Första träffen på föräldrarkursen var trevligare än jag väntat. Visserligen såg kursledaren inte ut att vara torr bakom öronen och hade ingen personlig erfarenhet av adoption vilket jag tyckte var lite märkligt. Men hon var positiv och fick igång diskussionerna och det är väl det som kommer att ge något är jag och A överens om.
Alla var trevliga men oj så vuxna liksom! När ett par sa att om man inte var kriminell eller pank så klarade man hemutredningen satt jag stum av beundran. Hur vågar man vara så självsäker?! Det skulle jag aldrig klara, inte i den här frågan. Här intas högsta läge av osäkerhet och ödmjukhet. Och skulle vi få vårt ja kommer troligen hemutredarna dyrkas som gudar i vår enkla boning för alltid. Men det är vi det.
Vi hade trott det skulle kännas utlämnande att sitta där och berätta så ingående om oss själva; "Hej, jag heter S, jobbar med ditten, gillar datten, har vidöppna äggledare och regelbunden ägglossning men blir ändå inte gravid."
Men väl där kändes det ok faktiskt. Nästan skönt faktiskt för nu var det folk som verkligen fattade man pratade med. Det var en liten kick liksom!
Nästan alla hade provat IVF och inte bara en gång. Och nästan alla kunde nu inte fatta varför de gjorde det. Så mycket tid, slit och pengar. Det kändes också skönt, som en bekräftelse på att vi valt rätt när vi gått direkt på adoption. Däremot trodde några av de "vuxna" paren att hemutredarna skulle tycka vårt val var udda , neeeeej, paniiiiiiiiik! Tror ni verkligen de hänger upp sig på att vi INTE gjort IVF? Vi är ju bara bombsäkra på att adoption är vår grej?
Mest intressanta frågor kom från de få deltagare som ännu inte bestämt sig för adoption helt. De som var där för att få veta mer. De var som.... trollen på adoptera.nu liksom. Vi andra har kollat mycket och är nog ganska insatta. För oss är det bollande av redan bestämda ideér och uppfattningar som gäller men de ifrågasätter på ett annat sätt. Inte provocerande men ur andra vinklar. Bra men lite läskigt.
I vilket fall som helst så var det väldigt kul och intressant och jag tror vi kommer hålla kontakten med några även efter avslutad kurs. Längtar redan till nästa gång....
10 kommentarer:
Hej! Blir lite nyfiken på hur frågorna från de som inte bestämt sig än kunde se ut.
Klart dom inte hänger upp sig på att ni inte gjort IVF! VAR står det att man måste pröva på ALLT innan man får adoptera?? Man kan ju lika gärna vända på det - är det kanske så att man är lite konstig om man först pröver på allt innan man adopterar, att man kanske då inte ser adoption som ett jämvärdigt alternativ?
Jag tycker ni ska vara stolta över att ni inte prövat allt, att ni själva aktivt har valt att adoptera. Tänk vilken fin historia ni har att berätta för ert barn - för er var det verkligen det att få ett barn som var huvudsaken, inte det att vara gravida.
Jag tror inte hemutredarna tycker att ert val att inte göra IVF är udda. I så fall säger det mer om hemutredaren än om er (och då kan ni ju fråga varför han/hon tycker det är så viktigt att försöka alla vägar att få biologiska barn innan man väljer att adoptera). Huvudsaken är att när man väljer adoption så ska man känna att det är rätt väg till barn, så inte adoption blir som nåt slags tröstpris. Vi gjorde inte heller ivf innan vi bestämde oss för att adoption var alternativet för oss. Alla är olika.
Mamman & Pia; ja, man tycker ju det! Blev bara så himla osäker när de sa så, de som redan var igång med hemutredningen och allt. Men man är ju olika. Jag känner inte riktigt igen detta som alla skriver om "att sörja klart att det inte blev biobarn", det har jag inte sörjt för jag tycker inte det är någon jätteförlust! Däremot, om vi inte skulle få adoptera och sedan provade IVF (vilket vi då skulle göra) och det inte blev något - då kan vi snacka om att sörja! För ett liv utan barn, det vill jag inte tänka på.
Dessutom är vi oförklarligt barnlösa, man har ju inte hittat felet på oss så rent teoretiskt kanske det skulle kunna dimpa ner en liten biounge någon dag. Vilket vi inte vet om vi vill! Det kanske inte vore bra för vårt adopterade barn så ev kommer vi skydda oss och helt enkelt adoptera syskon också. Detta är något vi får fundera på och prata mer om.
Nina; eftersom det som sägs på kursen måste stanna där, för att man verkligen ska kunna lufta sina tankar och funderingar kan jag inte berätta extakt vad de frågade om.
Men vi som bestämt oss för att adoptera tror och framför allt VILL tro att detta är det bästa för barnet också. Vi vill ju så gärna ha barn och kanske man då undviker att tänka på de mest obehagliga scenarion som kan uppstå när man tar hit ett litet övergivet barn till en helt främmande kultur. Jag själv vill tex inte se det så, jag är inte uppfostrad att se skandinaver, sydamerikaner, afrikaner och asiater utan människor, alla med samma värde och därför vet jag att jag kan älska detta lilla barn från andra sidan jorden. Men barnet kommer ju träffa omvärlden också.
De som inte bestämt sig för adoption, som är mer rädda för vad det kan innebära ställer djupare frågor och det är nog nyttigt för alla oss.
Hoppas du förstod lite mer vad jag menar med att jag tyckte om deras frågor även om de (frågorna alltså)skrämde lite samtidigt.
Nu pratar ju jag i egen sak efersom jag har både ett adopterat barn och ett hemgjort barn och ett styvbarn, men jag fattar inte riktigt inte varför det skulle vara bättre för ett adopterat barn med ett adopterat syskon än ett hemgjort. Det är väl mest om man som förälder skulle behandla dem annorlunda på grund av det sätt som de kommit till. Våra barn har naturligtvis koll på hur de kommit till men de pratar ju inte om varandra som halv- eller adoptivsyskon. De är syskon bara och så ser vi dem också. Man kan ha sin särart och höra ihop ändå tycker jag.
Pia, det är skitbra att höra sådant för vi vet verkligen inte vad som är bra eller dåligt i detta. På div forum och i böcker står det oftast att det är bättre för adoptivbarnet att komma sist i familjen för då vet de att de verkligen är efterlängtade. Den allmänna åsikten verkar vara att om man första adopterar och sedan får ett bio kan a-barnet känna det som om det var "tidsfördriv" tills biobarnet, som egentligen var vad föräldrarna ville ha, kom.Om man bara har två barn skulle det då (enligt samma "rön") vara så att a-barnet blir ensam i sin roll i familjen, dvs den enda utan blodsband och att det kan kännas väldigt jobbigt.
Vi skulle så klart aldrig göra skillnad på våra barn och vill verkligen adoptera, känner inte att gener är viktigt, vilket ju är anledningen till att vi skippat IVF men vi är oroliga över hur det lilla barnet kan uppfatta olika situationer. Så all input från folk med egna erfarenheter mottages tacksamt!
Det är konstigt det där med att hoppa över ivf. Vi hoppade också över ivf och jag känner ibland att folk nästan tittar lite konstigt på en när man nämner det för att sen i samma andetag konstatera att "ja, ni har ju redan ett eget barn"... Vad säger man? Ja, nu hoppas vi få ett till eget barn men med flyg denna gång.
Våra hemutredare hade i alla fall full förståelse för att vi skippat ivf-steget (jag som förberett ett brandtal till förklaring och fick inte hålla det :-)
Men enligt somliga (samma?) rön bör även adoptivbarn få föräldrarnas odelade uppmärksamhet särskilt i början för att riktigt knyta an och bli en del av familjen men det där funkar ju bara om man inte har barn sedan tidigare. Om man sen adopterar ett syskon så kommer ju syskonet automatiskt få dela uppmärksamheten med storasyskonet och borde alltså ligga risigt till från start, men det säger man ju inget om.
Jag tror det viktigaste är att man som förälder är klar över att adopion verkligen är det rätta, oavsett hur ev syskon sedan kommer till.
Jag kan också säga att i vår familj var det vårt yngsta, hemgjorda barn som upprört sa: "Jag vill också ha en mamma i ett annat land! Det är orättvist!". Båda hennes syskon har ju andra mammor (också), om än på olika sätt, så det kändes väl futtigt för henne att bara ha en :-). Så vad som är norm beror helt på omständigheterna skulle jag vilja säga.
Pia, hahaha, vilken underbar kommentar!
Ibland är vi vuxna nog för analyserande och problemfixerade helt enkelt. Barn uppfattar ju världen olika och ja, det är klart att ett biobarn kan vara den som känner sig annorlunda om han/hon har adopterade syskon. Har aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna vara så. Tack!
Skicka en kommentar