Nu är det ju eftermiddag. Och tanten har inte ringt. Så, fast jag inte tänkt göra det, ringer jag. Hon svarar inte. Efter en millisekunds tvekan ringer jag växeln i stället.
- Hon är sjuk idag, säger en oengagerad dam i andra änden av tråden.
Sjuk?!
- Men vi skulle ju få vårt medgivande idag! protesterar jag lamt. Alltså få veta vad nämnden sa.
- Ni har säkert fått medgivande, säger damen, fortfarande i samma oengagerade tonfall och jag ser för min inre syn hur hon sitter och bläddrar i Amelia samtidigt som hon pratar med mig. Eller nä, inte Amelia, vad heter den där andra tidningen, den för tanter?! Tara! Hon sitter där och läser Tara och säger att vi har fått medgivande fast hon inte vet vem vi är ens. Vi kan ju vara ett par där han har testickelcancer och hon håller på att återhämta sig från tyfus! Eller ett par som haft fyra biologiska barn som blivit omhändertagna av socialen. Hur kan hon säga att vi har fått medgivande bara sådär, tänk om jag tror på henne och så firar vi järnet och sedan är det fel, vi har fått avslag och kommer få leva utan barn resten av vårt patetiska liv! Det borde vara kriminellt.
Jag harklar mig och säger morskt:
- Det är möjligt att vi har fått medgivande men vi skulle faktiskt vilja ha ett säkert besked. Som du säkert förstår.
- Nåja, hon är i alla fall sjuk så hon har inte varit här och kollat mailen eller öppnat sin post.
- Du skulle inte kunna kolla hennes post då? föreslår jag och kan själv höra desperationen i min röst.
Hennes iskalla tystnad får mig att inse att jag gått för långt. Jag mumlar ett tack och lägger på. Verkar inte som om vi ska fira i kväll heller.