Igår gick jag förbi tvn när jag hörde en röst som sa något om IVF.
Eftersom broschyren fortfarande ligger på köksbordet och skräpar stannade jag till för att se vad programmet handlade om. Tänkte att man kanske kunde få lite tankar och tips kring hur man hanterar barnlöshet, väntan och eventuella IVF. Men nä.
Inslaget handlade om en familj med 13 (ja, du läste rätt – tretton!!!) barn som nu var helt förtvivlade för att den 45-åriga kvinnan inte blev gravid med det fjortonde och därför tänkte de nu prova IVF.
Seriöst!!! Är det bara jag som tycker detta är sjuk och själviskt?!?!
Okej, jag är väl inte helt opartisk i frågan eftersom jag tycker det är aningen orättvist fördelat här när vissa har tretton barn och andra inga alls men framför allt – barnen! Kan det vara kul att ha 13-14 syskon?! Att aldrig få en minut för sig själv, att ha föräldrar som jämt är slutkörda och säger ”vi har inte råd” och så vidare bara för att deras föräldrar har en psykisk störning som gör att de vill ha en bebis hela tiden.
Missförstå mig inte, jag är inte emot stora familjer och tror nog att det finns familjer med många barn där både pengarna, utrymmet och kärleken räcker till. Men när en förälder jobbar dygnet runt, den andra föräldern driver hotell/barnhem och varken tid, rum eller annat räcker till varför?!?!?! Och varför dra det till ytterligheter?! Varför kan man inte älska de tretton barn man har utan att ta till drastiska åtgärder som IVF för att skaffa fler?! Jag tycker de borde uppsöka en psykolog i stället för en fertilitetsklinik. Faktiskt.
Både jag och A hamnade där i soffan, satt och bara stirrade på dessa familjer som alla hade 10-13 barn. En familj hade 13 barn och tyckte inte att de snyltade på samhället trots att båda föräldrarna var arbetslösa och familjen levde helt och hållet på bidrag. Hm, synd att de inte utvecklade sin teori om på vilket sätt de inte snyltade.
Jag kanske är en extremt konstig människa men jag tycker att två barn är lagom. Kanske, kanske tre (fast det tror jag inte A går med på). Sen vill vi liksom ha tid att umgås med dem. Njuta av dem. Det är faktiskt anledningen till att vi inte bad om att få medgivande för syskon, vi vill ha ett barn i taget, ta oss tid och fokusera på den lille individen. Ta vara på lyckan av ett barn innan vi försöker oss på syskon.
Dessutom bor vi inte (tyvärr) och kommer troligen aldrig bo i någon jättevilla med massor av rum. Jag vet, barn behöver inte egna rum men vi vill ändå att våra barn ska kunna få ha det. Vi vill att vi ska ha råd att låta våra barn spela hockey eller ta ridlektioner. Vi vill att de ska kunna följa med på klassresor utan att vi går i konkurs. Överhuvudtaget vill vi att vår familj ska kunna hålla en dräglig levnadsstandard även om jag eller A skulle bli arbetslös/sjuk/handikappad.
Men vi är kanske helt udda?!