Vad händer nu vill jag så klart veta, när hemutredningen är i hamn?
Jo, säger Tanten glatt, nu ska jag skriva utredningen och sedan ska den ju upp i nämnden. Nu ska vi se här när nästa nämndmöte är…Om tio dagar, jaha, nej det hinner vi ju inte…
Öh, va?! Vaddå inte hinner?! Hon ska knacka ner en hemutredning på fyra-fem sidor, inte skriva av bibeln. Och ja, hon har dator så hon behöver inte hugga ut orden bokstav för bokstav i sten heller. Hur kan detta ta mer än tio dagar?!
Tanten ler åt min otålighet (och A sparkar mig på smalbenet under bordet).
Jo förstår vi, först ska hon skriva ner alltihop. Sen ska vi läsa igenom och rätta det och så ska hon skriva om och sedan se till att nämnden har den färdiga hemutredningen två veckor före mötet där beslutet ska klubbas.
Men, säger hon och ler, de goda nyheterna är att det inte finns något som helst skäl till att vara oroliga eftersom vi är unga, friska och har bra jobb så nämnden kommer garanterat gå på hennes linje och godkänna oss. och det godkännandet kommer ske vid mötet i slutet av månaden, om lite mer än tre veckor.

Tre veckor. 21 dagar. Eller snarast 25 om man ska vara noggrann. Whooops, bara sådär så flyttas vårt barn ytterligare 25 dagar bort från mig. Och det hjälper inte det minsta att folk på adoptera.nu och familjeliv.se kommer med hurtiga tillrop om att man inte ska deppa, att processen är så för det är det bästa för baaaaarnen och dessutom är det ju helt fantastiskt för hur länge man än måste vänta blir det ju otroligt nog alltid rätt barn som hamnar i rätt familj. Då så! Då hade vi ju fått ”rätt” unge även om vi kommit med i nästa nämndmöte! Grrrrrr.
Vad ska vi göra under tiden, tills nämnden godkänt oss? undrar jag matt eftersom jag vet att man inte kan börja samla papper innan Organisationen fått in godkänd hemutredning (jo se lite lär man sig när man tvångsmässigt surfar genom varenda adoptionssida Sverige kan uppbringa elva gånger om dagen).
Ni kan ju försöka sikta in er på ett land, säger Tanten glatt.
Land. Ja, det var ju det också.