Jag har varit sjuk. Influensan slog till precis när vi skulle dyka in i papperssamlandet jag låg där skakande av frossa med kräkhink bredvid sängen.
- Jättebra, sa A som inte alltid visar sin mest ömsinta sida när han tänker praktiskt, då kan du ju passa på att ringa runt till alla ställen när du ändå bara är hemma.
Och så skuttade han iväg till jobbet, hur frisk och kry som helst. Grrrrr.

Av rent praktiska skäl tvingades jag skjuta upp ringandet en dag (man kan helt enkelt inte prata i telefon när man spyr) men dag två samlade jag kraft och, uppstöttad av oräkneliga kuddar och med en nöjd katt i knät, började jag beta av listan.
Först ringde jag min födelseförsamling eftersom det var där vi gifte oss (ska brudens föräldrar betala bröllopet får bruden minsann gifta sig ”hemma”). Vi hade bestämt oss för att inte slösa tid på att leta upp det förbaskade vigselbeviset (måste bli mer organiserad av mig, vi tappar jämt bort allting! Det funkar inte när man blir mamma. Kommer det med mamma-hormonerna eller bör vi anmäla oss till någon kurs?) utan helt enkelt beställa ett nytt.
- Ja, hej, jag heter S och gifte mig med A i er församling förra året. Vi hittar inte vårt vigselbevis och eftersom vi ska adoptera så skulle vi behöva ett nytt.
Kände mig stolt över min ärliga approach, hade tänkt säga att det kommit bort i flytten, brunnit upp eller något liknande som lät mer dramatiskt än slarvigt men, men, kom fram till att de på pastorsexpeditionen ändå inte har något inflytande över om vi får adoptera eller inte så det var lika bra att säga sanningen.
- Ni behöver inget vigselbevis för att adoptera, svarade pastorsexpeditionstanten.
- Ööööh, mumlade jag och slet papperssamlarlistan från katten som höll på att strimla den till konfetti i mitt knä. Hade jag feberhallucinationer? Stod det inte kopia på vigselbeviset på listan? Jo, mellan avtrycken av små kattänder stod det just så, tydligt och klart.
- Jo, sa jag, det står det. Kan vi få ett nytt tack?
- Nej men det är inget juridiskt papper, svarade damen bestämt, de menar att ni ska skicka ett papper som finns på skattemyndigheten. Ring dit.
- Men… Jag tvekade. Alla adoptivföräldrar är kanske inte lika trögtänkta som jag. Och alla har definitivt inte nästan 40 graders feber när de ringer. Men Organisationens instruktioner har, vid genomläsning i icke-febrigt tillstånd verkat väldigt tydliga. Kan det verkligen vara så att de skriver vigselbevis men menar något annat?
- Jag tror faktiskt att de menar vigselbevis för det står vigselbevis här, sa jag så övertygande jag någonsin kunde och längtade efter en treo. Eller två. Eller kanske ett helt rör när jag ändå är på gång.
- Nejdå, de menar ett papper från skattekontoret, ring dit. Tack så mycket.
Förbluffad insåg jag att hon lagt på.
Efter en plågsam färd till badrummet och intag av två treo (det stod på paketet att man inte skulle ta mer än två och min nya ansvarsfulla livsstil innebär att jag lyder sådana råd) samt en power-nap på ca två timmar ringde jag skattekontoret i stan och fick reda på att det inte finns något sådant papper, alltså ett papper på att vi är gifta.
- Då får jag skicka ett personbevis var, sa den trevliga skattekillen. Där står det ju vem ni är gifta med och sedan vilket datum.
Kisande studerade jag Organisationens instruktioner igen. Nä, vigselbevis. Singular. Ett papper. Kan inte vara dessa personbevis de menar.
- Ska jag skicka dem? undrade killen.
- Kostar det något? frågade jag som börjat föra kassabok över hur mycket adoptionen kostar oss (vuxenpoäng så det skvätter om det! Vet inte varför jag fick den här idén men nu är jag igång. Vet inte om jag ska räkna med utebliven inkomst dock)
- Nej, säger han och lät aningen förvirrad.
- Skicka det då tack.
Jag la på luren, tog ett djupt andetag och ringde pastorsexpeditionen igen. Den trevliga approachen var ett minne blott.
- Det ÄR ett vigselbevis jag ska ha, var snäll och skicka det IDAG, det är bråttom!
- Men, sa damen snorkigt, det är ju inget juridiskt papper…
- Det skiter Kina i! De vill även veta vem som ska ta hand om vår unge när vi dör, tror du det är juridiskt va?! Snälla, skicka bara pappret! Organisationen säger att de vill ha det och vi får väl utgå från att de har koll?!
Damen lovar muttrande att skicka och jag sjönk ner i feberyra igen efter att ha mailat A att han fick beställa ur dopböckerna via Internet. Phu!

Och så har det börjat.
Vi tittar igenom listan med uppgifter och försöker dela upp dem. A får i uppgift att hitta vårt vigselbevis. Jo, vi vet att vi fått ett men det var verkligen anskrämligt ful med en hiskelig och nästintill skrämmande Jesusbild i guldtryck. Jag troooor att bilden på det ska föreställa att Jesus ger oss sin välsignelse och det är schysst men han såg mer sträng än mild ut och prästen borde ha gått en textningskurs innan han skrev sådana här dokument och… Ja, summan av kardemumman är att jag efter bröllopet tänkte att ”jaja, det där urfula pappret är ju inget vi har direkt nytta av” och stoppade undan det i någon garderob. Eller låda. Eller kartong. Och eftersom A inte kan ringa ostört (den som uppfann det öppna kontorslandskapet har uppenbarligen aldrig försök genomföra en adoption utan att hela världen ska få reda på det) får han leta-vigsel-bevis uppgiften medan jag ska ringa olika register.
Vårt första gräl uppstår när A helt i förbifarten säger att han ska försöka hitta vigselbeviset i helgen.
-Vaddå i helgen?!? utbrister jag. Du måste göra det NU förstår du väl?!
- Vaddå nu? Nu ska jag ju gå och lägga mig. Och i morgon ska jag först jobba och sedan träna. Och sen i veckan är det ju det där projektet på jobbet så jag kommer att behöva jobba över och när jag kommer hem sent kan jag ju inte börja tömma garderober och så.
- Du måste hoppa över träningen, säger jag bestämt. Fattar du inte, varenda sekund är viktig! Ju längre tid detta tar, desto längre tid får vi vänta. Och väntetiderna i Kina kommer bli oääääändliga!
- Hur vet du det?
- Det står på Internet.
A blänger surt.
- Du borde förbjudas att använda Internet. Du är helt internetifierad. Adoptions-site-beroende!
- Det är jag inte alls, fräser jag på bästa 6-årings-manér. Men jag tycker vi har väntat länge nog. Nu kan vi faktiskt påverka själva. Då kan vi väl jobba undan snabbt? Om du bara skippar träningen och hittar det förbannade vigselbeviset så fixar jag resten. Jag lovar! Och förresten så behöver du inte träna, du är ju redan vältränad! Skitsnygg tycker jag...
A ser skeptisk ut men med smicker kommer man långt. Han lovar att komma direkt hem från jobbet och systematiskt, på värsta CSI viset finkamma lägenheten tills han hittar la vigselbevisa. Bra. Nu ska jag bara räkna ut var man hittar utdrag ur dopboken? Vad är en dopbok? Vem har dem?!

Vi har skrivit ett kontrakt med Organisationen. I kontraktet stod det, rätt översatt från adoptionska till svenska, att de inte på något vis tänkte ta ansvar för att vi kommer få något barn. Det var så många undantag och så många meningar som i klarspråk meddelade att nej, det kommer troligen inte att bli någon kinaunge för oss och blir det inte det får vi inga pengar tillbaka. A såg lätt förfärad ut när han läste igenom det (jag ville skriva på innan jag ens läst det men den mer ansvarsfulle av oss hejdade mig) och vi var tvungna att konsultera min pappa. Som konstaterade att ja, han skulle då aldrig ha skrivit på ett kontrakt i den storleksordningen (rent ekonomiskt) på de villkoren men att vi väl inte direkt befann oss i ett läge där man kunde varken förhandla eller pruta. Så vi skrev, med lite lätt darr på handen, på och sedan betalade A den största räkning vi någonsin fått (var faktiskt tvungen att ta en skärmdump på den och spara).

Nu är vi verkligen officiellt igång!

I fredags kom vårt medgivande med posten så vi passade på att fira lite till, när vi nu hade det skriftligt liksom. Det är ju det man ska göra säger folk till mig stup i kvarten, passa på att göra saker man inte har tid till sedan när man får barn. Vi antog att champagnefirande tillhör den kategorin så vi körde på.

Nu är det dock måndag igen och vi har begett oss in i Pappers-samlar-land. Eller i alla fall en förort till Pappers-samlar-land. Jag ringde Organisationen i fredags ivrigt hoppande upp och ner med medgivandet i handen, glatt hojtande osammanhängande ord. Vad jag ville ha fram var frågan: Vad gör vi nu?! Och mirakulöst nog så fattade handläggaren detta. Talar leende (ja, ibland kan man faktiskt se leenden genom telefonluren, visste ni inte det?) om att nu ska vi skicka in hemutredningen tillsammans med fullmakten och läkarintygen vi gjorde för hemutredningen.

Alltså har jag idag tagit med hemutredningen, noggrant instoppad i en mapp (har lärt mig lite sedan vi fick fläckar på hemutredningsansökan) till jobbet för kopiering.
Problem som står framför mig:
1. Ingen på jobbet vet att vi ska adoptera så jag måste kopiera hemutredningen i smyg.
2. Vår kopieringsapparat är väldigt temperamentsfull, det tillhör definitivt inte ovanligheterna att den både skenar och slår bakut.
3. Vår kopieringsmaskin verkar avsky mig.

Jag väntar till de andra kilar ut för att röka. Himla skönt att man aldrig fallit in i sådana ovanor. Det skulle inte hemutredaren ha gillat minsann… Hm, hemutredaren. Hemutredningen! Jag kommer på vad det var jag skulle göra och sliter hastigt upp mappen ur min väska. Alla papper flyger ut på golvet. En intet ont anande kollega som går förbi böjer sig ner för att hjälpa mig samla ihop dem.
- Neeej! tjuter jag åt kollegan som tar ett skrämt skutt bakåt. Inser att jag måste förklara mitt beteende.
- Alltså, du hinner inte plocka upp för…Camilla ville att du skulle leta upp henne med en gång. Det gällde det där mötet du vet?
- Vilket möte?
- Inte vet jag, fräser jag och samlar ihop papper med en sällan skådad hysteri. Fråga Camilla! Skynda dig!
Kollegan knatar iväg med en bekymrad rynka i pannan. Kommer på att han sitter med på lönesamtal och inser att jag nog inte ska räkna med någon jätteökning i år.
Med papperna slarvigt instoppade i mappen ilar jag bort till kopieringsrummet. Fan också, maskinen är inte påslagen! Nu kommer det ta ett halvår för den att köra igång. Trycker irriterat på on knappen, hårt och bestämt. Maskinen piper motvilligt och kör igång. På displayen blinkar ett retligt ”Värmer upp”. Efter evigheter försöker jag trycka min kod men maskinen piper surt till svar och orden ”Vänta fyra minuter” syns i displayen. Grrrrrrr! Kollegorna lär ju vara tillbaka innan dess. Det är skitkallt ute (fast det nyss var sommarvärme, märkligt).
Hoppar lite jämfota av otålighet medan jag väntar. Försöker lista ut vilken ordning papperna ska ligga men ger upp. Inser att sidorna är numrerade, milde tid så fiffigt. Lyckas få dem i rätt ordning och ska just lägga dem, med texten uppåt, i den där lilla luckan man använder när man ska kopiera flera sidor när Camilla sticker in huvudet i kopieringsrummet. Hon ser något irriterad ut.
- Sa du till Per att jag ville prata med honom?!
- Eh, ja, sa du inte det?
- Är du knäpp eller? Jag har ju varit hos tandläkaren och kom just!
- Öh, jasså, hoppsan ja, då missuppfattade jag visst.
Camilla ser konstigt på mig, skakar lite på huvudet och försvinner sedan bort i korridoren. Jag hör hur de andra kommer tillbaka från rökpausen så jag slänger ner papperna i luckan, knappar hysteriskt in min kod, slår fel två gånger, fattar inte det, var det inte början av telefonnumret till killen jag var kär i när jag gick i sjuan jag hade som kod? Kattens födelsedag då? Faaaan, mormors namnsdag? Jaaaa, bingo! Trycker på knappen och maskinen börjar mata.
Pia sticker in huvudet.
- Ska du kopiera mycket eller? Undrar hon samtidigt som hon kikar mot högen av färdigkopierade papper.
- Nädå, säger jag hastigt och rafsar ihop papperna samtidigt som maskinen ger upp ett triumferande tjut.
- Oj, säger Pia förstrött, ett papper verkar ha fastnat. Hoppas det inte var något viktigt för den bränner ju oftast sönder dem.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas i panik. Kan man få en ny hemutredning om man berättar att kopieringsmaskinen åt upp den förra? Eller ogiltigförklaras utredningen om man slarvar så?
Med de färdiga kopiorna under armen (är det ok om hemutredningen är okomplett och skrynklig när man skickar in den till Organisationen?) och svetten lackande bryter jag mig in i maskinens innanmäte med våld. Var är det jävla pappret? Har det redan förvandlats till aska? Som i Harry Potter eller vilken bok det nu var. Fan, fan, fan! Hur kan arbetsplatser vara så oansvariga, bara sätta in livsfarliga maskiner så där, utan att utbilda personalen? De borde ha en speciell person som skötte kopieringen åt folk. Någon som hade kopieringskörkort liksom. Körkort för tung kopieringsmaskin. Det vore ju väldigt bra för dels skulle det skapa fler jobb och det behövs ju i Sverige och dels skulle det skona många människors nerver.
Jag kan inte se pappret. Jag vet inte var man mer kan öppna. Jag är redo att börja storgråta och ge upp drömmen om en liten Kina-unge när jag hör steg bakom mig.
- Behöver du hjälp?
Vaktmästaren! Han kan allt om trilskande kopieringsmaskiner. Knappt har jag hunnit nicka med förkrossande olycklig min och hasplat ur mig att pappret är superviktigt förrän han har öppnat en massa hemliga luckor och plockat ur mitt papper, helt oskatt och fint. Knappt ens skrynkligt (vilket är mer än man kan säga om papperna under min arm men man kan faktiskt stryka papper). I en handvändning har han dessutom kopierat det och sedan, när han räcker över de dyrbara dokumenten säger han lågt och med en förtrolig blinkning:
- Min systerdotter och hennes man adopterade från Korea förra året. En underbar pojke fick de. Lycka till!
Och så är han borta lika fort som han dök upp.

Tanten är fortfarande sjuk (tvingar A till att ringa och fråga så att jag ska slippa prata med Tara-damen igen) så jag tar itu med projekt Ringa-nämnden. De ska veta säger folk, det ska finnas en styck sekreterare där ute som vet och henne/honom ska jag ha tag på.
Jag ringer kommunens växel, aningen osäker på vem jag ska be att få prata med.
- Eh, ja, hej, jag… alltså, min man och jag ska adoptera, om vi får medgivande alltså, och nu undrar jag om vi har fått medgivande. De hade möte i förrgår och eftersom vår utredare är sjuk…
Jag känner att jag låter fjortonårig och helt osammanhängande och jag förstår om personen i andra änden tänker att ”Jisses, hur kan den förvirrade människan ens komma på frågan för adoption?”
- Ja, det blir väl socialnämnden då va?
- Öh, ja, jag tror det…
Hur ska jag veta det? Hade jag vetat det hade jag väl ringt direkt dit, tänker jag förvirrat.
- Jag kopplar.
Plötsligt får jag en annan människa i luren och efter att återigen ha stammat fram mitt ärende blir jag kopplad till en tredje person.
- Sekreteraren är inte här.
Men hallåååå! Vad är detta?!
- Är hon också sjuk?
Blir lite orolig över om det är någon epidemi som rasar inom de sociala myndigheterna. Eller kanske en komplott?! Någon vill att vi inte ska ha barn och kör med biologisk krigföring, typ virus och så, mot de som bestämmer.
- Nej men hon sitter i möte resten av dagen.
Okej, ingen epidemi. Men vad hjälper det mig.
- Men vem kan då tala om för mig om vi fick ja? Undrar jag undergivet och försiktigt.
- Er utredare får ju svaret och sedan skickas det hem till er.
Jag tror inte att den här damen läser tidning men hon låter ungefär lika engagerad som jag skulle göra om jag skulle prata om frimärkssamlingar.
- Men utredaren är ju sjuuuuk! protesterar jag.
- Ja, men då får ni brev hem.
- Nej men vänta! Det kan ju ta flera dagar! Och det är ju snart helg! utbrister jag förtvivlat. Vi måste få reda på detta! Jag kan fatta att du kanske inte tycker det är så viktigt, du kanske har en hel hop ungar eller kanske har bestämt dig för att inte ha barn men vi vill ha barn och det här beslutet avgör om vi får det eller inte! Det är faktiskt otrooooligt viktigt för oss så snälla, hämta någon som kan titta i ett papper och svara!!!
Det blir tyst i luren och jag inser att jag troligen förstört alltihopa. Nu hatar oengagerad dam nummer två mig och jag kommer aldrig få svar. Alternativt kommer hon att se till att vi inte får godkännandet.
Och faktum är att just nu bryr jag mig nästan inte. Varför fattar de här människorna inte hur viktigt detta är?! Varför är de så likgiltiga???
Så ljuder damens stämma i telefonen igen och jag kan knappt tro att det är sant när hon säger:
- Förlåt mig, jag förstår hur viktigt det är och att det är jobbigt att vänta. Kan jag få ditt mobilnummer så ska jag försöka ta reda på om ni fått medgivandet.

Tjugo minuter senare ringer hon tillbaka. Vi har fått vårt medgivande.

Nu är det ju eftermiddag. Och tanten har inte ringt. Så, fast jag inte tänkt göra det, ringer jag. Hon svarar inte. Efter en millisekunds tvekan ringer jag växeln i stället.
- Hon är sjuk idag, säger en oengagerad dam i andra änden av tråden.
Sjuk?!
- Men vi skulle ju få vårt medgivande idag! protesterar jag lamt. Alltså få veta vad nämnden sa.
- Ni har säkert fått medgivande, säger damen, fortfarande i samma oengagerade tonfall och jag ser för min inre syn hur hon sitter och bläddrar i Amelia samtidigt som hon pratar med mig. Eller nä, inte Amelia, vad heter den där andra tidningen, den för tanter?! Tara! Hon sitter där och läser Tara och säger att vi har fått medgivande fast hon inte vet vem vi är ens. Vi kan ju vara ett par där han har testickelcancer och hon håller på att återhämta sig från tyfus! Eller ett par som haft fyra biologiska barn som blivit omhändertagna av socialen. Hur kan hon säga att vi har fått medgivande bara sådär, tänk om jag tror på henne och så firar vi järnet och sedan är det fel, vi har fått avslag och kommer få leva utan barn resten av vårt patetiska liv! Det borde vara kriminellt.
Jag harklar mig och säger morskt:
- Det är möjligt att vi har fått medgivande men vi skulle faktiskt vilja ha ett säkert besked. Som du säkert förstår.
- Nåja, hon är i alla fall sjuk så hon har inte varit här och kollat mailen eller öppnat sin post.
- Du skulle inte kunna kolla hennes post då? föreslår jag och kan själv höra desperationen i min röst.
Hennes iskalla tystnad får mig att inse att jag gått för långt. Jag mumlar ett tack och lägger på. Verkar inte som om vi ska fira i kväll heller.

Hon har inte ringt.

Idag är det nämndmöte.

Jag har köpt bubbel, eller ja, Pommac, eftersom jag inte hann till Systemet innan de stängde men det är ju tanken som räknas. Det ska skålas. Frågan är bara när (såg ni?! Jag skrev inte om utan när!).
Utredningstanten har lovat ringa och meddela så vi slipper vänta på Brevet. Men hon har varnat oss att hon kanske inte får reda på det idag. Nämndmänniskorna har nämligen ibland möten som drar ut på tiden och vips så är det efter gå-hem-dags för tanten och hon har inte fått något besked.
- Men strunt i det ni, säger hon glatt, ni kommer ju få godkänt så ni kan fira i kväll i alla fall. Jag lovar att äta upp min hatt om ni inte får godkänt!
Ok, hur betryggande känns det då? Inte alls därför att
1. Tanten bär inte hatt (även om det troligen skulle klätt henne)
2. Vad fasen är det för tröst att hon käkar hatt om nämnden bestämmer att jag inte kommer att bli mamma?!?! Svar: Nada så klart.

- Här ska minsann inte firas förrän vi säkert vet, muttrar jag.
A, som svängt från orolig till orubbligt säker menar att vi kanske inte ska fira alls, bara se det som en punkt på den oändliga att-göra-för-att-någon-gång-i-den-avlägsnaste-framtid-man-kan-tänka-sig-få-ett-adoptivbarn-listan och gå vidare med vardagen. Men jag vill fira. Faktiskt. Det är inte så mycket att fira i den här oäääändliga processen så man får liksom passa på. Måste bara få beskedet först.

Huuuuuuuur ska jag få något gjort på jobbet idag!?!?!

Jag är absolut kolugn inför nämndmötet. Det är ju, som tanten säger, bara en formalitet.
De går i 99,99% av fallen på utredarens rekommenderade linje. Och det finns inget som skulle kunna få dem att ge oss avslag har hon försäkrat.
Vi har inga konstiga sjukdomar, inga stora svåra familjetrauman och hyfsade jobb. Vi har rätt ålder och har varit gifta ett tag. Vi är psykiskt stabila eftersom vi hoppat över IVF (obs! Inte mina ord utan utredar-tantens). Vi är adoptivföräldra-drömmen personifierade (återigen tantens ord när hon försäkrar mig att de kommer ge oss medgivandet).
Så jag är jättelugn. Så lugn att jag inte ens har frågat A om han är orolig. Gör det i förbifarten och han svarar:
- Ja, alltså egentligen har vi väl inget att oroa oss för men lite läskigt är det ju ändå…
Jag nästan dör. Va?!?! Är han orolig?! Han är ju den lugna av oss! Om han är orolig måste det finnas orsak! Fan! Kommer inte kunna sova förrän vi vet nu.

Jag visar A testet men han är skeptisk redan innan han får reda på vem som gjort det. När det går upp för honom att jag själv knåpat ihop det diskvalificerar han det helt. Onödigt tycker jag, det är ju ändå en test och vi behöver en sådan.
Jo, medger A, men jag kanske kan hålla med om att det är något vinklat, detta test? Hm.
- Älskling, det är inte det att jag har något emot Kina, säger han, men vi kan väl sätta oss ner och gå igenom alla våra alternativ?
Hm igen, är det inte det vi gjort det senaste halvåret?! Men visst.
Vi stryker Colombia/Brasilien. Inte för att det är dåliga länder (speciellt inte Brasilien med åtta månaders väntetid) utan för att man måste vara i landet i upp till åtta veckor. Personligen är jag mer än gärna åtta veckor i Brasilien, any day. Men min chef har nog lite andra åsikter. Ärligt talat vet vi faktiskt inte hur folk löser det?! Jag menar, barnbeskedet kan komma typ när som helst och sen ska man resa direkt efter, hur går det till? Går man inte till chefen och säger ”Hej svejs, på måndag åker jag till Brasilien en sväng. Vi ses om sju-åtta veckor. Ni fixar vikarie va?!”
Min chef hade inte blivit glad. As chef hade troligen fått en hjärtattack och dött. Då hade hela firman gått omkull och A skulle visserligen kunna resa till Sydamerika men inte ha något jobb när han kommer tillbaka. Hm, nej det går inte.
Thailand verkar trevligt men vi är båda överens om att vi inte vill vänta i Sverige på att få skicka papper. Vi har insett att många köat i Sverige läääänge för att skicka till Vietnam t.ex. och sen tvingats byta land. Nej, Thailand går tyvärr också bort.
– Men Indien då? säger A entusiastiskt.
Jag tvekar. De går ju inte efter någon turordning alls där.
– Men kan ju vara positivt, påpekar A. Vi kanske får barn direkt! Vi kanske är föräldrar innan sommaren. Kom igen gumman, du brukar ju vara så spontan!
Tja, det kanske man kan säga. Jag kan spontant köpa en ny vinterkappa eller ett par coola stövlar, inga problem. Jag kan spontant ringa runt och bjuda in våra vänner på en improviserad fredagsmiddag. Eller lura med A på en spontan weekendresa. Så ja, jag kan vara spontan. Men när det gäller vårt barn… Om vi skickar papper till Indien kan vi få barnbesked någonstans mellan direkt och två år. Vilket betyder att jag kommer att vänta på TELEFONSAMTALET varenda dag. Och att jag kommer att vara besviken varenda kväll. I upp till två år. Det klarar jag inte. Jag har för svaga nerver. A:s peppande om att vi kanske bara behöver stå ut med det i en månad eller två hjälper inte ett dugg alls.
Det är ju så att jag har haft tur i kärlek. Jag trodde länge att det inte var så men sen upptäckte jag att A fanns där och väntade på mig och insåg att det är sant. Jag har tur i kärlek och följaktligen otur i allt annat. Definitivt i spel och lotterier. Och detta är ett lotteri. Kan garantera att jag (vi) hade fått vänta längst av alla. Medan mina nerver totalt trasades sönder undertiden. Jag varnar A om att jag inte kommer bli kul att leva med om vi väljer Indien och han förstår faktiskt.
Kvar finns Kina. Och Kina it is.

Här kommer det, testet alla har väntat på:

Mamma Wannabes välja-land-test

1.Jag tycker väntetiden för vårt barn..
A: Blir som den blir. Det kan bli i morgon, nästa vecka eller om två år. Vi kommer får rätt barn i slutänden.
B. Gott kan ta två år. Vi har ingen brådska. Den som väntar på något gott…
C. Bör kunna beräknas någorlunda.
D. Bör ske i rättvis turordning. Ingen som ansökt efter oss ska gå före, det är ju orättvist!

2. Min bild av vårt kommande barn….
A. är en mörklockig liten flicka, eller kanske pojke.
B. Har ingen bild, vårt barn kan ju se ut precis hur som helst & det är underbart!
C. Tror det är en mörk, vacker pojke. Kaaaanske en liten flicka
D. En snedögd liten söting. Stoooor risk att det är en flicka.

3. När vi får barnbesked (ljuvliga tanke) vill vi…
A. Ha typ ett halvår på oss att inreda barnrummet, skicka presenter till vårt barn och i lugn och ro förbereda vår resa.
B. Störta iväg och vara i landet en längre tid. Underbart att slippa jobbet och lära känna kulturen under 6-8 veckor!
C. Boka en resa kombinerat med sol och bad på någon paradisstrand.
D. Ha några veckor på oss så man hinner fatta det som hänt och köpa barnvagn.

4. När det gäller språket…
A. Känns det som om det är bra om folk kan engelska, i alla fall på barnhemmet och i domstolen. B. Jag läste spanska i skolan!
C. Föredrar vi lite turistigare ställen där många förstår svenska eller i alla fall turistengelska.
D. Så är vi språkgenier. Det finns inte ett språk vi inte kan lära oss bemästra, både i tal och skrift. Vi är redo för utmaningen!

5. Väl i landet vill vi….
A. Klara oss själva och vänja oss vid barnet genom att besöka barnhemmet flera gånger först. Eventuellt reser bara en av oss. Förhoppningsvis är det inte regnperiod.
B. Genast ha hand om vårt barn och sedan lära känna det under åtskilliga veckor, i lugn och ro på pensionatet. Vi vill också hålla hårt i plånböcker och vigselringar.
C. Sola, bada, äta god mat och akta oss för tsunamis.
D. Åka på sightseeing! Man måste ju känna till barnets ursprungsland ordentligt. Lyxhotell är skönt och vi älskar charterresor.


Testresultat:
Om du har flest A. ska ni välja Indien
Om du har flest B. ska ni välja Colombia (eller kanske Brasilien)
Om du har flest C. ska ni välja Thailand
Om du har flest D. ska ni välja Kina

Jag fick mest D och eftersom sådana här tester (särskilt de man konsturerat själv) är 100% tillförlitliga så avgör det väl saken antar jag.

Brasilien?! Det kan ju inte komma nya länder ner-ramlande så där, och störa vår valprocess! Brasilien! Det är ju ett jättefint land! Hm, attans, varför ska det vara så svåååååårt!!!

Jag läser era bloggar också! Inte var dag och jag kommenterar inte alltid men ni ska veta att jag läser och att det hjälper mig.
För att hitta er lätt har jag listat några bloggar bland länkarna men jag tar gärna emot förslag på fler! Så har du eller nån anna du känner till en blogg som ni vill jag ska länka till så maila eller kommentera adressen. Mitt enda villkor är att den ska ha något med adoption att göra. Dvs att man har, ska eller funderar på att adoptera och skriver om detta ibland i bloggen.

Hör av er!

Jag bestämmer mig för att ringa runt till organisationerna. Det finns ju faktiskt flera och även om det väl inte är direkt troligt att någon av dem har något kul test som kommer ge oss alla svar vi behöver så kanske man kan få rekommendationer och närmre besked om väntetid.
Vi, som säkert då enligt x antal experter på adoptera.nu (har ni lagt märke till att 99 % av folket där anser sig vara just experter) är hemska blivande adoptivföräldrar, känner nämligen inte alls att det ”sjunger i hjärtat” eller att vi ”kommit hem” när vi tänker på ett specifikt land. Vi tycker alla verkar ok. Alla är spännande och fascinerande så japp, väntetiden är en viktig punkt i det hela.

Jag stänger alltså in mig på jobbet och ringer upp organisationerna.
Alla är trevliga entusiastiska och berättar gärna vilka länder de tror vi kan vara aktuella för. Inga direkt nyheter men i alla fall, skönt att bolla lite tankar och idéer. Det enda jag tycker är märkligt är att det verkar hur vanligt som helst att vänta i Sverige! Alltså sikta in sig på ett land, bli medlem och så vänta tills man får skicka. Milde tid, hur vågar man det undrar jag?! Under den tiden man väntar kan det ju hända vad som helst i landet och så har man kanske väntat ett år eller mer helt förgäves! Nä usch och fy! Det är vi helt överens om att vi inte vill.

Strax före lunch ringer jag den sista organisationen. Vår organisation. Jag säger att vi är sökandemedlemmar, att vi snart (för allt är ju faktiskt relativt) får vårt medgivande och nu skulle vilja veta vilka länder vi kan välja mellan.
- Det kan vi inte svara på.
- Nähä, vem kan då svara på det? undrar jag som tänker att kvinnan på andra sidan luren kanske har en liten släng av schizofreni och därför säger "vi" om sig själv men menar att någon annan på organisationen kan hjälpa mig.
- Ja, alltså vi måste ju först få in er hemutredning.
- Eh, jaha, säger jag lite förvirrat, men vi är ju helt friska och jag har ju gett dig vår ålder, samlevnadstid och hur länge vi varit gifta. Och vi klarar alla BMI-krav utan problem. Religiösa kan vi inte påstå att vi är. Och vi har papper på att vi har svårigheter att få biologiska barn. Vad mer behöver du veta för att kunna tala om vilka länder vi kan söka från?
- Vi kan inte svara på det förrän vi fått in er hemutredning.
- Men den är ju inte klar ännu!
- Då får ni vänta.
- Man hallå, hör på här, säger jag som börjat titta mig överaxeln efter Dolda kameran-teamet (fast det programmet är väl nedlagt i Sverige?!). Ni skriver ju ut kraven på hemsidan. Och att man ska kontakta en adoptionskonsulent för mer information! Är du inte adoptionskonsulent? För jag bad faktiskt växeln koppla mig till en sådan!
Jo, kvinnan är adoptionskonsulent visar det sig och nu verkar hon vara en irriterad sådan. Konstigt nog. För det är ju jag som borde bli irriterad, eller? Jag har ju bara följt instruktionerna på Organisationens hemsida.
- Okej, säger jag till sist, så du säger att man inte kan få information om något förrän ni har fått hemutredningen? Så om jag faxar den till dig så fort vi får den så kan jag ringa sedan och få svar?!
- Ni måste skicka den och sedan kontaktar vi er inom två veckor med förslag på länder ni skulle kunna passa för…
Två veckor?!?! Är hon rent från vettet?! TVÅ VECKOR!!! Alltså, vad är det MED folk?! Tid kanske inte är pengar i detta fallet men den är fan ta mig värdefull!!! Och nu tycker hon att vår hemutredning ska samla damm hos dem i ytterligare två veckor innan vi kan börja samla papper?! No way säger jag bara.
Kvinnan anar väl på min upprörda flämtning och sedan kompakta tystnad att detta inte direkt var vad jag ville ha till svar.
- Det är faktiskt helt omöjligt att rekommendera land utan att ha läst hemutredningen! säger hon med väldigt defensivt tonfall.
- Jasså, svarar jag, konstigt då att de andra organisationerna inte hade några som helst problem med det.

Den kvällen byter vi organisation. Vi har nu fyra länder att välja mellan:

Colombia
Thailand
Kina
Indien

Jag vet att ni tror jag har bestämt mig för Kina men det har jag inte. Inte helt. Och jag har i alla fall inte erkänt det. Inte för A i alla fall. Även om man kan tycka att min kina-matsfixering och mina lyckliga utrop var gång jag ser ett litet adopterat asiatiskt barn borde ge honom en ledtråd. Men men.
Vi är ju två om detta och jag bestämde mig för att lyssna på hans förslag. Generös som man är.
Det är ruggigt irriterande att vi är kvalificerade för typ 20 länder och så är det stopp i minst tio. Och av övriga tio är det låååång eller osäker väntetid i Sverige i sex stycken.
Vilket ger....fyra länder, som känns realistiska. Fyra länder. Fyra olika kulturer. Fyra valmöjligheter. Fan. Hatar välja. Jag är livrädd för att välja fel. Att vi ska välja land och nån annan från kursen välja ett annat (läs Kina) och få barn snabbare än vi. Då döööööööör jag! Även om vi får rätt unge i slutänden (vad jag nu har för nytta av det när jag är död).

Jag önskar det fanns ett test man kunde göra. Ni vet, som i Vecko Revyn när man var i tonåren. X antal frågor som man svarade på och sen vänder man på tidningen och får svar. På precis ALLT! Och även om jag växt ur Veckor Revyn så finns det ju faktiskt vuxenvarianter. Av testerna alltså. Jag gjorde en på nätet häromdagen, i en alldeles rumsren dagstidning, angående vilket parti jag ska rösta på. Varför kan du inte organisationerna då ha en?! Tror de hade vunnit många "kunder" på det...

Vad händer nu vill jag så klart veta, när hemutredningen är i hamn?
Jo, säger Tanten glatt, nu ska jag skriva utredningen och sedan ska den ju upp i nämnden. Nu ska vi se här när nästa nämndmöte är…Om tio dagar, jaha, nej det hinner vi ju inte…
Öh, va?! Vaddå inte hinner?! Hon ska knacka ner en hemutredning på fyra-fem sidor, inte skriva av bibeln. Och ja, hon har dator så hon behöver inte hugga ut orden bokstav för bokstav i sten heller. Hur kan detta ta mer än tio dagar?!
Tanten ler åt min otålighet (och A sparkar mig på smalbenet under bordet).
Jo förstår vi, först ska hon skriva ner alltihop. Sen ska vi läsa igenom och rätta det och så ska hon skriva om och sedan se till att nämnden har den färdiga hemutredningen två veckor före mötet där beslutet ska klubbas.
Men, säger hon och ler, de goda nyheterna är att det inte finns något som helst skäl till att vara oroliga eftersom vi är unga, friska och har bra jobb så nämnden kommer garanterat gå på hennes linje och godkänna oss. och det godkännandet kommer ske vid mötet i slutet av månaden, om lite mer än tre veckor.

Tre veckor. 21 dagar. Eller snarast 25 om man ska vara noggrann. Whooops, bara sådär så flyttas vårt barn ytterligare 25 dagar bort från mig. Och det hjälper inte det minsta att folk på adoptera.nu och familjeliv.se kommer med hurtiga tillrop om att man inte ska deppa, att processen är så för det är det bästa för baaaaarnen och dessutom är det ju helt fantastiskt för hur länge man än måste vänta blir det ju otroligt nog alltid rätt barn som hamnar i rätt familj. Då så! Då hade vi ju fått ”rätt” unge även om vi kommit med i nästa nämndmöte! Grrrrrr.
Vad ska vi göra under tiden, tills nämnden godkänt oss? undrar jag matt eftersom jag vet att man inte kan börja samla papper innan Organisationen fått in godkänd hemutredning (jo se lite lär man sig när man tvångsmässigt surfar genom varenda adoptionssida Sverige kan uppbringa elva gånger om dagen).
Ni kan ju försöka sikta in er på ett land, säger Tanten glatt.
Land. Ja, det var ju det också.

Inför sista hemutredningsträffen hamnar jag in någon sorts vakuum. Rent teoretiskt sett borde vi klara oss. Inga lik i garderoben som skuttat fram. Inget finns i några register som skulle kunna ställa till det. Snälla doktorn har sagt att vi är superfriska. Lägenheten klassades som normal. Vi adopterar inte för att rädda världen. Vi vill ha barn och har gått kursen så vi vet exakt hur hemskt det kan bli på ca åttio punkter. Vi har till och med lyckats få vårt äktenskap att framstå som så normalt det faktiskt är (även om jag ibland tvivlar)(på normalitetsgraden alltså, inte på äktenskapet).
Ändå är det på darriga ben vi går till sista mötet. Båda inser att det är idag domen faller. Visst, ärendet ska upp i nämnden också men det är ju rent formellt, något de klämmer in medan bullfatet går runt liksom. Det är Tanten som bestämmer. Som har den verkliga makten och nu är det dags.
– Tänk om hon tycker att trappan i trappuppgången är för brant och smal, säger jag oroligt. Var det inte en unge som ramlade där och fick näsblod förra året?!
– Hur ska hon veta det?! invänder A. Hon har ju knappast kameraövervakning i vår trappuppgång.
Vi tittar snabbt och oroligt på varandra men inser sedan det något orimliga i misstanken.
- Jag är mer orolig för vår ekonomi, medger A. Tänk om hon la märke till den nya tvn och tycker vi är alldeles för slösaktiga och ytliga som lägger pengar på sådant nu när vi ska adoptera?!
Han ser djupt oroad ut och tillägger trotsigt: Fast vi köpte ju den innan vi visste att det skulle kosta en förmögenhet att få barn!
– Vi kanske ska säga till henne idag att vi ska sälja tvn och leva utan. Att vi bara kommer lyssna på radio och läsa intressanta böcker i fortsättningen, föreslår jag. Eller nej, vi ska ge bort den! Till… till något kvinnohus eller härbärge!
– Aldrig i livet, vi kan ju inte vara utan tv! Utbrister A förskräckt.
Tysta går vi resten av vägen, var och en försjunkna i sina tankar. Ser nervöst på varann innan vi knackar på, tar ett djupt andetag och sätter sen på bästa ”jag-är-en-otroligt-kompetent-och-ansvarsfull-blivande-a-förälder-minen när vi kliver in på Tantens kontor med ett, förhoppningsvis, professionellt, varm och avslappnat leende.

Det är i slutet av mötet, när jag, helt utan avsikt har råkat vandra i väg i tankarna och nästan slutat lyssna på As beskrivelse av hur bra hans mamma är med barn som jag plötsligt, som ur någon sorts dimma hör hur tanten säger:
- … så när ni kommer hem med barnet är det viktigt att ni kommer hit med det för att…
Jag hör inte fortsättningen. När vi kommer hem med barnet! NÄR! Inte OM. Utan NÄR. Vi ska bli föräldrar. På riktigt! Nu kan jag le på riktigt också.

Jag har utvecklat ett aningen ohälsosamt (för vikten i alla fall?) intresse för Kina restauranger. Var gång någon vill luncha med mig föreslår jag, i lagom uttråkad och nonchalant ton, en Kinarestaurang. Har snart avverkat alla i stan tror jag. För jag vill till olika hela tiden, hur god maten än var på den jag åt på sist. Mina jobbarkompisar och bekanta, som inte vet att vi ska adoptera, förstår ingenting. Har adlrig haft något emot kinamat men jag har heller aldrig direkt älskat det. Någon frågade till och med om jag var gravid och detta var min nya matnojja. För att bevisa att det inte är så drack jag öl till maten. Allt medan jag girigt spanade mot personalen innanför disken.
Så vackra de är kineserna! Tonåringarna slanka, gracila och nätta. De vuxna starka och stolta. De gamla ser så kloka ut, som visemännen liksom där de står och slevar upp biff med bambuskott. De gamla kvinnorna som moder jord liksom. Och så barnen. Barnen så underbara med sitt blanka svarta hår, klara ögon och söta små näsor!
-Alltså nu har du släpat oss tvärsöver stan för att äta just här och så rör du inte din mat!!!
Vaknar ur mina drömmar och tittar förvirrat på min kollega. Böjer mig över tallriken och börjar peta i mig friterade räkor medan jag kikar på kvinnan som dukar av bordet bredvid. Om jag får en dotter från Kina, kommer hon se ut så när hon blir vuxen? Eller om det blir en son, kommer han likna hennes man, med glesnande hår och ett leende som en sol?
Hm, undrar om man kan övertala A att äta Kinamat från kvartersrestaurangen ikväll - igen?!

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet om att företagen gör OCR-numren onödigt långa.

Visste det, tänkte jag genast! De gör det med flit, för att man ska sitta där som en närsynt höna, kisa och försöka få in en oändlig radda nummer. Bara för att få upp ett retligt felmeddelande; Fel OCR-nr, räkningen kunde inte registreras. Och så får man börja om igen. Vid tredje försöket börjar svetten rinna nedför ryggen och man sliter sitt hår. Man börjar fundera över om man verkligen behöver mobiltelefon. Eller el för den delen. Om fördelarna verkligen uppväger dessa förbaskade räkningar som är så förbaskat svåra att registrera. Jag trodde IT-revolutionen skulle underlätta livet?! Var det ändå inte lättare att gå till posten och skriva alla räkningar för hand?!

Enligt artikeln var det inte alls nödvändigt att ha så långa nummer och flera företag kunde inte svara på varför de hade det. Kände att jag eldade upp mig när jag läste, tänkte att det är skandal, de slösar min tid med det här! En räkning skulle kunna ta en minut att registrera men nu sitter man typ en kvart och pysslar och sliter, grrrrrr! Jag hade kunnat använda tiden till sååå mycket annat; läsa, träna, lyssna på musik, umgås med vänner, sova.

Och sedan slog det mig; snacka om I-landsproblem! Milde tid. Det handlar om en räkning liksom, som innehåller sju nummer mer än jag vill. Och de sju siffrorna är inte ens inblandade i summan jag måste betala! Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är tacksam över att ha räkningar att betala men ändå. Om man tänker på att det någonstans på jorden idag föds en massa barn av mammor som vet att de inte kommer kunna behålla sitt barn. Som vet att de måste lämna bort barnet. Lägga ut det någonstans i hopp om att någon hittar det. Som bara kan hoppas att någon kommer adoptera barnet och älska det som sitt eget. Tja, då är ju långa OCR-nummer inget jätteproblem.

*Lutar mig rodnande över datorn och knappar ivrigt in siffor*

Jag sällar mig till skaran som piper av förskräckerlse när jag läser ACs info om Korea. Stängt?! Hur kan de stänga Korea?! Hur kan de tro att de plötsligt ska kunna adoptera bort så många barn inom landet?
Jag lider med de familjer som höll på att samla papper till Korea och nu inte kommer att ha någon liten baby hos sig om 6 månader. Och jag bävar för vad det kommer betyda för väntetiderna i mitt Kina. Nej, vi har inte bestämt oss än men när alla nu börjar prata om vad detta med Korea kommer betyda för väntetiderna i Kina inser jag att jag varit helt inställd på att vi ska skicka dit. Jag har bara inte talat om detta för A. Måste kanske göra det. Eller så borde vi välja annat land. Hjälp!
Hur stor kan den här Korea-invasionen tänkas bli? Hur många barn har Korea adopterat på per år på senaste tiden, alltså till alla länder? Shit, jag får panik. Måste jag vänta typ tre år på en liten kina-unge nu?! Aaaaahhhhggggrrrrrr!!!!