På kursen har vi pratat om special needs barn. Green line barn eller hur man nu ska benämna de små liven. Med andra ord de barn som har någon liten, eller stor, grej som gör att landet anser dem vara handikappade och därmed inte kan pytsas ut till väntande adoptivföräldrar hur som helst.

På adoptera.nu går diskussionerna höga kring detta. Där är det fult att önska sig ett friskt barn. Speciellt om man vill ha en baby. Vilket väl är lite märkligt för hur låter det om man frågar en gravid kvinna om hon vill ha en pojke eller en flicka? Jo, i 95% av fallen svarar hon (eller pappan):
- Det spelar ingen roll, bara babyn är frisk!
Och det är väl egentligen rätt normalt. Sjukdomar skrämmer. Sjukdomar är farliga och otäcka. Sjukdomar tar dem vi älskar från oss och att mista ett barn, ja, det måste vara en miljon gånger värre än att inte få något.

På kursen får vi uppradat vilka special needs det kan handla om: läpp, gom och käkspalt, klumpfot, hepatit, avsaknad av hela eller delar av armar/ben/fötter/fingrar, nedsatt syn och hörsel, hjärtfel och så, så klart FAS som barnen får när biomamman druckit alkohol under graviditeten. Allt detta rabblas upp med en beklaglig min och that's it. Ingen förklaring till vad de olika sakerna innebär eller vad man eventuellt kan göra åt dem. I en bisats nämns det helt kort att ibland kan special needs även vara astma, allergi eller något så banalt som ett missprydande (vilket hemsk ord!) födelsemärke.
Varför pratar man inte mer om detta?!?! Jag fattar inget. Alla på kursen säger att de vill ha ett friskt barn. Sedan, under diskussionerna kommer det fram att nästan alla skulle kunna tycka det var ok med ett korrigerbart handikapp men de vet inget om det. Och eftersom man bara hastar över det på kursen kommer de flestas kunskap nog stanna på den där info-nivån liksom.
Själv kan jag inte släppa det och under vårt obigatoriska efter-kursen-samtal på kvällen visar det sig att A tänker likadant. Man får ju ingen garanti när man är gravid och seriöst, inte skulle vi älska barenet mindre om han/hon saknade två fingar eller hade astma. Jag älskar ju A fast han har astma tex.

Så vi går hem och surfar runt. Läser om LKG-operationer och babys med hjärtfel som växer ihop. Pratar, funderar och försöker föreställa oss vad det innebär för anknytningen, den så viktiga anknytningen om man måste tillbringa en del av den första tiden på sjukhus för att på ett smärtsamt sätt korrigera en läpp som av okänd anledning inte slutit sig som den ska i biomammans mage. Visst är det läskigt. Vi som är livrädda bara för att bli föräldrar liksom. Men samtidigt, vi har ju så fantastisk sjukvård i Sverige. De vet ju vad man ska göra. Och kanske stärks banden mellan föräldrar och det nya barnet ännu mer när man går igenom något som en operation?

Till detta kommer frågan om hur det praktiskt går till om man säger sig villig att ta emot att SN-barn? Kan man rabbla upp i ansökan att vi kan tänka oss detta, detta och detta men inte detta? Tänka om man får ett barn som är mycket sjukare än vad man tänkt? Kan man tacka nej då? Skickar man ens sn-ansökan eller söker man via Barn som söker föräldrar bara? Påverkar ett beslut om att acceptera special needs-barnväntetiden? Hur brukar de olika special needsen vara i de olika länderna? Shit, vi kommer ju snart att vara klara med utredningen och även om nämndens beslut nog dröjer till augusti borde vi verkligen försöka bestämma land! A tycker ett, jag lutar åt ett annat även om vi båda egentligen tycker att det inte spelar någon roll. Men ett beslut närmar sig och kommer det beslutet att innefatta special needs? Måste nog ringa organisationerna i veckan...