Man blir liksom aldrig nöjd. Först tänkte jag att om vi bara blir godkända på hemutredningen så kommer jag vara evigt tacksam så länge jag lever. Sedan lyckades vi på något mirakulöst sätt få ihop en Kina-ansökan och skicka iväg.Väntetiderna steg och jag tänke att den dagen vi får barnbesked ska jag aldrig någonsin önska mig något igen. Men here we are. Nu önskar jag ända nere i från tårna att tiden ska gå fort, fort, fort och att någon på CCAA ska lägga in högsta växeln och ro hit med vårt LOA.

För ni trodde väl inte att papperssamlandet var över? Oh nej. När man får äran att bli greenline-förälder så är det nya papper att fylla i, som ska stämma med gamla papper (fast det gör de inte för dollarkursen skiftar ju heeeela tiden!) och hela tiden får man hetsa för man vet att varenda minut är dyrbar, varje sekund. Om vi är slöa med detta får X tillbringa extra tid på barnhem, och jag får vänta med att kalla mig mamma på riktigt. Alltså hetsar vi och papperna flyger till Kina. För andra gången. Men den här gången ska de inte ligga och samla damm i ett par år innan någon hanterar dem. Den här gången är det ju LOI, letter of intent, och det betyder att LOI-bunten ska snarast paras ihop med X's papper och vår huvudansökan, stämplas lite (antar jag) och sedan skickar CCAA LOA, letter of acceptance, tillbaka till oss och först efter det får vi åka. Mellan LOI och LOA är det 3-6 månader. Organisationen har sagt åt oss att ställa in oss på den långa väntetiden eftersom våra papper varit i Kina så kort tid.
Konstigt, när vi just skickat LOI kändes sex månader ganska kort. Nu känns det oändligt.