fredag, maj 04, 2007

Jag tänkte svara i en kommentar men bestämde mig för att helt enkelt göra ett inlägg i stället.

När vi inte fick till ett litet knytte i sänghalmen och man efter utredning, alltså fertilitetsutredning, inte hittade ett enda litet fel på oss kändes det lite som om man föstes mot IVF med milt tvång av läkare, släkt och vänner. Vi skulle ju ha såååå goda chanser! Och inte är det såååå besvärligt inte, tänk på vad ni får ut av det. Och så vidare.
Men jag, som ju är känt Internet-beroende hade tagit mig en (läs hundra) sväng in och läst på Familjelivs avdelning för provrörsbefruktning och mådde faktiskt illa av bara tanken.
Jag vet, de som härjar runt där och slänger sig med förkortningar som ingen oinvigd kan gissa sig till vad de betyder (frågan är väl om man ens vill gissa sig till det), de är ju de tjejer som inte lyckats med IVF. De som svävar mellan hopp och förtvivlan.
Det kändes som om de var helt fartblinda, dessa tjejer (obs! Jag generaliserar!), de gjorde liksom försök på försök och tycktes inte fatta hur slutkörda de var, både mentalt och fysiskt. Dessutom gjorde dessutom många av försöken privat och jag kunde bokstavligen se tusenlapparna, tiotusentals, fladdra i väg, borta med vinden. Och jag svor på att jag aldrig skulle hamna där, att vi inte skulle utsätta oss för detta, inte när det finns ett säkrare och lugnare sätt att bli förälder på.

När man gör hemutredning ska man vara fokuserad på adoption, ha kommit över sorgen över att det inte blev några biologiska barn. Jag har egentligen inte haft någon sorg över missade biologiska barn. Jo, för stunden, alltså, var månad när mensen kom, då var jag så klart ledsen men det var en lättnad att släppa allt det där och kasta oss in i adoptionsvärlden där det fanns mer påtagliga och säkra resultat att vänta på och längta efter. Det är skitsvårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har skyddat oss sen vi var klara med kursen och vi, framför allt jag, är liksom Kina-gravid. Skulle vi ge oss in på IVF skulle vi, alldeles medvetet, öka riskerna för Kina-missfall (hoppas ingen tar illa upp av mina hemsnickrade termer). Som ni kanske läste så var jag inte det minsta glad över att kanske vara gravid (utan IVF) för i min hjärna finns mitt barn i Kina. Jag antar att jag är ett perfekt exemplar av adoptant enligt diverse hemutredare, jag vill adoptera ett barn från Kina. Jag vill ha en 1,5-åring (typ), inte en liten nyfödd. Jag vill lära äta med sked, inte amma. Jag vill, jag vill, jag vill.
Samtidigt som man inte ska vara korkad. Främst vill jag bli mamma.

Vi pratar noga igenom våra alternativ här hemma nu. Vi har en del kötid och kan därför kanske komma fram i kön i ett par olika länder (ja, minst ett östeuropeiskt land finns på den listan) i sommar eller fram emot hösten. Men vi kan ju som sagt bli omkörda också.
Samtidigt spökar de där IVF-försöken. Vi har våra gratisförsök kvar. Vi kan få utnyttja dem. Självklart borde vi göra det om väntetiden blir så lång som tre, fyra eller fem år. Men tänk om väntetiden landar runt två år. I två år är jag beredd på att vänta på mitt Kina-barn. Fan, kan man inte få ett garantikvitto eller något av CCAA?!?!

Att adoptera efter att man fått ett biologiskt barn kan försvåra. Vissa länder tillåter inte biologiska barn (Kina gör det dock). Man måste också ta ställning till bland-familjsproblematiken. Hur är det att vara den enda i en släkt som är född i ett annat land? Den enda som ser annorlunda ut? Den enda som blivit övergiven av sina föräldrar?
Om vi hade adopterat båda våra två barn (vi drömmer om två, eller kanske tre, i smyg, fast det går nog A aldrig med på och under rådande omständigheter vore en enda liten unge toppen faktiskt) hade våra barn haft någon att dela upplevelsen med, någon som förstod och kunde stötta.

Det är med andra ord mycket som virvlar runt i våra tankar just nu.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förstår dina tankar precis...det där med garantikvitto vore en bra idé;-)
Vad ni än beslutar er för så är det det beslutet som är bäst för er familj. Lycka till!

Storkenflyger sa...

Tack för att du delade med dig av hur du resonerar. Intressant att läsa. Jag tror att jag kan förstå även om jag inte tänker/känner lika dant själv inför IVF.

Storken som ställde frågan

Anonym sa...

Hej !

Jag skulle vilja krama dig hårt just nu ! Alla dessa tankar kan ju göra vem som helst tokig. Vi hade samma tankar som ni ang IVF. Vi har inte heller testat det och har ingen sorg över det utan hellre en lättnad att ha sluppit dessa jobbiga bahandlingar, även om jag respekterar dom som känner att dom måste göra det för att gå vidare. Om jag vore ni,och vi har ju faktiskt varit det fram till den 15 januari (Vi väntade i 3 1/2 år)så skulle jag väntat om jag var i samma sits igen. Slappna av i ert beslut tycker jag. Sen om ni ska börja tänka på ett annat land, om det ser ut att ni hanmnar bra i en annan kö så att säga, är det lite en annan femma.

Inte vet jag om detta gjorde dig något klokare men jag hoppas att jag kunnat skicka en kram till dig genom cyberrymden.

Tack för att du delar med dig.

Ulrika, som väntade på vår lille C i 3 1/2 år och det är ju så här i efterhand värt varenda sekund även om vi tvivlade många, många gånger.

Anonym sa...

Svårt, svårt, svårt! Jag förstår dig! Som singel får jag frågan ibland - "men varför åker du inte till Danmark/Finland?" (insemination) men jag vill ju adoptera - hallå!

Men självklart vill jag ju i första hand få barn, så visst - om adoptionen skulle skita sig så... Jag funderar också över syskonfrågan (herregud, jag är inte klok)

Blandfamilj kan ju vara komplicerat, men de flesta rekommenderar ju i så falll biobarn först. Ja det är mycket att ta ställning till!

nylsa sa...

Förstår att det är många tankar men tycker att du lyckas sätta ord på dem väldigt bra. Måste vara grymt jobbigt med den oändliga väntan.

Jag hann nästan bli adoptionsgravid, var det helt i tanken i alla fall. Den graviditeten tog slut när Kina stängde för oss singlar. Insåg då att det skulle dröja många år innan jag ens fick möjlighet att skicka papper till nåt land.

Försöker med insemination nu, men sörjer adoptionen som nog aldrig blir. Vill dock inte släppa min köplats, kanske kanske en adoption långt fram i tiden.

Lycka till och hoppas på att väntetiden på nåt magiskt sett kortas för alla som väntar!

Anonym sa...

Hmmm undrar stilla vilka inne på IVF på FL som du blev avskräckt av. Jag tror långt ifrån alla av dem var fartblinda - jag tror de hade fullkoll på vad de gjorde och valde! Jag tror de idag ser den tiden som lärorik och livsgivande oavsätt barn eller ej. Utan att ha testat så är det svårt att tolka och analysera andras val. Visst kan man säga nej tack men att generalisera utifrån sitt eget försvar blir väldigt missvisande.

Applecore sa...

Åh, vad jag lider med er! Denna osäkra väntan är otroligt påfrestande (och vi har ändå kommit lite längre)! Tankarna om blandfamilj har vi också vridit och vänt på många gånger. Hoppas att ni kommer fram till något beslut ni kan känna er tillfreds med! Trevlig helg!

Anonym sa...

Tips!
Gör som vi... höj medgivandeåldern och rikta blickarna mot östeuropa! Barnen är "små" när de är 3-4 år också, och de längtar efter att få föräldrar. Då får du säkert bli mamma mycket snabbare...

Solkatten sa...

Intressant att ta del av ditt resonemang. Jag tror att jag fattar, delvis i alla fall. Jag är en av dem som lyckats med IVF - på första (slutade i missfall) och tredje försöket. Funderar ofta över hur vi hade resonerat om vi inte lyckats så snabbt, om jag hade orkat med behandling på behandling. Jag tror inte det. Det kostar på alldeles för mycket emotionellt och psykiskt. Jag både beundrar och tycker synd om dem som envist går igenom 6-7 IVF:er - jag skulle nog inte våga, med tanke på vad vi utsätter vår kropp för. Men jag kanske skulle tänka och agera annorlunda om jag inte var där jag är idag.

Mamma Wannbe sa...

Jag förstår inte riktigt vad du menar ”ev IVF-veteran/blivande a-mamma”, självklart fanns det säkert många på forumet som hade koll och mådde kanon, speciellt de som lyckades med IVF, det inser ju jag också. Jag skrev även i mitt inlägg att jag generaliserade.
Jag är en person som behöver veta worst case scenario när jag ska ta beslut. Och ja, jag tror absolut att man kan se och lära av vad andra gör! Både av andras misstag och andras positiva upplevelser. Hade det inte varit så hade vi ju inte haft våra papper i Kina nu, det är genom andra vi lärt oss hur underbart adoption kan vara. Och det är för att dela med mig av mina upplevelser, erfarenheter och val som jag skriver den här bloggen.
Vissa går igenom ett eller ett par IVF och får en älskad unge. Vissa gör många IVF utan resultat och behöver den erfarenheten och dessa försök för att komma fram till adoption. Andra säger, när de väl adopterar, att de önskar att de struntat i IVF. Vi kollade av worst case scenario och kände att nej, vi vill inte riskera att hamna där, vi behöver inte det, vi kan adoptera utan att prova IVF först.
Jag vill poängtera att jag inte tycker IVF är ett sämre val på något sätt, jag tycker bara att det är ett mer osäkert val. Och jag blir lika förvånad var gång någon uttrycker att vi är modiga som hoppade över IVF, jag tycker, som jag skrivit flera gånger här, att det är de som gör IVF som är modiga. Jag tycker det verkar absolut jätteläskigt och superjobbigt att satsa så mycket fysiskt och emotionellt var månad på något så osäkert!

Mamma Wannbe sa...

Tack snälla, snälla för alla era kommentarer och mail! Det är så himla skönt att det finns folk där ute som förstår vad man går igenom. Tusen tack och massor med bamsekramar till er.

Jag lider med er singlar som köat för adoption och nu kanske måste tänka om.

Om det är så att vi byter land kommer vi fundera på att höja medgivandet. I Kina spelar ju däremot medgivandet för närvarande ingen roll, man får det barn man får.

Tack än en gång.

Anonym sa...

Jag tycker bara helt enkelt det är konstigt att svartmåla något man ladrig testat.

Mamma Wannbe sa...

Jag är ledsen att du uppfattar det som svartmålning när jag gång på gång säger att dels tycker vi inte att det är något FEL att göra IVF, jag beundrar dem som orkar och vi funderar själv på att ge det en chans...

Anonym sa...

Beiget att du raderar inlägg ...

Mamma Wannbe sa...

Jag har inte raderat några inlägg.

Anonym sa...

Vart tog det vägen då??? Jaja orkar inte skriva igen ...

Mamma Wannbe sa...

Om bloggägaren raderar en kommentar står det "comment deleted". Alltså kan man se att jag inte raderat något.