Jag visar A testet men han är skeptisk redan innan han får reda på vem som gjort det. När det går upp för honom att jag själv knåpat ihop det diskvalificerar han det helt. Onödigt tycker jag, det är ju ändå en test och vi behöver en sådan.
Jo, medger A, men jag kanske kan hålla med om att det är något vinklat, detta test? Hm.
- Älskling, det är inte det att jag har något emot Kina, säger han, men vi kan väl sätta oss ner och gå igenom alla våra alternativ?
Hm igen, är det inte det vi gjort det senaste halvåret?! Men visst.
Vi stryker Colombia/Brasilien. Inte för att det är dåliga länder (speciellt inte Brasilien med åtta månaders väntetid) utan för att man måste vara i landet i upp till åtta veckor. Personligen är jag mer än gärna åtta veckor i Brasilien, any day. Men min chef har nog lite andra åsikter. Ärligt talat vet vi faktiskt inte hur folk löser det?! Jag menar, barnbeskedet kan komma typ när som helst och sen ska man resa direkt efter, hur går det till? Går man inte till chefen och säger ”Hej svejs, på måndag åker jag till Brasilien en sväng. Vi ses om sju-åtta veckor. Ni fixar vikarie va?!”
Min chef hade inte blivit glad. As chef hade troligen fått en hjärtattack och dött. Då hade hela firman gått omkull och A skulle visserligen kunna resa till Sydamerika men inte ha något jobb när han kommer tillbaka. Hm, nej det går inte.
Thailand verkar trevligt men vi är båda överens om att vi inte vill vänta i Sverige på att få skicka papper. Vi har insett att många köat i Sverige läääänge för att skicka till Vietnam t.ex. och sen tvingats byta land. Nej, Thailand går tyvärr också bort.
– Men Indien då? säger A entusiastiskt.
Jag tvekar. De går ju inte efter någon turordning alls där.
– Men kan ju vara positivt, påpekar A. Vi kanske får barn direkt! Vi kanske är föräldrar innan sommaren. Kom igen gumman, du brukar ju vara så spontan!
Tja, det kanske man kan säga. Jag kan spontant köpa en ny vinterkappa eller ett par coola stövlar, inga problem. Jag kan spontant ringa runt och bjuda in våra vänner på en improviserad fredagsmiddag. Eller lura med A på en spontan weekendresa. Så ja, jag kan vara spontan. Men när det gäller vårt barn… Om vi skickar papper till Indien kan vi få barnbesked någonstans mellan direkt och två år. Vilket betyder att jag kommer att vänta på TELEFONSAMTALET varenda dag. Och att jag kommer att vara besviken varenda kväll. I upp till två år. Det klarar jag inte. Jag har för svaga nerver. A:s peppande om att vi kanske bara behöver stå ut med det i en månad eller två hjälper inte ett dugg alls.
Det är ju så att jag har haft tur i kärlek. Jag trodde länge att det inte var så men sen upptäckte jag att A fanns där och väntade på mig och insåg att det är sant. Jag har tur i kärlek och följaktligen otur i allt annat. Definitivt i spel och lotterier. Och detta är ett lotteri. Kan garantera att jag (vi) hade fått vänta längst av alla. Medan mina nerver totalt trasades sönder undertiden. Jag varnar A om att jag inte kommer bli kul att leva med om vi väljer Indien och han förstår faktiskt.
Kvar finns Kina. Och Kina it is.