Min mamma tycker att man måste försöka se positivt på saker och ting. Tror det är en generationsgrej, typ alla i hennes ålder är så där otäckt äppelkäcka och kommer alltid med hurtiga tillrop om att "Det finns de som har det värre!" när man beklagar sig. Och ja, det är klart att det kunde varit värre, jag menar, vi kunde ju fått nej på hemutredningen. Eller blivit jättesjuka eller något. Det är bara så himla svårt att tänka så tycker jag men bestämmer mig för att försöka. Tyvärr går det trögt.
- Jag kan inte komma på någon fördel med att vänta en massa år på att få barn, beklagar jag mig.
- Men tänk på allt du kommer hinna göra innan det är dags, säger min mamma som fött ett mindre gäng ungar utan att behöva vänta ett dugg mer än de obligatoriska nio månaderna. Ja, knappt det ens med min bror som hade väldigt bråttom ut i stora vida världen.
- Ååååh, kom inte dragande med att vi ska göra saker som man inte kan göra med småbarn, stönar jag otacksamt, det har vi redan gjort! Vi är trötta på sådana saker.
- Det kommer ni minsann inte vara sedan när ni knappt kommer ihåg hur sovmorgon stavas längre, replikerar mamma glatt. Men jag menar projekt, saker du påbörjat eller hinner göra. Du kan säkert komma på något.
Och det kan jag faktiskt. En grej. Jag tänkte bli himla smal och snygg tills vi reser till Kina. Man vill ju se snygg ut på videofilmen liksom.
Jaja, skratta ni åt min fåfänga men inse att man kommer att få se den filmen cirka en miljon gånger och då vill jag minsann slippa dallriga lår och putmage!
Och ur slimnings-synpunkt är två år rätt bra tid liksom. Säg att man går ner ett kilo i månaden (det är 2,5 hg i veckan - ingenting nästan!), då skulle jag hinna gå ner 24 kilo innan vi åker. Om jag skulle gå ner 24 kilo skulle jag å andra sidan inte kunna åka till Kina, de skulle inte släppa ut mig från anorexikliniken så vi får vända på det. Om jag vill gå ner sju kilo innan vi åker till Kina, då skulle jag bara behöva gå ner....lite mindre än två hekto i månaden!!! Haha, det är ju typ hur lätt som helst! Here we go, jag kommer att vara ursnygg när vi åker!
5 kommentarer:
Lycka till! Själv försöker jag sticka en tröja till slut och inte bara till hälfter eller till uppläggningen eller bara till val av mönster. Håller för övrigt med om att två år är alldeles för länge att vänta och undviker alla äppelkäcka människor som bara behövt vänta nio månader. Synd på nätverket, men man kan alltid återuppta kontakten om två år – som går så fort.
Tjiiiiiioho va snygg du ska vara på filmen :)
Tack för alla faktastiska ideer!
Man kanske skulle ta och lära sej kinesiska.... det tar väl typ hur lång tid som helst?
Jag har också bestämt mig för att bekämpa längtan och använda tiiiden till träning! Och det för ju med sig trevligheter såsom ett piggare, gladare och starkare/tuffare jag. Bra att ha bland alla som får barn. Och så har man ju ett försprång redan från början gentemot dem vad gäller snygghet, om man tänker på att de får häng och ont här och där.
Men visst går det upp och ner i humöret under denna väntan. För ett tag sen hade jag en neråtperiod med en hel helg av gråt och några låga veckor. Men av någon anledning så vände det även denna gång, kroppen kanske helt enkelt inte pallade mer depp utan behövde använda andra substanser. Så nu känns ett och ett halvt år...OK. kanske. Men i a f överkomliga. Hang in there!
/Agnes
Jag gick inte ner ett gram medan jag väntade på att åka och hämta lilla prinsen. Sen vi fick honom, däremot - han väger elva kilo nu när han är drygt ett år, och elva kilo är också ganska exakt vad jag och min man gått ner tillsammans - bara genom att ha barn!
Nästan ingen alkohol, i princip inga restaurangbesök samt ett ständigt kånkande och vaggande - svårare var det inte! Jag är antagligen oerhört fåfäng och ytlig, men jag är JÄTTEGLAD över denna bieffekt av att vi fick hem världens finaste pojke!
/Mamma till koreansk superhjälte
Skicka en kommentar