I fredags kom vårt medgivande med posten så vi passade på att fira lite till, när vi nu hade det skriftligt liksom. Det är ju det man ska göra säger folk till mig stup i kvarten, passa på att göra saker man inte har tid till sedan när man får barn. Vi antog att champagnefirande tillhör den kategorin så vi körde på.

Nu är det dock måndag igen och vi har begett oss in i Pappers-samlar-land. Eller i alla fall en förort till Pappers-samlar-land. Jag ringde Organisationen i fredags ivrigt hoppande upp och ner med medgivandet i handen, glatt hojtande osammanhängande ord. Vad jag ville ha fram var frågan: Vad gör vi nu?! Och mirakulöst nog så fattade handläggaren detta. Talar leende (ja, ibland kan man faktiskt se leenden genom telefonluren, visste ni inte det?) om att nu ska vi skicka in hemutredningen tillsammans med fullmakten och läkarintygen vi gjorde för hemutredningen.

Alltså har jag idag tagit med hemutredningen, noggrant instoppad i en mapp (har lärt mig lite sedan vi fick fläckar på hemutredningsansökan) till jobbet för kopiering.
Problem som står framför mig:
1. Ingen på jobbet vet att vi ska adoptera så jag måste kopiera hemutredningen i smyg.
2. Vår kopieringsapparat är väldigt temperamentsfull, det tillhör definitivt inte ovanligheterna att den både skenar och slår bakut.
3. Vår kopieringsmaskin verkar avsky mig.

Jag väntar till de andra kilar ut för att röka. Himla skönt att man aldrig fallit in i sådana ovanor. Det skulle inte hemutredaren ha gillat minsann… Hm, hemutredaren. Hemutredningen! Jag kommer på vad det var jag skulle göra och sliter hastigt upp mappen ur min väska. Alla papper flyger ut på golvet. En intet ont anande kollega som går förbi böjer sig ner för att hjälpa mig samla ihop dem.
- Neeej! tjuter jag åt kollegan som tar ett skrämt skutt bakåt. Inser att jag måste förklara mitt beteende.
- Alltså, du hinner inte plocka upp för…Camilla ville att du skulle leta upp henne med en gång. Det gällde det där mötet du vet?
- Vilket möte?
- Inte vet jag, fräser jag och samlar ihop papper med en sällan skådad hysteri. Fråga Camilla! Skynda dig!
Kollegan knatar iväg med en bekymrad rynka i pannan. Kommer på att han sitter med på lönesamtal och inser att jag nog inte ska räkna med någon jätteökning i år.
Med papperna slarvigt instoppade i mappen ilar jag bort till kopieringsrummet. Fan också, maskinen är inte påslagen! Nu kommer det ta ett halvår för den att köra igång. Trycker irriterat på on knappen, hårt och bestämt. Maskinen piper motvilligt och kör igång. På displayen blinkar ett retligt ”Värmer upp”. Efter evigheter försöker jag trycka min kod men maskinen piper surt till svar och orden ”Vänta fyra minuter” syns i displayen. Grrrrrrr! Kollegorna lär ju vara tillbaka innan dess. Det är skitkallt ute (fast det nyss var sommarvärme, märkligt).
Hoppar lite jämfota av otålighet medan jag väntar. Försöker lista ut vilken ordning papperna ska ligga men ger upp. Inser att sidorna är numrerade, milde tid så fiffigt. Lyckas få dem i rätt ordning och ska just lägga dem, med texten uppåt, i den där lilla luckan man använder när man ska kopiera flera sidor när Camilla sticker in huvudet i kopieringsrummet. Hon ser något irriterad ut.
- Sa du till Per att jag ville prata med honom?!
- Eh, ja, sa du inte det?
- Är du knäpp eller? Jag har ju varit hos tandläkaren och kom just!
- Öh, jasså, hoppsan ja, då missuppfattade jag visst.
Camilla ser konstigt på mig, skakar lite på huvudet och försvinner sedan bort i korridoren. Jag hör hur de andra kommer tillbaka från rökpausen så jag slänger ner papperna i luckan, knappar hysteriskt in min kod, slår fel två gånger, fattar inte det, var det inte början av telefonnumret till killen jag var kär i när jag gick i sjuan jag hade som kod? Kattens födelsedag då? Faaaan, mormors namnsdag? Jaaaa, bingo! Trycker på knappen och maskinen börjar mata.
Pia sticker in huvudet.
- Ska du kopiera mycket eller? Undrar hon samtidigt som hon kikar mot högen av färdigkopierade papper.
- Nädå, säger jag hastigt och rafsar ihop papperna samtidigt som maskinen ger upp ett triumferande tjut.
- Oj, säger Pia förstrött, ett papper verkar ha fastnat. Hoppas det inte var något viktigt för den bränner ju oftast sönder dem.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas i panik. Kan man få en ny hemutredning om man berättar att kopieringsmaskinen åt upp den förra? Eller ogiltigförklaras utredningen om man slarvar så?
Med de färdiga kopiorna under armen (är det ok om hemutredningen är okomplett och skrynklig när man skickar in den till Organisationen?) och svetten lackande bryter jag mig in i maskinens innanmäte med våld. Var är det jävla pappret? Har det redan förvandlats till aska? Som i Harry Potter eller vilken bok det nu var. Fan, fan, fan! Hur kan arbetsplatser vara så oansvariga, bara sätta in livsfarliga maskiner så där, utan att utbilda personalen? De borde ha en speciell person som skötte kopieringen åt folk. Någon som hade kopieringskörkort liksom. Körkort för tung kopieringsmaskin. Det vore ju väldigt bra för dels skulle det skapa fler jobb och det behövs ju i Sverige och dels skulle det skona många människors nerver.
Jag kan inte se pappret. Jag vet inte var man mer kan öppna. Jag är redo att börja storgråta och ge upp drömmen om en liten Kina-unge när jag hör steg bakom mig.
- Behöver du hjälp?
Vaktmästaren! Han kan allt om trilskande kopieringsmaskiner. Knappt har jag hunnit nicka med förkrossande olycklig min och hasplat ur mig att pappret är superviktigt förrän han har öppnat en massa hemliga luckor och plockat ur mitt papper, helt oskatt och fint. Knappt ens skrynkligt (vilket är mer än man kan säga om papperna under min arm men man kan faktiskt stryka papper). I en handvändning har han dessutom kopierat det och sedan, när han räcker över de dyrbara dokumenten säger han lågt och med en förtrolig blinkning:
- Min systerdotter och hennes man adopterade från Korea förra året. En underbar pojke fick de. Lycka till!
Och så är han borta lika fort som han dök upp.