Jag vet inte hur många gånger jag fått höra följande när jag klagat på hur jobbig väntan är:
- Åh, två (tre, fyra eller fem) år går jättesnabbt ska du se!
- Det kanske kommer gå snabbare! När man minst anar det du vet...
- De som är gravida får också vänta, det är samma sak för alla.
Öh, ursäkta men hur mycket bullshit ska man stå ut med egentligen?! Tror de här människorna på detta själva eller? Hur svårt kan det vara att bara säga: "Fan, jag fattar att det är skitjobbigt!" i stället?!?!
Först av allt, flera år går inte snabbt. En helg går snabbt. Sommarsemestern går snabbt men när fasen gick månaden oktober, eller januari tillexmpel, snabbt?! När man är nittio kanske man kan luta sig tillbaka i gungstolen och säga att de fem åren mellan 15 och 20 gick alldeles för snatt men när man är trettio - nej.
Våra papper har varit i Kina några månader bara och det känns som evigheter. Bokstavligen. Vi ska inte tala om hur lång tid det känns sedan vi påbörjade adoptionsprocessen. Eller sedan vi började prata om att skaffa barn.
Och, när vi är inne på ämnet tid så ja, gravida väntar så klart också. I nio månader. Eller mindre. Inte särskilt många dagar mer än så dock. Dessutom har de kontakt med barnet, varenda dag. Lär känna det, skapar kontakt och knyter an. När man adopterar väntar man mer än dubbelt så lång tid för det mesta och man väntar på "någon". Något extremt diffust känns det som. Dessutom så har ju de flesta som adopterar redan väntat på barn rätt länge när det är dags för barnbesked.
Jag är ju som bekant urusel på att matte men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel:
*De allra flesta som adopterar har först försökt hemma i sängen, det är ju trots allt det billigaste (och klart roligaste, rent processmässigt) sättet. Man försöker i regel ett år men många kör ju på betydligt längre än så innan man går vidare till nästa steg. Låt oss räkna med 1,5 år, för att inte dra ner snittet i vårt lilla räkneexempel.
* Nästa steg är förmodligen, för de flesta, en fertilitetsutredning. Låt oss säga att den tar ca...tja, 2-4 månader kanske.
* Efter beskedet av fertilitetsutredningen kan man gå flera olika vägar. En del gör som vi, sparar tid (tror de i alla fall) och går direkt på adoption men min uppfattning är att de flesta provar någon sorts konstgjord befruktning först. Jag är inte så insatt i detta men jag vet att de flesta landsting har kö (så klart) till detta, allt från ett par månader till nästan två år. En del finansierar själv ett par försök under tiden. Sedan till kommer tiden för x försök. Ska vi säga totalt två år? Tror att det kanske är i mesta laget för många men med tanke på landstingsköerna så kör vi på det.
* Nu har tanken på adoption mognat hos vårt genomsnitts-par och de anmäler sig till hemutredning och kurs. Vi behövde inte vänta så länge på detta men i många kommuner är det väntetid (så klart - igen) för detta. En del hemutredare kräver att man ska ha gått kursen för att få påbörja hemutredningen. Dessutom är det många som inte knutit hymnens band förut, att vara sambo är ju helt ok men inte om man ska adoptera eftersom man måste vara gift för att få godkänt på hemutredningen. Sååå, väntetid för hemutredning och kurs, ev bröllop och sedan själva tiden för hemutredningen/kursen...Ska vi säga ett år?! Eller något mindre. Ok, vi säger nio månader.
* Godkända! Troligen har man¨siktat in sig på ett land nu och nu kommer det trixiga. Har man surfat så pass mycket på adoptionssidor att man i ett tidigt skede fattat att man måste bli sökande-medlem i minst en organisation? Eller är man total adoptions-rookie och först nu anmäler sig? Stooor skillnad i tid på detta numera.
Det finns egentligen två varianter här: antingen har man inte blivit medlem tidigare och då kan man bara skicka till typ Kina och Colombia (grattis, låååååååååång väntetid i landet eller låååååååång väntetid i Sverige, svårt val). Eller så har man varit medlem ett tag och behöver bara vänta kanske 6 månader tills man kan skicka.
Har man väntetid och lever upp till Koreas krav så är det bara att säga ett äka grattis, snart har ni en baby. Om inte, då är det värre. Räkna med minst ett års väntan. Vi sätter väntan på den här punkten mellan 1-4 år. I genomsnitt alltså. Fast först måste man samla papper, översätta, legalisera. Gissar på i alla fall 2 månader här även om det skiftar från land till land.
Dax att summera de röda siffrorna!
18 månader för sänghalmen
4 månader för fertilitetsutredning
24 månader för IVF och dyl
9 månader för kurs/hemutredning
2 månader för papperssamlandet
24 månader (ett genomsnitt) väntan på barnbesked
------------------------------------------------------
81 månader
81/12 = 6,75 dvs över 6 år. I genomnsnitt. Så samma sak för gravida och de som adopterar? Don't think so....
15 kommentarer:
"Men du, passa på och njut när det bara är du och gubben! Ta långa sovmorgnar, det hinner ni aldrig sen!"
- Eller hur! "Jag har haft alla sovmorgnar jag behöver i mitt liv" ville jag bara vråla till alla som sa så till mig.
Det är klart att jag fattade att vi fick lov att vänta. Men runt om kring oss rullade ju livet vidare. Kompisar och kusiner fick barn medan vi stod och stampade. Som tur var stämde vi in på Koreas krav (detta var innan det blev kö dit också, hurra!) så från att vi började försöka till att vi var hemma med lillkillen tog det knappt fyra år. Och som tur var började vi försöka långt innan de flesta av våra vänner, så vår son är nu bara lite yngre än de flesta kompisars barn.
Men ändå! En evighet väntade vi, varken mer eller mindre. Och det är klart att det var värt det, så här i efterhand. Men det var ingen tröst då, och det är ingen tröst nu när vi längtar efter minst en till.
Styrka och en, trots allt, skön sommar önskar jag dig.
/Annika, mamma till koreansk superhjälte
Ytterligare en på temat så är det för alla andra fick en kompis höra av sin syster när det X:te IVF misslyckades.
-Då är det bara att försöka igen, de som gör barn genom sex lyckas inte heller varje gång.
Din uträkning stämmer bra! Vi började i sängen 2002 och blir troligen föräldrar nästa år... alltså sex års graviditet...
Och vi som hade kända "fel" och då kapade rejält i "sänghalmsförsökstiden" hade en 4 år lång väntetid på vår dotter.
Och då var vår adoptionsprocess rekordsnabb i adoptionssammanhang!
Inte riktigt samma sak som en biologisk graviditet... nej.
Ha ha. Visst är det tröttsamt. När jag tittar tillbaka så känns det som det gick rätt snabbt och det gjorde det. Från ansökan om hemutredning till hemkomst var det knappt två år MEN när vi var mitt i väntan var det HEMSKT! Det ÄR SK*TJOBBIGT att vänta. Jag önskar att jag hade orkat *utnyttja* tiden till något vettigt även om jag inte kunde *njuta* av den. Hoppas att det lossnar i Kina snart.
Åh suck.
Själv fick jag höra häromdagen att jag är förhållandevis ung. Jag är ju bara 32 (snart 33).
Och det är klart, jag är väl förhållandevis ung. Fast jag ville ha barn för fyra år sen. och 29 är yngre än 33.
Men jag vet inte riktigt vad det är för tröst. Att jag är förhållandevis ung.
Du räknar så bra så :-) För oss kommer det att ta knappt sju år från start till mål. Målet är en liten kinesisk flicka som vi hämtar om några veckor. Det har varit en helvetesväntan, det är inget att hymla om, men det är otroligt skönt att äntligen se målet.
Jag vet inte om det är någon tröst, men jag förstår totalt din frustration! Tiden går inte fort när man väntar, det är bara för omgivningen den kan tyckas göra det. Även om man vet att barnet kommer och att målet är en fantastisk upplevelse så lindrar den vetskapen inte smärtan här och nu. Man kan faktiskt inte ta ut lycka i förskott även om det låter så på en del kommentarer man får.
Varmt lycka till!
/Linda
Bra uträkning! För oss blir det ganska precis 5 år från sänghalmen tills vi får våran Kinapojke i famnen. Men då har vi inte gjort IVF eller dyl.
Förstår din frustration. Man blir galen på alla märkliga komentarer folk kläcker ur sig. Kram till dig i den jobbiga väntan.
Detta vittnar om att det är lika bra att ställa sig i adoptionskö så fort man börjar i sänghalmen. Okej, jag är kanske hysterisk men jag står för det.
Själv hade jag ju ingen sänghalm att börja i men det kändes mycket bra att ställa sig i adoptionskön och prata med kommuntanten PARALLELT med inseminationsförsöken.
Fy fan vad surt det låter med 6 år. Galet. Tortyr. Finns inget som kan trösta.
Stork - fortfarande ogravid men inte längre singel :)
hmm... för en som står precis i början av dessa 6,75 åren känns läget rätt hopplöst...
Trots att vi skippar inseminationsbiten så är det många år kvar innan vi ens är halvägs juh...
Det är frustrerande, verkligen!!!
du har min varmaste sympati!
Stämmer in med de andra. För oss tog det "bara" drygt 4 år, pga kända fel och endast 1 IVF. Men det var pestjobbigt stora delar av tiden. Vi fick också "käcka" kommentarer från kompisar som själva blev gravida på löpande band. Det komiska i det hela var att vissa kompisar som tyckte att vi gnällde för mycket på vår väntetid, de gnällde som sjutton när de gick en eller två veckor efter beräknat förlossningsdatum. En till två veckor! Hallå!
Nu väntar vi syskon och det är inte riktigt lika jobbigt denna gång, men nästan!
Lycka till med din väntan
Jag fick också krupp på en kompis, som blev helt planenligt gravid på bröllopsresan, som när hon var 8½ månad gravid ondgjorde sig över att det var så jobbigt att inte veta om bebisen kom imorgon eller om fyra veckor. Det var så svårt att ställa in sig på något ... Men hallå! Fyra veckor är en sån piss i Mississippi att det inte ens räknas. Kom igen när du försöker på planera typ resten av livet med jobb, utbildning och flyttar utifrån att det kanske någon gång kommer ett barn i familjen. Om nio månader, två år eller åtta år, som det tog för oss.
Väntan suger, det bara är så. Och tiden går inte snabbt. Och det blir bara marginellt roligare en kort stund av att kunna sova länge, gå på bio och åka på trevliga resor.
Hej!
Jag hittade denna finfina sida vid adoptionssurfning. Jag och min man väntar barn från Kina, vi har LID 10/2-06.
Intressant uträkning! Vi började i sänghalmen för 4 år sedan, och kommer väl att ha väntat i sisådär 5 år (INTE mer hoppas jag!!! Jag vägrar tro det iaf!) när vi får vårt barn. *djup suck*
Vi har tack och lov förskonats från käcka kommentarer, utan får mer "medlidande" med den låååånga väntetiden.
Dina uträkningar stämmer även på oss. Det tog 7 år, men vi, försökte två år i sänghalmen. Nu har vi ansökan i Kina för syskon och är plötsligt gamla då väntan nu igen kan bli 4 år.
Väntan är verkligen evighetslång och utan slutpunkt vilket gör det såå oerhört frustrerande att vänta!! Vissa dagar vill man bara ge upp totalt och då känns det som om hela denna långa process med barnlöshetsutredningar och hemutredningar inte ens existerat! Håller tummarna för att vi båda kommer att få barn inom rimlig framtid.
Kram minisork
Skicka en kommentar