Är det okej att tycka hela det här papperssamlandet är rätt jobbigt faktiskt? Någon skrev att deeeet är iiiiinga problem, man bara tar en dag och ringer runt och sen är det klart, typ. Hm. Men om man jobbar heltid, kontorstider då, och har väldigt begränsad möjlighet att ringa privatsamtal från jobbet? Då är det rätt slitigt och drygt faktiskt. Inte för att jag vill skrämma upp någon men så här har vårt papperssamlande sett ut i korta drag:

Vigselbevis: Övertalning av pastorsexpeditionsdam som ansåg sig veta mer om adoption än vår organisation. Flera samtal innan hon är övertygad och skickar skiten.

Utdrag ur polisregistret: Papperstrassel i kopieringsmaskinen (igen, när ska de byta ut den?!) när jag kopierar passen en kväll efter att kollegorna gått (de såg väldigt förvirrade ut när jag sa jag skulle stanna kvar efter och ”göra klart lite, brukar befinna mig utanför jobbet en sekund över fem ungefär). Faxar papperna och väntar. Efter rätt många dagar ringer jag och frågar var utdragen har tagit vägen. Visar sig att vi har blivit bortglömda trots fax och betalning. Får faxa en gång till (av okänd anledning) och vänta ytterligare nio dagar innan de dimper ner i lådan.

Utdrag ur dopbok: Intensivt surfande på nätet för att ta reda på vad en dopbok är. Får sedan svaret här i bloggen, tack alla!
Fem samtal för att lokalisera A:s utdrag (han har flyttat mycket och visste inte riktigt var han var född eller vilket stift/församling det var), ett för mitt. Papperna kommer efter ett par dagar men räkningen för mitt saknas (har blivit skickat till fel adress?!?!). Två samtal innan ny räkning skickas (jag är både ärlig och rädd för kronofogden).

Arbetsgivarintyg: Mycket svammel och vita lögner om varför vi behöver dessa. Trots tydliga muntliga instruktioner blir det fel, A:s får skrivas om tre gånger (deras lönetant har knappt ledsyn så jag tror det var anledningen), mitt två gånger. Sura miner från lönekontoren som inte alls förstår hur bråttom det är.

Läkarintyg: samma som för hemutredningen fast på annan blankett. Självklart måste den göras om för annars hinner det bli för gammalt. Märkligt.
Vi har fortfarande varken aids eller fågelinfluensa men snälla doktorn tabbar sig, minns plötsligt A:s jorgubbsallergi och skriver in att han är allergisk (men inte mot vad) varpå organisationen säger att vi måste ha ett specialistintyg.
Ringer tillbaka till snälla doktorn som inte har någon ny tid för A på flera veckor.
I desperation inviger vi en läkare på A:s jobbs företagshälsa i vårt problem och hon gör då, på organisationens inrådan (de tycker inte heller att just jordgubbsallergi är något man nödvändigtvis måste ta upp), ett nytt intyg och A är därmed friskförklarad. Jag oroar mig dock för vad kineserna ska säga om att vi har olika läkare, speciellt då när mitt intyg är gjort av en manlig och A:s av en kvinnlig men, men, inget att göra något åt nu.

Ekonomisk redovisning: Ger oss gråa hår. Totalt. Ringer organisationen tre gånger (skäms åtminstone tredje gången) för att fråga olika saker.

Något mer jag har glömt att ta upp?! Ja, passfotona. Vi hittade vars ett i en bra-att-ha-låda och C scannade och skrev ut på sin fotoskrivare. Sköööönt att slippa automaten!
Det enda jag tycker är riktigt enkelt är att skriva det personliga brevet. Tio minuter och både vi och organisationen är helnöjda.

Phu!