Igår läste jag en artikel i Aftonbladet om att företagen gör OCR-numren onödigt långa.

Visste det, tänkte jag genast! De gör det med flit, för att man ska sitta där som en närsynt höna, kisa och försöka få in en oändlig radda nummer. Bara för att få upp ett retligt felmeddelande; Fel OCR-nr, räkningen kunde inte registreras. Och så får man börja om igen. Vid tredje försöket börjar svetten rinna nedför ryggen och man sliter sitt hår. Man börjar fundera över om man verkligen behöver mobiltelefon. Eller el för den delen. Om fördelarna verkligen uppväger dessa förbaskade räkningar som är så förbaskat svåra att registrera. Jag trodde IT-revolutionen skulle underlätta livet?! Var det ändå inte lättare att gå till posten och skriva alla räkningar för hand?!

Enligt artikeln var det inte alls nödvändigt att ha så långa nummer och flera företag kunde inte svara på varför de hade det. Kände att jag eldade upp mig när jag läste, tänkte att det är skandal, de slösar min tid med det här! En räkning skulle kunna ta en minut att registrera men nu sitter man typ en kvart och pysslar och sliter, grrrrrr! Jag hade kunnat använda tiden till sååå mycket annat; läsa, träna, lyssna på musik, umgås med vänner, sova.

Och sedan slog det mig; snacka om I-landsproblem! Milde tid. Det handlar om en räkning liksom, som innehåller sju nummer mer än jag vill. Och de sju siffrorna är inte ens inblandade i summan jag måste betala! Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är tacksam över att ha räkningar att betala men ändå. Om man tänker på att det någonstans på jorden idag föds en massa barn av mammor som vet att de inte kommer kunna behålla sitt barn. Som vet att de måste lämna bort barnet. Lägga ut det någonstans i hopp om att någon hittar det. Som bara kan hoppas att någon kommer adoptera barnet och älska det som sitt eget. Tja, då är ju långa OCR-nummer inget jätteproblem.

*Lutar mig rodnande över datorn och knappar ivrigt in siffor*