Man ska välja land också. Eller ja, det var vad vi trodde när vi började. Man ska sikta in sig på ett land innan hemutredningen, fick vi veta.
Man måste ju veta vilken medgivandeålder man vill ha och så är det olika krav på antal hemutredningsträffar i länderna. För Kina måste man tex ha träffats minst fyra ggr. Och Kina är ju ett av landen vi funderat på. Men samtidigt fick man inte "snöa in" på ett bestämt land för tidigt för det händer minsann saker såååå snabbt i adoptionsvärlden.

Vi googlade och landade på ACs hemsida. Oj så mycket länder!
"Åh, Sydafrika!" utropade jag. "Kan vi inte välja Sydafrika!? Då kan vi ju åka på safari också!" Jag hade velat åka till Sydafrika på bröllopsresa men så bidde det inte. Tanken på att i stället bli "gravid och få barn" med Sydafrika var fantastisk.
"Går inte", sa A och fick ner mig på jorden igen. "Vi har varken haft fem års samlevnad eller är speciellt religiösa. Vad finns här mer?"
Vi läste vidare och insåg att det var som en anställningsintervju.
Korea gick bort eftersom vi inte hade tillräckligt med "erfarenhet" som gifta. Grrrr, om jag bara hade sagt ja direkt den där söndagsmorgonen en vecka efter att vi blivit tillsammans hade vi kunnat slänga in våra papper till Korea och - kabooom - ett par månader senare haft en liten baby i våra armar. Men nej, jag skulle klart spela svåråtkomlig och vääänta. Visste absolut inte då hur mycket väntan det skulle bli för oss.
En del länder hade "anställningsstopp", en del fick man bara ansöka om barn över tre år i och ytterligare några var väntetiden så lång att man blev alldeles yr av att tänka på det.
Ta Colombia tex. 2 års väntetid. Man ska alltså genomgå hemutredning, gå föräldrarkurs, skicka in sina papper, bli godkänd av organisationen, sammanställa fler papper, få dem översatta, skicka dem till landet och sedan vänta två år?!?! Vem klarar det?! Inte jag i alla fall.
Till och med A, som är extremt tålmodig,såg lätt skakad ut när han insåg den fulla betydelsen av ordet vääääntetid. För tex Vietnam skulle väntetid innebära 2,5 års väntan, i Sverige, innan vi fick skicka våra papper. Milde tid!

Till slut fick vi benat ut de länder vi skulle kunna skicka våra papper till:
Ecuador
Kina
Kirgizistan
Thailand För min del funkade det med vilket som egentligen. Kina hade det i och för sig blivit lång kö till och Kirgizistan... På adoptera.nu hade man debatterat Kirgizistan friskt minsann. Ångest!

Tills vi flippade upp sidan igen en kort tid senare och insåg att det går snabbt. Ecuador hade blivit invaderat av Colombiaföräldrar (som tydligen oxå blev yra av väntetiden i Colombia), tar bara emot ansökningar för tre år eller äldre och i Thailand var kvoten fylld; stopp, inga mer ansökningar förrän nästa år. Kanske finns plats för oss om vi byter organisation men det kan man ju inte veta.
Vilket lämnar oss med....Kina och Kirgizistan. Och Kinas väntetid som bara ökar och ökar! Fast det verkar vara ett safe och bra land att adoptera från.
Välja land my ass! Man får ta det man kan helt enkelt. Och egentligen spelar det ju ingen roll, alla länder i hela världen är ju faktiskt spännade och vackra på sitt sätt. Och ungarna är ju underbara överallt.

Hm, var ligger nu Kirgizistan egentligen?!