På tv har Alice blivit fem år och åkt tillbaka till Kina. Vi sitter klistrade och tittar i fem- sex minuter. Vet att det är tänkt som ett barnprogram men ingen verkar ha tänkt på att det är tortyr för vuxna som ska adoptera att få så små doser liksom. Självklart spelar vi in så att vi (läs: jag) ska kunna se det under deppiga perioder, i ett sträck, och tänka att japp, stå ut lite till, bara två år till, sedan får ni en sådan!
Nåja, åter till ämnet så att säga, Alice, tillbaka i Kina. Hon verkar tycka att det är sådär. Får känslan av att för hennes del hade de lika gärna kunnat åka till Kanarieöarna liksom. Och jag blir fundersam. Man har ju läst så himla mycket liksom. Till och med A reagerar.
- Sa de inte på kursen att man inte skulle åka tillbaka för tidigt? undrar han när vi suttit några minuter och ojat oss över hur söt och charmig Alice är.
- Jo, säger jag, och det har jag läst på adotpera.nu också… Men alla som åker med syskon då?! Det är ju typ i den åldern och det sägs ju att det är bra om syskonen följer med ju.
- Mmm. Fast filmen skulle blivit bättre om hon varit ett par år äldre när de åkte tillbaka, säger A bestämt. Då hade de ju mer kunnat prata med henne om hur det känns och så. Nu bara lullar hon runt och är söt liksom. Vilket är bra men det ger inte mycket. Och föräldrarna kan inte riktigt veta kanske om hon mår dåligt av det.
- Ja, säger jag, det är som cancer liksom.
- Cancer?
A ser förvirrad ut.
- Ja, cancer. Man får cancer av typ allt, hur man än bär sig åt, vad man än äter eller undviker att äta så man kan lika bra skita i alla regler och restrektioner och göra som man själv tycker känns bäst. Och det är väl så med adoptioner också. Man bli typ yr om man ska lyssna på allt och läsa allt som skrivs på Internet så man kanske ska skita i det och köra sitt eget race helt enkelt.
A skakar på huvudet och förklarar att jag är belagd med Internet förbud.