Inför sista hemutredningsträffen hamnar jag in någon sorts vakuum. Rent teoretiskt sett borde vi klara oss. Inga lik i garderoben som skuttat fram. Inget finns i några register som skulle kunna ställa till det. Snälla doktorn har sagt att vi är superfriska. Lägenheten klassades som normal. Vi adopterar inte för att rädda världen. Vi vill ha barn och har gått kursen så vi vet exakt hur hemskt det kan bli på ca åttio punkter. Vi har till och med lyckats få vårt äktenskap att framstå som så normalt det faktiskt är (även om jag ibland tvivlar)(på normalitetsgraden alltså, inte på äktenskapet).
Ändå är det på darriga ben vi går till sista mötet. Båda inser att det är idag domen faller. Visst, ärendet ska upp i nämnden också men det är ju rent formellt, något de klämmer in medan bullfatet går runt liksom. Det är Tanten som bestämmer. Som har den verkliga makten och nu är det dags.
– Tänk om hon tycker att trappan i trappuppgången är för brant och smal, säger jag oroligt. Var det inte en unge som ramlade där och fick näsblod förra året?!
– Hur ska hon veta det?! invänder A. Hon har ju knappast kameraövervakning i vår trappuppgång.
Vi tittar snabbt och oroligt på varandra men inser sedan det något orimliga i misstanken.
- Jag är mer orolig för vår ekonomi, medger A. Tänk om hon la märke till den nya tvn och tycker vi är alldeles för slösaktiga och ytliga som lägger pengar på sådant nu när vi ska adoptera?!
Han ser djupt oroad ut och tillägger trotsigt: Fast vi köpte ju den innan vi visste att det skulle kosta en förmögenhet att få barn!
– Vi kanske ska säga till henne idag att vi ska sälja tvn och leva utan. Att vi bara kommer lyssna på radio och läsa intressanta böcker i fortsättningen, föreslår jag. Eller nej, vi ska ge bort den! Till… till något kvinnohus eller härbärge!
– Aldrig i livet, vi kan ju inte vara utan tv! Utbrister A förskräckt.
Tysta går vi resten av vägen, var och en försjunkna i sina tankar. Ser nervöst på varann innan vi knackar på, tar ett djupt andetag och sätter sen på bästa ”jag-är-en-otroligt-kompetent-och-ansvarsfull-blivande-a-förälder-minen när vi kliver in på Tantens kontor med ett, förhoppningsvis, professionellt, varm och avslappnat leende.

Det är i slutet av mötet, när jag, helt utan avsikt har råkat vandra i väg i tankarna och nästan slutat lyssna på As beskrivelse av hur bra hans mamma är med barn som jag plötsligt, som ur någon sorts dimma hör hur tanten säger:
- … så när ni kommer hem med barnet är det viktigt att ni kommer hit med det för att…
Jag hör inte fortsättningen. När vi kommer hem med barnet! NÄR! Inte OM. Utan NÄR. Vi ska bli föräldrar. På riktigt! Nu kan jag le på riktigt också.