Jag ser dem precis överallt numera och börjar oroa mig för att jag har blivit som Ally McBeal. Ni vet, att jag ser små ungar som inte syns. Fast deras föräldrar verkar se dem förstås. Och jag ser dem. Kan inte få nog av att se på dem.
Det är så skumt för jag har inte varit så inne på Kina förut. Spanat på Kirgizistan, drömt om Indien, surfat efter info om Colombia... Men den senaste tiden har alla dessa kinesiska småtjejer liksom förföljt mig och jag känner att jag börjar gilla det.
Är ju fortfarande skeptisk till hela Kina-adoptera-grejen, tycker det verkar absolut gräsligt med adoptions-charter, jag avskyr ju till och med den vanliga charterresan med grisfest som höjdpunkt. Att hämta mitt barn gör jag helst ensam. Eller ja, A kan ju få hänga på så klart men annars. Jag kan verkligen inte se mig själv tryckas ihop på en buss ihop med andra nervösa mamma-wannabes (och pappa-wannabes) för att åka på sight seeing till Kinesiska muren. Hallå, man är ju där för att hämta sitt barn!!! Jag skulle vara så nervös och otålig att jag skulle kunna stå intill muren och inte se den. Helt enkelt missa den och sedan tjura när vi kom tillbaka till hotellet för att alla andra har sett den och inte jag.
Nä, jag har föreställt mig hur A och jag är tillsammans med vår lille guldklimp i Kirgizistan/Colombia i flera veckor, bara vi tre. Hur vi lär känna varann och landet. Hur vi besöker barnhemmet och de som tagit hand om honom/henne. Eller hur vi åker till Thailand, kombinerar med lite sol och bad (jaja, det är väl ungefär lika lämpligt som sight seeing men kräver i alla fall aningen mindre koncentration/tankeverksamhet) innan vi blir en Familj. Och Thailmat som är så gott...Även om det kanske inte bör vara det angörande argumentet i en sådan här fråga.
Men Kina...Det känns så rätt plötsligt. Hur det nu kan göra det med 18 månaders väntetid. Åååååååh, vad jobbigt det här valet är!!! Kan ingen tala om hur vi ska göra? Vad vi ska välja? Eller ska vi helt enkelt singla slant om saken?
12 kommentarer:
Jag lovar dig - en resa i grupp till Kina påminner inte alls om en charterresa!
I det kinesiska regelverket ingår att blivande föräldrar skall lära sig om landet - personligen tycker jag att det är en bra inställning.
Kan inte alls berätta hur du ska göra.
Tänkte bara bekräfta att det finns små kinaflickor överallt. (Eller i alla fall asiatiska små flickor, jag kan inte avgöra om de kommer från kina, vietnam, korea eller liknande) Och jag tror inte ens att det bara är inbillning. De flesta adopterade barn de senaste åren har väl kommit just från kina och varit just flickor.
Jag rekomenderar Kina! Glöm "charterresa", det är ett sätt att lära känna landet du ska beskriva för er dotter. Jag lovar, man kan ta in det, det blir ert livs äventyr, och det ´är en enorm trygghet att ha folk till hands. Go Kina! Kram
Jag har själv ett biologiskt barn och ingen erfarenhet av adoption. Har fastnat för din blogg för att jag när en hemlig dröm om att adoptera en liten lillasyster en vacker dag. Jag har vänner som adopterat från Kina och det verkar vara en sådan fantastisk upplevelse. De har upplevt väldigt starka band med de andra i gruppen som adopterade samtidigt, och de har fortfarande kontakt efter flera år. Efter vad de berättat verkar det inte alls vara som en charterresa. Hoppas att ni kommer fram till ett beslut som känns bra. Stort lycka till i den fortsatta processen!
Tack för all uppmuntran! Det kanske är bra med gruppresa i alla fall. Man träffar ju andra som adopterar från samma provins och allt...
Vi får väl bolla vidare medan de underbara små barnen bara vimlar vidare. igår såg jag tom en liten kinesisk (? blir oxå osäker ibland) pojk på typ fem år med storasyster och mamma - helt underbar!
Jag tror det är en positiv upplevelse att få resa runt och se landet som ens barn kommer ifrån under ordnade former, samtidigt som man lär känna sitt barn. Någon ordinär charter är det ju inte. Vi adopterade från Vietnam och när vi åkte dit visste vi inte när vi skulle få träffa vårt barn första gången, om vi skulle få bo med barnet på hotellet eller om vi till en början bara skulle få besöka henne och vi hade inget datum för hemresa. Så funkar det där och det har ju sina fördelar och nackdelar, men jag tror inte att det var en mer positiv upplevelse än en mer förutsägbar adoptionsresa.
Jag tror det kommer ytterst få, om ens några, pojkar från Kina. Pojarna kommer mer troligt från Korea eller Vietnam.
Det kom sju pojkar till Sverige från Kina förra året. Så visst förekommer det!
Om man adopterar special need-barn från Kina ökar chansen att få en pojke betydligt eftersom barn med "defekter" oftast överges oavsett kön.
Precis en absolut fasansfull charter var vi på, jag hoppas att det är bättre nu och att man får välja bort det man inte vill delta i. När vi reste första gången kändes hela programmet som totalobligatoriskt och guiderna var sura som ättika när vi "svek programmet" och stannade på rummet med vårt sjuka barn. Mattiderna var absolut inte anpassade för barn. Jag är en sådan som inte såg muren på grund av hysteriskt klappande mammawannabe-hjärta och jag kan titta hundra gånger på filmen från muren och bara höra mig själv säga "vad fan gör jag här, jag ska få barn imorgon" och däremellan kallpratar jag med folk jag har absolut noll och inget gemensamt med eller försöker ställa en simpel fråga till en guide som förstår mindre engelska än en fågelholk, fast föredraget om kulturen ges på flytande engelska.
Det gäller att ha is i magen och inte falla in i chartertugget, ifall man hamnar på en resa med säg fyra fem öldrickande högljudda pappawannabes och kedjerökande mammadito utan minsta känsla för något annat än shoppingen och att pula in pava efter pava välling i sin nya telning medan det shoppas på som vore det mellandagsrea. Vem shoppar på BB? Vem vill gå på sightseeing när man just nått sitt livs allra största mål?
Och när man mött den absolut totalt utlämnade helt ensamma människa som har rätt att kräva hela ens uppmärksamhet och närvaro, ska man då ut på "stadsvandringar" i Gamla Stan? Är det rimligt?
Sightseeandet handlar alla gånger mera om att få våra turistpengar än att göra oss till bättre föräldrar och någotslags bärare av kinesisk kultur eller ännu värre kineiskt kulturarv.
Att släpa ofta förkylda och trötta och panikslagna och ledsna barn, som just fått sitt liv förändrat för alltid, på en massa meningslösa bussturer känns som barbari. Vem åker i timmar till säg Ale stenar eller Marstrands fästning med en unge med 40 graders feber hängande i sele på magen?
Det man får uppleva tillsammans med hysteriskt utantillbabblande stressade guider utan aktiva kunskaper i engelska kan man lika gärna "uppleva" på film. Visst, det finns en poäng i att kunna säga till sitt barn "där har du varit" om alla möjliga underverk, typ muren, men hallå, är det avgörande skillnad mellan att
ha varit där på riktigt som cirka ettåring eller att veta att "allt detdär enorma finns i det stora land där du föddes".
Att däremot ta sig ifrån gruppaktiviteterna och bara gå omkring i sakta mak med sitt barn, det smakar Kina på riktigt. Om man känner sig mera som en resenär i livet än som en turist och kommer ihåg att man själv är bäst på att samla just sina egna intryck, då är Kina fantastiskt. När man börjar känna att man sväljer vad som helst utan att tugga, då är det lika bra att skippa
"sevärdheterna" och välja att se på riktigt i mindre skala istället. Det man själv verkligen känt i sitt barns första
första land, det är det som blir starkt och bestående och som skapar ett genuint individuellt band till både barnet och den eventuella kultur man lyckas plocka i sig.
Långt ifrån alla resegrupper blir livslånga hits efter hemkomst. De som blir det är nog en lycklig sak för barnen men det kan vara bra att inte förutsätta att man ska ha den turen eller att sådant ska vara självklart för alla som får barn genom att adoptera dem i Kina.
Det kommer pojkar från Kina, vi har en och vi känner flera till, nyligen kom ett barnbesked på tvillingpojkar från Kina.
Varmt lycka till med Er långa väntan
önskar en som alltid vägrat att gå i flock.
Hahaha, tack anonym för din målande beskrvning av min värsta mardröm! Fniss.
Om det blir Kina kommer jag stå framför spegeln var kväll innan bb och rabbla mitt mantra; "Nej, vi VILL inte på stadsvandring, nej, vi KAN klara oss själv på hotellet..."
Men bara jag får min unge så ska jag väl överleva!
Jag läste förresten om tvillingpojkarna, hihi, hade man dött av chocken eller!?!
Men för mig får det gärna komma en pojk. Vilket litet pyre som helst är välkommet.
PS jag har bara tagit bort Anonyms kommentar som kom med två ggr samt hennes ursäkt för detta. För övrigt ingen censur. DS
Skicka en kommentar