Precis innan hemutredningen börjar bestämmer vi oss för att berätta det för de som inte vet. Alltså inte fan och hans moster och hela köret utan familjen liksom. De flesta har vetat länge fast några har liksom inte låtit det sjunka in i skallen riktigt...
Med darrande knän satte vi oss och berättade. Så entusiastiskt så möjligt, jag menar detta är ju STOOORT! Vi ska (om vi klarar hemutredningen, bara vi klarar hemutredningen!) ju bli föräldrar! Våra föräldrar och syskon ska bli mor och farföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Alla vet ju hur länge vi har väntat och längtat så visst måste alla bli jätteglada?!
Men nej, en person blir inte det. En person visar sig vara så omogen, trångsynt och fördomsfull att jag bara vill gråta. Det ändrar så klart ingenting. Vi kommer adoptera i alla fall vad alla besserwissrar på adoptera.nu än tycker. Där finns så klart präktiga know-it-all's som inte tycker man bör adoptera om någon i ens närhet har något emot det. Men eftersom de mest är patetiska amatörpsykologer kommer vi inte lyda dem alls. Klarar vi hemutredningen kommer vi adoptera i alla fall.
Och jag kommer inte släppa personen i fråga nära mitt barn så länge h*n inte ändrar åsikt på ett äkta och ärligt vis. Rasister göre och andra fördomsfulla männiksor göre sig ej besvär i min bekantskapskrets och mitt barn, biologiskt eller adopterat ska inte behöva träffa sådana släktingar.
Men fan vad jag är besviken! Vissa saker kan man inte ens få skylla på låg ålder...
5 kommentarer:
Helt otroligt att vissa människor inte har någon känsla för andra. Stå på er och låt ingen ändra vad ni känner. Ni har en otroligt rolig resa framför er. Vi väntar själva på ett barnbesked som kan komma någon gång mellan nu och sedan. Jag önskar er all lycka, och stå på er!
Det är ni som ska adoptera och bli godkända i hemutredningen, inte någon släkting.
Vi har också (av helt andra skäl) brutit med en nära släktning, och inte är det något som hindrar oss från att försöka bli föräldrar.
Vad kostar det ?? Sa min svärfar när vi berättade för dem. Jag rustade mig för krig och tänkte att han var fördomsfull. vi sade i runda slängar vad det kostar. varpå han replikerade: Men det är det värt många gånnger om !!! Mina försvar rämnade. Skit i trångsynta människor som slänger dynga runt sig. Kramar från Wega
Jag kan säga att mina svärföräldrars första reaktion på att vi skulle adoptera var långt ifrån positiv. Chock var väl det snällaste jag kan komma på att beskriva det som. Min man hade ett blåmärke på smalbenet där jag sparkade honom för att han skulle få tyst på deras grodor som hoppade i strid stöm ur deras munnar.
Men efter lite betänketid ville svärmor följa med till Vietnam för att få vara delaktig i processen, så hon reste över halva jorden med stora F som ju bor hos sin mamma halva tiden och inte kunde vara med hela tiden i Vietnam. Och från den stund både svärmor och svärfar fick se sitt adopterade barnbarn så har hon varit den allra märkvärdigaste och bästa, precis som övriga barnbarn.
Så även de som inte är överförtjusta som första reaktion kan ändra sig när de har vant sig vid tanken.
Ja, vad säger man?
Folk är folk.
Kram!
Skicka en kommentar