Jag har inte fått min mens.
Märkligt, för ett och ett halvt år sedan hade jag hjulat, rusat runt och skrikit av lycka samtidigt som jag tvingat A att köpa graviditetstester på vägen hem från jobbet. Nä, stryk det förresten, jag hade haft en hel bunt graviditetstester hemma och gjort minst en redan veckan innan jag skulle ha mens. Jag skulle räknat ut vilken dag förlossningen skulle äga rum (och surfa på FL för att kolla vilken smärtlidring som verkade bäst), kollat på mamma-kläder online och diskuterat med A om vi skulle ta reda på vilket kön bebisen hade i förväg. Jag vet detta för beteendet upprepades månad efter månad då eftersom jag alltid inbillade mig att jag var minst en dag försenad (matte har aldrig varit min starka sida, jag erkänner) och det bara måste betyda att jag äntligen var gravid.
Nu är jag en dag sen och känner mest för att bryta ihop. Jag vill INTE vara gravid! Inte på några villkor alls! Jag vet att för den oinvigde måste det låta oändligt otacksamt, att efter all den här tiden inte vilja ha barn liksom. Dessutom finns det en hög med människor som säkert menar nu att halåå, detta var ju vad ni ville från början, det ni EGENTLIGEN ville; bli gravida!
Men nepp, det är fel, fel, fel.
Vi ville ha barn. Hur var mindre viktigt och ekonomisk som man är (hm) så försökte vi på det billigaste och, tyckte vi då, roligaste sättet först: sängvägen. Och det var kul i början. Men när tempningen och sexschema-tiden kom var det mindre roligt. Till alla er där ute som fasar för hemutredningen vill jag bara säga att hemutredaningar är skitkul jämfört med sexscheman och temperaturkurvor. Jämfört med en fertilitetsutredning är hemutredningar rätt opersonliga till och med. Så fasa icke, gå vidare med glädje.
Jag är kanske en hemsk person men jag vill inte vara gravid, jag vill inte ha foglossningar och annat hemst och absolut inte föda fram en liten röd bebis med blå ögon och blont hår.
Jag vill ha min lilla svarthåriga, mörkögda kina-unge! Vårt barn finns i Kina! Jag vill inte åka till BB, jag vill ha BB och sedan åka till Kina! Jag vill inte bli snittad och sydd, jag vill shoppa och promenera på kinesiska muren!Och sedan, på ett ytterst normalt sätt bli förälder i en konferenslokal på ett fint kinesiskt hotell.
Och tiden, vi ska inte ens börja prata tidspesepktiv. Jag veeet att jag gnällt över väntetiden, vilken blivande kinaförälder har inte gjort det?! Men om jag är gravid då pratar vi inte 2-2,5 års vänteteid, då snackar vi om att det dimper ner en liten till jul. Till jul?!?!? Hur i all världen skulle vi hinna det? Det är ju snart! Vi hinner inte det, vi har inte handlat en enda pryl och dessutom har vi ju...typ saker vi ska göra!
Men mest av allt vill jag ha vårt barn. Och vårt barn finns i Kina. Realistiskt sett finns vårt barn inte ens ännu men i alla fall. Lika lite vill jag byta mitt ofödda Kinabarn mot ett biologiskt som en mamma som mist sitt biologiska barn genom missfall skulle bli hur glad som helst om nån la ett lite kinesiskt barn i armarna på henne och sa: "Men titta, här får du ett annat barn. Strunt i det andra, det var ju barn du ville ha!" Ingen skulle komma på idén att säga så. Men om någon som håller på att adoptera blir gravid förväntas hon vara överlycklig märkligt nog.
Adoption är inte vårt andrahandsval, det är vårt val och jag vill ha mitt kinabarn. Jag vill inte vara gravid.
9 kommentarer:
Vet du, jag fattar faktiskt.
Jag fattar också precis. Har känt så ända sedan vi skickade handlingarna till Kina. Har tom drömt en mardröm om att jag fick ett blont barn!
Hoppas du återigen räknat fel - med tanke på din matte...
Skydda er extra ordentligt framöver, det gör vi trots att det skulle vara ett under över alla under om vi blev gravida. JAG VILL INTE HELLER BLI GRAVID - väntar ju redan barn - kinabarn!
Du är helt fantastisk på att uttrycka dig. Jag förstår PRECIS vad du menar, jag vill inte heller få en lien blek blåögd unge jag vill ha ett barn som är svarthårigt och svartögd ;-)
Jesus. Detta hände oss också, när vi höll på att samla papper till Korea. Jag har också varit urkass på att räkna på min mens, men det VAR försenat med några dagar. Jag fick också panik, särskilt som landet vi samlade till var Korea: "Jag ska ju få en halvårsbebis i juni, inte en nyfödd i december!!!"
Jag frågade till och med min man om jag "fick" göra abort om jag var gravid. Fast han är lite coolare än jag, så han tyckte att vi kunde vänta med att ta ställning till det tills vi visste. Och sen fick jag ju mens, några dagar senare. Men FY vilka dagar. Jag lider med dig.
/Annika, mamma till koreansk superhjälte
Men då håller jag tummarna för att du bara är lite sen! Det händer ju alla då och då, du kanske inte ägglossade den här månaden.
Och skulle något annat vara fallet så får ni lösa de problemen då.
Du får faktiskt inte ha blivit gravid för då kommer den här bloggen att få ett nytt tema och det vill vi inte. ;-)
Tack alla för ert stöd och era goa' kommentarer!!!
Jag förstår dig, jag förstår också att du skriver "Jag kanske är en hemsk person men jag vil inte vara gravid". Man idiotförklarar sig själv innan man våga tala om för omgivningen att man fakriskt inte vill skaffa barn genom att själv bli gravid. Ingen borde behöva ge en antydan till att man är onormal eller konstig innan man berättar sitt val av tillvägagångssätt för att skaffa barn. Jag är också rädd för människors reaktion när jag berättar att jag vill adoptera och inte föda barn, och det har visat sig vara rätt befogat. Människor, överlag, har en inställning mot adoptin som om det skulle vara fel. Att man inte är en rikig kvinna om man väljer att adoptera istället för att föda. Jag vill bara säga att det krävs så mycket mod, så mycket kraft av en människa att adoptera och välja bort att föra vidare ens egan gener, och att dessa par som väjer adoption är de riktiga hjältarna i världen.
Underbar blogg btw.
Skicka en kommentar