Ibland känns det som om det aldrig kommer hända. Man går här och tänker på det tills man håller på att bli galen, surfar, går kurser och förbereder. Men att det är så långt bort att det inte är verkligt. Att drömma går ju men det är sällan det slår in. Jag har tex aldrig vunnit på Lotto så varför skulle vi vinna det här lotteriet? Varför skulle vi ha sådan tur att allt klaffar; hemutredning, ekonomi, proceduren i landet osv. Nä, ibland är jag beredd att ge upp.
Har haft en sådan svacka nu den här veckan (det positiva är att min nedtrappning faktiskt gått framåt!), har försökt fokusera om och liksom nästan glömma bort det. För trots att vi börjat kursen känns det som om det inte går framåt, som om det inte händer något eftersom vi aldrig får börja på hemutredningen.

Men så i tordsdagskväll handlade Simpsons (den tecknade serien på tv alltså) om adoption! Nån släkting till Homer skulle adoptera en liten Kina-flicka och eftersom man inte fick göra det som singel (!?!?!) låtsades hon att Bart och Lisa var hennes barn men det blev så klart trassel.... Nåja, hade inte tänkt recensera Simpsons här, brukar inte ens se det men både jag och A stannade upp framför tvn (mitt i ett mindre gräl om tvätten eller vad det var), sjönk ner och satt helt tysta och tittade. Efteråt log vi lite och började prata om Kina, hur lång tid 14-18 månader egentligen är (svar; låååååååångt!).
Dagen efter såg jag fyra helt klart adopterade små kinaflickor med sina stolta föräldrar på stan och jag började så smått tro att det var ödets sätt att säga åt mig att inte ge upp, inte ännu.
Måste varit så för när jag kom hem så låg brevet där, brevet som talade om att nu, alldeles snart, börjar hemutredningen......!
Nytt hopp med andra ord.