Fem dagar efter att vi skickat de färdiga papperna ringer jag Organisationen i smyg från jobbet. Bara för att kolla om det kommit fram. Och när det är dags för vår fina akt att resa till Kina. I fall nån har någon aning. Och får förbluffad svaret:
- Ja, de har kommit fram och dessutom skickats till Kina, vi skickade en grupp igår så nu kan ni förvänta er logg in datum om en månad eller så. Det kan ni se på hemsidan.
Jag tackar och lägger på luren. Wow, det är sant, våra papper är på väg till Kina! Vi kommer att få ett LID! Ett riktigt LID! Jag som inte ens visste vad LID var för typ sex månader sedan har längtat efter det här magiska datumet. Visst, underbart att ha klarat hemutredningen och ja, skönt att vara klar med papperssamlandet men det är ju LID man vill ha. De magiska siffrorna som bekräftar att man är med i matchen. Att man faktiskt håller på att adoptera, att man finns i statistiken och inte bara i marginalen, som nån halvseriös liten parentes. No more ”vi ska adoptera från Kina”. Nu är det snart äntligen så att vi håller på att adoptera från Kina. Och vi kommer att ha bevis för det!

Jag nästan svävar hem den dagen och köper tidningen Mama på hemvägen. Har smygläst den på biblioteket förut men nu jäklar, nu när man nästan ha LID, då är det dags. När jag kommer hem går jag in på nätet och tecknar en prenumeration på Mama och sedan ringer jag några bekanta som vi lärt känna och som också ska adoptera från Kina. Fast de ligger före oss, flera månader och har så klart redan fått sitt LID. Men M blir väldigt glad för vår skull.
-Åh vad bra att papperna kom iväg så snabbt, säger hon entusiastiskt. Nu gäller det bara hur länge vi får vänta innan vi passerat review room.
Fan. Aldrig kan man få vara glad. Vi tittar på Internet och enligt prognoserna är det typ ett år innan våra papper granskat och godkänts. Fan. Suck.