Jag vet inte ens om jag KAN berätta mer.
Är helt yr och förvirrad. Sitter på jobbet och glor på datorn, darrig i knäna och utan att kunna tänka en enda klar tanke. Mer än möjligen att jag skulle vilja sova. Vi kunde nämligen inte sova i natt, helt omtumlade, vi bara låg där, stirrade i taket (ungefär lika produktivt som att stirra på datorn) och försökte fatta det stora som hänt.
Att ett enda telefonsamtal, ett ganska kort sådant dessutom, kan göra så stor skillnad! Ingenting är som saker och ting var före telefonsamtalet!
Nu vet vi att det inte var meningen att jag skulle bli gravid, inte meningen att vi skulle göra IVF, inte meningen att vi skulle vänta tre-fyra år i den vanliga kön för det var meningen att X skulle komma till vår familj, nu, eller ja, inte riktigt nu men mer nu än vi någonsin skulle kunna tänka oss.
Saken är den att mitt i detta hysteriska lyckorus så har vi bara berättat för våra föräldrar och en nära vän. Vi måste ju höja medgivandet och skicka en massa papper igen. För ja, det är ett litet barn som sökte föräldrar som blivit vårt. Men dels är det ju en del pappersarbete och väntan kvar (4-6 månader) plus höjt medgivande och så ska ju kineserna godkänna oss som föräldrar till just X. Så här sitter jag nu, på jobbet och vill bara skrika rakt ut av lycka men i stället säger jag inte ett ord. Hjälp, känns som jag kommer spricka!

En annan sak behöver jag fundera över. När jag påbörjade bloggen var det mest som terapi för mig själv. Jag trodde inte att någon verkligen skulle läsa den men hjälp, jag är helt överväldigad av all respons jag fått. Tusen tack alla.
Nu vet jag inte om jag kan fortsätta skriva. Det handlar inte längre om bara mig och A, nu finns en liten X inblandad och jag har aldrig tänkt lämna ut en enda liten detalj om mitt barn på Internet. Jag vet alltså inte om jag kan fortsätta skriva. Vet inte hur jag i så fall ska göra det. Måste tänka. Samla mig,. Inse att det är sant. Jag är mamma! Det är fan i mig helt jäkla otroligt.