Okej, det enda som verkligen får mig att tro på att tiden går är det faktum att jag emellanåt behöver klippa mina tånaglar. För övrigt är det som om jag vore en zombie i vakum. Vi har bestämt att vi inte ska prata om IVF-grejset förrän efter informationsmötet. A tycker inte det är något att prata om nämligen. Han säger att han är lite (troligen dagens understatement) trött på mitt tjat om att vi sviker vår Kina-unge eftersom det med dagens väntetider inte ens är troligt att barnet är fött ännu. Dessutom, påpekar han när jag rycker honom i kavajärmen så fort vi ser ett litet asiatiskt barn någonstans, så är det inte synd om barnet för barnet i fråga blir inte kvar på barnhemmet utan får andra, alldeles utmärkta och av myndigheter godkända föräldrar.
Hm, det må väl vara hänt men man måste väl få tro att man skulle bli typ bättre föräldrar än precis alla andra?! Och då är det ju lite synd om barnet för att det inte hamnar hos just oss. Dessutom är det synd om oss, eller i alla fall mig, för jag förlorar mitt lilla Kina-barn.
Kompisen M säger att jag inte får tänka så, om jag inte vill bli gravid med IVF så kommer det aldrig att lyckas. Hm, märklig teori, hur kan det då komma sig att små tonårstjejer som hellre skulle ta livet av sig än bli gravida blir just gravida? Våldtäktsoffer? Nej, den teorin är lika dum som att man blir gravid när man slappnar av.
Mamma säger att vi inte ska göra IVF om vi inte vill. Problemet är att hälften av oss vill. Och den andra hälften av oss vill ha barn om än ett som är runt året (minst), har sneda, vackra ögon och svart hår...
Fan, A har kanske rätt. Kanske borde man inte prata om det och kanske inte heller tänka på det. Något tips om hur man låter bli?
7 kommentarer:
Faktum är ju att det är i din kropp alla sprutor ska stickas, i din kropp äggstockarna ska svälla upp pch göra ont, och i din kropp det sedan ska växa ett barn med alla komplikationer som kan uppstå. Så vill du inte ska du inte göra det oavsett vad den andre hälften i ert par vill.
Har under ett bra tag följt din resa mot ett barn. Förstår hur innerligt svårt det måste vara att helt plötsligt försöka ändra sin längtan efter ett kinabarn till ett biologisktbarn.
Vill bara säga att jag själv nu väntar på en kinabebis men har gått igenom flera IVF-försök. Fick ofta höra kommentern att jag inte blev gravid på naturlig väg pga att jag tänkte för mycket på att jag ville bli gravid, dvs spände mig. Blev så trött på att få höra denna kommentar att jag frågade min IVF-läkare om det kunde stämma. Hans svar var ett klart och tydligt nej. Kvinnan kan inte styra sin kropp så att hon väljer om hon vill bli gravid eller inte. Blir man det så blir man det,,,
Lycka till med eran graviditet, vilken väg ni nu än väljer.
Tror det är svårt att låta bli att prata och tänka på det. Jobbigt att ni känner olika. Det är för j-ligt rent ut sagt att det ska ta så lång tid med adoption. Förstår hur du känner ang. att förlora Kinabarnet. Vi försökte lite parallelt i början av adoptionsprocessen, men jag tyckte sedan också att det skulle bli för jobbigt att ev. inte få mitt Kinabarn som så länge funnits i mitt huvud. Det skulle kännas som att få ytterligare ett missfall, att inte få vårat kinabarn. Nu har vi våran lilla Kinapojke hos oss sedan 1 månad tillbaka.
Lycka till oavsett kinabarn eller inte. Kram
Kämpigt. Jag har inget klokt att säga. Min man hade kunnat tänka sig IVF. Jag vill inte. Det blev inget IVF utan ett barn från Kina men väntetiderna såg annorlunda ut då. Det är svårt.
Hej !
Jag gick in för att kolla om det kommit något nytt på din blogg. Jag blev först glad då jag såg att du skrivit men sedan blev jag faktiskt nedstämd då jag ser vad du och din man går igenom just nu. Det går ju inte att säga något riktigt vettigt utan jag önskar att du och din man kunda landa i ert beslut och låta bli att behöva stöta blöta väga till och mot ja hela tiden välja och tänka utan att ni kan landa i ert beslut och känna att ni är trygga i det. Jag precis som andra som skrivit är ju naturligtvis lite färgade av våra egna val men om du skulle fråga mig då jag följt dig i din blogg så länge du skrivit så känns det som att du valt redan inom dig själv. Du ska bli en Kina mamma. Bli inte ledsen på mig nu men det är så jag känner. Många varma kramar til dig och din man från Ulrika mamma till två Colombiabarn som just nu ligger och snusar i sina sängar. Valet vi gjorde att inte göra IVF känns ju så rätt när vi nu nått hit trots att vår väntan också varit låååång.
Vi stampar också i den oändliga Kinakön. Vi har redan en liten pärla som är född i Kina. Men jag vill ändå säga ett barn är lätt att älska hur det än ser ut och vartifrån det än kommer. Det behöver komma från just Kina. Vi har redan gått igenom IVF-svängen och jag tycker absolut att du som kvinna har veto att säga nej om du inte vill. MEN kanske inte för att du vill ha ett barn med svart hår och sneda ögon. Utan för att det kan vara väldigt jobbigt fysiskt och psykiskt med hormonerna som man som kvinna tvingas ta. Vi skulle gärna byta land om det var möjligt (men vi passar inte in på fler länder än två, det andra är Vietnam och kön där är minst lika lång) eller få ett biologiskt barn bara vi fick syskon till vårt barn. Barnet får gärna ha krulligt rödgrönt hår, det spelar ingen roll.
Känner igen mig i dina tankar om att lägga ner projektet eftersom det tar så mycket kraft. Men samtidigt är det ju barn vi vill ha, oavsett hur och varifrån eller hur? Kanske behöver du bara tid att ställa om dig, sörja Kinabarnet och adoptionsvärlden för att sedan orka starta om med nytt försiktigt hopp? Dessutom kan ni ju stå kvar i Kinakön under tiden ni provar IVF. Det jobbas ju inte med era papper där nu, eller hur? Och under tiden som du funderar på IVF, prövar tanken utan att starta processen, kommer det kanske växa fram en längtan även efter ett biologiskt barn. Som kanske kan överväga det som känns tufft med IVF? Detta att du är så medveten om den kraft alla dessa svåra och livsavgörande överväganden tar gör nog att du klarar av att leva livet samtidigt?
Hoppas Agnes (som önskar all lycka och själv har kämpat hårt med att förhålla mig till hårda fakta och uppskatta det jag har. Ibland går det halvbra, ibland sämre. Men ändå).
Skicka en kommentar