Den Andra Organisationen har några länder som kan vara aktuella att byta till men inte just nu, kötiden räcker inte till.
Tycker by the way ordet kötid är missvisande i det här sammanhanget. Säg att vi ställer oss i kö för att få skicka till , låt oss säga Etiopien. Så får vi reda på att vi har nummer fem i kön och eftersom det flyter på bra i landet bör det vara vår tur snart. Nästa gång man ringer för att höra om hur man ligger till så är man plötsligt på typ nittonde plats. Eh, hallå, vaddå kö?!?! Tänk om de hade tillämpat samma sätt på till exempel Systembolaget en fredagseftermiddag. Uppror lär ju vara ett svagt ord i sammanhanget.
Så även om vi just nu ligger bra till i ett par länder om någon månad så lär det ju se helt annorlunda ut då. Vi får avvakta helt enkelt men det är svårt. Mycket svårt. Speciellt när en god vän slänger ur sig "Men ni borde ju verkligen testa IVF! Går det så långsamt i Kina hinner ni ju bli tvåbarns föräldrar genom IVF innan ni kommer fram i kön"
Jag vill inte göra IVF. Helt logiskt nog eftersom:
1. Jag vill ha vårt barn från Kina
2. Vi har bestämt oss för att adoption är den säkra vägen
3. Jag får olustkänslor bara av att tänka på IVF
4. Jag vill ha vår unge från Kina ju!
Men, när vi tog beslutet pratades det inte om åratals väntan. Tänk om vi väntar i typ tre-fyra år och sedan stänger Kina av nån anledning, utan att vi fått barn! Och då kanske alla andra länder har så lång kö att vår kötid aldrig räcker till. Vi kanske får vänta fem, sex, sju, hundra år innan vi blir föräldrar! Åh, jag blir helt kallsvettig av sådana här tankar.
Vi har inte provat IVF. Vi har alla våra gratisförsök kvar. GRATIS.
A påpekar detta när han sitter i soffan med miniräknaren i högsta hugg och räknar på vad det skulle kosta att byta land. Gratis. Att byta land är inte gratis. Inte alls.
Kanske har vi jättelätt för att bli gravida med IVF? De har ju inte hittat något fel på oss faktiskt. Kanske skulle vi bli gravida på första försöket. Kanske skulle vi ha en liten unge om bara nio månader. Månader! Alltså inte nio år.
Som ni hör håller jag på att bli galen. Spritt språngande galen. Jag vill ju inte ens vara gravid, jag vill vara mamma till en liten krabat från Kina. Men mest vill jag vara mamma...
En normal kö...
PS. På adoptera.nu presenterar folk sig i en sk presentationstråd och minst en person har i sin presentation skrivit så man av misstag kan tro att hon ligger bakom den här bloggen. Så är inte fallet. Jag läser periodvis (ok, nästan jämt) på adoptera.nu men skriver sällan och använder i stort sett aldrig den här signaturen utan något som passar in i tråden. Den dagen jag faktiskt slutar vara wannabe och ÄR mamma ska jag skaffa en fast signatur på sidan men tills vidare är det alltså inte så. Ville bara klargöra. DS
3 kommentarer:
Ståndaktigt att avstå IVF men måste erkänna att jag inte hänger med i argumentationen. Utveckla gärna om du ids. Jag tänker att även om du vill ha ett kinabarn kan du väl under köåren försöka få ett biologiskt. Eller är det svårare att då få ett a-barn?
/Ärligt undrande stork som lider med er.
(Det är ju själva satiken att det ska ta sådan vansinnig tid att adoptera. Ångestsvett känns igen. Jag funderar på att gå med i en till organisation...varför vet jag inte (hade allmän matte :) )
Vad är det som gör att ni inte kan hitta ett annat land med kortare väntetider, tex östeuropa? Kan starkt rekommendera östländerna...
Vi körde på båda spåren eftersom vi ville ha barn. Inte ville nödvändigtvis vara gravida eller få göra vårt livs resa.
Det finns ett litet litet sting i mitt hjärta när jag tänker på att det nog aldrig blir adoption för oss, men det övergripande viktiga är att vi har ett underbart barn nu.
Och hur barnet än kommer så blir det alltid rätt.
Men det är krävande att gå genom en IVF och är man inte motiverad så orkar man nog inte. (Och det är köer för att göra IVF också)
Skicka en kommentar