Jag har utvecklat ett aningen ohälsosamt (för vikten i alla fall?) intresse för Kina restauranger. Var gång någon vill luncha med mig föreslår jag, i lagom uttråkad och nonchalant ton, en Kinarestaurang. Har snart avverkat alla i stan tror jag. För jag vill till olika hela tiden, hur god maten än var på den jag åt på sist. Mina jobbarkompisar och bekanta, som inte vet att vi ska adoptera, förstår ingenting. Har adlrig haft något emot kinamat men jag har heller aldrig direkt älskat det. Någon frågade till och med om jag var gravid och detta var min nya matnojja. För att bevisa att det inte är så drack jag öl till maten. Allt medan jag girigt spanade mot personalen innanför disken.
Så vackra de är kineserna! Tonåringarna slanka, gracila och nätta. De vuxna starka och stolta. De gamla ser så kloka ut, som visemännen liksom där de står och slevar upp biff med bambuskott. De gamla kvinnorna som moder jord liksom. Och så barnen. Barnen så underbara med sitt blanka svarta hår, klara ögon och söta små näsor!
-Alltså nu har du släpat oss tvärsöver stan för att äta just här och så rör du inte din mat!!!
Vaknar ur mina drömmar och tittar förvirrat på min kollega. Böjer mig över tallriken och börjar peta i mig friterade räkor medan jag kikar på kvinnan som dukar av bordet bredvid. Om jag får en dotter från Kina, kommer hon se ut så när hon blir vuxen? Eller om det blir en son, kommer han likna hennes man, med glesnande hår och ett leende som en sol?
Hm, undrar om man kan övertala A att äta Kinamat från kvartersrestaurangen ikväll - igen?!