måndag, september 24, 2007

Jaha. Vad ska jag skriva? Jag har faktiskt velat skriva de senaste veckorna men för en gångs skull har jag inte kunnat hitta orden. Märklig upplevelse för någon som skrivit sig igenom livet kan jag meddela. Men någon gång måste jag väl försöka sätta ord på det hela, X kommer ju att fråga i framtiden, hur det var, innan hxn kom till oss, och då är det ju bra att vara förberedd så jag ska göra ett försök. Göra som vanligt, bara skriva precis så som det dyker upp i min skalle. Och det första som dyker upp är....

Jag har SHOPPAT!!!

Inte en pryl, inte ett plagg, ingenting hade vi köpt innan Det Magiska Telefonsamtalet men nu, nu jävlar. Jag shoppar, alltså finns jag, typ.
Nej, inte riktigt för vi ska ju pytsa ut en del pengar nu, för adoptionen och inte minst redan men i alla fall. Nu är det ju tillåtet! Ljuvlig känsla. Men trots det går det trögt i början.
Första gången efter Beskedet som jag går in på HM för att shoppa går jag därifrån utan att ha köpt något. Jag blir så förvirrad av alla storlekar och måttabeller. Inser att alla gånger jag handlat barnkläder förut har jag ringt den lilla parvelns föräldrar och frågat vilken storlek som är lämplig. Nu har jag ingen att ringa. A har inte mer koll än jag, uppgifterna i papperna är gamla och CCAA tillhandahåller inte direkt den här informationen. Jag kommer mig inte för att fråga någon i butiken. Känner mig dum och får för mig att de har noll koll på små kinesiska ungar. A garvar åt mig när jag kommer hem och förklarar varför jag är tomhänt men tycker det verkar rätt ekonomiskt med min shoppingspärr.
Pratar med mamma som undrar om jag tänker låta vår efterlängtade unge gå naken. Nej, så kan vi ju inte ha det. Jag gör alltså en grundlig telefon enkät i bekantskapskretsen angående storlekar och rustad med en lista som mer eller mindre kan liknas vid ett ganska avancerat diagran så styr jag stegen mot PoP. PoP är förkortning för Polarn och Pyret har jag fått lära mig (tydligen är det så, är man förälder säger man aldrig barnklädeskedjors hela namn typ PoP alternativt drar man ihop namn så att Me and I blir Meandi, hm, skumt men det är väl bara att vänja sig).
Nåja, väl inne i affären ställer jag mig framför en hylla med små tröjor. Underbara små tröjor. Fantastiska små tröjor och jag erkänner, jag börjar bokstavligen nästan gråta. Jag står i en butik, redo att köpa den allra första saken till vår alldeles egna unge! Man kan ärligt talat bli religiös för mindre.
Trots mitt storleksdiagram och min upprymdhet känns det fortfarande lite förbjudet, inte helt verkligt så jag ringer en vän (jag kände inte att jag kunde fråga publiken) och hon får sedan coacha mig medan jag, salig och vördnadsfull, plockar ihop två små tröjor och en pyjamas. Mer grejar jag inte första gången. Observera att jag skriver "första gången"

söndag, september 02, 2007

Först av allt, tusen tack allt, för kommentarer, gratulationer, cyberchampagne och mail! Att ni alla bryr er, engagerar er och skriver bidrar till den fantastiska, rätt så overkliga lyckobubbla jag befinner mig i.

Jag har funderat på om och hur jag ska kunna fortsätta skriva och tror å ena sidan att det skulle vara möjligt. Men å andra sidan finns det ett litet problem: jag har de senaste dagarna fått några mail där folk spekulerar om vem jag är.
Adoptionsvärlden i Sverige är inte stor vilket jag kanske inte insåg från första början. Som jag skrev förut var bloggen mest tänkt som terapi för mig själv under väntan. Jag har alltid ventilerat mig genom att skriva och trodde inte särskilt många skulle vara intresserade av mitt otåliga svammel.
Jag valde redan då att skriva anonymt av den enkla anledningen att jag inte vill ha hela vårt privata liv (och ja, när, var och hur man får sina barn tycker jag är högst privat) utfläkt på internet. Sedan började alla ni gulliga människor läsa bloggen och jag stod inför samma dilemma som nu: ska jag fortsätta skriva och lämna ut oss eller ska jag lägga av. Jag kände en stor gemenskap med mina cyber-adoptions-systrar och ville fortsätta bygga på den. Plus att jag med Kinas ökade väntetider fortfarande behövde skriva av mig. MEN, jag tog ett beslut. Jag bestämde mig för att skriva vår story men inte vara trogen varenda bokstav, av sekretesskäl. Jag har alltså under historiens gång ändrat på saker, detaljer, tid, personer mm. Det är fortfarande vår historia, jag lurar er inte där, men jag har inte skrivit allt, inte varit helt kronologisk och ändrat på en del, i sammanhanget, små detaljer. Detta har jag gjort för att jag inte vill att mina läsare ska veta vem jag är.
Om någon eller några fortsätter denna, som det känns för mig, hetsjakt på att avslöja vem jag, min man och X är, kommer jag att sluta skriva. Det är liksom inte värt det eftersom jag, av skäl som är mina egna, valt att vara anonym. Jag ber alltså er alla (och uppmaningen gäller ju egentligen bara ett fåtal av er) om förståelse. Sitt gärna hemma på kammaren och fundera över vem vi är (vad som stämmer i min story och vad som är ändrat) men snälla, respektera min önskan om att jag inte vill att de som besökt bloggen otroliga 62000 (!!!) gånger ska veta vem vi är.
Respekteras detta kommer jag att fortsätta skriva, åtminstone en tid till.

Tack för er förståelse.