I går var vi på barnkalas. 18 ungar i åldrarna 1-4 år = det var KAOS! Jäklar alltså. Att alla överlevde. Och då menar jag inte bara föräldrarna.

Mest fascinerande var det när födelsedagsbarnet skulle öppna sina en miljon paket. Medan h*n öppnade någon (i barnets tycke) halvtrist bok började kompisarna dra i de stora paketen och plötsligt var det som att se en flock hajar i en naturfilm, ni vet, när de kommer in i någon sådan där matorgie, helt galna och triggade av blodet i vattnet. Fast här blev barnen hetsade inför synen av ett helt bord fullt av paket samt prasslet av presebtpapper som revs sönder. Helt bedårande men lite skrämmande och hade inte födelsedagsbarnets mor gripit in hade väl hälften av sakerna gått sönder innan barnet ens hunnit se dem.
När värsta chocken lagt sig insåg vi vilket ypperligt tillfälle det var för oss att spana in olika åldrar. På en sådan här tillställning är det ju dessutom fullt lovligt att fråga hur gamla telingarna är. Så vi hade facit så att säga. Alltså gissade vi vilt och kollade sedan. Vi är fortfarande rätt kassa på det. Tex trodde vi båda att Kalle var 1,5 fast han var 2,5. Vi gissar alltid fel åt det håller märkligt nog så när vi väl får hem vår lillunge kommer vi väl vara helt förvånad över hur liten han eller hon är.

På vägen hem drömde jag om barnkalasen vi ska ha i framtiden. Vårt barn ska ha kvarterets coolaste kalas. Helst maskerader, jag älskade klä ut mig när jag var liten (och gör det fortfarande faktiskt), och allra helst ska det vara på ett bestämt tema. Hahaha, alla andra föräldrar kommer avsky oss. Men oj vad vår lille unge ska få ha kul!
La fram idén för A som såg lite tvivlande ut.
"Älskling, det får inte ens plats 18 ungar hemma hos oss, utklädda eller inte" invände han. "Och vi har ju ingen trädgård de kan rusa runt i. Faktum är att jag just insett poängen med barnkalas på McDonalds..."
"Får de vara utklädda på McDonalds?"
"Det får de säkert" trodde min man.
"Bra" sa jag och lutade mig lyckligt tillbaka i sätet.