Vi bestämde rätt tidigt att vi skulle vara öppna för en del så kallade special needs (gräsligt uttryck!).
Till Kina skriver man inte detta i ansökan fick vi reda på, utan man ansöker om de barn som organisationen söker föräldrar till. Då, när vi gjorde hemutredningen och pratade med Konsulenten, lät det så enkelt: man ser ett barn man kan tänka sig adoptera, talar om det för Organisationen och sedan, efter att man samlat lite extra papper och så där, då åker man och hämtar sin lilla unge. Poff, bara så där, man rasslar förbi hela kön och no more mamma wannabe, plötsligt är man en hel familj och man behöver inte ens åka på adoptions-charter utan får ofta förtroendet att klara sig själva.
Jag vet inte om detta påverkade oss när vi valde Kina men tanken har liksom funnits där, att jaja, väntetiderna stiger men vi kommer ju välja ett green line-barn och inte alls påverkas av det där.

Nu har vi ansökt om olika barn i fyra omgångar (ja, på inrådan från Organisationen sökte vi även innan vi hade papper i landet) av kinesiska små kottar som söker föräldrar. Och uppenbarligen inte blivit valda. Känns inte som om vi kommer bli det inom överskådlig framtid heller för jag tror, oavsett vad det står i infon, att man går efter inloggningsdatum och ja, vi har ju som bekant en miljard par framför oss.
Det positiva med de långa väntetiderna är att alla dessa barn, även de som inte vi vågar ansöka om, får föräldrar vilket man bara kan anta att de inte hade fått om väntetiden legat på ett år. Det negativa? Tja, vår plan om att smita förbi kön har visat sig vara en usel plan.

Jag vet att vi nästan har noll procents chans men var gång är det en eller flera små ögonpar som liksom borrar sig in i mitt mamma wannabe-hjärta och liksom ropar ”Jag vill vara er son/dotter! Vi hade varit perfekta tillsammans! Välj mig!” Och vi väljer, anmäler intresse och fast vi vet att det inte kommer bli så går vi här och hoppar till lite när telefonen ringer. Jag veeet att det är fel men jag föreställer mig det där telefonsamtalet om och om igen, fantiserar om hur vi hämtar just den här ljuvliga ungen och om hur det kommer att bli att vara just hans/hennes mamma. Var gång ser vi ”våra” barn försvinna från sidan säger vi ”Åh vad bra att de har fått föräldrar, allihopa, det är ju härligt!” men inom mig vill jag sparka och skrika och vara allmänt arg och besviken över att inte vi blev utvalda. Vi, som skulle blivit världens bästa föräldrar, faktiskt bättre än alla andra, till just dessa barn.

Och nu är det dags igen. Jag vet att vi inte blir valda, inser ju att vi inte har en chans. Men åååååååååh vad jag önskar och drömmer…

Ingen tur i det här lotteriet för vår del...