Om man får godkänt på hemutredningen får man också en medgivandeålder. Det är, översatt till icke-adoptivspråk, en ålder mellan 0-x månader inom vilka ramar barnet kommer vara när det kommer till sina nya föräldrar.
Det är tydligen hemutredarna som bestämmer detta (de bestämmer allt, bokstavligen ALLT!) men man får själv vara med och tycka och tänka.
Så vi tänkte.

Jag tror att väldigt många tänker att man vill ha en liten en. Men det är något man snabbt lär sig, att 0-12 månader, det är inte bra. Få länder och varken hemutredare eller organisationerna gillar det. De blir tydligen lätt lite gnälliga om man föreslår 0-12 månader. "Det gååååår ju, men det är inte braaaaa förstår ni".
Även på adoptera.nu får man genast påhopp och långa utläggningar om hur de önskar att folk kunde välja högre medgivande för det är såååå bra om barnen är större. Man kan inte låta bli annat än undra vad dessa människor skulle tagit sig till om de blev gravida? Satt babyn på tillväxt nånstan? Jag menar, det äääär ju så mycket lättare med större....

Nåja, helst inte 0-12 månader alltså. Då är 0-18 månader eller ännu hellre 0-24 mycket bättre. Fine by me, det låter ju bra. Förstår att barnen hinner bli lite äldre medan man letar efter släktingar och gör medicinska undersökningar. Och ärligt talat, jag tycker ettåringar är mycket roligare och charmigare än små bebbar. Men tvååringar, är de inte...rätt stora liksom?

Vi åkte till köpcentrat till helgen. Satt på McDonalds (hoppas hemutredana inte har spanare ute!) och kollade på ungar. Hade A suttit där själv och stirrat som vi gjorde skulle han blivit arresterad. Men nu, med sin hustru vid sin sida var det acceptabelt.
"Titta på den där", mumlade jag och nickade mot en liten mörklockig flicka med pommes frites i håret. "Hon är så söööt! Tänkt, vi kan få precis en sådan en..."
A såg tvivlande ut.
"Eh, hon är nog närmre tre faktiskt"
"Tre?! Nä, det tror jag inte. Har man pommes i håret när man är tre?"
A ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Men den där röhårige därborta måste väl vara ungefär ett?"
En pojke med en ballong på pinne i näven och gröna skickarbyxor viftar lyckligt med en servett inför våra ögon.
"Han ser ju inte ens ut som om han kan gå" protesterar jag.
"Alla ettåringar kan inte gå" förklarade A med kännar-min och jag insåg att han hade rätt. Och att vi inte har koll. Vi känner en massa barn men vet liksom inte direkt vad de kan. Vi måste läsa på helt enkelt. För om vi skulle gå fram och fråga föräldrarna finns det faktiskt en överhängande risk att vi åker dit, åtminstone för förargelseväckande uppträdande.

Innan vi lämnade kaoset på restaurangen viskade jag till A:
"Det är så många här, tror du verkligen de märker om vi tar en enda liten en?"
A skakade på huvudet.
"Inte en chans. Om du flashar brösten hugger jag en och springer så ses vi vid bilen"
Men trots den vattentäta planen bangade vi ur. Och bestämde oss för att inte nämna incidenten för hemutredarna.

Senare lånar jag Ylva Ellnebys bok Titta vad jag kan på biblioteket och med den som stöd bestämmer vi oss för att föreslå medgivande 0-24 månader.