Jag gillar ju att skriva så jag skrattar övermodigt och säger att det är lugnt, det fixar jag på nolltid och sedan kan jag hjälpa A som inte alls är så övermodig.
Men det visar sig vara lite mer komplicerat än vad jag trodde.
Först och främst: vad är relevant? Vad behöver tanten veta för att avgöra om jag kommer bli en bra mamma? Och vad i mitt liv kan stjälpa hela idén liksom?
Vi sätter och ner vid vars en dator och skriver. Tysthet råder i lägenheten, inte ens tvn är på (vilket nog får betraktas som en sensation i vårt hem där tvn alltid står på antingen vi tittar eller inte). Vi koncentrerar oss verkligen till tusen.
Jag börjar bra, skriver så det ryker, om min barndom. Fem sidor. Shit, det kommer bli en hel roman! Det var väl inte meningen?! Delete.
Ok, kom igen. Är det viktigt att berätta om min älskade klassföreståndare i tvåan? Eller om vad vi gjorde på sommarloven som barn? Troligen inte men det är ju saker jag vill att vår lilla unge också ska få uppleva.
Hoppar över barndomen och går på nästa punkt.
Hm. Släkt/vänner och deras inställning till adoptionen. Okeeeeej.
Alla är ju som bekant inte positiva. Ska man skriva det? Ska man skriva om denna enda persons hemska inställning? Nä men vänta. Om jag var mamma och var tvungen att adoptera bort mitt barn skulle jag aldrig välja någon som hade en rasist (almost) i familjen. Never! Så om vi skriver det kommer vi inte få någon unge. Hm. Fast om man inte skriver allt som kan vara negativt ser hela levnadsbeskrivningen ut som en enda oändligt lång, präktig och väldigt tillrättalagd jobbansökan typ. Den skriker liksom; "snäääääääääälla, ge oss ett barn! Se så perfekta vi är! Inte kan ni neka oss att bli föräldrar?!" Och hur trovärdigt är det?!
Jag ögnar igenom de övriga punkterna. Intressen. Check: den funkar, jag har ytterst normala intressen. Inget perverst eller konstigt. Vänner. Har relativt normala vänner också, med några få undantag. Och ens kompisars märkliga personlighetsutsvävningar tex på mellandagsrean eller efter ett tequilarace kanske helt enkelt inte behöver vara med. För alla våra vänner är ju faktiskt väldigt förtjusta över att vi vill adoptera.
Religion och livsåskådning. Eh, förlåt?! Måste man vara religiös?! Nä, det kan de ju inte mena! Vi är ju inte alls religösa. A är inte ens konfirmerad och jag, ja mina föräldrar sa att konfirmationsläsning tillhör allmänbildning så jag var tvungen att delta i undervisningen och sen fick jag själv bestämma om jag ville bli konfirmerad. Och då valde man ju det för presenterna liksom... *rodnar* Känns inte som läge att skriva det!
Om vårt förhållande och äktenskap kan jag i alla fall skriva. Då är det ju som att skriva en riktig kärleksnovell liksom och ingen kan ju klaga eller anklga en för att man skriver smörigt och fint om sin älskade make. Möjligen kan jag klaga över att A inte skriver riktigt lika kärleksfullt om mig... Nåja, jag valde ju inte honom för att han är så romantisk direkt.
Sista punkten handlar och förväntningar inför föräldrarrollen och uppfostringsideal. Uppfostringsideal?! Shit. Vi har inga uppfostringsideal. Vi hoppas kunna sätta gränser och uppfostra den lille till en hygglig människa. Jaha, det är ett uppfostringsideal?! Hm, då ska man bara forulera det på fint, internationellt ("skriv så att man förstår i utlandet") utredningsspråk...
Det slutar med att vi får ihop fem sidor var. Ingen punkt tar tydligt upp religion och livsåkådningen, hoppas det framgår av resten liksom. Och under förväntningar inför föräldrarrollen skriver vi att vi inte har några förväntningar utan bara längtan och önskan. önskan om en familj och att inget barn i världen kommer vara mer älskat och efterlängtat.
Hoppas det räcker.
4 kommentarer:
Hejsan, den berättelsen var inte helt lätt att få ihop som du skriver. Jag skrev allt som kom in i huvudet och sedan satte jag mig och kortade ner det. Tog bort sådant som inte kändes relevant längre och skrev ihop annat på kortare sätt. Kom ner till 3 fulla sidor tillslut. Tänk på att berättelsen ev skall översättas (det skulle vår) och det kostar per ord så det kan bli dyrt. Vi tog med våra berättelser till kursledaren och hon läste och gav oss tips om sådant som inte behövde vara med (hon var själv adoptivmamma men detta var visserligen förra året när föreningarna och inte komunerna höll i kurserna) så känner ni att ni litar på er kursledare eller någon annan i omgivningen så låt gärna de läsa för att tala om vilket som kanske inte är intressant eller om man saknar något för att få helheten.
Hej !
Du är så duktig att sätta ord på de olika stegen i denna långa, jobbiga och helt underbara resa fram till att man får denna underbara lilla varelse i sina armar. Tack för att man får följa med i din och A:s resa. Och du, det ska bli kul att läsa vad du kommer att skriva då ni ska ta alla fotografier till ansökan till ert land..... :)
JAg skulle också vilja berätta för er vilket underbart land Colombia är att få som sitt nya land i livet.
Just det där med att vi svenskar är så dåliga på att berätta om tro och livsåskådning är något som många länder har synpunkter på. Det är en brist i svenska hemutredningar. I de flesta länder är tro och livsåskådning en STOR och VIKTIG fråga. Tänk att vi svenskar tror att sånt går att läsa "mellan raderna"...
Jag har fått en utmaning av Tinselflickan som jag härmed skickar vidare till dig!
Skicka en kommentar