Idag är det morsdag. Ännu en morsdag utan att jag är mamma. Har så klart uppvaktat min egen mamma. Lett åt svägerskan som fått sin allra första morsdagspresent. Fått tårar i ögonen när Tilde de Paula överraskas med blommor av sina söner i direktsänd morgon-tv.
Jag vet, jag är lite patetisk. Och mycket avundsjuk. Men sån' är jag.

Har inte så mycket att skriva om. Vi går mest och väntar på att hemutredningen ska börja vilket är ungefär som att gå och vänta på ett tandläkarebesök i maratonformat. Man är livrädd men vill ändå komma igång så man får det gjort liksom.

Under tiden försöker vi faktiskt inte tänka så mycket på adoption. Min internet-adoptions-nedtrappning har gått över förväntan bra, främst för att jag höll på att bli knäpp av att tänka på det för mycket. Nu gör jag annat och det är bara emellanåt det glimtar till, när vi ser en liten, uppenbart adopterad unge på stan, när vi pratar om vår ekonomi, när vi pratar om att tapetsera om och inser att ett rum kanske ska bli barnrum snart osv.

Vi går ju så klart kursen också. Jag gillar kursen. Folk på kursen är kul och förstår så himla väl allt det jobbiga med detta, med väntan och allt. Ingen på kursen kommer med dumma kommentarer, tvärtom, igenkänningsfaktorn är stooor.
En av gångerna skulle vi besvara frågan Varför vill du ha barn? Och tro det eller ej, jag kunde inte. Eller jo, jag kom med massor av svar men inget jag egentligen tyckte var vettigt. Det finns liksom inget klart och logiskt svar på den frågan för mig. Många av de andra sa att de alltid velat ha barn, att det var det som var livets höjdpunkt och så vidare.
För mig är det inte så. Jag har nästan aldrig velat ha barn. Ingen längtan alls. Faktum är att jag tyckte småbarn varit rätt jobbiga. Bebisar ointressanta. Tanken på att jag skulle bli, eller ännu värre, vilja bli mamma var skrattretande.
Men i slutänden är vi ju djur. Vi existerar på jorden för att föröka oss. Vi är programmerade till att ta hand om våra ungar.
Jag antar att den biologiska klockan (jäklar vad jag avskyr det uttrycket) tickade i kapp mig och kanske utlöstes det av att jag hittade min hanne, A, och slog mig till ro för ett par år sedan.
Vad vet jag. Idag vet jag bara att jag vill ha barn. Jag kan inte tänka mig skippa barn. Jag vet inte vad vi skulle göra de närmsta femtio åren om vi inte får barn. Jag vill ha en familj, en liten flock, ett kollektiv i vårt hem. Jag vill förresten inte bara ha barn utan barnbarn också. Inte på en gång men sedan. Jag ser ju på mina föräldrar hur lyckliga de är över mitt syskonbarn. Jag vill också ge dem den här lyckan.
Andra anledningar till att jag vill ha barn (varav alla inte riktigt kom fram i diskussionen på kursen):

* Jag vill leva i Pampersreklamen. Vet att det inte ser ut så på riktigt men jag vill, jag vill , jag vill!
* Jag vill ha dialoger och konversation med en liten en. De är så kul, ser världen på ett så intressant sätt. De säger verkligen många smarta saker.
*Jag vill se A i rollen som pappa. Han är underbar med barn och det gör att jag älskar honom ännu mer.
* Jag vill hämta på dagis. Bisarr önskan men det är verkligen en sådan där grej jag längtar efter. Att komma in och se hur min son/dotter kommer rusande mot mig bubblande och babblande om vad de gjort under dagen. Kanske med en teckning han/hon ritat.
* Jag vill åka på utflykter! Djurparker, tivolin, skogsutflykter för att titta på myror, badanlägganläggningar, svampplockning, stranddagar, båtutflykter, fisketurer, museum, Legoland och så vidare. Man kan göra det utan barn men det är såååå mycket roligare med!
* Jag vill baka pepparkakor och julpynta med vårt barn. Detta var en av de absoluta höjdpunkterna på året när jag var liten, hela familjen samlad och ja, jag vill ge vidare detta till en liten individ. Det och allt annat bra med min barndom. Och eftersom jag haft en väldigt lycklig barndom finns det mycket att föra vidare.
Va fasen, jag vill föra vidare hela min stora härliga släkt när jag tänker efter! Den underbara gemenskapen och våra hemtrevliga traditioner. Rubbet! Och det kanske inte är en helt knäpp anledning ändå...

I natt drömde jag om att vi var igång med hemutredningen. Tanten som utredde oss var i runda slängar 92 år gammal och gick med käpp. Alla träffarna var hemma hos oss och dammråttorna här hade antagit gigantiska proportioner. Jag var inte så lite orolig över att de skulle anfalla tanten.
Fast det hann de inte eftersom besöken inte ens varade i tio minuter, mer än så orkade inte tanten innan hon måste hem och vila middag.
I drömmen bekymrade detta mig men enbart för att jag var rädd för att Kina (som var Landet i drömmen) skulle få reda på det och rata oss av den anledningen även om tanten besökte oss fyra gånger.
Ännu större problem uppstod när hon lämnade utredningen (positiv!) till oss, handskriven! Hon trodde minsann inte på nymodigheter som skrivmaskiner (!!!) och där stod vi och undrade över hur översättare och matchningspersonal skulle reagera...
Vaknade kallsvettig och njööööt av känslan att det inte varit på riktigt. Bara en dröm. Och riktigt så illa kan det ju inte vara i verkligheten.

Ibland känns det som om det aldrig kommer hända. Man går här och tänker på det tills man håller på att bli galen, surfar, går kurser och förbereder. Men att det är så långt bort att det inte är verkligt. Att drömma går ju men det är sällan det slår in. Jag har tex aldrig vunnit på Lotto så varför skulle vi vinna det här lotteriet? Varför skulle vi ha sådan tur att allt klaffar; hemutredning, ekonomi, proceduren i landet osv. Nä, ibland är jag beredd att ge upp.
Har haft en sådan svacka nu den här veckan (det positiva är att min nedtrappning faktiskt gått framåt!), har försökt fokusera om och liksom nästan glömma bort det. För trots att vi börjat kursen känns det som om det inte går framåt, som om det inte händer något eftersom vi aldrig får börja på hemutredningen.

Men så i tordsdagskväll handlade Simpsons (den tecknade serien på tv alltså) om adoption! Nån släkting till Homer skulle adoptera en liten Kina-flicka och eftersom man inte fick göra det som singel (!?!?!) låtsades hon att Bart och Lisa var hennes barn men det blev så klart trassel.... Nåja, hade inte tänkt recensera Simpsons här, brukar inte ens se det men både jag och A stannade upp framför tvn (mitt i ett mindre gräl om tvätten eller vad det var), sjönk ner och satt helt tysta och tittade. Efteråt log vi lite och började prata om Kina, hur lång tid 14-18 månader egentligen är (svar; låååååååångt!).
Dagen efter såg jag fyra helt klart adopterade små kinaflickor med sina stolta föräldrar på stan och jag började så smått tro att det var ödets sätt att säga åt mig att inte ge upp, inte ännu.
Måste varit så för när jag kom hem så låg brevet där, brevet som talade om att nu, alldeles snart, börjar hemutredningen......!
Nytt hopp med andra ord.

Tänk, det kan vara så att just idag föds vårt barn, någonstans på jorden! Tanken är svindlande....

Första träffen på föräldrarkursen var trevligare än jag väntat. Visserligen såg kursledaren inte ut att vara torr bakom öronen och hade ingen personlig erfarenhet av adoption vilket jag tyckte var lite märkligt. Men hon var positiv och fick igång diskussionerna och det är väl det som kommer att ge något är jag och A överens om.
Alla var trevliga men oj så vuxna liksom! När ett par sa att om man inte var kriminell eller pank så klarade man hemutredningen satt jag stum av beundran. Hur vågar man vara så självsäker?! Det skulle jag aldrig klara, inte i den här frågan. Här intas högsta läge av osäkerhet och ödmjukhet. Och skulle vi få vårt ja kommer troligen hemutredarna dyrkas som gudar i vår enkla boning för alltid. Men det är vi det.

Vi hade trott det skulle kännas utlämnande att sitta där och berätta så ingående om oss själva; "Hej, jag heter S, jobbar med ditten, gillar datten, har vidöppna äggledare och regelbunden ägglossning men blir ändå inte gravid."
Men väl där kändes det ok faktiskt. Nästan skönt faktiskt för nu var det folk som verkligen fattade man pratade med. Det var en liten kick liksom!
Nästan alla hade provat IVF och inte bara en gång. Och nästan alla kunde nu inte fatta varför de gjorde det. Så mycket tid, slit och pengar. Det kändes också skönt, som en bekräftelse på att vi valt rätt när vi gått direkt på adoption. Däremot trodde några av de "vuxna" paren att hemutredarna skulle tycka vårt val var udda , neeeeej, paniiiiiiiiik! Tror ni verkligen de hänger upp sig på att vi INTE gjort IVF? Vi är ju bara bombsäkra på att adoption är vår grej?

Mest intressanta frågor kom från de få deltagare som ännu inte bestämt sig för adoption helt. De som var där för att få veta mer. De var som.... trollen på adoptera.nu liksom. Vi andra har kollat mycket och är nog ganska insatta. För oss är det bollande av redan bestämda ideér och uppfattningar som gäller men de ifrågasätter på ett annat sätt. Inte provocerande men ur andra vinklar. Bra men lite läskigt.

I vilket fall som helst så var det väldigt kul och intressant och jag tror vi kommer hålla kontakten med några även efter avslutad kurs. Längtar redan till nästa gång....

Nu ska jag avslöja en av mina hemliga passioner:

Jag vet vad jag ska göra först av allt när våra papper skickats till Landet (nä, vi har inte bestämt oss); köpa barnvagn!
Eller i alla fall börja titta efter en. Eller ja, börja är väl kanske inte rätt ord eftersom jag, i smyg, tittat på barnvagnar i flera år, ända sedan vi bestämde oss för att "skaffa barn" som det hette då. Jag älskar barnvagnar! Passionerat. Inte så att jag tar varje chans att köra en utan mer så att jag så innerligt gärna vill ha en. Det är liksom det yttersta beviset för omvärlden att man har barn.

Vi har redan från början bestämt att vi ska köpa barnvagn begagnat vilket är helt ok för mig, fyndräv som jag är. Jag behöver inte ha årets modell, jag vill bara ha en vagn som är lite snygg. Och aningen tuff. Man vill ju vara en cool mamma liksom. Och det är väl drömmen/visionen av den coola mamman som fått mig att toksurfa på Blocket och Traderas barnvagnsavdelningar som besatt i flera år. Förutom utebliven graviditet har jag sörjt många missade fynd kan ni tro!
För köpa vagn innan man liksom har en liten på g, det bara måste betyda otur och det vill man ju inte dra på sig.
Så månad efter månad efter månad smygsurfar jag alltså och grämer mig var gång jag ser en häftig vagn till bra pris och det inte är dags att köpa den ännu. Men i samma ögonblick som vi får besked om att våra papper har landat, då jäklar ska det frossas öppet kan ni tro!

Under tiden har jag smygresearchat lite. Trehjulig vagn blir det inte. Så cool är inte ens jag och de ser vippiga ut, som om de kan kantra. Och då kommer väl hemutredarna och tar tillbaka vårt barn eller något! Nej, bort bort med trehjulingsvagnar.
Teutonia ser urcoola ut men en snabb (och diskret) enkät i bekantskapskretsen avslöjar att användarna (och då menar jag främst föräldrarna, vad barnen tycker om dem vet jag faktiskt inte) inte gillar dem. De är inte så stabila och är inte sköna att köra tydligen. Synd, för de är billiga (troligen just därför) på Blocket och ser ju onekligen coola och sportiga ut.
Nä, enligt min undersökta föräldrarpanel är det Brio eller Emmaljunga som gäller. Och Brio har visst bäst gung.
Sedan är frågan om man ska ha lufthjul eller inte. Lufthjul ökar det rätta gunget och är tydligen skönare att köra. Men det är absolut lika jobbigt med punktering på barnvagn som på cyklar. Jag funderade på detta med punktering och konstaterade att jag på de ca 27 jag kunnat cykla själv inte bytt mer än en enda punktering. Och den gången jag gjorde det var det faktiskt rent ut sagt skitjobbigt och dötrist. Resten av gångerna har jag mutat pappa/bröder/pojkvänner/bekanta/min man och det är också rätt tidskrävande (att övertala dem). Detta talar emot lufthjul. Fast på de nyaste vagnarna är det liksom lufthjul, om man ska ha en utan är det stor risk att tyget den är klädd med är översållad med nallar i olika modeller. Och hur coolt är det?! Njae, man kanske ska chansa på lufthjul i alla fall. En Brio combi, eftersom man inte vet hur stort/litet barnet kommer vara vid ankomst, med lufthjul. Förresten, undrar när barnen börjar kunna ha bara sittvagn? Vissa av sittvagnarna är skittuffa!

Hm, bäst jag tar mig en liten titt på Blocket, bara för att kolla av läget liksom....

Anledning nr 5 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen;

Vi glömmer bort att vattna våra krukväxter med skrämmande regelbundenhet. Hade inte min bästis, helt automatiskt vattnat dem varenda gång hon kommer inom dörren hade vi fått köpa nya jämt.
Men katten får mat och dryck varja dag. Och ren låda också. Jag lovar!

Vi har valt att inte vara så hemliga med barnlöshetsfrågan.
Våra föräldrar visste innan vi gjorde utredningen och efter att den var klar berättade vi för andra. Ja, inte så att vi gick runt med plakat eller delade ut flygblad. Men vi informerade närmsta släkten och vännerna. Mest för vår egen skull.
Det finns nog inget värre när man längtar efter barn än när folk frågar saker som "Jaha, när ska ni skaffa barn då? Ni blir ju inte direkt yngre med åren." Eller till och med fråga om man är gravid!!! (Jaha, nu är jag infertil OCH fet!!!!)
Genom att berätta tänkte vi att vi dels kunde slippa frågorna och dels kunde få en del förståelse för att vi ibland tycker det är jobbigt. Barnkalas kunde, innan vi bestämde oss för att adoptera, vara jobbigt tex. Eller tjejmiddagar där alla andra har barn och det är allt det pratas om. Man känner sig utanför. Som om alla andra är med i en klubb man inte kvalificerat sig till. Som om alla polarna flyttat till en annan planet och vi fick inte följa med.

De flesta var väldigt förstående men några stycken reagerade märkligt. Bla var det ett par som berättade att ett av deras två barn kom till trots att mamman tagit dagen-efter-piller. Eh, jaha?! Och rätt tidpunkt att berätta det för oss är i det ögonblicket vi förklarat att vi är oförklarligt barnlösa och tycker det är asjobbigt?!?! Varför?! Varför berätta det för folk alls och OM man känner ett tvång att berätta det, varför välja det barnlösa, deppiga paret att berätta det för?!?! Vi fattade inget och jag blev faktiskt rätt ledsen. Kändes som om de var tvugna att skryta om hur mega-fertila de var, i motsats till oss. I vår situation blir man så klart lite känslig så jag kanske överreagerar men.... Skumt var det.

Rätt många kunde inte förstå varför vi började prata om IVF och adoption direkt efter utredningen.
"Ni har ju inte hållt på så himla länge!" (vad de nu vet om det?! Finns det kameror i vårt sovrum som jag inte känner till?)"Bara vänta, det kan ta tid", sa de. Och; "Vi höll på säkert åtta månadet innan Nisse kom till". Och så vidare. Jag blev irriterad över dessa kommentarer.
Hallå, de sitter där med sina ljuvliga ungar, lätt för dem att säga man ska vänta! Men en tredjedel av de som förblir barnlösa genom livet hittar man aldrig felet på. 33% jäkla procent! Jag har haft tur i kärlek så tur i spel kan jag väl bara glömma.
Och hur länge tycker de att man ska vänta/försöka? Hur länge ska man tempa och förstöra sitt sexliv med schemalagd sex? Tills man är 35, 38 eller 40. Är 40 en lagom ålder att ge upp och påbörja den oääääändligt långa adoptionsprocessen?! Bör man "ge upp" då?
Hade saker och ting gått som vi velat skulle vi ju varit föräldrar nu. Vi skulle haft en ettåring (minst) som var inskolad på dagis. Börjat prata om när vi ska försöka få till nr två. Men nu blev det inte så och vi vill inte bli gamla föräldrar. Vi vill inte sitta uppe på nätterna och vänta på tonåringar när våra kompisar får barnbarn. Vi vill bli föräldrar NU! NU, NU, NUUUUUUU!

Sedan, när vi meddelade att vi valt att försöka adoptera kom standardkommentaren;
"Då ska ni se att du kommer bli gravid! Det vet man ju, folk bestämmer sig för att adoptera och så, boooom, får de en egen!"
Jag HATAR den kommentaren. Förstår att folk menar väl men snälla, fanns de inte närvarande på biologilektionerna alls? Man blir inte gravid av att tänka på något, adoption eller inte. Man blir inte gravid av att samla myndighetspapper eller surfa på nätet efter information om olika länder. Man bli gravid om en spermie tränger in i ägget vid lämplig tidpunkt. Och om ett par efter tio år och två adopterade barn blir gravida handlar det inte om att de gjort vissa saker/val i livet utan om tidsfaktorn. De hade blivit gravida om de hade haft sex på exakt den tidpunkten oavsett om det haft adoptivbarn eller inte. Punkt slut.

Och när det gäller att bilda familj har vi kommit fram till att det är barn vi vill ha. Inte specifika gener. Vi vill bilda familj, det vet vi. Och att detta sker på ett annat sätt än det vi först hade tänks oss, det spelar ingen roll.
Bara vi klarar hemutredningen.

Hahaha, ni gör ju inte direkt min adoptera.nu-nedtrappning lättare genom att starta en tråd om bloggen!
Men tusen tack för era fina ord, de värmer verkligen. Och det är sååå skönt att veta att det finns fler därute som går/gått igenom samma sak. Det gör väntan lite lättare. Och framförallt roligare!

Att jag är internetberoende var ingen nyhet för mig men nu har jag blivit adoptera.nu-junkie.
Är sanslöst beroende. Kan inte låta bli att kika in, minst 25 ggr per dag. Vi får ju surfa på jobbet men skulle någon kolla i dator....loggorna eller vad det heter skulle det bli riktigt pinsamt. speciellt eftersom det bara är min chef som vet att vi vill adoptera. Suck.
Får lägga upp ett avvänjningsprogram kanske.
Jag får kika en gång innan jag börjar jobba, en gång på förmiddagen, en gång på lunchen och en gång på eftermiddagen. Kan det vara en nedtrappning som funkar kanske.
Borde nog dessutom inkludera "AC svarar" i nedtrappningsprogrammet. Kan bli på dåligt humör en hel eftermiddag när de inte har svarat på några nya frågor....

I går var vi på barnkalas. 18 ungar i åldrarna 1-4 år = det var KAOS! Jäklar alltså. Att alla överlevde. Och då menar jag inte bara föräldrarna.

Mest fascinerande var det när födelsedagsbarnet skulle öppna sina en miljon paket. Medan h*n öppnade någon (i barnets tycke) halvtrist bok började kompisarna dra i de stora paketen och plötsligt var det som att se en flock hajar i en naturfilm, ni vet, när de kommer in i någon sådan där matorgie, helt galna och triggade av blodet i vattnet. Fast här blev barnen hetsade inför synen av ett helt bord fullt av paket samt prasslet av presebtpapper som revs sönder. Helt bedårande men lite skrämmande och hade inte födelsedagsbarnets mor gripit in hade väl hälften av sakerna gått sönder innan barnet ens hunnit se dem.
När värsta chocken lagt sig insåg vi vilket ypperligt tillfälle det var för oss att spana in olika åldrar. På en sådan här tillställning är det ju dessutom fullt lovligt att fråga hur gamla telingarna är. Så vi hade facit så att säga. Alltså gissade vi vilt och kollade sedan. Vi är fortfarande rätt kassa på det. Tex trodde vi båda att Kalle var 1,5 fast han var 2,5. Vi gissar alltid fel åt det håller märkligt nog så när vi väl får hem vår lillunge kommer vi väl vara helt förvånad över hur liten han eller hon är.

På vägen hem drömde jag om barnkalasen vi ska ha i framtiden. Vårt barn ska ha kvarterets coolaste kalas. Helst maskerader, jag älskade klä ut mig när jag var liten (och gör det fortfarande faktiskt), och allra helst ska det vara på ett bestämt tema. Hahaha, alla andra föräldrar kommer avsky oss. Men oj vad vår lille unge ska få ha kul!
La fram idén för A som såg lite tvivlande ut.
"Älskling, det får inte ens plats 18 ungar hemma hos oss, utklädda eller inte" invände han. "Och vi har ju ingen trädgård de kan rusa runt i. Faktum är att jag just insett poängen med barnkalas på McDonalds..."
"Får de vara utklädda på McDonalds?"
"Det får de säkert" trodde min man.
"Bra" sa jag och lutade mig lyckligt tillbaka i sätet.

Anledning nr 4 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen:
Ibland tar toalettpappret slut hemma hos oss, utan att någon köpt nytt. Hemskt oansvarigt och slarvigt. Inte bra alls.

Om man får godkänt på hemutredningen får man också en medgivandeålder. Det är, översatt till icke-adoptivspråk, en ålder mellan 0-x månader inom vilka ramar barnet kommer vara när det kommer till sina nya föräldrar.
Det är tydligen hemutredarna som bestämmer detta (de bestämmer allt, bokstavligen ALLT!) men man får själv vara med och tycka och tänka.
Så vi tänkte.

Jag tror att väldigt många tänker att man vill ha en liten en. Men det är något man snabbt lär sig, att 0-12 månader, det är inte bra. Få länder och varken hemutredare eller organisationerna gillar det. De blir tydligen lätt lite gnälliga om man föreslår 0-12 månader. "Det gååååår ju, men det är inte braaaaa förstår ni".
Även på adoptera.nu får man genast påhopp och långa utläggningar om hur de önskar att folk kunde välja högre medgivande för det är såååå bra om barnen är större. Man kan inte låta bli annat än undra vad dessa människor skulle tagit sig till om de blev gravida? Satt babyn på tillväxt nånstan? Jag menar, det äääär ju så mycket lättare med större....

Nåja, helst inte 0-12 månader alltså. Då är 0-18 månader eller ännu hellre 0-24 mycket bättre. Fine by me, det låter ju bra. Förstår att barnen hinner bli lite äldre medan man letar efter släktingar och gör medicinska undersökningar. Och ärligt talat, jag tycker ettåringar är mycket roligare och charmigare än små bebbar. Men tvååringar, är de inte...rätt stora liksom?

Vi åkte till köpcentrat till helgen. Satt på McDonalds (hoppas hemutredana inte har spanare ute!) och kollade på ungar. Hade A suttit där själv och stirrat som vi gjorde skulle han blivit arresterad. Men nu, med sin hustru vid sin sida var det acceptabelt.
"Titta på den där", mumlade jag och nickade mot en liten mörklockig flicka med pommes frites i håret. "Hon är så söööt! Tänkt, vi kan få precis en sådan en..."
A såg tvivlande ut.
"Eh, hon är nog närmre tre faktiskt"
"Tre?! Nä, det tror jag inte. Har man pommes i håret när man är tre?"
A ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Men den där röhårige därborta måste väl vara ungefär ett?"
En pojke med en ballong på pinne i näven och gröna skickarbyxor viftar lyckligt med en servett inför våra ögon.
"Han ser ju inte ens ut som om han kan gå" protesterar jag.
"Alla ettåringar kan inte gå" förklarade A med kännar-min och jag insåg att han hade rätt. Och att vi inte har koll. Vi känner en massa barn men vet liksom inte direkt vad de kan. Vi måste läsa på helt enkelt. För om vi skulle gå fram och fråga föräldrarna finns det faktiskt en överhängande risk att vi åker dit, åtminstone för förargelseväckande uppträdande.

Innan vi lämnade kaoset på restaurangen viskade jag till A:
"Det är så många här, tror du verkligen de märker om vi tar en enda liten en?"
A skakade på huvudet.
"Inte en chans. Om du flashar brösten hugger jag en och springer så ses vi vid bilen"
Men trots den vattentäta planen bangade vi ur. Och bestämde oss för att inte nämna incidenten för hemutredarna.

Senare lånar jag Ylva Ellnebys bok Titta vad jag kan på biblioteket och med den som stöd bestämmer vi oss för att föreslå medgivande 0-24 månader.