det gick. Jag är frisk! A också eftersom doktorn i likhet med mig inte tyckte att jordgubbsallergi är en sjukdom som hör hemma i hemutredningen.
"Vissa länder hänger upp sig på sådant" säger han "och det påverkar ju knappast din förmåga att bli pappa:" (sa ju det! Braaaaaa doktor!)
Vill krama farbror doktorn men nöjer mig med att nynna lyckligt hela vägen till jobbet sedan.

Nu ska vi bara vänta på provresultaten. Undrar om de kan upptäcka fågelinfluensa i ett HIV-test?