Jag har faktiskt velat skriva, återigen, men har ingen ork.

Förut var man bara lycklig, vi har fått barn, X väntar på oss, jag är mamma sov. Nu har jag insett att X inte väntar på oss eftersom X inte vet att vi finns, det är bara vi som väntar och jävlar vad vi har väntat nu. Tillräckligt skulle man kunna kalla det. Faktum är att det känns som om vi väntat ungefär sju evigheter och undertiden har man tappat tron på att det faktiskt kommer att hända. Den enda skillnaden, eller ja, den STORA skillnaden, är att vi nu har tre dåliga fotografier av en underbar unge som vi längtar efter så att det gör ont. Det gör ont att var dag som går är ännu en dag som X tillbringar på barnhem - helt i onödan. Vi är klara, X papper är klara, para ihop oss för fan! Hur många minuter kan det ta?! Hur kan detta vara för barnens bästa? Faaan alltså, jag vet att jag inte borde beklaga mig, jag vet att det finns så många av er därute som sitter fast i någon evighetskö eller som kanske inte ens kan få barn på något sätt alls och Organisationen säger att vi faktiskt kommer att få åka och hämta X en dag (även om det är svårt att tro) men ändå. Vi pallar inte mycket mer nu. Faktiskt.
Återigen känns det som om jag bara vill sova, sova och sova tills de ringer. Jag orkar inte jobba. Fan, vi berättade ju på jobbet, var tvugna att tala om för chefen och nu vet alla och alla frågar hela tiden. Hör jag "har ni hört något?" en gång till så smäller jag till nån. Fast nej, troligen inte för det skulle betyda att jag skulle dela ut smockor till höger och vänster på jobbet på måndag, typ hela tiden och då skulle jag troligen få sparken och då har förutsättningarna i vår hemutredning ändrats och vi kommer garanterat ALDRIG att få åka och hämta X. Suck.
Jag kanske helt enkelt ska stanna hemma från jobbet på måndag...

Jag har köpt barnvagn!

A tyckte vi skulle vänta eftersom den tar upp typ hela vår hall men vem bryr sig! Den är fin, den är grön och den är Brio. I love Blocket!
I brist på X har jag skjutsat runt katten i den lite. Man kan väl säga att jag tyckte det var roligare än vad katten gjorde. Den rullar så fiiiint vagnen, och jag känner mig otroligt vuxen när jag kör runt den i vardagsrummet. Skäms lite för att berätta det men jag var tvungen att prova köra runt den iförd olika jackor och kappor. Bara för att se hur det ser ut alltså, för att se hur JAG såg ut som mamma liksom. A bara skrattade och skakade på huvudet. Men han har också provkört den faktiskt.
Jag är grymt sugen på att ta den med nu när jag ska till affären, för att se hur den känns i utemiljö men dels är jag rädd att folk ska tro jag glömt ungen någonstans när jag kör runt med en tom barnvagn och dels är det väldigt jobbigt att bära den ner för trapporna. Även utan att ha ett barn med sig.
Måste verkligen övertala hyresvärden att fixa ett barnvagnsförråd.

Man blir liksom aldrig nöjd. Först tänkte jag att om vi bara blir godkända på hemutredningen så kommer jag vara evigt tacksam så länge jag lever. Sedan lyckades vi på något mirakulöst sätt få ihop en Kina-ansökan och skicka iväg.Väntetiderna steg och jag tänke att den dagen vi får barnbesked ska jag aldrig någonsin önska mig något igen. Men here we are. Nu önskar jag ända nere i från tårna att tiden ska gå fort, fort, fort och att någon på CCAA ska lägga in högsta växeln och ro hit med vårt LOA.

För ni trodde väl inte att papperssamlandet var över? Oh nej. När man får äran att bli greenline-förälder så är det nya papper att fylla i, som ska stämma med gamla papper (fast det gör de inte för dollarkursen skiftar ju heeeela tiden!) och hela tiden får man hetsa för man vet att varenda minut är dyrbar, varje sekund. Om vi är slöa med detta får X tillbringa extra tid på barnhem, och jag får vänta med att kalla mig mamma på riktigt. Alltså hetsar vi och papperna flyger till Kina. För andra gången. Men den här gången ska de inte ligga och samla damm i ett par år innan någon hanterar dem. Den här gången är det ju LOI, letter of intent, och det betyder att LOI-bunten ska snarast paras ihop med X's papper och vår huvudansökan, stämplas lite (antar jag) och sedan skickar CCAA LOA, letter of acceptance, tillbaka till oss och först efter det får vi åka. Mellan LOI och LOA är det 3-6 månader. Organisationen har sagt åt oss att ställa in oss på den långa väntetiden eftersom våra papper varit i Kina så kort tid.
Konstigt, när vi just skickat LOI kändes sex månader ganska kort. Nu känns det oändligt.

Jaha. Vad ska jag skriva? Jag har faktiskt velat skriva de senaste veckorna men för en gångs skull har jag inte kunnat hitta orden. Märklig upplevelse för någon som skrivit sig igenom livet kan jag meddela. Men någon gång måste jag väl försöka sätta ord på det hela, X kommer ju att fråga i framtiden, hur det var, innan hxn kom till oss, och då är det ju bra att vara förberedd så jag ska göra ett försök. Göra som vanligt, bara skriva precis så som det dyker upp i min skalle. Och det första som dyker upp är....

Jag har SHOPPAT!!!

Inte en pryl, inte ett plagg, ingenting hade vi köpt innan Det Magiska Telefonsamtalet men nu, nu jävlar. Jag shoppar, alltså finns jag, typ.

Nej, inte riktigt för vi ska ju pytsa ut en del pengar nu, för adoptionen och inte minst redan men i alla fall. Nu är det ju tillåtet! Ljuvlig känsla. Men trots det går det trögt i början.

Första gången efter Beskedet som jag går in på HM för att shoppa går jag därifrån utan att ha köpt något. Jag blir så förvirrad av alla storlekar och måttabeller. Inser att alla gånger jag handlat barnkläder förut har jag ringt den lilla parvelns föräldrar och frågat vilken storlek som är lämplig. Nu har jag ingen att ringa. A har inte mer koll än jag, uppgifterna i papperna är gamla och CCAA tillhandahåller inte direkt den här informationen. Jag kommer mig inte för att fråga någon i butiken. Känner mig dum och får för mig att de har noll koll på små kinesiska ungar. A garvar åt mig när jag kommer hem och förklarar varför jag är tomhänt men tycker det verkar rätt ekonomiskt med min shoppingspärr.

Pratar med mamma som undrar om jag tänker låta vår efterlängtade unge gå naken. Nej, så kan vi ju inte ha det. Jag gör alltså en grundlig telefon enkät i bekantskapskretsen angående storlekar och rustad med en lista som mer eller mindre kan liknas vid ett ganska avancerat diagran så styr jag stegen mot PoP. PoP är förkortning för Polarn och Pyret har jag fått lära mig (tydligen är det så, är man förälder säger man aldrig barnklädeskedjors hela namn typ PoP alternativt drar man ihop namn så att Me and I blir Meandi, hm, skumt men det är väl bara att vänja sig).

Nåja, väl inne i affären ställer jag mig framför en hylla med små tröjor. Underbara små tröjor. Fantastiska små tröjor och jag erkänner, jag börjar bokstavligen nästan gråta. Jag står i en butik, redo att köpa den allra första saken till vår alldeles egna unge! Man kan ärligt talat bli religiös för mindre.

Trots mitt storleksdiagram och min upprymdhet känns det fortfarande lite förbjudet, inte helt verkligt så jag ringer en vän (jag kände inte att jag kunde fråga publiken) och hon får sedan coacha mig medan jag, salig och vördnadsfull, plockar ihop två små tröjor och en pyjamas. Mer grejar jag inte första gången. Observera att jag skriver "första gången"

Först av allt, tusen tack allt, för kommentarer, gratulationer, cyberchampagne och mail! Att ni alla bryr er, engagerar er och skriver bidrar till den fantastiska, rätt så overkliga lyckobubbla jag befinner mig i.

Jag har funderat på om och hur jag ska kunna fortsätta skriva och tror å ena sidan att det skulle vara möjligt. Men å andra sidan finns det ett litet problem: jag har de senaste dagarna fått några mail där folk spekulerar om vem jag är.
Adoptionsvärlden i Sverige är inte stor vilket jag kanske inte insåg från första början. Som jag skrev förut var bloggen mest tänkt som terapi för mig själv under väntan. Jag har alltid ventilerat mig genom att skriva och trodde inte särskilt många skulle vara intresserade av mitt otåliga svammel.
Jag valde redan då att skriva anonymt av den enkla anledningen att jag inte vill ha hela vårt privata liv (och ja, när, var och hur man får sina barn tycker jag är högst privat) utfläkt på internet. Sedan började alla ni gulliga människor läsa bloggen och jag stod inför samma dilemma som nu: ska jag fortsätta skriva och lämna ut oss eller ska jag lägga av. Jag kände en stor gemenskap med mina cyber-adoptions-systrar och ville fortsätta bygga på den. Plus att jag med Kinas ökade väntetider fortfarande behövde skriva av mig. MEN, jag tog ett beslut. Jag bestämde mig för att skriva vår story men inte vara trogen varenda bokstav, av sekretesskäl. Jag har alltså under historiens gång ändrat på saker, detaljer, tid, personer mm. Det är fortfarande vår historia, jag lurar er inte där, men jag har inte skrivit allt, inte varit helt kronologisk och ändrat på en del, i sammanhanget, små detaljer. Detta har jag gjort för att jag inte vill att mina läsare ska veta vem jag är.
Om någon eller några fortsätter denna, som det känns för mig, hetsjakt på att avslöja vem jag, min man och X är, kommer jag att sluta skriva. Det är liksom inte värt det eftersom jag, av skäl som är mina egna, valt att vara anonym. Jag ber alltså er alla (och uppmaningen gäller ju egentligen bara ett fåtal av er) om förståelse. Sitt gärna hemma på kammaren och fundera över vem vi är (vad som stämmer i min story och vad som är ändrat) men snälla, respektera min önskan om att jag inte vill att de som besökt bloggen otroliga 62000 (!!!) gånger ska veta vem vi är.
Respekteras detta kommer jag att fortsätta skriva, åtminstone en tid till.

Tack för er förståelse.

Jag vet inte ens om jag KAN berätta mer.
Är helt yr och förvirrad. Sitter på jobbet och glor på datorn, darrig i knäna och utan att kunna tänka en enda klar tanke. Mer än möjligen att jag skulle vilja sova. Vi kunde nämligen inte sova i natt, helt omtumlade, vi bara låg där, stirrade i taket (ungefär lika produktivt som att stirra på datorn) och försökte fatta det stora som hänt.
Att ett enda telefonsamtal, ett ganska kort sådant dessutom, kan göra så stor skillnad! Ingenting är som saker och ting var före telefonsamtalet!
Nu vet vi att det inte var meningen att jag skulle bli gravid, inte meningen att vi skulle göra IVF, inte meningen att vi skulle vänta tre-fyra år i den vanliga kön för det var meningen att X skulle komma till vår familj, nu, eller ja, inte riktigt nu men mer nu än vi någonsin skulle kunna tänka oss.
Saken är den att mitt i detta hysteriska lyckorus så har vi bara berättat för våra föräldrar och en nära vän. Vi måste ju höja medgivandet och skicka en massa papper igen. För ja, det är ett litet barn som sökte föräldrar som blivit vårt. Men dels är det ju en del pappersarbete och väntan kvar (4-6 månader) plus höjt medgivande och så ska ju kineserna godkänna oss som föräldrar till just X. Så här sitter jag nu, på jobbet och vill bara skrika rakt ut av lycka men i stället säger jag inte ett ord. Hjälp, känns som jag kommer spricka!

En annan sak behöver jag fundera över. När jag påbörjade bloggen var det mest som terapi för mig själv. Jag trodde inte att någon verkligen skulle läsa den men hjälp, jag är helt överväldigad av all respons jag fått. Tusen tack alla.
Nu vet jag inte om jag kan fortsätta skriva. Det handlar inte längre om bara mig och A, nu finns en liten X inblandad och jag har aldrig tänkt lämna ut en enda liten detalj om mitt barn på Internet. Jag vet alltså inte om jag kan fortsätta skriva. Vet inte hur jag i så fall ska göra det. Måste tänka. Samla mig,. Inse att det är sant. Jag är mamma! Det är fan i mig helt jäkla otroligt.

Jag.har.blivit.mamma.

Tack för alla era kommentarer, de värmer. Och det hjälper att veta att man inte är ensam om detta. Att vi inte är konstiga eller unika som brottas med tankar och funderingar.

Jag vill inte leva livet utan barn och det vill inte A heller. Men vi skulle hemskt gärna vilja leva under tiden fram till att vi får barn. Vi har, som jag ser det bara testat ett sätt av tre: hemmagjorda barn i sängen. Det funkade inte. Vi kan inte riktigt säga att vi uttömt alternativet adoption eftersom vi väl inte ens kommit halvvägs ännu. Vi undersöker fortfarande möjligheterna att byta land längre fram i höst.
När det gäller det tredje alternativet, konstgjord befruktning, så har vi knappt nosat på det ens. Det är fortfarande vårt sista alternativ, det är vi båda överens om, det är ett sådant lotteri men fan heller att vi lägger av, ger upp eller accepterar att leva ett liv vi inte vill leva förrän vi testat allt.
Vi informerar oss om läget: vi pratar med våra organisationer, vi går på informationsmöte på IVF-kliniken.
Under tiden LEVER vi. Inget mer jävla sparande, bantande och annat. Vill jag köpa nya stövlar för att vara glad under den här evighetslånga transportsträckan tänker jag göra det. Vi kan ta ett lån till den förbannade adoptionen om vi mot förmodan får barnbesked inom de närmaste tre åren.
Vi ska sluta prata om hur vi ska barnsäkra lägenheten, sluta drömma om små mörkögda kina-ungar, sluta prata om när vi blir föräldrar och ägnar tiden åt vettga saker som spa, champagne, bio och weekend-resor. Det bara måste funka, det gjorde det ju förut?!

Ibland funderar jag på om vi inte kan ha ett bra liv utan barn. Inte för att jag vill utan för att jag vill slippa det här. Om vi avbröt adoption och struntade i IVF skulle mardrömmen på något vis vara över. Ingen mer väntan. Inget mer hoppas hela tiden. Ok, vi skulle inte få barn men vi kanske skulle kunna LEVA. Det känns inte som om vi kan det, inte som om vi kunnat göra det de senaste åren.

Det är lite som när man var tillsammans med något pucko till kille i tonåren och satt hemma och väntade på att han skulle ringa jämt. Visst blev man lite ledsen när han till sist dumpade en men samtidigt var det en befrielse att slippa vänta, slippa bli besviken.

Om vi la ner hela barngrejen skulle vi ha råd att köpa hus. Vi skulle kunna spara pengar och resa till spännande exotiska platser. Kanske till och med jobba utomlands. A skulle våga byta jobb totalt som han drömmer om. Vi skulle fortfarande ha varandra. Och vi skulle slippa den förbannade jävla väntan.

Okej, det enda som verkligen får mig att tro på att tiden går är det faktum att jag emellanåt behöver klippa mina tånaglar. För övrigt är det som om jag vore en zombie i vakum. Vi har bestämt att vi inte ska prata om IVF-grejset förrän efter informationsmötet. A tycker inte det är något att prata om nämligen. Han säger att han är lite (troligen dagens understatement) trött på mitt tjat om att vi sviker vår Kina-unge eftersom det med dagens väntetider inte ens är troligt att barnet är fött ännu. Dessutom, påpekar han när jag rycker honom i kavajärmen så fort vi ser ett litet asiatiskt barn någonstans, så är det inte synd om barnet för barnet i fråga blir inte kvar på barnhemmet utan får andra, alldeles utmärkta och av myndigheter godkända föräldrar.
Hm, det må väl vara hänt men man måste väl få tro att man skulle bli typ bättre föräldrar än precis alla andra?! Och då är det ju lite synd om barnet för att det inte hamnar hos just oss. Dessutom är det synd om oss, eller i alla fall mig, för jag förlorar mitt lilla Kina-barn.

Kompisen M säger att jag inte får tänka så, om jag inte vill bli gravid med IVF så kommer det aldrig att lyckas. Hm, märklig teori, hur kan det då komma sig att små tonårstjejer som hellre skulle ta livet av sig än bli gravida blir just gravida? Våldtäktsoffer? Nej, den teorin är lika dum som att man blir gravid när man slappnar av.
Mamma säger att vi inte ska göra IVF om vi inte vill. Problemet är att hälften av oss vill. Och den andra hälften av oss vill ha barn om än ett som är runt året (minst), har sneda, vackra ögon och svart hår...
Fan, A har kanske rätt. Kanske borde man inte prata om det och kanske inte heller tänka på det. Något tips om hur man låter bli?

Jag äter folsyra för det ska man göra innan man gör IVF men jag vill inte göra IVF. Jag solar för det ska man göra på sommaren (speciellt om man får tillfälle efter x antal veckor med regn) och vill inte göra IVF. Jag surfar på adoptionssidor för annars blir jag galen (ja, jag har erkänt mitt beroende en gång för alla nu) och vill inte göra IVF.
Jag vill inte göra IVF. Men jag vill inte vänta 3-4 till på att bli mamma. Den här bloggen skulle liksom vara tillfällig, inte någon långkörare i klass (om man kan tala om klass i detta sammanhang) med Rederiet.

A vet inte vad han vill göra. Han vill inte prata om det så mycket säger han. Men sen pratar han i alla fall och då säger han obehagliga sanningar som att: "Vi sa ju att vi kan tänka oss vilket barn som helst, då kan vi ju inte välja bort ett för att det är biologiskt", "Vi valde adoption för att det var det säkraste och nu är det inte det längre", "Vi vill ju ha BARN, inte just ett kinesiskt barn" osv.
Jag vet att det stämmer men vill likt en liten unge (sådan vi inte har) vifta händerna för öronen och säga aaaaaaaagrrrrrrrr så jag inte hör hans förbaskade sanningar. Faktiskt.
Jag vill ha min lilla kina-unge. Det är min sanning och det svider när A säger att jag är fixerad vid adoption. Jag ÄR fixerad vid adoption men det är inte fel faktiskt, det SKA man vara. När man gör hemutredningen ska man vara till 100% inställd på adoption och jag är det. Jag gör RÄTT! Men inte fasen får man någon belöning för det. Inte de närmaste 3-4 åren i alla fall.
Så ja, vi är nog idioter om vi inte tar den här chansen. Faktiskt. Man kan ju adoptera ett syskon. Och förresten så kanske det inte ens blir något på de tre försöken vi får. Hm. Fan.
Jag känner ju inte ens för att vara gravid.

Jag ringer.
Med svettiga handflator och en otäck känsla av oförlåtligt svek mot vårt lilla kinabarn så slår jag numret till fertilitetsavdelningen på sjukhuset. En vänlig sköterska bläddrar i en massa papper och säger:
- Ja, det ser ju ut om det skulle bli er tur i oktober eller i alla fall senast i början av november. Jag blir alldeles ställd.
- Öh, menar du oktober…i år?!?!
Sjuksköterskan skrattar lite och eftersom hon troligen aldrig ens varit i närheten av en adoptionsorganisation förstår hon inte att min fråga är synnerligen relevant. Jag är helt enkelt inte van vid väntetider som faller inom så snäva tidsramar.
- Javisst, självklart i år. Faktum är att jag skulle kunna boka in er på ett informationsmöte i september om det passar?
Informationsmöte? Vi var på informationsmöte om adoption en gång, man fick se filmer från barnhem i olika länder, härliga ungar och lyckliga adoptivföräldrar som förenades med de härliga ungarna. Vilken sort filmer får man se på ett informationsmöte för IVF?!
Jag säger att vi gärna ville komma på ett informationsmöte och sköterskan förklarar att det faktiskt är två möten, ett informationsmöte där man får generell information tillsammans med andra par. Sedan ett enskilt möte där vi får träffa vår läkare och komma överens om vilken metod som man ska använda i vårt fall. Den här informationen får mig att råka i panik.
- Läkare? Öh, jaha, ja. Men man MÅSTE inte göra det va? För att man får informationen alltså? Man är inte tvungen att göra det sen?
Sköterskan låter väldigt förvirrad när hon försäkrar mig att nej, det är ingen som tvingar en att göra något alls, detta är ju frivilligt men om man avstår mister man sin plats då det är många som står på kö.
Knäppt system hinner jag tänka, man kan ju köa till en adoptionsorganisation så länge man vill liksom. Men å andra sidan betalar man för den kö-platsen, det här är ju faktiskt gratis.
För omväxlings skull.

När jag lägger på luren har vi två datum i september inbokade. Och jag är mer förvirrad och osäker än någonsin.
Hur jag än gör kan jag inte få små ledsna kinesiska ögon ur min skalle. Fan, vi har ju tagit ett beslut redan. Valt bort IVF. Men då visste vi inte att vi samtidigt valde 3-4 år till av barnlöshet. Kina finns kvar. Det kommer finnas föräldralösa barn där när det är dags för syskon också. Men ändå…
Jag pratar med A och sedan slänger vi oss i väg på en sista-minuten-resa. Man tänker bättre när man inte är hemma. Och dessutom går tiden fortare när man inte är hemma.
Fortsättning följer alltså.

Jag har semester men det regnar och vi kommer aldrig att få barn.
Jag börjar inse det nu. CCAA har erkänt det som alla andra (till och med jag) insett för månader sedan: väntetiden kommer att gå över tre år. TRE ÅR!
Jag kommer att vara gråhårig innan jag blir mamma. Jag kommer vara på närmre fyrtio än trettio när jag blir mamma (eller nä, nu räknade jag fel men i alla fall). Jag kommer ha firat en jävla massa midsomrar och jular med tårar i ögonen och tillkämpade leenden när alla andras ungar tindrar ikapp med ljusyktor och tomtebloss. Jag kommer kanske till och med ha avancerat på jobbet och jag vill inte avancera på jobbet för helvet - JAG VILL HA BARN!!!


Helt allvarligt, idag ringer jag IVF-kliniken.

Vi beslöt oss för att fira en barnfri midsommar. Detta var en ursprunglig plan, från den tiden då vi trodde att detta skulle bli vår sista barnfria midsommar. Att vi faktiskt skulle få barn innan nästa midsommar. Nu vågar vi knappt hoppas på att midsommar 2009 är vår sista barnfria midsommar men det är ju en annan historia.

I vilket fall som helst så kände vi att det var läge för party i stället för småbarn. Vi laddade alltså med nubbe i systemkassen, bästa finkläderna på och förväntningarna i topp. Dags att kliva rakt in i Pripps blå-reklamen, den perfekta midsommarfesten väntade!
Men nej. Jag vet inte riktigt hur vi svenskar tänker. Vi förväntar oss midsomrar med strålande solsken, värme och ljuvlig sommarkvällssolnedgång på ett datum då det statistiskt sett oftast är duggregn och ca 14 grader varmt. Precis som att vi förväntar oss att det ska vara -5 grader och en meter nysnö den 24 december trots att det i stora delar av landet även då är ca 14 grader och duggregn.

Så ja, det regnade på midsommarafton. Och det blir liksom inte fullt så Pripps blåigt när man inte kan plocka blommor, inte kan bada, inte kan sitta ute osv. Vi satt alltså ihopträngda i ett alldeles för litet kök, fast beslutna att party skulle det bli i alla fall, tuggandes på sillbitar för att det hör till…och sedan liksom, på någon ohörbar, given signal, så började alla prata - om barn. Märkligt. Och oerhört irriterande. Speciellt eftersom vi efteråt kom fram till att vi hellre hade tillbringat en regnig midsommar med våra kompisars ljuvliga barn i stället för att sitta med dessa människor och höra på hur de planerade att skaffa barn lagom till nästa sommar. "Skaffa" barn! Hm.

Människors öden ser verkligen olika ut.

Ett par timmar efter mitt senaste inlägg här i bloggen postades en tråd om just detta ämnet på sajten Familjeliv.se och jag har nu fått mail med frågan om jag är trådstartaren. Det är jag inte men det är trevligt att se att ni tar upp diskussionen även på annan plats.

Idag fick en kollega nys om att vi ska adoptera. Vet inte riktigt hur det sipprat ut och förresten så är hon inte en kollega utan mer en-som-befinner-sig-på-samma-arbetsplats-och-som-jag-vet-namnet-på liksom. Vi har pratat med varann max tio gånger.
Missförstå mig inte nu, jag kan förstå att folk är nyfikna på adoption och tycker vanligen det är positivt att man frågar, det tyder ju i alla fall på ett visst intresse. Men denna kvinna inleder sitt frågeanfall med frågan:

- Vems fel är det att ni inte kan få barn?

Eeeeeeh?! Ursäkta mig, vad är det för jävla fråga?!
Först av allt så undrar jag VARFÖR hon vill inhämta denna kunskap? På vilket sätt blir hennes liv mer innehållsrikt för att jag redogör för min mans spermier och mina äggledare? Eller att jag säger som det är; vi är oförklarligt barnlösa? Fattar hon att det är vårt sexliv hon frågar om?! Och för det tredje (eller vilket nummer jag nu är på, kan definitivt inte räkna när jag är upprörd): vilket sorts svar förväntar hon sig?! Hade hon tyckt att något av nedanstående svar skulle vara normala på frågan Vems fel är det:

A) - Det är min mans FEL, funderar på att dumpa honom men adoptionsköerna för singlar är helt oändliga för tillfället så vi kör den här adoptionen först så tar jag ställning till honom och hans sorgliga snigel-simmare till spermier efter det.
B) - Det är helt och hållet mitt FEL men juryn friade mig och nu är jag ute, fast med fotboja så klart!
C)- Det är president Bushs FEL (för att det mesta onda i den här världen är faktiskt hans fel).

Ursäkta mig, jag kanske överreagerar men vad faaaan alltså! Och som vanligt är det ju så att man inte kommer på och inte vågar komma med det där dräpande svaret som man känner för i ilskan så jag svarar beskedligt:
- De vet inte varför det inte blir något.
Varpå hon slänger ur sig nästa hat-objekts-kommentar:
- Men nu när ni adopterar så kommer du bli gravid direkt!

Då kan jag faktiskt inte hålla mig längre. Irriterat frågar jag hur många adoptanter hon känner (inga) och hur många av dem som blivit gravida (ingen, så klart) varpå jag fortsätter predika om att fem procent, fem jävla ynka procent av de som adopterar blir gravida sedan (vet inte var jag fått denna siffra ifrån men jag har läst den och kommit fram till att den verkar rimlig) och de hade blivit det OAVSETT! Det handlar om kemi, inte ödet eller annat krafs.
Trots att jag inte alls använder orden ovan när jag redogör för detta märks det att hon blir sur och känner sig tillrättavisad. Jag ångrar mitt utbrott helt grymt när jag inser att hon nu tycker synd om mig, att hon tror jag försvarar mig och att det är jobbigt att prata om graviditeter eftersom jag EGENTLIGEN hellre vill ha ett biobarn.

Fan alltså. Om det mot förmodan är någon som INTE håller på att adoptera som läser den här för tillfället rätt ilskna bloggen så snälla, fråga gärna men TÄNK först.
Ingen vill sitta och prata om sitt sexliv och sina kroppsvätskor med nästan främmande människor.
Om någon ska adoptera, utgå från att de är skitglada över det men att de troligen haft en rätt jobbig (och lång, se föregående inlägg) väg ditt och att det är PRIVAT information.
Fråga om landval, väntetider och så vidare.
Var positiv, kom inte med några jävla skräckhistorier om grannens systers svägerskas kusin som adopterade en kille från Brasilien och han brände ner deras hus men för eeeeeeer går det säkert bra.
Inse att familjen ska få en ny familjemedlem och är LYCKLIGA!!!
Förstör inte för fan.
Suck vad trött jag blir.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra följande när jag klagat på hur jobbig väntan är:

- Åh, två (tre, fyra eller fem) år går jättesnabbt ska du se!
- Det kanske kommer gå snabbare! När man minst anar det du vet...
- De som är gravida får också vänta, det är samma sak för alla.

Öh, ursäkta men hur mycket bullshit ska man stå ut med egentligen?! Tror de här människorna på detta själva eller? Hur svårt kan det vara att bara säga: "Fan, jag fattar att det är skitjobbigt!" i stället?!?!

Först av allt, flera år går inte snabbt. En helg går snabbt. Sommarsemestern går snabbt men när fasen gick månaden oktober, eller januari tillexmpel, snabbt?! När man är nittio kanske man kan luta sig tillbaka i gungstolen och säga att de fem åren mellan 15 och 20 gick alldeles för snatt men när man är trettio - nej.
Våra papper har varit i Kina några månader bara och det känns som evigheter. Bokstavligen. Vi ska inte tala om hur lång tid det känns sedan vi påbörjade adoptionsprocessen. Eller sedan vi började prata om att skaffa barn.
Och, när vi är inne på ämnet tid så ja, gravida väntar så klart också. I nio månader. Eller mindre. Inte särskilt många dagar mer än så dock. Dessutom har de kontakt med barnet, varenda dag. Lär känna det, skapar kontakt och knyter an. När man adopterar väntar man mer än dubbelt så lång tid för det mesta och man väntar på "någon". Något extremt diffust känns det som. Dessutom så har ju de flesta som adopterar redan väntat på barn rätt länge när det är dags för barnbesked.

Jag är ju som bekant urusel på att matte men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel:

*De allra flesta som adopterar har först försökt hemma i sängen, det är ju trots allt det billigaste (och klart roligaste, rent processmässigt) sättet. Man försöker i regel ett år men många kör ju på betydligt längre än så innan man går vidare till nästa steg. Låt oss räkna med 1,5 år, för att inte dra ner snittet i vårt lilla räkneexempel.

* Nästa steg är förmodligen, för de flesta, en fertilitetsutredning. Låt oss säga att den tar ca...tja, 2-4 månader kanske.

* Efter beskedet av fertilitetsutredningen kan man gå flera olika vägar. En del gör som vi, sparar tid (tror de i alla fall) och går direkt på adoption men min uppfattning är att de flesta provar någon sorts konstgjord befruktning först. Jag är inte så insatt i detta men jag vet att de flesta landsting har kö (så klart) till detta, allt från ett par månader till nästan två år. En del finansierar själv ett par försök under tiden. Sedan till kommer tiden för x försök. Ska vi säga totalt två år? Tror att det kanske är i mesta laget för många men med tanke på landstingsköerna så kör vi på det.

* Nu har tanken på adoption mognat hos vårt genomsnitts-par och de anmäler sig till hemutredning och kurs. Vi behövde inte vänta så länge på detta men i många kommuner är det väntetid (så klart - igen) för detta. En del hemutredare kräver att man ska ha gått kursen för att få påbörja hemutredningen. Dessutom är det många som inte knutit hymnens band förut, att vara sambo är ju helt ok men inte om man ska adoptera eftersom man måste vara gift för att få godkänt på hemutredningen. Sååå, väntetid för hemutredning och kurs, ev bröllop och sedan själva tiden för hemutredningen/kursen...Ska vi säga ett år?! Eller något mindre. Ok, vi säger nio månader.

* Godkända! Troligen har man¨siktat in sig på ett land nu och nu kommer det trixiga. Har man surfat så pass mycket på adoptionssidor att man i ett tidigt skede fattat att man måste bli sökande-medlem i minst en organisation? Eller är man total adoptions-rookie och först nu anmäler sig? Stooor skillnad i tid på detta numera.
Det finns egentligen två varianter här: antingen har man inte blivit medlem tidigare och då kan man bara skicka till typ Kina och Colombia (grattis, låååååååååång väntetid i landet eller låååååååång väntetid i Sverige, svårt val). Eller så har man varit medlem ett tag och behöver bara vänta kanske 6 månader tills man kan skicka.
Har man väntetid och lever upp till Koreas krav så är det bara att säga ett äka grattis, snart har ni en baby. Om inte, då är det värre. Räkna med minst ett års väntan. Vi sätter väntan på den här punkten mellan 1-4 år. I genomsnitt alltså. Fast först måste man samla papper, översätta, legalisera. Gissar på i alla fall 2 månader här även om det skiftar från land till land.

Dax att summera de röda siffrorna!
18 månader för sänghalmen
4 månader för fertilitetsutredning
24 månader för IVF och dyl
9 månader för kurs/hemutredning
2 månader för papperssamlandet
24 månader (ett genomsnitt) väntan på barnbesked
------------------------------------------------------
81 månader

81/12 = 6,75 dvs över 6 år. I genomnsnitt. Så samma sak för gravida och de som adopterar? Don't think so....

Jag tänker ta mig tusan bara på adoption nu! När jag borde tänka på grillning och kall öl liksom. Hm. Men det kommer kanske nu med värmen


.

Sugen på att tatuera kinesiska tecken för att visa din kärlek till barnet eller dess ursprungsland? Kolla in den här bloggen först: http://www.hanzismatter.com/.
Det gäller att det blir rätt minsann och jag skulle då inte lita på att en tafflig tatuerare kan få något som komplicerat som asiatiska skrivtecken rätt….

Igår gick jag förbi tvn när jag hörde en röst som sa något om IVF.
Eftersom broschyren fortfarande ligger på köksbordet och skräpar stannade jag till för att se vad programmet handlade om. Tänkte att man kanske kunde få lite tankar och tips kring hur man hanterar barnlöshet, väntan och eventuella IVF. Men nä.
Inslaget handlade om en familj med 13 (ja, du läste rätt – tretton!!!) barn som nu var helt förtvivlade för att den 45-åriga kvinnan inte blev gravid med det fjortonde och därför tänkte de nu prova IVF.
Seriöst!!! Är det bara jag som tycker detta är sjuk och själviskt?!?!
Okej, jag är väl inte helt opartisk i frågan eftersom jag tycker det är aningen orättvist fördelat här när vissa har tretton barn och andra inga alls men framför allt – barnen! Kan det vara kul att ha 13-14 syskon?! Att aldrig få en minut för sig själv, att ha föräldrar som jämt är slutkörda och säger ”vi har inte råd” och så vidare bara för att deras föräldrar har en psykisk störning som gör att de vill ha en bebis hela tiden.
Missförstå mig inte, jag är inte emot stora familjer och tror nog att det finns familjer med många barn där både pengarna, utrymmet och kärleken räcker till. Men när en förälder jobbar dygnet runt, den andra föräldern driver hotell/barnhem och varken tid, rum eller annat räcker till varför?!?!?! Och varför dra det till ytterligheter?! Varför kan man inte älska de tretton barn man har utan att ta till drastiska åtgärder som IVF för att skaffa fler?! Jag tycker de borde uppsöka en psykolog i stället för en fertilitetsklinik. Faktiskt.
Både jag och A hamnade där i soffan, satt och bara stirrade på dessa familjer som alla hade 10-13 barn. En familj hade 13 barn och tyckte inte att de snyltade på samhället trots att båda föräldrarna var arbetslösa och familjen levde helt och hållet på bidrag. Hm, synd att de inte utvecklade sin teori om på vilket sätt de inte snyltade.
Jag kanske är en extremt konstig människa men jag tycker att två barn är lagom. Kanske, kanske tre (fast det tror jag inte A går med på). Sen vill vi liksom ha tid att umgås med dem. Njuta av dem. Det är faktiskt anledningen till att vi inte bad om att få medgivande för syskon, vi vill ha ett barn i taget, ta oss tid och fokusera på den lille individen. Ta vara på lyckan av ett barn innan vi försöker oss på syskon.
Dessutom bor vi inte (tyvärr) och kommer troligen aldrig bo i någon jättevilla med massor av rum. Jag vet, barn behöver inte egna rum men vi vill ändå att våra barn ska kunna få ha det. Vi vill att vi ska ha råd att låta våra barn spela hockey eller ta ridlektioner. Vi vill att de ska kunna följa med på klassresor utan att vi går i konkurs. Överhuvudtaget vill vi att vår familj ska kunna hålla en dräglig levnadsstandard även om jag eller A skulle bli arbetslös/sjuk/handikappad.
Men vi är kanske helt udda?!

Har grym söndagsångest, vill inte jobba. Har absolut noll koncentration för jobb just nu och vill faktiskt bara ha semester. Förstår inte hur jag ska orka jobba typ en månad till. Är det inte märkligt att tiden före semestern bara kryper fram medan fyra veckors semester swichar förbi på nolltid?! Mycket konstigt.
Jag har i alla fall bestämt mig för att fördriva tiden fram till semestern med husvisningar och A har efter viss tveksamhet bestämt sig för att hänga på. Vi har dock strukit skånelängan på Österlen och den timrade gården i Västerbotten eftersom A så klokt kommenterade att det blir struligt med adoptionen om vi flyttar utanför kommunen.

Jag försöker alltså att inte tänka på adoption alls, fokusera på husköp (aningen svårt när man inte har pengar bara), sommar (hm, 11 grader och regn) och kommande semestern (bockar av på väggalmanackan till min chefs irritation). Det går sådär.

Jag har bestämt mig för att vårt barn inte kan bo i lägenhet.
Alltså, kan det verkligen vara lämpligt om man är tillbringat sin första tid i livet i en torftig miljö att flytta till en annan liknande (nåja) miljö? Borde man inte bo i hus med ett litet före detta barnhemsbarn? En vacker villa med stor trädgård, gräsmattor, blommande äppleträd och kanske en liten bäck…Nej, ingen bäck förresten, det kan ju vara farligt om barnet ramlar i. Stryk bäcken. Men hus i alla fall. Frisk luft på landet. Eller vid havet fast då är vi där vid vattnet igen så klart. Nåja, barnet kan ju ha flytväst på sig så klart.

Det är förresten inte alls svårt att hålla sig ifrån adoptionssidor på nätet. Numera är jag bara på www.hemnet.se. Älskar hemnet! Kan sitta i timmar och drömma mig bort till skånska gods, bohuslänska villor vid havet, småländska röda torp och så vidare. Kan se vår lilla kinaunge som springer i syrénbersån, plaskar i strandkanten (med flytväst), plockar lingon i skogen…

”Vi kan inte bo i stan” säger jag bestämt till A. ”Det är farligt för barn. Och förresten, om man har växt upp på ett barnhem ska man väl inte behöva komma till sitt nya liv i en sådan här skittrist lägenhet. En betongklump liksom! Kolla här, en villa i Ystad nära havet för bara fem miljoner:..”
”Ja, det låter ju som ett jättebra sätt att spara hundratusen till adoptionen vet ja’” säger A ironiskt. ”Förresten, vad ska vi göra i Ystad? Blir det inte lite långt att pendla till jobbet?”
”Äh, fnyser jag, var inte så negativ! Skulle du inte vilja bo hus?”
”Jo, jag och jag vill ha två ungar också. Får vi en enda innan vi går i pension blir jag glad och kommer vara hur nöjd som helst att bo i lägenhet med honom eller henne.”
Det tar mig två dagar att övertala honom att gå med på visningen av ett radhus i utkanten av stan. Det är ingen herrgård i Värmland direkt men det finns tre sovrum och en liten altan att grilla på. Ett litet kinesiskt barn som bott på barnhem skulle älska det.

Jag vet inte riktigt om jag är bönhörd eller inte men AC har i alla fall fått ett nytt land, Lesotho, superspännande även om det ju säkert kommer krävas typ nio års kö-tid för att skicka papper. Plus att det är lite läskigt med nya länder, Ecuador tillexempel har det ju inte kommit en unge från så ja, hm. Men goda nyheter, det är det, helt klart!

För övrigt får jag erkänna att jag fuskat och kikat in på adoptera.nu.

Jag läser om Rumor Queen och ett eventuellt adoptionsstopp i Kina. Åh, vad skulle det betyda för oss?!?! Skulle det verkligen öka takten eller vill kineserna inte slussa ut fler barn innan OS 2008? Finns det barn på barnhemmed CCAA jobbar med? Kan CCAA tänka sig inleda samarbete med fler barnhem och hur lång tid tar i så fall det? Suck, varför kan de inte tänka högt så vi kan få veta?!?! Rumor Queen hade ju rätt om de nya reglerna så kanske, kanske har hon rätt nu också.

Under tiden ligger det en broschyr om IVF på vårt köksbord. Ingen av oss kommenterar, än mindre läser den. Men den finns där.

Lesotholandskap

Jag talar om för kompisen X att jag inte pallar med negativa adoptionsforum just nu men eftersom jag inte heller står ut med att inte få reda på saker får hon kolla åt mig. Jag vill bara veta positiva saker!
”Ok”, säger hon, ”vad klassas som positiva nyheter?”
Tja, att CCAA börjar beta av 14 dagar eller mer per månad till exempel. Att något nytt land öppnar som antingen vi eller en massa andra i Kina-kön kan byta till. Eller att Organisationen går ut med att alla som är födda just det datum som jag har vunnit högsta vinsten i adoptions-lotteriet och kan beställa biljetter redan idag för att hämta hem sina efterlängtade små.
Det blir alldeles tyst i luren och sedan säger X:
”Okej.”
En kvart senare surrar min mobil till, jag har fått ett sms som lyder:
”En glad nyhet: syrénträdet vid min hållplats doftar gudomligt :-)”
Det är sådana vänner man vill ha. Tack, jag mår faktiskt redan mycket bättre.

Känner mig rätt deppig trots mitt nya projekt.
Trött på jobbet, trött på lägenheten, trött på det mesta. Säger något orden "väntetid", "logg in" eller "kö" en gång till så spyr jag nog. Den som frågar "Hur det går med adoptionen?" alternativt "Har ni hört något" riskerar att åka på en fet smäll. ALLA har fått information om att det kommer dröja minst två år innan vi hör ett jävla pip från någon, varför frågar de då?! Fattar de inte hur jobbigt det är?! Suck.
Har tillsammans med A kommit fram till att ett totalt internet-förbud när det gäller adoptionsrelaterade sidor gäller för mig just nu. Vi kan inte göra något just nu i alla fall, inte få CCAA att öka på takten, inte byta till något annat land för närvarande. Fan, hatar när jag inte kan göra något åt saker och ting. Det är såååå frustrerande. Och orättvist. Så det så.

Hm, det känns som om allt går emot mig nu. Inte nog med att väntetiderna stiger, det gör även min vikt! Helt tvärs emot planerna. Hm. Är jag möjligen den enda i världshistorien som gått upp i vikt av att banta?! Visserligen har jag ju uppenbarligen mer tid på mig nu innan vi ska åka men i alla fall, inte bra.

Jag har alltså bestämt mig för att göra viktminskningen till ett Projekt. Jag tror stenhårt på Projekt. Projekt är bra, man kan planera, kartlägga, genomföra och framför allt, fokusera på Projekt. Så jag tänkte att om jag fokuserar på Projekt viktminskning så kanske tiden går snabbare. Då kanske jag glömmer väntetider, söta green line-barn och annat som stökat till i min hjärna på senaste tiden.
Innan man påbörjar ett projekt bör man göra research och efter mycket surfande beslutar jag mig för att det faktiskt är GI-metoden som är min grej. Jag är alltså nu nybliven medlem på Expressens GI-viktkoll och känner mig väldigt motiverad. A däremot är skeptisk.
”Jag vill inte äta en massa kaninmat” protesterar han och blänger på min enorma hög med utskrivna GI-recept.
” Det är inte kaninmat, det är bra mat, med bönor, linser och sådant” förklarar jag och förpassar djärvt högen med hämtmatsmenyer till papperskorgen.
A tar upp dem igen och förklarar trotsigt att även det bästa Projekt behöver en reservplan om allt skiter sig och har jag förresten en aning om ens hur alla dessa bönor och linser ser ut och för att inte tala om hur man lagar till dem?!
Det har jag inte men hallå, man kan ju lära sig. Och förresten så får man inte äta bönor i Rivstarten. Då får man inte heller äta bröd, ris, potatis, pasta eller frukt. Ööööh, jaha?! Vad ska man då äta?! Jasså, kött och ägg. Hm. Till frukost?!
”Vi kan inte börja med den skiten nu” ,påpekar A, ”vi ska ju ut på restaurang med gänget xx i helgen. Och bjuda på brunch på söndag”
Jag inser att han har rätt, rivstart blir svårt just den här veckan. Men man kan ju börja i smyg liksom och köra hårt nästa vecka. Och brunch måste man ju kunna göra GI-aktigt, eller hur?! Nu jäklar ska ni får se! Det är nästan lite synd att vi redan gjort hemutredningen faktiskt, det skulle ju vara trevligt att visa hur hälsosamma vi nu är. Inga mer chips och hamburgare här inte!
Nu ska jag bara googla på svartbönor och se vad det kan vara…

Vi bestämde rätt tidigt att vi skulle vara öppna för en del så kallade special needs (gräsligt uttryck!).
Till Kina skriver man inte detta i ansökan fick vi reda på, utan man ansöker om de barn som organisationen söker föräldrar till. Då, när vi gjorde hemutredningen och pratade med Konsulenten, lät det så enkelt: man ser ett barn man kan tänka sig adoptera, talar om det för Organisationen och sedan, efter att man samlat lite extra papper och så där, då åker man och hämtar sin lilla unge. Poff, bara så där, man rasslar förbi hela kön och no more mamma wannabe, plötsligt är man en hel familj och man behöver inte ens åka på adoptions-charter utan får ofta förtroendet att klara sig själva.
Jag vet inte om detta påverkade oss när vi valde Kina men tanken har liksom funnits där, att jaja, väntetiderna stiger men vi kommer ju välja ett green line-barn och inte alls påverkas av det där.

Nu har vi ansökt om olika barn i fyra omgångar (ja, på inrådan från Organisationen sökte vi även innan vi hade papper i landet) av kinesiska små kottar som söker föräldrar. Och uppenbarligen inte blivit valda. Känns inte som om vi kommer bli det inom överskådlig framtid heller för jag tror, oavsett vad det står i infon, att man går efter inloggningsdatum och ja, vi har ju som bekant en miljard par framför oss.
Det positiva med de långa väntetiderna är att alla dessa barn, även de som inte vi vågar ansöka om, får föräldrar vilket man bara kan anta att de inte hade fått om väntetiden legat på ett år. Det negativa? Tja, vår plan om att smita förbi kön har visat sig vara en usel plan.

Jag vet att vi nästan har noll procents chans men var gång är det en eller flera små ögonpar som liksom borrar sig in i mitt mamma wannabe-hjärta och liksom ropar ”Jag vill vara er son/dotter! Vi hade varit perfekta tillsammans! Välj mig!” Och vi väljer, anmäler intresse och fast vi vet att det inte kommer bli så går vi här och hoppar till lite när telefonen ringer. Jag veeet att det är fel men jag föreställer mig det där telefonsamtalet om och om igen, fantiserar om hur vi hämtar just den här ljuvliga ungen och om hur det kommer att bli att vara just hans/hennes mamma. Var gång ser vi ”våra” barn försvinna från sidan säger vi ”Åh vad bra att de har fått föräldrar, allihopa, det är ju härligt!” men inom mig vill jag sparka och skrika och vara allmänt arg och besviken över att inte vi blev utvalda. Vi, som skulle blivit världens bästa föräldrar, faktiskt bättre än alla andra, till just dessa barn.

Och nu är det dags igen. Jag vet att vi inte blir valda, inser ju att vi inte har en chans. Men åååååååååh vad jag önskar och drömmer…

Ingen tur i det här lotteriet för vår del...

Jag tänkte svara i en kommentar men bestämde mig för att helt enkelt göra ett inlägg i stället.

När vi inte fick till ett litet knytte i sänghalmen och man efter utredning, alltså fertilitetsutredning, inte hittade ett enda litet fel på oss kändes det lite som om man föstes mot IVF med milt tvång av läkare, släkt och vänner. Vi skulle ju ha såååå goda chanser! Och inte är det såååå besvärligt inte, tänk på vad ni får ut av det. Och så vidare.
Men jag, som ju är känt Internet-beroende hade tagit mig en (läs hundra) sväng in och läst på Familjelivs avdelning för provrörsbefruktning och mådde faktiskt illa av bara tanken.
Jag vet, de som härjar runt där och slänger sig med förkortningar som ingen oinvigd kan gissa sig till vad de betyder (frågan är väl om man ens vill gissa sig till det), de är ju de tjejer som inte lyckats med IVF. De som svävar mellan hopp och förtvivlan.
Det kändes som om de var helt fartblinda, dessa tjejer (obs! Jag generaliserar!), de gjorde liksom försök på försök och tycktes inte fatta hur slutkörda de var, både mentalt och fysiskt. Dessutom gjorde dessutom många av försöken privat och jag kunde bokstavligen se tusenlapparna, tiotusentals, fladdra i väg, borta med vinden. Och jag svor på att jag aldrig skulle hamna där, att vi inte skulle utsätta oss för detta, inte när det finns ett säkrare och lugnare sätt att bli förälder på.

När man gör hemutredning ska man vara fokuserad på adoption, ha kommit över sorgen över att det inte blev några biologiska barn. Jag har egentligen inte haft någon sorg över missade biologiska barn. Jo, för stunden, alltså, var månad när mensen kom, då var jag så klart ledsen men det var en lättnad att släppa allt det där och kasta oss in i adoptionsvärlden där det fanns mer påtagliga och säkra resultat att vänta på och längta efter. Det är skitsvårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har skyddat oss sen vi var klara med kursen och vi, framför allt jag, är liksom Kina-gravid. Skulle vi ge oss in på IVF skulle vi, alldeles medvetet, öka riskerna för Kina-missfall (hoppas ingen tar illa upp av mina hemsnickrade termer). Som ni kanske läste så var jag inte det minsta glad över att kanske vara gravid (utan IVF) för i min hjärna finns mitt barn i Kina. Jag antar att jag är ett perfekt exemplar av adoptant enligt diverse hemutredare, jag vill adoptera ett barn från Kina. Jag vill ha en 1,5-åring (typ), inte en liten nyfödd. Jag vill lära äta med sked, inte amma. Jag vill, jag vill, jag vill.
Samtidigt som man inte ska vara korkad. Främst vill jag bli mamma.

Vi pratar noga igenom våra alternativ här hemma nu. Vi har en del kötid och kan därför kanske komma fram i kön i ett par olika länder (ja, minst ett östeuropeiskt land finns på den listan) i sommar eller fram emot hösten. Men vi kan ju som sagt bli omkörda också.
Samtidigt spökar de där IVF-försöken. Vi har våra gratisförsök kvar. Vi kan få utnyttja dem. Självklart borde vi göra det om väntetiden blir så lång som tre, fyra eller fem år. Men tänk om väntetiden landar runt två år. I två år är jag beredd på att vänta på mitt Kina-barn. Fan, kan man inte få ett garantikvitto eller något av CCAA?!?!

Att adoptera efter att man fått ett biologiskt barn kan försvåra. Vissa länder tillåter inte biologiska barn (Kina gör det dock). Man måste också ta ställning till bland-familjsproblematiken. Hur är det att vara den enda i en släkt som är född i ett annat land? Den enda som ser annorlunda ut? Den enda som blivit övergiven av sina föräldrar?
Om vi hade adopterat båda våra två barn (vi drömmer om två, eller kanske tre, i smyg, fast det går nog A aldrig med på och under rådande omständigheter vore en enda liten unge toppen faktiskt) hade våra barn haft någon att dela upplevelsen med, någon som förstod och kunde stötta.

Det är med andra ord mycket som virvlar runt i våra tankar just nu.

Överläggningar pågår.

Den Andra Organisationen har några länder som kan vara aktuella att byta till men inte just nu, kötiden räcker inte till.

Tycker by the way ordet kötid är missvisande i det här sammanhanget. Säg att vi ställer oss i kö för att få skicka till , låt oss säga Etiopien. Så får vi reda på att vi har nummer fem i kön och eftersom det flyter på bra i landet bör det vara vår tur snart. Nästa gång man ringer för att höra om hur man ligger till så är man plötsligt på typ nittonde plats. Eh, hallå, vaddå kö?!?! Tänk om de hade tillämpat samma sätt på till exempel Systembolaget en fredagseftermiddag. Uppror lär ju vara ett svagt ord i sammanhanget.

Så även om vi just nu ligger bra till i ett par länder om någon månad så lär det ju se helt annorlunda ut då. Vi får avvakta helt enkelt men det är svårt. Mycket svårt. Speciellt när en god vän slänger ur sig "Men ni borde ju verkligen testa IVF! Går det så långsamt i Kina hinner ni ju bli tvåbarns föräldrar genom IVF innan ni kommer fram i kön"

Jag vill inte göra IVF. Helt logiskt nog eftersom:

1. Jag vill ha vårt barn från Kina

2. Vi har bestämt oss för att adoption är den säkra vägen

3. Jag får olustkänslor bara av att tänka på IVF

4. Jag vill ha vår unge från Kina ju!

Men, när vi tog beslutet pratades det inte om åratals väntan. Tänk om vi väntar i typ tre-fyra år och sedan stänger Kina av nån anledning, utan att vi fått barn! Och då kanske alla andra länder har så lång kö att vår kötid aldrig räcker till. Vi kanske får vänta fem, sex, sju, hundra år innan vi blir föräldrar! Åh, jag blir helt kallsvettig av sådana här tankar.

Vi har inte provat IVF. Vi har alla våra gratisförsök kvar. GRATIS.

A påpekar detta när han sitter i soffan med miniräknaren i högsta hugg och räknar på vad det skulle kosta att byta land. Gratis. Att byta land är inte gratis. Inte alls.

Kanske har vi jättelätt för att bli gravida med IVF? De har ju inte hittat något fel på oss faktiskt. Kanske skulle vi bli gravida på första försöket. Kanske skulle vi ha en liten unge om bara nio månader. Månader! Alltså inte nio år.

Som ni hör håller jag på att bli galen. Spritt språngande galen. Jag vill ju inte ens vara gravid, jag vill vara mamma till en liten krabat från Kina. Men mest vill jag vara mamma...

En normal kö...

PS. På adoptera.nu presenterar folk sig i en sk presentationstråd och minst en person har i sin presentation skrivit så man av misstag kan tro att hon ligger bakom den här bloggen. Så är inte fallet. Jag läser periodvis (ok, nästan jämt) på adoptera.nu men skriver sällan och använder i stort sett aldrig den här signaturen utan något som passar in i tråden. Den dagen jag faktiskt slutar vara wannabe och ÄR mamma ska jag skaffa en fast signatur på sidan men tills vidare är det alltså inte så. Ville bara klargöra. DS

Jag har faktiskt inte, hur märkligt det än kan tyckas, fastnat i statistiksidor som tex Rumor queen och sådant. Har tänkt att jag blir knäpp nog som det är av att läsa på olika adoptionssajter dag ut och dag in. Men nu känner jag (läs vi, till och med A är gravt orolig) lätt panik alltså. Två dagar förra omgången. Nu säger ryktena sex dagar i nästa (källa: adoptera.nu). Sex dagar är väldigt mycket bättre än två dagar men i alla fall. Med sex dagar i stöten blir inte vår väntetid två år utan betyyyyydligt längre. Shit. Vad göra? För något måste göras, det står klart.

Igår var vi på picknick i parken, hade gjort tjusiga mackor, hade med cider och allt men jag kunde knappt få ner en bit när vi väl satt där på den rutiga picknickfilten. Det visade sig vara något familjetjohejsan i parken just den dagen, clowner, tipspromenader och korvgrillning. Vi var fan i mig de enda utan barn i hela jävla parken. Jag lovar, till och med pensionärerna var där med barn, sina små söta glada barnbarn med ballonger i näven. Dessutom såg vi två familjer med små adopterade asiatiska flickor. Och i min skalle dunkade det liksom bara; fem års väntetid, fem års väntetid, fem års väntetid....

Jag grät bakom solglasögonen och A instämde snabbt när jag föreslog att vi skulle åka hem och äta på balkongen i stället.

Fan, vi kan inte ha det så här i flera år till! En kompis till mig, som också ska adoptera, sa "jag vill inte bli den där bittra tanten som inte klarar av att gå på barnkalas".

Jag känner att jag snart är den tanten!!! Fan, fan, fan, jag orkar inte med fem år. Jag orkar inte med fyra eller ens tre år heller. Vi MÅSTE göra något.

Snälla, ni som har koll på statistik och annat, ärligt, vad tror ni? Utan önsketänkande alltså, vad blir väntetiden för dem med LID kring årsskiftet?!?!

Jag är inte gravid. Det är med stoooor lättnad jag konstaterar det.
Samtidigt som vi bestörta kan se att CCAA bara har med två ynkliga dagar den här omgången. Två dagar! För få pappersklara barn?!?! Vem lurar de kinesiska myndigheterna egentligen, utom möjligen sig själva?!
Två små ynkliga dagar?!?! Om man räknar snabbt med de inofficiella siffror som figurerar i div bloggar på nätet (för dessa siffror känns rimliga) så skulle det, om de håller den här takten nu, ta ca 5,5 år för oss att få barn. Fem och ett jävla halvt jävla år?!?!?!?!?!
Ursäkta, måste sitta ner och hyperventilera lite faktiskt.
"Fan att du inte var gravid", säger A dystert och slår av miniräknaren (för ni trodde väl inte jag klarade av att räkna ut något sådant i huvudet?!).
Jag vill inte vara gravid. Verkligen inte. Och mitt barn finns i Kina. Men seriöst. Vi vill bli föräldrar innan vi går i pension. För jössenamn, detta är ju bara vårt första barn! Vi vill ha minst två barn. Innan vi går med i PRO.
"Vi måste göra något", säger jag till A. "Vi måste byta land eller vad som helst. Vi kan inte sitta här och bara....låta tiden gå!"
Han nickar och vi kommer överens om att ringa organisationerna efter helgerna, när vi lusläst informationen om vart enda land som en svensk människa kan tänkas adoptera från. Något måste göras. Fan ta CCAA, vad håller de på med?!?!

A tycker det är ganska ok om jag skulle vara gravid. Aningen stressigt med tanke på den korta väntetiden men helt ok.
”Vi vill ju ha barn” påminner han snusförnuftigt och tycker jag tar i lite (läs mycket) när jag pratar om Kina-missfall. Dessutom föreslår han (han!!!) att jag ska göra en graviditetstest.
Jag vägrar. Gör jag en test och den visar positivt måste jag börja inse fakta. Vinka adjö till kina-ungen och gå och rota fram det där värdelösa numret av Mama. Och det är jag inte redo att göra. Inte än. Förresten så är jag inte gravid, bara sen. Eller otroligt mycket sämre på matte än till och med mina gamla lärare insåg på den tiden.

Om jag inte är gravid ska jag inte klaga på väntetiderna mer.
Om jag inte är gravid ska jag dessutom dubbla dosen p-piller. Fast det kanske inte hjälper? P-piller är bara 98% säkra (men hur skulle jag kunna veta att jag skulle vara en av de två procenten, just NU?!?!) och min tanke var att om man tog dubbla doser att de liksom skulle gå omlott så att man var helt säker. A tror inte det är en bra idé.
”Då blir det kondom” förklarar jag bestämt. ”Eller avhållsamhet!”
”Gör det jäkla testet” morrar A men nej, jag bestämmer mig för att vänta tills jag är tre dagar sen. Eller kanske fyra. Fast då kommer jag ju ha fått mens. Eftersom jag inte är ett enda dugg gravid.

Jag har inte fått min mens.

Märkligt, för ett och ett halvt år sedan hade jag hjulat, rusat runt och skrikit av lycka samtidigt som jag tvingat A att köpa graviditetstester på vägen hem från jobbet. Nä, stryk det förresten, jag hade haft en hel bunt graviditetstester hemma och gjort minst en redan veckan innan jag skulle ha mens. Jag skulle räknat ut vilken dag förlossningen skulle äga rum (och surfa på FL för att kolla vilken smärtlidring som verkade bäst), kollat på mamma-kläder online och diskuterat med A om vi skulle ta reda på vilket kön bebisen hade i förväg. Jag vet detta för beteendet upprepades månad efter månad då eftersom jag alltid inbillade mig att jag var minst en dag försenad (matte har aldrig varit min starka sida, jag erkänner) och det bara måste betyda att jag äntligen var gravid.

Nu är jag en dag sen och känner mest för att bryta ihop. Jag vill INTE vara gravid! Inte på några villkor alls! Jag vet att för den oinvigde måste det låta oändligt otacksamt, att efter all den här tiden inte vilja ha barn liksom. Dessutom finns det en hög med människor som säkert menar nu att halåå, detta var ju vad ni ville från början, det ni EGENTLIGEN ville; bli gravida!
Men nepp, det är fel, fel, fel.
Vi ville ha barn. Hur var mindre viktigt och ekonomisk som man är (hm) så försökte vi på det billigaste och, tyckte vi då, roligaste sättet först: sängvägen. Och det var kul i början. Men när tempningen och sexschema-tiden kom var det mindre roligt. Till alla er där ute som fasar för hemutredningen vill jag bara säga att hemutredaningar är skitkul jämfört med sexscheman och temperaturkurvor. Jämfört med en fertilitetsutredning är hemutredningar rätt opersonliga till och med. Så fasa icke, gå vidare med glädje.

Jag är kanske en hemsk person men jag vill inte vara gravid, jag vill inte ha foglossningar och annat hemst och absolut inte föda fram en liten röd bebis med blå ögon och blont hår.
Jag vill ha min lilla svarthåriga, mörkögda kina-unge! Vårt barn finns i Kina! Jag vill inte åka till BB, jag vill ha BB och sedan åka till Kina! Jag vill inte bli snittad och sydd, jag vill shoppa och promenera på kinesiska muren!Och sedan, på ett ytterst normalt sätt bli förälder i en konferenslokal på ett fint kinesiskt hotell.
Och tiden, vi ska inte ens börja prata tidspesepktiv. Jag veeet att jag gnällt över väntetiden, vilken blivande kinaförälder har inte gjort det?! Men om jag är gravid då pratar vi inte 2-2,5 års vänteteid, då snackar vi om att det dimper ner en liten till jul. Till jul?!?!? Hur i all världen skulle vi hinna det? Det är ju snart! Vi hinner inte det, vi har inte handlat en enda pryl och dessutom har vi ju...typ saker vi ska göra!

Men mest av allt vill jag ha vårt barn. Och vårt barn finns i Kina. Realistiskt sett finns vårt barn inte ens ännu men i alla fall. Lika lite vill jag byta mitt ofödda Kinabarn mot ett biologiskt som en mamma som mist sitt biologiska barn genom missfall skulle bli hur glad som helst om nån la ett lite kinesiskt barn i armarna på henne och sa: "Men titta, här får du ett annat barn. Strunt i det andra, det var ju barn du ville ha!" Ingen skulle komma på idén att säga så. Men om någon som håller på att adoptera blir gravid förväntas hon vara överlycklig märkligt nog.
Adoption är inte vårt andrahandsval, det är vårt val och jag vill ha mitt kinabarn. Jag vill inte vara gravid.

Jag är helt adoptionstrött, har inte läst på varken adoptera.nu eller AC svarar på säkert två veckor. Vissa dagar tänker jag inte ens på att vi väntar barn, glömmer bort det helt och det är superskönt. Jag menar, kan man verkligen uttrycka det som att vi väntar på barnbesked?! Det gör vi ju inte, inte detta året. Och troligen inte under 2008 heller. Sjukt tråkigt men sant.
Så nä, jag försöker helt enkelt låtsas om att det inte har hänt, alla utredningar, HIV-tester, papperskopierande och nervöst väntande på besked. Vi har ju ett hyfsat bekvämt som det är nu liksom. Kan sova länge på helger, äta brunch på stan, träffa kompisar, käka hämtmat och se på våldsfilmer. Gå lääänge i affärer när man är shoppingsugen (detta gäller dock bara när jag är på stan utan A), äta godis fast det inte är lördag och ha pokerkvällar hemma utan att någon behöver tänka på språket. Klart att vi längtar men vem mår bättre av att man går och är olycklig av väntan/längtan?! Nä, än så länge går det bra faktiskt, vilket är förvånande. Mest förvånad är nog A, jag är ju inte direkt känd för att kunna koppla bort saker ur min lilla hjärna…

Nåja, ett par saker är ju planerade under väntetiden och här kommer en uppdatering av statusen på dessa saker:

* Sparandet – går så där. Det kostar pengar att gå i affärer länge och shoppa, äta brunch på stan, köpa godis och äta hämtmat. Tyvärr. Jag känner att vi inte riktigt har tagit tag i detta på allvar. Det är ju så himla lång tid kvar = inte bråttom med att börja spara liksom. Och under två långa år behöver man ju liksom saker. Typ kläder, smink, elektronikprylar och annat livsviktigt. Funderar om man skulle anmäla oss till lyxfällan men eftersom vi inte ens äger ett kreditkort så tyckte A det var lite överdrivet. Så vi ska ta tag i det själva i stället. Nästa månad. Eller efter semestern i sommar. Jag lovar.

* Min viktnedgång – hm, ja, ungefär samma status som med sparande tror jag, den har inte riktigt kommit igång men jag känner ingen superstress över detta direkt. Jag behövde ju bara gå ner knappt två hekto i månaden så även om jag nu missat en månad kan jag ju ta i och köra tre hekto två månader i stället och vips så är jag ikapp. Dessutom har vi faktiskt försökt lite. Jag läste på om GI-metoden och älskade den från första stund eftersom man får äta choklad (visserligen bara mörk men i alla fall) och jordnötter. Så vi körde igång. Men det gick sådär. Tyckte inte författarna till GI-boken jag köpt hade riktig koll. De påstod bland annat att man lugnt kunde köpa hem mörk choklad eftersom det var omöjligt att få i sig mer än två rutor åt gången. Eh, hur menade de då?! Jag åt glatt en hel kaka medan jag låg i badet en kväll. Visserligen inte alls så gott som mjölkchoklad men nog gick det ner utan större svårigheter. Hm. Så nu är GI-metoden skippad och jag funderar på alternativa lösningar medan gymkortet dammar igen i plånboken. Man kan ju inte träna inomhus på våren när det är så fint väder!!!

* Mitt hår – ny punkt, jag vet, men jag kom på att håret växer ju minst en centimeter i månaden så innan vi ska till Kina bör mitt hår alltså ha växt minst 24 centimeter! Jag blev så lycklig när jag insåg detta för då kommer jag inte bara vara smal och snygg utan även ha långt böljande hårsvall på videon! Underbart! Fast märkligt nog har mitt hår liksom fastnat i växten vid axlarna ungefär och jag måste snart klippa mig – igen. Suck. Men sedan är det utväxt som gäller.

Min mamma tycker att man måste försöka se positivt på saker och ting. Tror det är en generationsgrej, typ alla i hennes ålder är så där otäckt äppelkäcka och kommer alltid med hurtiga tillrop om att "Det finns de som har det värre!" när man beklagar sig. Och ja, det är klart att det kunde varit värre, jag menar, vi kunde ju fått nej på hemutredningen. Eller blivit jättesjuka eller något. Det är bara så himla svårt att tänka så tycker jag men bestämmer mig för att försöka. Tyvärr går det trögt.

- Jag kan inte komma på någon fördel med att vänta en massa år på att få barn, beklagar jag mig.

- Men tänk på allt du kommer hinna göra innan det är dags, säger min mamma som fött ett mindre gäng ungar utan att behöva vänta ett dugg mer än de obligatoriska nio månaderna. Ja, knappt det ens med min bror som hade väldigt bråttom ut i stora vida världen.

- Ååååh, kom inte dragande med att vi ska göra saker som man inte kan göra med småbarn, stönar jag otacksamt, det har vi redan gjort! Vi är trötta på sådana saker.

- Det kommer ni minsann inte vara sedan när ni knappt kommer ihåg hur sovmorgon stavas längre, replikerar mamma glatt. Men jag menar projekt, saker du påbörjat eller hinner göra. Du kan säkert komma på något.

Och det kan jag faktiskt. En grej. Jag tänkte bli himla smal och snygg tills vi reser till Kina. Man vill ju se snygg ut på videofilmen liksom.

Jaja, skratta ni åt min fåfänga men inse att man kommer att få se den filmen cirka en miljon gånger och då vill jag minsann slippa dallriga lår och putmage!

Och ur slimnings-synpunkt är två år rätt bra tid liksom. Säg att man går ner ett kilo i månaden (det är 2,5 hg i veckan - ingenting nästan!), då skulle jag hinna gå ner 24 kilo innan vi åker. Om jag skulle gå ner 24 kilo skulle jag å andra sidan inte kunna åka till Kina, de skulle inte släppa ut mig från anorexikliniken så vi får vända på det. Om jag vill gå ner sju kilo innan vi åker till Kina, då skulle jag bara behöva gå ner....lite mindre än två hekto i månaden!!! Haha, det är ju typ hur lätt som helst! Here we go, jag kommer att vara ursnygg när vi åker!

Ok, dags för tidsspekulation.

Jag är ingen optimist (som ni kanske märkt) men någon måtta på eländet måste det ändå vara. Jag har, på något märkligt vis, lyckats undgå att bli beroende av Rumor Queens hemsida. Kanske för att ni alla schysst nog fixar det hela åt mig genom att rapportera rykten och annat. Men nej, jag tror inte vi behöver vänta i tre år. Jag tror benhårt på att väntetiden, som för dem som hämtar nu var 19 månader (eller hur?) , kommer att stiga upp till strax över två år och sedan ligga där ett tag innan det märks att man infört nya regler och väntetiden så sakteliga börjar sjunka igen. Jag tror inte den kommer bli så kort som den en gång var, 7-8 månader, men kanske runt 14 månader. På lång sikt. Och tyvärr, med min vanliga otur, så lär detta inte alls inträffa så snabbt att det påverkar oss. Jag tror alltså på runt två års väntetid för oss. Två år. Två hela, jäkla år.

Det är märkligt men alla som inte adopterar anser att två år är superkort tid.
Jag vet inte hur detta kommer sig riktigt, tiden borde ju rimligtvis gå lika snabbt/långsamt för alla men nej, jämt och ständigt får vi höra detta: Åh, jaha, två år får ni vänta säger du? Men två år går ju jättesnabbt snabbt, det är ingenting!
Hm. Men saken är den att vi redan väntat två år. Ett år då vi försökte skaffa säng-barn och sedan ett år av fertilitetsutredningar, hemutredning, föräldrakurs och papperssamlande. Två år då vi var väldigt upptagna med andra ord, på ena eller andra sättet och – newsflash - de två åren gick inte det minsta fort. Faktum är att de två åren var som…tio år! Minst. Faktiskt.
Och jag, som en gång skrev i bloggen att Colombia kan vi inte adoptera från, där är väntetiden ju uppemot två år och så lång tid gör mig yr att tänka på, ja, jag blir faktiskt bokstavligen yr (och aningen illamående också) var gång min hjärna råkar ramla in på området. På tidsspannet liksom. Två ååååååår. Två hela år då vi bara kan jobba och försöka spara pengar (erkänner att det fortfarande går skrämmande trögt på den punkten) och hm, ja, det har jag hört är typiska saker som gör att tiden liksom bara flyyyger i väg. Eller nä.

Så jag har försökt fundera ut lite olika överlevnadsstrategier. Till exempel som att sova så mycket jag bara kan de här två åren. Tiden går väldigt fort när man sover, det kan vi väl alla vara överens om?! Tiden går även märkligt fort när man har semester men någon extra semester går inte riktigt in i spara-pengar-ekvationen så det alternativet går bort.
Vidare bör man så klart följaktligen undvika tråkiga saker/situationer där tiden går väldigt långsamt. Typ släktmiddagar. Och kyrkobesök, tiden står liksom nästan stilla under en predikan och just stillastående tid vill vi undvika just nu. Problemet är bara att vi väl går i kyrkan i snitt 1,5 gånger per år, och att ett sådant kyrkobesök som vanligen infaller i samband med dop, konfirmation, bröllop eller begravning varar max en timme i realtid (realtid, fint ord jag lärt mig från tv-programmet 24) så det är ju inga otroliga mängder tid man kan dra in på.
Tiden går även väldigt långsam på jobbet emellanåt. Inte när jag helt olovandes skriver i bloggen på min rast, då tickar det på minsann, men en måndagseftermiddag släpar ju sig fram i det oändliga. Och det är svårt att undvika måndagseftermiddagar på jobbet.
Hm. På två år kommer det att vara 104 måndagseftermiddagar varav minst typ 90 kommer att infalla på mitt jobb. Deprimerande statistik.
Min enda tröst är att två år även innebär 104 ljuvliga fredagseftermiddagar, 104 lediga lördagar och 104 lata söndagar.

Enligt tidningarna idag så blir man gravid om man äter glass. Märkligt. Jag har ätit glass massor av gånger och inte blivit gravid. Inte ens de gångerna jag ätit glass och sedan haft sex inom en överskådlig tid efteråt. En av mina bästa vänner är helt galen i glass och har inte en enda unge. Så ursäkta om jag tvivlar.
Fast kanske är det så att vi inte ätit det tillräckligt jämnt? ”En portion om dagen räcker” säger tidningen. Hm. Samtidigt säger alla (och med alla menar jag inte bara folk på adoptera.nu utan även fertilitetsläkare faktiskt) att om man är överviktig minskar chansen att bli gravid. Slutsats: man ska äta glass i stora lass och sedan ut och jogga var dag – phu! Tur att jag inte vill bli gravid säger jag bara.
Men om någon skulle få en hint om något man kan äta eller dricka för att snabbare få sitt Kina-barn så säg till. För tusan, skulle till och med kunna tänka mig jogga om det kunde skynda på det…

När man nu har lite tid över, alltså när man inte behöver slåss med kopieringsmaskinen eller ringa Organisationen stup i kvarten, ja, då känns det lite tomt. Avstressande men tomt.
Har väldig lust att ringa Organisationen bara för att…tja, fråga om det hänt något. Om de hört något.
Men inser att det är lite väl magstarkt när man har över två år kvar till BB. Och inte ens är speciellt ensam om det.

Suck.

Mama är en skittidning. I alla fall på ett sätt.
Tänkte ju att nu när vi faktiskt är officiellt väntande skulle jag få frossa i mammasaker – äntligen - men nej. I stället får jag en miljon sidor om graviditet.
Ok, jag inser, majoriteten av mammorna i välden får sina barn den vägen (bokstavligen) men i alla fall. Såååå många sidor! Jag menar, de flesta som läser Mama väntar väl inte barn heller?! En hel del måste ju redan ha fött alla sina barn och håller bara på att uppfostra dem liksom. En del har kanske fosterbarn och ett gäng är som jag, kommer aldrig att komma i närheten av foglossningar, profylaxer och ultraljud.
Inte nog med att det handlar om graviditet, det känns som om 70% av resterande text och annonser är för babysaker. Alltså för spädbarn. Inget alls man kan klämma ner en tvååring i . Jag menar inte att man måste specialisera sig på adoptivföräldrar eller att man inte ska skriva om epudri….ja, ni vet, den där bedövningen man får när man föder. Jag är bara besviken. Fan. Vad ska jag nu göra för att bekräfta mitt mamma-to-be-status?!?!

På tv har Alice blivit fem år och åkt tillbaka till Kina. Vi sitter klistrade och tittar i fem- sex minuter. Vet att det är tänkt som ett barnprogram men ingen verkar ha tänkt på att det är tortyr för vuxna som ska adoptera att få så små doser liksom. Självklart spelar vi in så att vi (läs: jag) ska kunna se det under deppiga perioder, i ett sträck, och tänka att japp, stå ut lite till, bara två år till, sedan får ni en sådan!
Nåja, åter till ämnet så att säga, Alice, tillbaka i Kina. Hon verkar tycka att det är sådär. Får känslan av att för hennes del hade de lika gärna kunnat åka till Kanarieöarna liksom. Och jag blir fundersam. Man har ju läst så himla mycket liksom. Till och med A reagerar.
- Sa de inte på kursen att man inte skulle åka tillbaka för tidigt? undrar han när vi suttit några minuter och ojat oss över hur söt och charmig Alice är.
- Jo, säger jag, och det har jag läst på adotpera.nu också… Men alla som åker med syskon då?! Det är ju typ i den åldern och det sägs ju att det är bra om syskonen följer med ju.
- Mmm. Fast filmen skulle blivit bättre om hon varit ett par år äldre när de åkte tillbaka, säger A bestämt. Då hade de ju mer kunnat prata med henne om hur det känns och så. Nu bara lullar hon runt och är söt liksom. Vilket är bra men det ger inte mycket. Och föräldrarna kan inte riktigt veta kanske om hon mår dåligt av det.
- Ja, säger jag, det är som cancer liksom.
- Cancer?
A ser förvirrad ut.
- Ja, cancer. Man får cancer av typ allt, hur man än bär sig åt, vad man än äter eller undviker att äta så man kan lika bra skita i alla regler och restrektioner och göra som man själv tycker känns bäst. Och det är väl så med adoptioner också. Man bli typ yr om man ska lyssna på allt och läsa allt som skrivs på Internet så man kanske ska skita i det och köra sitt eget race helt enkelt.
A skakar på huvudet och förklarar att jag är belagd med Internet förbud.

Fem dagar efter att vi skickat de färdiga papperna ringer jag Organisationen i smyg från jobbet. Bara för att kolla om det kommit fram. Och när det är dags för vår fina akt att resa till Kina. I fall nån har någon aning. Och får förbluffad svaret:
- Ja, de har kommit fram och dessutom skickats till Kina, vi skickade en grupp igår så nu kan ni förvänta er logg in datum om en månad eller så. Det kan ni se på hemsidan.
Jag tackar och lägger på luren. Wow, det är sant, våra papper är på väg till Kina! Vi kommer att få ett LID! Ett riktigt LID! Jag som inte ens visste vad LID var för typ sex månader sedan har längtat efter det här magiska datumet. Visst, underbart att ha klarat hemutredningen och ja, skönt att vara klar med papperssamlandet men det är ju LID man vill ha. De magiska siffrorna som bekräftar att man är med i matchen. Att man faktiskt håller på att adoptera, att man finns i statistiken och inte bara i marginalen, som nån halvseriös liten parentes. No more ”vi ska adoptera från Kina”. Nu är det snart äntligen så att vi håller på att adoptera från Kina. Och vi kommer att ha bevis för det!

Jag nästan svävar hem den dagen och köper tidningen Mama på hemvägen. Har smygläst den på biblioteket förut men nu jäklar, nu när man nästan ha LID, då är det dags. När jag kommer hem går jag in på nätet och tecknar en prenumeration på Mama och sedan ringer jag några bekanta som vi lärt känna och som också ska adoptera från Kina. Fast de ligger före oss, flera månader och har så klart redan fått sitt LID. Men M blir väldigt glad för vår skull.
-Åh vad bra att papperna kom iväg så snabbt, säger hon entusiastiskt. Nu gäller det bara hur länge vi får vänta innan vi passerat review room.
Fan. Aldrig kan man få vara glad. Vi tittar på Internet och enligt prognoserna är det typ ett år innan våra papper granskat och godkänts. Fan. Suck.

Om det är sant att man kan få magsår av stress och oro (en läkarbekant till A säger att det inte är så, därav mitt tvivel) så är det ett under att jag inte fått det.
A har, märkligt nog (och relativ ogrundat) en väldig tilltro till svenska posten medan en annan inte kan sova när vår ansökan kuskar landet runt för diverse stämplar. Tänk om den kommer bort, trots rek. Brev? Vad ger rek brev för säkerhet förresten, rent praktiskt? Jag menar, en unge kan ju stoppa en smällare i en brevlåda eller i en postbil (för rek ligger väl inte på lådan?) och ka-boom, där gick ens blod, svett och förhoppningar upp i rök och man vet inte ens om det.

Självklart kan jag inte låta bli att ringa till Kinesiska konsulatet, trots att Organisationen sagt att man inte bör göra det eftersom de sällan svarar och inte pratar svenska.
Vill ju bara höra om våra papper är klara liksom. Eller till och med skickade. Vi betalade ju expresstillägg (onödigt enligt A, och Organisationen, men va fan, finns det något som kan gå snabbt i hela den här sega processen så ta mig tusan, då är det värt att betala för att det ska göra det!).
Så jag ringer och någon svarar "Hallå". På svenska. Och de pratar ju inte svenska på konsulatet. Så jag säger ursäkta, har ringt fel och lägger på. Kollar telefonnumret noga, ringer upp igen varpå jag får samma svar.
-Eh, är detta kinesiska konsulatet? undrar jag försiktig.
- Ja.
- Öh, jaha. Ja, jag ville veta om vår ansökan, för adoption alltså, av ett litet kinesiskt barn (tur att jag sa det by the way, så de inte trodde att det är en liten indier vi vill ha. Hm), om den är klar? Vi betalade expressavgift.
Det blir tyst i luren och jag blir orolig att kinesen (?) i andra änden tycker att jag är ohövlig som antyder att de är långsamma genom att ringa och fråga och påpeka att vi faktiskt betalt för express.
- När kom papperna in?
- För fyra dagar sedan, mumlar jag ödmjukt.
- Då skickar vi nog i morgon. Många ansökningar nu. Det är bra.
- Öh, ja. Jaha. Tack då.
A undrar om jag tycker att samtalet var meningsfullt. Han är lite sarkastisk när han frågar. Men märkligt nog tycker jag faktiskt att det var ganska bra, fast jag inte fick veta något direkt. Personen som jobbar på konsulatet tyckte det var bra med många ansökningar. Det måste väl vara ett gott omen, eller?

Efter lite jagande får vi även tag på en notarius publicus som inte tar en hel vecka på sig att läsa igenom papperna, stämpla (stämplar och åter mer stämplar, hur kan dessa små stämplar vara så viktiga?!?!) och dra en snodd som skulle gjort vår svenske konung stolt och lycklig genom hålen i pappret.
Voilá (eller hur det stavas), en helt färdig ansökan! Den ser väldigt fin och officiell men vi vet fortfarande inte riktigt vad en notarius puplicus gör förutom officielliserar adoptionsakter. Och i det ögonblicket bryr vi oss inte heller. Nästan andäktigt tittar vi på den där den ligger på köksbordet. A tar fram kameran och fotograferar den medan jag motar katten, som är en riktig linslus (han har nog inte riktigt kommit över att han inte fick vara med på bilderna till Kina).
Dagen efter traskar jag åter ner till postens företagsservice och skickar alltihopa i ett rek brev till Organisationen. Vi är KLARA.

Jag fick detta på mailen idag från en snäll läsare – tack! Helt fantastiskt träffande texter. Fler variationer på samma tema hittar man på här


Samtal mellan två kvinnor i en värld där adoptioner är vanligast

"Nääää, men ska du föööda ditt barn, vad spännande! Vet du, jag känner en tjej som också valde att föda sitt barn, och den lilla pojken kom ut jääättefint, det gick helbra och han haaar faktiskt klarat sig och är till och med riktigt duktig i skolan också!
...Men...... fick ni inte medgivande eller? Var det din man eller du som inte gick igenom? Ja ja, du ska se nu, när du bara föder det här barnet kommer ni båda att spänna av och utredningen kommer kännas myyyycket lättare och ni kommer få ett alldeles eget adoptivbarn också!
Varifrån nånstans ska ni få barnet då? Ja just det ja, ni åker till BB... ja, tääänk vad olika det är, vi som åkte till Brasilien! Men sjukhus kan nog vara jätteintressanta dom med... maten till exempel är väl rätt bra... och läkarlatin är ju också ett spännande språk även om det säkert är svårt att lära sig innan.
Ja tänk va, ni har bara nio månader på er - hur ska ni hinna förbereda er för allt? Och hur kääänns det att inte kunna välja ålder på barnet? Men vad fantaaastiskt roligt ändå - att ni ska bli föräldrar ni med, på ert eget lilla vis. Utan medgivande och allt, ja själva gick vi igenom utredningen med glans och det känns faktiskt jättebra att ha fått sånt tydligt stöd och omgivningens godkännande... men ni klarar nog det jättebra ändå, ni har ju alltid valt era egna vägar.
Hur har ni tänkt att barnet ska klara sig utan att ha kämpat sig igenom separationer då? Ska ni lämna ungen ett tag eller skapa trauma på nåt annat sätt? Ja vet du själv skulle jag haaaa så svårt att knyta an till ett barn om jag inte kände att det klarade av separationer. Men så är jag inte så speciell som du heller.... Jag och Kalle är ju mer vanliga liksom och jag tror faktiskt inte att vi skulle vilja skaffa barn om vi inte fick den här kontakten med omvärlden som kommer med automatiskt när man får barn på vanligt sätt.
Men jag tror visst att du kommer att känna att du är riktig mamma också, trots att du inte måste tänka igenom det och motivera det så noga. Jag tror att det är viktigt att du säger som det ÄR till barnet, att du faktiskt har fött det själv och att det bara har EN mamma och EN pappa.
Men vet du aaaakta dig för sjukhussjukan, den kan man ju inte ens vaccinera sig emot och den har jag hört kan vara välllldigt skadlig för barnet. Jag kände en som..." osv.

Och här ett samtal mellan två mormödrar i en värld där adoptioner är vanligast

"Ohhhh! ska du bli mormor!!! Va kul!!!! Varifrån kommmer barnet? VA!! Ska din dotter fööööda sitt barn? Ska du bli GENETISK mormor? GUUUUD så modigt! Ja, vår familj är ju inte så ovanlig som din, vi är ju mer vanliga, så att säga, men jag är då väldigt glad att min dotter har lyckats bli godkänd.
Har ni kollat alla era gener? Nu för tiden med all modern genforskning ska du se att det går bra. Oroa dig inte. Barnet ärver nog ingenting av dina åldersprickar och neurotiska läggning. Jag har hört att sånt brukar hoppa över en generation. Har din dotter prickar? Ja men va braaaa!
GUD men TÄNK om hon spricker! Jag hörde en som sprack nästan ända upp till naveln! Fast det är nog inte så vanligt. Fast spricker dom inte lite så blir babyns huvud lite toppigt, som en oval ungefär. Men det går nog över. Tror jag i alla fall. Tror inte du?
Hur är din dotters man? Är han inte lite mörkhårig? Och din dotter blond? Ja då blir barnet rödhårigt, men det klarar dom nu i skolorna med all terapi och sånt som finns. Det blir säkert inte mobbat. Ja, tänk... en del ynglar då av sig, hihihi... kan inte hålla på sig kanske... MIN dotter har alltid haft sån karaktär! Du ska se att du kommer att tycka om barnet! Oroa dig inte!
Va? Är du glad? Ja men va bra! Jag har alltid tyckt du är så strong. Och du är ju så speciell i din livsföring redan innan detta. MEN så JAG oroade mig! Man GÖÖÖR ju det för ett litet adoptivbarn. DET slipper du i alla fall! Klart du inte behöver oroa dig så mycket som JAG gjorde.
Och SOM du har väntat!! I evigheter... det är klart att du är glad för vilket barn som helst! Jag är så glad för dig! OCH jag håller tummarna! Du ska se att hon inte spricker... etc"

Och mormödrarna fortsätter
"Men duuuu, hur har dom ordnat resan till BB?? Jag har hört att man numera nästan måste ha ett slags visum eller nått för att över huvud taget komma in på BB i Sverige. Dom skjutsas ju från det ena fullbelagda sjukhuset efter det andra. Jaha... så dom åker till Styngeröds lilla sjukstuga.. va mysigt! Ja dom har ju alltid tyckt om att campa... och lite primitivt så där.
Finns det doktor där? Oh va bra att dom håller på att utreda den frågan! Det hinner nog bli färdigt i tid. Och så tar dom väl taxi dit förstår jag. Ja jag hörde om en som fastnade i en snödriva och ... ja men DET vill du väl inte höra om nu... va DUM ja är! Men det händer nog inte din dotter. Nej då... Och efteråt kan dom ju gå på pizzerian och fira. I Styngeröd. Så treeeevligt.
Ja... och om dom inte på dom här korta nio månaderna hinner kolla läkarna kan du ju hjälpa till också. Ni måste verkligen SE TILL att läkarna finns och är bra i Styngeröd. Jag har hört så mycket om dom därute i landsbygden, och minsann inte allt är så bra. Dessutom har dom ju inte garantin som dom vanliga adoptivföräldrarna har... den här internationella pressen på sig att göra ett bra jobb. Styngeröds läkare är väl inte anslutna till nåra internationella organisationer? Eller har dom regeringar som bryr sig om vad dom egentligen gör med dom där födande kvinnorna va? Ja, ja, man ska alltid hoppas på det bästa iallafall.
Till och med på dom mörkaste ställena finns det ett och annat guldkorn. Vi håller tummarna för det. Så kuuul att din dotter valt att föda själv! Men... blir det inte fasligt dyrt där på Styngeröds BB?"


Den vanliga mormodern måste ringa upp igen
"Ja jag kände att jag bara MÅSTE prata med dig igen, för ju mer jag tänker på det så tycker jag att du är så tapper! Jag menar, ett GENETISKT barnbarn ÄR ju lite som att köpa grisen i säcken i alla fall. Om du förstår vad jag menar. Jag pratade med MIN dotter om det oxå. Men du vet, hon har ju alltid varit så ANSVARSFULL. Hon vill ju aldrig ligga någon eller samhället till LAST. Resurserna ÄR ju inte så stora, och varje BB-plats TAR ju från åldringsvården, och vet du, hon har alltid varit så MÅN om sin gamla mamma. Men nu var det ju inte politik vi pratade om, utan vi glädjer ju oss SÅ åt ditt lilla barnbarn."

Åh, jag hade inte fattat att Alice-programmet var så kort!
Och åååååh, så hemskt det var!
Jag vet att det inte är lätt att få en främmande 1,5-åring i famnen, jag förstår att det är traumatiskt för barnet och jag har läst (på adoptera.nu så klart) att det inte alls är så rosenskimrande fantastiskt att bli förälder i just det ögonblicket.
Jag förstår ju allt detta, vi har pratat om det hemma och på kursen också och ändå tyckte jag det var fruktansvärt att se hur lilla Alice bara grät och skrek helt hysteriskt. Hjälp!
Det var liksom när jag satt där (A hade inte kommit hem från jobbet än, de är inte riktigt barnprograms-anpassade på hans jobb, så jag och katten bänkade oss framför tvn) som det gick upp för mig allt som jag läst och hört, att det stämmer! De små barnen har inte bett om att få nya föräldrar. De vill inte vara hos människorna som ser märkliga ut, gråter (det kommer jag garanterat att göra!) och håller dem hårt intill sig på ett sätt de inte är vana vid. De tycker inte att de har det dåligt på barnhemmet för det är invant och tryggt. Oh shit liksom, har jag varit orolig inför anknytningen tidigare så är jag bokstavligen helt darrig nu. Hur ska det gå?!?! Hur kunde de godkänna oss för det här?! Måste man inte vara…typ väldigt vuxen för att klara detta?
- Jag tror inte vår hemutredare riktigt fattade detta, sa jag upprört till A efter att ha förklarat hur förskräckt och orolig jag med ens blivit. Jag menar, hur det går till! Tror du verkligen att hon skulle godkänt oss då?
- Klart hon hade gjort, vi är väl inte sämre än någon annan?!
- Näää, men kommer du ihåg kursen, alla andra där var ju så himla vuxna liksom. Vi är ju inte det. Vi pensionssparar ju inte ens.
- Jag gör, invände A helt onödigt för det var ju inte ens det vi diskuterade. Men va fasen, kan man inte ta med en leksak och ge henne när de räcker över henne?
- Eller honom, påpekar jag strängt eftersom vi sagt att det kaaan ju bli en pojke och vi gärna blir föräldrar till en liten kille, men visst. Det kanske är bra. Något lite skramligt och lagom spännande. Hm. Men varför gör inte de andra föräldrarna det? Om det funkar?
- De kanske inte har kommit på det? föreslår A. Eller så är det inte tillåtet. Fast varför skulle det inte vara det?
- Jag ska köpa en skrammelsak, en sådan där nyckelknippa kanske eller nån sådan där bur-aktig sak med bjällra i, det tror jag alla barn tycker är intressant, säger jag bestämt. Så ger jag henne…
- Eller honom!
- …henne eller honom den och så kommer han eller hon sitta där i min famn och vara helt glad medan du filmar.
- Jag vill inte filma, protesterar A, jag vill hålla först! Du får inte vara först bara för att du är mamman! Det är inte rättvist!
- Hör här, säger jag, fattar du hur viktigt det är för ungen att ha den där filmen, när han eller hon träffar sina nya föräldrar för första gången?! Hon kommer att titta på den jämt! Och jag tror inte hon vill vara den eeeeenda ungen från vår omgång som inte har någon film.
- Klart hon ska ha film, säger A, men vad…
Så tystnar han och minns hur det var i somras, när jag skulle filma då han och C åkte vattenskidor och först lyckades få det alldeles svart trots att linsskyddet inte ens var på och sedan, andra försöket, på något mystiskt vis fortfarande inte fick bild utan bara spelade in ljudet trots tydliga instruktioner. Sedan började det regna och de skulle inte åka mer. A var sur i två dagar.
- Och nu gäller det ju lite mer än vattenskidor, påpekar jag och A blänger.
- Fan, du får väl börja då. Men i så fall ska jag byta första blöjan OCH bada ungen första gången!
- Visst, säger jag belåtet. Visst, visst älskling.

Längtar till del nummer två av Alice ikväll.

Är det okej att tycka hela det här papperssamlandet är rätt jobbigt faktiskt? Någon skrev att deeeet är iiiiinga problem, man bara tar en dag och ringer runt och sen är det klart, typ. Hm. Men om man jobbar heltid, kontorstider då, och har väldigt begränsad möjlighet att ringa privatsamtal från jobbet? Då är det rätt slitigt och drygt faktiskt. Inte för att jag vill skrämma upp någon men så här har vårt papperssamlande sett ut i korta drag:

Vigselbevis: Övertalning av pastorsexpeditionsdam som ansåg sig veta mer om adoption än vår organisation. Flera samtal innan hon är övertygad och skickar skiten.

Utdrag ur polisregistret: Papperstrassel i kopieringsmaskinen (igen, när ska de byta ut den?!) när jag kopierar passen en kväll efter att kollegorna gått (de såg väldigt förvirrade ut när jag sa jag skulle stanna kvar efter och ”göra klart lite, brukar befinna mig utanför jobbet en sekund över fem ungefär). Faxar papperna och väntar. Efter rätt många dagar ringer jag och frågar var utdragen har tagit vägen. Visar sig att vi har blivit bortglömda trots fax och betalning. Får faxa en gång till (av okänd anledning) och vänta ytterligare nio dagar innan de dimper ner i lådan.

Utdrag ur dopbok: Intensivt surfande på nätet för att ta reda på vad en dopbok är. Får sedan svaret här i bloggen, tack alla!
Fem samtal för att lokalisera A:s utdrag (han har flyttat mycket och visste inte riktigt var han var född eller vilket stift/församling det var), ett för mitt. Papperna kommer efter ett par dagar men räkningen för mitt saknas (har blivit skickat till fel adress?!?!). Två samtal innan ny räkning skickas (jag är både ärlig och rädd för kronofogden).

Arbetsgivarintyg: Mycket svammel och vita lögner om varför vi behöver dessa. Trots tydliga muntliga instruktioner blir det fel, A:s får skrivas om tre gånger (deras lönetant har knappt ledsyn så jag tror det var anledningen), mitt två gånger. Sura miner från lönekontoren som inte alls förstår hur bråttom det är.

Läkarintyg: samma som för hemutredningen fast på annan blankett. Självklart måste den göras om för annars hinner det bli för gammalt. Märkligt.
Vi har fortfarande varken aids eller fågelinfluensa men snälla doktorn tabbar sig, minns plötsligt A:s jorgubbsallergi och skriver in att han är allergisk (men inte mot vad) varpå organisationen säger att vi måste ha ett specialistintyg.
Ringer tillbaka till snälla doktorn som inte har någon ny tid för A på flera veckor.
I desperation inviger vi en läkare på A:s jobbs företagshälsa i vårt problem och hon gör då, på organisationens inrådan (de tycker inte heller att just jordgubbsallergi är något man nödvändigtvis måste ta upp), ett nytt intyg och A är därmed friskförklarad. Jag oroar mig dock för vad kineserna ska säga om att vi har olika läkare, speciellt då när mitt intyg är gjort av en manlig och A:s av en kvinnlig men, men, inget att göra något åt nu.

Ekonomisk redovisning: Ger oss gråa hår. Totalt. Ringer organisationen tre gånger (skäms åtminstone tredje gången) för att fråga olika saker.

Något mer jag har glömt att ta upp?! Ja, passfotona. Vi hittade vars ett i en bra-att-ha-låda och C scannade och skrev ut på sin fotoskrivare. Sköööönt att slippa automaten!
Det enda jag tycker är riktigt enkelt är att skriva det personliga brevet. Tio minuter och både vi och organisationen är helnöjda.

Phu!

Åh, onsdagarna är mina nya lördagar! Fram med popcorn och mysfilten för nio onsdagar i rad ska svt1 visa serierna om Alice från Kina.

Kan knappt tro det, ska vrålstirra och njuuuuta av kinatjejen och hela historien. Måste köpa nya videoband också förresten så jag kan spela in. Fasen också att jag inte köpte den där inspelningsbara DVD-spelaren som A önskade sig i julklapp åt honom men det gick liksom inte alls ihop med vår sparplan (som i ärlighetens namn mest existerar på pappret än så länge men det är ju tanken som räknas). Men kanske nån kompis har? Måste ringa runt och kolla. Och ringa mamma så klart, så att hon inte missar det. De måste ju få se hur det går till och hur deras blivande barnbarn kommer att se ut. Åååååh, läääängtar till onsdag!

Här är mer info om programserien och här kommer sändningstiderna:

Alice från Kina (1:3)- 10 jan kl 18.05

Alice från Kina (2:3)- 17 jan kl 18.10

Alice från Kina (3:3)- 24 jan kl 18.10

Alice åker till Kina (1:3)- 31 januari kl 18.10

Alice åker till Kina (2:3)- 7 februari kl 18.10

Alice åker till Kina (3:3)- 14 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (1:3)- 21 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (2:3) 28 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (3:3 - 7 mars kl 18.10