Det är lite som när man var tillsammans med något pucko till kille i tonåren och satt hemma och väntade på att han skulle ringa jämt. Visst blev man lite ledsen när han till sist dumpade en men samtidigt var det en befrielse att slippa vänta, slippa bli besviken.
Om vi la ner hela barngrejen skulle vi ha råd att köpa hus. Vi skulle kunna spara pengar och resa till spännande exotiska platser. Kanske till och med jobba utomlands. A skulle våga byta jobb totalt som han drömmer om. Vi skulle fortfarande ha varandra. Och vi skulle slippa den förbannade jävla väntan.
5 kommentarer:
Jag tillhör dem som är övertygad om att man kan ha ett fantastiskt liv utan barn. Frågan för er är väl om ni VILL leva utan barn. Det kan bara ni svara på. Och angående IVF-grejen. Ni kan ju köra parallellt eftersom ni har långt kvar till matchning. Om ni får ett biologiskt barn kan nu ju dra tillbaka er ansökan från Kina. Om ni inte får ett biologiskt barn har ni i alla fall gjort allt ni kan för att få ett barn så snabbt som möjligt. För egen del är IVF uteslutet eftersom det känns fel så jag har full förståelse för om du inte vill.
Hur känns det i magen att dra tillbaka ansökan från Kina, strunta i IVF och köpa hus? Vill ni sitta i huset utan barn eller är det för starkt kopplat till familjetanken? Känns det bra att strunta i allt vad barn heter? Om ja, gör så. Om inte, försök att härda ut. Försök att utnyttja väntetiden till något. Jag lyckades inte göra något vettigt av väntetiden och nu i efterhand känns det som jag kastade bort den tiden.
/Anneli
Klart att det går att ha ett bra liv utan barn... för vissa. JAG vill inte leva det livet.
JAG kan inte tänka mig ett hus, eller resor utan barn.
Men det där är ju så olika.
Och det finns ju andra sätt att leva med barn på också. Man kan bli kontaktfamilj ellr familjehem t.ex.
Jag och min man är i en liknande situation. Vi har bestämt oss att vi måste leva, livets alla dagar kan inte bara få passera i något slags vakuum där man bara väntar och väntar och väntar. Vi har bestämt oss för att nu går vi vidare, det blev inga barn och det beslutet känns på något vis skönt. Vi lever igen och planerar och tänker framåt. Skulle det sedan bli ett barn så får vi ta det då. Nu ska vi resa bort och vi ska titta på hus och livet och mannen är bra härligt även utan barn!!!
Och man kan om sagt fylla vissa delar av barnbehovet ändå. Vi pratar om att bli kontaktfamilj eller familjehem på heltid via socialtjänsten. Men vi får se. Just nu njuter vi av livet igen, vi uppskattar sovmorgon, våra resor, rödvin så fort vi har lust, filmtittande till långt in på natten, infall med weekendresor etc, etc, etc. Som sagt. Livet är värt att levas fullt ut. Trots allt!
Ja, väntan är fördjävlig - och ovissheten. För visst om jag ändå bara fick ett datum och ett obrytbart löfte om att den dagen så kommer vi att få vårt barn från Kina så skulle vi må så mycket bättre och skulle kunna vänta två-tre år.
Nu kommer vi att sätta in ägg i höst, nåt vi har avslutat och inte ville göra igen MEN barnlängtan är så stor. Och ovissheten.
Men att leva vårt liv utan barn. Nej där är vi inte än men jag umgås med tanken ibland...som du.
Jag hamnade här. Vilken fascinerande blogg. Tycker om det raka sättet den är skriven på. Kunde inte sluta läsa. Måste fråga en sak bara. Om IVF skulle lyckas, skulle ni inte kunna tänka er ännu ett barn, ett syskon? Med sneda ögon och svart blankt hår? Eller ändras förutsättningarna för er då? Utifrån myndigheternas perspektiv?
Jag har förlorat två barn och har dessutom till råga på allt nyligen blivit singel. Mitt liv blev inte riktigt som jag tänkt mig. Dock har jag några år kvar av det, så vem vet. Det hinner hända mycket på några år.
Skicka en kommentar