Åh, jag hade inte fattat att Alice-programmet var så kort!
Och åååååh, så hemskt det var!
Jag vet att det inte är lätt att få en främmande 1,5-åring i famnen, jag förstår att det är traumatiskt för barnet och jag har läst (på adoptera.nu så klart) att det inte alls är så rosenskimrande fantastiskt att bli förälder i just det ögonblicket.
Jag förstår ju allt detta, vi har pratat om det hemma och på kursen också och ändå tyckte jag det var fruktansvärt att se hur lilla Alice bara grät och skrek helt hysteriskt. Hjälp!
Det var liksom när jag satt där (A hade inte kommit hem från jobbet än, de är inte riktigt barnprograms-anpassade på hans jobb, så jag och katten bänkade oss framför tvn) som det gick upp för mig allt som jag läst och hört, att det stämmer! De små barnen har inte bett om att få nya föräldrar. De vill inte vara hos människorna som ser märkliga ut, gråter (det kommer jag garanterat att göra!) och håller dem hårt intill sig på ett sätt de inte är vana vid. De tycker inte att de har det dåligt på barnhemmet för det är invant och tryggt. Oh shit liksom, har jag varit orolig inför anknytningen tidigare så är jag bokstavligen helt darrig nu. Hur ska det gå?!?! Hur kunde de godkänna oss för det här?! Måste man inte vara…typ väldigt vuxen för att klara detta?
- Jag tror inte vår hemutredare riktigt fattade detta, sa jag upprört till A efter att ha förklarat hur förskräckt och orolig jag med ens blivit. Jag menar, hur det går till! Tror du verkligen att hon skulle godkänt oss då?
- Klart hon hade gjort, vi är väl inte sämre än någon annan?!
- Näää, men kommer du ihåg kursen, alla andra där var ju så himla vuxna liksom. Vi är ju inte det. Vi pensionssparar ju inte ens.
- Jag gör, invände A helt onödigt för det var ju inte ens det vi diskuterade. Men va fasen, kan man inte ta med en leksak och ge henne när de räcker över henne?
- Eller honom, påpekar jag strängt eftersom vi sagt att det kaaan ju bli en pojke och vi gärna blir föräldrar till en liten kille, men visst. Det kanske är bra. Något lite skramligt och lagom spännande. Hm. Men varför gör inte de andra föräldrarna det? Om det funkar?
- De kanske inte har kommit på det? föreslår A. Eller så är det inte tillåtet. Fast varför skulle det inte vara det?
- Jag ska köpa en skrammelsak, en sådan där nyckelknippa kanske eller nån sådan där bur-aktig sak med bjällra i, det tror jag alla barn tycker är intressant, säger jag bestämt. Så ger jag henne…
- Eller honom!
- …henne eller honom den och så kommer han eller hon sitta där i min famn och vara helt glad medan du filmar.
- Jag vill inte filma, protesterar A, jag vill hålla först! Du får inte vara först bara för att du är mamman! Det är inte rättvist!
- Hör här, säger jag, fattar du hur viktigt det är för ungen att ha den där filmen, när han eller hon träffar sina nya föräldrar för första gången?! Hon kommer att titta på den jämt! Och jag tror inte hon vill vara den eeeeenda ungen från vår omgång som inte har någon film.
- Klart hon ska ha film, säger A, men vad…
Så tystnar han och minns hur det var i somras, när jag skulle filma då han och C åkte vattenskidor och först lyckades få det alldeles svart trots att linsskyddet inte ens var på och sedan, andra försöket, på något mystiskt vis fortfarande inte fick bild utan bara spelade in ljudet trots tydliga instruktioner. Sedan började det regna och de skulle inte åka mer. A var sur i två dagar.
- Och nu gäller det ju lite mer än vattenskidor, påpekar jag och A blänger.
- Fan, du får väl börja då. Men i så fall ska jag byta första blöjan OCH bada ungen första gången!
- Visst, säger jag belåtet. Visst, visst älskling.

Längtar till del nummer två av Alice ikväll.