Ok, dags för tidsspekulation.

Jag är ingen optimist (som ni kanske märkt) men någon måtta på eländet måste det ändå vara. Jag har, på något märkligt vis, lyckats undgå att bli beroende av Rumor Queens hemsida. Kanske för att ni alla schysst nog fixar det hela åt mig genom att rapportera rykten och annat. Men nej, jag tror inte vi behöver vänta i tre år. Jag tror benhårt på att väntetiden, som för dem som hämtar nu var 19 månader (eller hur?) , kommer att stiga upp till strax över två år och sedan ligga där ett tag innan det märks att man infört nya regler och väntetiden så sakteliga börjar sjunka igen. Jag tror inte den kommer bli så kort som den en gång var, 7-8 månader, men kanske runt 14 månader. På lång sikt. Och tyvärr, med min vanliga otur, så lär detta inte alls inträffa så snabbt att det påverkar oss. Jag tror alltså på runt två års väntetid för oss. Två år. Två hela, jäkla år.

Det är märkligt men alla som inte adopterar anser att två år är superkort tid.
Jag vet inte hur detta kommer sig riktigt, tiden borde ju rimligtvis gå lika snabbt/långsamt för alla men nej, jämt och ständigt får vi höra detta: Åh, jaha, två år får ni vänta säger du? Men två år går ju jättesnabbt snabbt, det är ingenting!
Hm. Men saken är den att vi redan väntat två år. Ett år då vi försökte skaffa säng-barn och sedan ett år av fertilitetsutredningar, hemutredning, föräldrakurs och papperssamlande. Två år då vi var väldigt upptagna med andra ord, på ena eller andra sättet och – newsflash - de två åren gick inte det minsta fort. Faktum är att de två åren var som…tio år! Minst. Faktiskt.
Och jag, som en gång skrev i bloggen att Colombia kan vi inte adoptera från, där är väntetiden ju uppemot två år och så lång tid gör mig yr att tänka på, ja, jag blir faktiskt bokstavligen yr (och aningen illamående också) var gång min hjärna råkar ramla in på området. På tidsspannet liksom. Två ååååååår. Två hela år då vi bara kan jobba och försöka spara pengar (erkänner att det fortfarande går skrämmande trögt på den punkten) och hm, ja, det har jag hört är typiska saker som gör att tiden liksom bara flyyyger i väg. Eller nä.

Så jag har försökt fundera ut lite olika överlevnadsstrategier. Till exempel som att sova så mycket jag bara kan de här två åren. Tiden går väldigt fort när man sover, det kan vi väl alla vara överens om?! Tiden går även märkligt fort när man har semester men någon extra semester går inte riktigt in i spara-pengar-ekvationen så det alternativet går bort.
Vidare bör man så klart följaktligen undvika tråkiga saker/situationer där tiden går väldigt långsamt. Typ släktmiddagar. Och kyrkobesök, tiden står liksom nästan stilla under en predikan och just stillastående tid vill vi undvika just nu. Problemet är bara att vi väl går i kyrkan i snitt 1,5 gånger per år, och att ett sådant kyrkobesök som vanligen infaller i samband med dop, konfirmation, bröllop eller begravning varar max en timme i realtid (realtid, fint ord jag lärt mig från tv-programmet 24) så det är ju inga otroliga mängder tid man kan dra in på.
Tiden går även väldigt långsam på jobbet emellanåt. Inte när jag helt olovandes skriver i bloggen på min rast, då tickar det på minsann, men en måndagseftermiddag släpar ju sig fram i det oändliga. Och det är svårt att undvika måndagseftermiddagar på jobbet.
Hm. På två år kommer det att vara 104 måndagseftermiddagar varav minst typ 90 kommer att infalla på mitt jobb. Deprimerande statistik.
Min enda tröst är att två år även innebär 104 ljuvliga fredagseftermiddagar, 104 lediga lördagar och 104 lata söndagar.