Läste just en mycket tänkvärd grej på Ericas blogg:

"Lika ofta som föräldrar tänker på sina barn, lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina obarn."


Precis så är det ju. Och det är därför jag inte vet hur jag ska stå ut med den här väntan.

När det var dags för hembesöket var till och med A tvungen att erkänna att han inte var helt lugn, trots att alla försäkrade oss om att det bara var till för att de ska kolla så att man inte bor i en knarkar-kvart och det gör vi ju faktiskt inte.
Vi kände att vi inte var 100% övertygade om att utredningstanten inte skulle ha med sig någon från hälsovårdsmyndigheten och ägnade därför tre kvällar efter jobbet att vrålstäda. Grannarna måste ha trott att vi förlorat förståndet. Vi dammsög mer de kvällarna än vi gör per kvartal annars. Tvättade golv, duschade katt (i hopp om att en del lös päls skulle lossna i badkaret i stället för på utrednngstanten), hängde upp tavlor som stått ett halvår, placerade ut trevliga foton i fina ramar, tryckte in allt missprydande i klädkammaren (och låste den), rengjorde ugnen (jag vet, lite i överkant nojjigt men det behövdes) och rensade kylskåpet. Homestyling av stora mått alltså.
Jag gick dessutom förbi plantskolan och köpte tre nya pigga krukväxter dagen före, som vi ställde framför de gamla, halvdöda.

Eftersom mötet skulle vara mitt på dagen bestämde A sig för att jobba hemma. Va bra tyckte jag, då kunde ju han hinna med att damma allting en gång till och sätta på ugnen i tid så vi kunde värma kanelbullarna (bake off typen, här chansades det inte med hembakt). Själv skulle jag komma hem en halvtimme innan det var Dax.
Vilket jag också gjorde, för att hitta A i full färd med att plocka i arbetsrummet. Klädd i joggingbyxor och t-shirt. Orakad. Och ugnen var inte på. Aaaaaaagggggrrrr! Vi har nog aldrig varit så när skilsmässa!
"Men jag ska ju hoppa in i duschen nu" protesterade han förvirrat när jag slet mitt hår i förtvivlan.
"Nu?! Men tänk om hon kommer när du står naken i duschen!"
"Jag tänkte stänga dörren" lugnade han mig, helt oförstående för min fasa. "Och dessutom är det ju en halvtimme tills hon skulle komma."
"Hon kanske kommer tidigare, för att kolla hur vi är om vi är oförberedda" nojjade jag mig men A bara skrattade och gick in i badrummet. Själv slängde jag mig över bullarna och hann även med att fluffa upp kuddarna på sängen innan det ringde på dörren, exakt på utsatt tid.

Märkligt nog gick hembesöket också bra. Tanten tyckte vi hade inrett lägenheten sååå fint och lyssnade intresserat på hur vi (läs jag) tänkt inreda barnrummet. Vi hade, tack vare tips jag läst på adoptera.nu stenkoll på skolor och dagis i området och jag hade till och med lyckats ta ut bullarna innan de blev brända. Inte en enda fråga om sexliv eller annat konstigt. Faktum är att hon knappt frågade något alls. Hon mest fikade liksom. Och beundrade våra nya krukväxter. Ironiskt. Men bra.

Jag har blivit utmanad av Pia och här kommer mina svar:

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Det är snart två år sedan vi började försöka få mig gravid (uttrycket "skaffa barn" använder jag inte längre för det har ju blivit kristallklart för oss att barn är inget man skaffar, som en ny bli eller så) men sedan vi påbörjade kursen har vi ju egentligen inte försökt. Och nu skyddar vi oss så klart.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Väntan! Det är det fortfarande. Det är min sämsta gren av alla i hela världen. När vi försökte på det gamla vanliga hederliga sättet blev jag besviken var månad för då flyttades min dröm fram ytterligare en månad. 30 evighetslånga dagar. Gång på gång. Det blir många dagar.
Jag visste att adoption tar lång tid men kunde nog ändå inte föreställa mig vilken väntan som låg framför oss. Först vänta på kursen. Sedan utredningen. Och så medgivandet. Och sedan, efter allt detta, den riktiga väntan, på vårt barn. Jag svär på att jag kommer vara totalt gråhårig när det är dags att resa! Och det finns dagar (många dagar) då jag på fullt allvar inte vet om jag kommer överleva väntan. Rent fysiskt gör jag väl troligen det men det känns inte så psykiskt. Brrrrr!
Fast ett litet PS måste jag lägga till; jag ser det inte som att vi inte kan få barn. Om vi fått nej på utredningen och om vi provat IVF tills någon läkare sa att det är kört, det kommer aldrig gå, DÅ hade vi inte kunnat få barn. Men vi har ju bara uteslutit ett (det enklaste) av tre möjliga sätt.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Jag vet att det är dumt, att ingen menar något illa utan att det bara är som folk inte vet vad de ska säga. Men jag blir verkligen vansinnig när folk på fullt allvar tror att jag kommer bli gravid bara för att vi adopterar. Som om mina knäppa äggstockar tex vet att vi är klara med hemutredningen. Eller att As spermier firar att papperna landat i Kina med ett lopp av olympisk klass. Bullshit!!!

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag trodde att man "skaffar barn". Att missfall är ganska vanligt visste jag ju men det hade inte direkt fallit mig in att jag inte skulle bli gravid trots många och entusiastiska (i början i alla fall) försök.
A blev nog rätt snabbt orolig för att det var något fel men jag, som då inte gillar att vänta och som vetat i tio år att jag skulle kunna tänka mig adoptera, jag skred ju till handling så fort som vi hade passerat 12 försök liksom. Utredas ska vi och sedan får vi ta till plan B. Inte lätt för A att hänga med i svängarna alltid. Men nu är han ikapp i alla fall, hehehe.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Först av allt ska man veta att det faktiskt är svårt att bli gravid. Det är rätt få timmar i månaden som det funkar.
Om det inte funkar för just er tycker jag ni ska fundera på vad som egentligen är viktigt; är det barn/familj ni vill ha? Eller är det just känslan av att känna igen sin egen potatisnäsa eller partnerns fina ögon hos sin son eller dotter? Är det senare viktigast tycker ju jag att man kanske inte är mogen att ha barn för barnet bör vara det centrala i drömmen hur det, barnet alltså, än ser ut. Men om man anser sig mogen och vill kunna spegla sig i sitt barn (eller tvärtom) så bör man väl ge IVF en chans.
OM det däremot är barn ni vill ha rätt och slätt, då tycker jag ni ska gå på organisationernas möten, läsa en massa och sedan ge er ut på adoptionsresan. Det är inte alltid lätt men det är spännande, givande och det ledar fram till det vi helst vill ha: barn.