Jag har blivit utmanad av Pia och här kommer mina svar:

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Det är snart två år sedan vi började försöka få mig gravid (uttrycket "skaffa barn" använder jag inte längre för det har ju blivit kristallklart för oss att barn är inget man skaffar, som en ny bli eller så) men sedan vi påbörjade kursen har vi ju egentligen inte försökt. Och nu skyddar vi oss så klart.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Väntan! Det är det fortfarande. Det är min sämsta gren av alla i hela världen. När vi försökte på det gamla vanliga hederliga sättet blev jag besviken var månad för då flyttades min dröm fram ytterligare en månad. 30 evighetslånga dagar. Gång på gång. Det blir många dagar.
Jag visste att adoption tar lång tid men kunde nog ändå inte föreställa mig vilken väntan som låg framför oss. Först vänta på kursen. Sedan utredningen. Och så medgivandet. Och sedan, efter allt detta, den riktiga väntan, på vårt barn. Jag svär på att jag kommer vara totalt gråhårig när det är dags att resa! Och det finns dagar (många dagar) då jag på fullt allvar inte vet om jag kommer överleva väntan. Rent fysiskt gör jag väl troligen det men det känns inte så psykiskt. Brrrrr!
Fast ett litet PS måste jag lägga till; jag ser det inte som att vi inte kan få barn. Om vi fått nej på utredningen och om vi provat IVF tills någon läkare sa att det är kört, det kommer aldrig gå, DÅ hade vi inte kunnat få barn. Men vi har ju bara uteslutit ett (det enklaste) av tre möjliga sätt.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Jag vet att det är dumt, att ingen menar något illa utan att det bara är som folk inte vet vad de ska säga. Men jag blir verkligen vansinnig när folk på fullt allvar tror att jag kommer bli gravid bara för att vi adopterar. Som om mina knäppa äggstockar tex vet att vi är klara med hemutredningen. Eller att As spermier firar att papperna landat i Kina med ett lopp av olympisk klass. Bullshit!!!

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag trodde att man "skaffar barn". Att missfall är ganska vanligt visste jag ju men det hade inte direkt fallit mig in att jag inte skulle bli gravid trots många och entusiastiska (i början i alla fall) försök.
A blev nog rätt snabbt orolig för att det var något fel men jag, som då inte gillar att vänta och som vetat i tio år att jag skulle kunna tänka mig adoptera, jag skred ju till handling så fort som vi hade passerat 12 försök liksom. Utredas ska vi och sedan får vi ta till plan B. Inte lätt för A att hänga med i svängarna alltid. Men nu är han ikapp i alla fall, hehehe.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Först av allt ska man veta att det faktiskt är svårt att bli gravid. Det är rätt få timmar i månaden som det funkar.
Om det inte funkar för just er tycker jag ni ska fundera på vad som egentligen är viktigt; är det barn/familj ni vill ha? Eller är det just känslan av att känna igen sin egen potatisnäsa eller partnerns fina ögon hos sin son eller dotter? Är det senare viktigast tycker ju jag att man kanske inte är mogen att ha barn för barnet bör vara det centrala i drömmen hur det, barnet alltså, än ser ut. Men om man anser sig mogen och vill kunna spegla sig i sitt barn (eller tvärtom) så bör man väl ge IVF en chans.
OM det däremot är barn ni vill ha rätt och slätt, då tycker jag ni ska gå på organisationernas möten, läsa en massa och sedan ge er ut på adoptionsresan. Det är inte alltid lätt men det är spännande, givande och det ledar fram till det vi helst vill ha: barn.