Om det är sant att man kan få magsår av stress och oro (en läkarbekant till A säger att det inte är så, därav mitt tvivel) så är det ett under att jag inte fått det.
A har, märkligt nog (och relativ ogrundat) en väldig tilltro till svenska posten medan en annan inte kan sova när vår ansökan kuskar landet runt för diverse stämplar. Tänk om den kommer bort, trots rek. Brev? Vad ger rek brev för säkerhet förresten, rent praktiskt? Jag menar, en unge kan ju stoppa en smällare i en brevlåda eller i en postbil (för rek ligger väl inte på lådan?) och ka-boom, där gick ens blod, svett och förhoppningar upp i rök och man vet inte ens om det.

Självklart kan jag inte låta bli att ringa till Kinesiska konsulatet, trots att Organisationen sagt att man inte bör göra det eftersom de sällan svarar och inte pratar svenska.
Vill ju bara höra om våra papper är klara liksom. Eller till och med skickade. Vi betalade ju expresstillägg (onödigt enligt A, och Organisationen, men va fan, finns det något som kan gå snabbt i hela den här sega processen så ta mig tusan, då är det värt att betala för att det ska göra det!).
Så jag ringer och någon svarar "Hallå". På svenska. Och de pratar ju inte svenska på konsulatet. Så jag säger ursäkta, har ringt fel och lägger på. Kollar telefonnumret noga, ringer upp igen varpå jag får samma svar.
-Eh, är detta kinesiska konsulatet? undrar jag försiktig.
- Ja.
- Öh, jaha. Ja, jag ville veta om vår ansökan, för adoption alltså, av ett litet kinesiskt barn (tur att jag sa det by the way, så de inte trodde att det är en liten indier vi vill ha. Hm), om den är klar? Vi betalade expressavgift.
Det blir tyst i luren och jag blir orolig att kinesen (?) i andra änden tycker att jag är ohövlig som antyder att de är långsamma genom att ringa och fråga och påpeka att vi faktiskt betalt för express.
- När kom papperna in?
- För fyra dagar sedan, mumlar jag ödmjukt.
- Då skickar vi nog i morgon. Många ansökningar nu. Det är bra.
- Öh, ja. Jaha. Tack då.
A undrar om jag tycker att samtalet var meningsfullt. Han är lite sarkastisk när han frågar. Men märkligt nog tycker jag faktiskt att det var ganska bra, fast jag inte fick veta något direkt. Personen som jobbar på konsulatet tyckte det var bra med många ansökningar. Det måste väl vara ett gott omen, eller?

Efter lite jagande får vi även tag på en notarius publicus som inte tar en hel vecka på sig att läsa igenom papperna, stämpla (stämplar och åter mer stämplar, hur kan dessa små stämplar vara så viktiga?!?!) och dra en snodd som skulle gjort vår svenske konung stolt och lycklig genom hålen i pappret.
Voilá (eller hur det stavas), en helt färdig ansökan! Den ser väldigt fin och officiell men vi vet fortfarande inte riktigt vad en notarius puplicus gör förutom officielliserar adoptionsakter. Och i det ögonblicket bryr vi oss inte heller. Nästan andäktigt tittar vi på den där den ligger på köksbordet. A tar fram kameran och fotograferar den medan jag motar katten, som är en riktig linslus (han har nog inte riktigt kommit över att han inte fick vara med på bilderna till Kina).
Dagen efter traskar jag åter ner till postens företagsservice och skickar alltihopa i ett rek brev till Organisationen. Vi är KLARA.