Har inte så mycket att skriva om. Vi går mest och väntar på att hemutredningen ska börja vilket är ungefär som att gå och vänta på ett tandläkarebesök i maratonformat. Man är livrädd men vill ändå komma igång så man får det gjort liksom.

Under tiden försöker vi faktiskt inte tänka så mycket på adoption. Min internet-adoptions-nedtrappning har gått över förväntan bra, främst för att jag höll på att bli knäpp av att tänka på det för mycket. Nu gör jag annat och det är bara emellanåt det glimtar till, när vi ser en liten, uppenbart adopterad unge på stan, när vi pratar om vår ekonomi, när vi pratar om att tapetsera om och inser att ett rum kanske ska bli barnrum snart osv.

Vi går ju så klart kursen också. Jag gillar kursen. Folk på kursen är kul och förstår så himla väl allt det jobbiga med detta, med väntan och allt. Ingen på kursen kommer med dumma kommentarer, tvärtom, igenkänningsfaktorn är stooor.
En av gångerna skulle vi besvara frågan Varför vill du ha barn? Och tro det eller ej, jag kunde inte. Eller jo, jag kom med massor av svar men inget jag egentligen tyckte var vettigt. Det finns liksom inget klart och logiskt svar på den frågan för mig. Många av de andra sa att de alltid velat ha barn, att det var det som var livets höjdpunkt och så vidare.
För mig är det inte så. Jag har nästan aldrig velat ha barn. Ingen längtan alls. Faktum är att jag tyckte småbarn varit rätt jobbiga. Bebisar ointressanta. Tanken på att jag skulle bli, eller ännu värre, vilja bli mamma var skrattretande.
Men i slutänden är vi ju djur. Vi existerar på jorden för att föröka oss. Vi är programmerade till att ta hand om våra ungar.
Jag antar att den biologiska klockan (jäklar vad jag avskyr det uttrycket) tickade i kapp mig och kanske utlöstes det av att jag hittade min hanne, A, och slog mig till ro för ett par år sedan.
Vad vet jag. Idag vet jag bara att jag vill ha barn. Jag kan inte tänka mig skippa barn. Jag vet inte vad vi skulle göra de närmsta femtio åren om vi inte får barn. Jag vill ha en familj, en liten flock, ett kollektiv i vårt hem. Jag vill förresten inte bara ha barn utan barnbarn också. Inte på en gång men sedan. Jag ser ju på mina föräldrar hur lyckliga de är över mitt syskonbarn. Jag vill också ge dem den här lyckan.
Andra anledningar till att jag vill ha barn (varav alla inte riktigt kom fram i diskussionen på kursen):

* Jag vill leva i Pampersreklamen. Vet att det inte ser ut så på riktigt men jag vill, jag vill , jag vill!
* Jag vill ha dialoger och konversation med en liten en. De är så kul, ser världen på ett så intressant sätt. De säger verkligen många smarta saker.
*Jag vill se A i rollen som pappa. Han är underbar med barn och det gör att jag älskar honom ännu mer.
* Jag vill hämta på dagis. Bisarr önskan men det är verkligen en sådan där grej jag längtar efter. Att komma in och se hur min son/dotter kommer rusande mot mig bubblande och babblande om vad de gjort under dagen. Kanske med en teckning han/hon ritat.
* Jag vill åka på utflykter! Djurparker, tivolin, skogsutflykter för att titta på myror, badanlägganläggningar, svampplockning, stranddagar, båtutflykter, fisketurer, museum, Legoland och så vidare. Man kan göra det utan barn men det är såååå mycket roligare med!
* Jag vill baka pepparkakor och julpynta med vårt barn. Detta var en av de absoluta höjdpunkterna på året när jag var liten, hela familjen samlad och ja, jag vill ge vidare detta till en liten individ. Det och allt annat bra med min barndom. Och eftersom jag haft en väldigt lycklig barndom finns det mycket att föra vidare.
Va fasen, jag vill föra vidare hela min stora härliga släkt när jag tänker efter! Den underbara gemenskapen och våra hemtrevliga traditioner. Rubbet! Och det kanske inte är en helt knäpp anledning ändå...