Jag tänker ta mig tusan bara på adoption nu! När jag borde tänka på grillning och kall öl liksom. Hm. Men det kommer kanske nu med värmen


.

Sugen på att tatuera kinesiska tecken för att visa din kärlek till barnet eller dess ursprungsland? Kolla in den här bloggen först: http://www.hanzismatter.com/.
Det gäller att det blir rätt minsann och jag skulle då inte lita på att en tafflig tatuerare kan få något som komplicerat som asiatiska skrivtecken rätt….

Igår gick jag förbi tvn när jag hörde en röst som sa något om IVF.
Eftersom broschyren fortfarande ligger på köksbordet och skräpar stannade jag till för att se vad programmet handlade om. Tänkte att man kanske kunde få lite tankar och tips kring hur man hanterar barnlöshet, väntan och eventuella IVF. Men nä.
Inslaget handlade om en familj med 13 (ja, du läste rätt – tretton!!!) barn som nu var helt förtvivlade för att den 45-åriga kvinnan inte blev gravid med det fjortonde och därför tänkte de nu prova IVF.
Seriöst!!! Är det bara jag som tycker detta är sjuk och själviskt?!?!
Okej, jag är väl inte helt opartisk i frågan eftersom jag tycker det är aningen orättvist fördelat här när vissa har tretton barn och andra inga alls men framför allt – barnen! Kan det vara kul att ha 13-14 syskon?! Att aldrig få en minut för sig själv, att ha föräldrar som jämt är slutkörda och säger ”vi har inte råd” och så vidare bara för att deras föräldrar har en psykisk störning som gör att de vill ha en bebis hela tiden.
Missförstå mig inte, jag är inte emot stora familjer och tror nog att det finns familjer med många barn där både pengarna, utrymmet och kärleken räcker till. Men när en förälder jobbar dygnet runt, den andra föräldern driver hotell/barnhem och varken tid, rum eller annat räcker till varför?!?!?! Och varför dra det till ytterligheter?! Varför kan man inte älska de tretton barn man har utan att ta till drastiska åtgärder som IVF för att skaffa fler?! Jag tycker de borde uppsöka en psykolog i stället för en fertilitetsklinik. Faktiskt.
Både jag och A hamnade där i soffan, satt och bara stirrade på dessa familjer som alla hade 10-13 barn. En familj hade 13 barn och tyckte inte att de snyltade på samhället trots att båda föräldrarna var arbetslösa och familjen levde helt och hållet på bidrag. Hm, synd att de inte utvecklade sin teori om på vilket sätt de inte snyltade.
Jag kanske är en extremt konstig människa men jag tycker att två barn är lagom. Kanske, kanske tre (fast det tror jag inte A går med på). Sen vill vi liksom ha tid att umgås med dem. Njuta av dem. Det är faktiskt anledningen till att vi inte bad om att få medgivande för syskon, vi vill ha ett barn i taget, ta oss tid och fokusera på den lille individen. Ta vara på lyckan av ett barn innan vi försöker oss på syskon.
Dessutom bor vi inte (tyvärr) och kommer troligen aldrig bo i någon jättevilla med massor av rum. Jag vet, barn behöver inte egna rum men vi vill ändå att våra barn ska kunna få ha det. Vi vill att vi ska ha råd att låta våra barn spela hockey eller ta ridlektioner. Vi vill att de ska kunna följa med på klassresor utan att vi går i konkurs. Överhuvudtaget vill vi att vår familj ska kunna hålla en dräglig levnadsstandard även om jag eller A skulle bli arbetslös/sjuk/handikappad.
Men vi är kanske helt udda?!

Har grym söndagsångest, vill inte jobba. Har absolut noll koncentration för jobb just nu och vill faktiskt bara ha semester. Förstår inte hur jag ska orka jobba typ en månad till. Är det inte märkligt att tiden före semestern bara kryper fram medan fyra veckors semester swichar förbi på nolltid?! Mycket konstigt.
Jag har i alla fall bestämt mig för att fördriva tiden fram till semestern med husvisningar och A har efter viss tveksamhet bestämt sig för att hänga på. Vi har dock strukit skånelängan på Österlen och den timrade gården i Västerbotten eftersom A så klokt kommenterade att det blir struligt med adoptionen om vi flyttar utanför kommunen.

Jag försöker alltså att inte tänka på adoption alls, fokusera på husköp (aningen svårt när man inte har pengar bara), sommar (hm, 11 grader och regn) och kommande semestern (bockar av på väggalmanackan till min chefs irritation). Det går sådär.

Jag har bestämt mig för att vårt barn inte kan bo i lägenhet.
Alltså, kan det verkligen vara lämpligt om man är tillbringat sin första tid i livet i en torftig miljö att flytta till en annan liknande (nåja) miljö? Borde man inte bo i hus med ett litet före detta barnhemsbarn? En vacker villa med stor trädgård, gräsmattor, blommande äppleträd och kanske en liten bäck…Nej, ingen bäck förresten, det kan ju vara farligt om barnet ramlar i. Stryk bäcken. Men hus i alla fall. Frisk luft på landet. Eller vid havet fast då är vi där vid vattnet igen så klart. Nåja, barnet kan ju ha flytväst på sig så klart.

Det är förresten inte alls svårt att hålla sig ifrån adoptionssidor på nätet. Numera är jag bara på www.hemnet.se. Älskar hemnet! Kan sitta i timmar och drömma mig bort till skånska gods, bohuslänska villor vid havet, småländska röda torp och så vidare. Kan se vår lilla kinaunge som springer i syrénbersån, plaskar i strandkanten (med flytväst), plockar lingon i skogen…

”Vi kan inte bo i stan” säger jag bestämt till A. ”Det är farligt för barn. Och förresten, om man har växt upp på ett barnhem ska man väl inte behöva komma till sitt nya liv i en sådan här skittrist lägenhet. En betongklump liksom! Kolla här, en villa i Ystad nära havet för bara fem miljoner:..”
”Ja, det låter ju som ett jättebra sätt att spara hundratusen till adoptionen vet ja’” säger A ironiskt. ”Förresten, vad ska vi göra i Ystad? Blir det inte lite långt att pendla till jobbet?”
”Äh, fnyser jag, var inte så negativ! Skulle du inte vilja bo hus?”
”Jo, jag och jag vill ha två ungar också. Får vi en enda innan vi går i pension blir jag glad och kommer vara hur nöjd som helst att bo i lägenhet med honom eller henne.”
Det tar mig två dagar att övertala honom att gå med på visningen av ett radhus i utkanten av stan. Det är ingen herrgård i Värmland direkt men det finns tre sovrum och en liten altan att grilla på. Ett litet kinesiskt barn som bott på barnhem skulle älska det.

Jag vet inte riktigt om jag är bönhörd eller inte men AC har i alla fall fått ett nytt land, Lesotho, superspännande även om det ju säkert kommer krävas typ nio års kö-tid för att skicka papper. Plus att det är lite läskigt med nya länder, Ecuador tillexempel har det ju inte kommit en unge från så ja, hm. Men goda nyheter, det är det, helt klart!

För övrigt får jag erkänna att jag fuskat och kikat in på adoptera.nu.

Jag läser om Rumor Queen och ett eventuellt adoptionsstopp i Kina. Åh, vad skulle det betyda för oss?!?! Skulle det verkligen öka takten eller vill kineserna inte slussa ut fler barn innan OS 2008? Finns det barn på barnhemmed CCAA jobbar med? Kan CCAA tänka sig inleda samarbete med fler barnhem och hur lång tid tar i så fall det? Suck, varför kan de inte tänka högt så vi kan få veta?!?! Rumor Queen hade ju rätt om de nya reglerna så kanske, kanske har hon rätt nu också.

Under tiden ligger det en broschyr om IVF på vårt köksbord. Ingen av oss kommenterar, än mindre läser den. Men den finns där.

Lesotholandskap

Jag talar om för kompisen X att jag inte pallar med negativa adoptionsforum just nu men eftersom jag inte heller står ut med att inte få reda på saker får hon kolla åt mig. Jag vill bara veta positiva saker!
”Ok”, säger hon, ”vad klassas som positiva nyheter?”
Tja, att CCAA börjar beta av 14 dagar eller mer per månad till exempel. Att något nytt land öppnar som antingen vi eller en massa andra i Kina-kön kan byta till. Eller att Organisationen går ut med att alla som är födda just det datum som jag har vunnit högsta vinsten i adoptions-lotteriet och kan beställa biljetter redan idag för att hämta hem sina efterlängtade små.
Det blir alldeles tyst i luren och sedan säger X:
”Okej.”
En kvart senare surrar min mobil till, jag har fått ett sms som lyder:
”En glad nyhet: syrénträdet vid min hållplats doftar gudomligt :-)”
Det är sådana vänner man vill ha. Tack, jag mår faktiskt redan mycket bättre.

Känner mig rätt deppig trots mitt nya projekt.
Trött på jobbet, trött på lägenheten, trött på det mesta. Säger något orden "väntetid", "logg in" eller "kö" en gång till så spyr jag nog. Den som frågar "Hur det går med adoptionen?" alternativt "Har ni hört något" riskerar att åka på en fet smäll. ALLA har fått information om att det kommer dröja minst två år innan vi hör ett jävla pip från någon, varför frågar de då?! Fattar de inte hur jobbigt det är?! Suck.
Har tillsammans med A kommit fram till att ett totalt internet-förbud när det gäller adoptionsrelaterade sidor gäller för mig just nu. Vi kan inte göra något just nu i alla fall, inte få CCAA att öka på takten, inte byta till något annat land för närvarande. Fan, hatar när jag inte kan göra något åt saker och ting. Det är såååå frustrerande. Och orättvist. Så det så.

Hm, det känns som om allt går emot mig nu. Inte nog med att väntetiderna stiger, det gör även min vikt! Helt tvärs emot planerna. Hm. Är jag möjligen den enda i världshistorien som gått upp i vikt av att banta?! Visserligen har jag ju uppenbarligen mer tid på mig nu innan vi ska åka men i alla fall, inte bra.

Jag har alltså bestämt mig för att göra viktminskningen till ett Projekt. Jag tror stenhårt på Projekt. Projekt är bra, man kan planera, kartlägga, genomföra och framför allt, fokusera på Projekt. Så jag tänkte att om jag fokuserar på Projekt viktminskning så kanske tiden går snabbare. Då kanske jag glömmer väntetider, söta green line-barn och annat som stökat till i min hjärna på senaste tiden.
Innan man påbörjar ett projekt bör man göra research och efter mycket surfande beslutar jag mig för att det faktiskt är GI-metoden som är min grej. Jag är alltså nu nybliven medlem på Expressens GI-viktkoll och känner mig väldigt motiverad. A däremot är skeptisk.
”Jag vill inte äta en massa kaninmat” protesterar han och blänger på min enorma hög med utskrivna GI-recept.
” Det är inte kaninmat, det är bra mat, med bönor, linser och sådant” förklarar jag och förpassar djärvt högen med hämtmatsmenyer till papperskorgen.
A tar upp dem igen och förklarar trotsigt att även det bästa Projekt behöver en reservplan om allt skiter sig och har jag förresten en aning om ens hur alla dessa bönor och linser ser ut och för att inte tala om hur man lagar till dem?!
Det har jag inte men hallå, man kan ju lära sig. Och förresten så får man inte äta bönor i Rivstarten. Då får man inte heller äta bröd, ris, potatis, pasta eller frukt. Ööööh, jaha?! Vad ska man då äta?! Jasså, kött och ägg. Hm. Till frukost?!
”Vi kan inte börja med den skiten nu” ,påpekar A, ”vi ska ju ut på restaurang med gänget xx i helgen. Och bjuda på brunch på söndag”
Jag inser att han har rätt, rivstart blir svårt just den här veckan. Men man kan ju börja i smyg liksom och köra hårt nästa vecka. Och brunch måste man ju kunna göra GI-aktigt, eller hur?! Nu jäklar ska ni får se! Det är nästan lite synd att vi redan gjort hemutredningen faktiskt, det skulle ju vara trevligt att visa hur hälsosamma vi nu är. Inga mer chips och hamburgare här inte!
Nu ska jag bara googla på svartbönor och se vad det kan vara…

Vi bestämde rätt tidigt att vi skulle vara öppna för en del så kallade special needs (gräsligt uttryck!).
Till Kina skriver man inte detta i ansökan fick vi reda på, utan man ansöker om de barn som organisationen söker föräldrar till. Då, när vi gjorde hemutredningen och pratade med Konsulenten, lät det så enkelt: man ser ett barn man kan tänka sig adoptera, talar om det för Organisationen och sedan, efter att man samlat lite extra papper och så där, då åker man och hämtar sin lilla unge. Poff, bara så där, man rasslar förbi hela kön och no more mamma wannabe, plötsligt är man en hel familj och man behöver inte ens åka på adoptions-charter utan får ofta förtroendet att klara sig själva.
Jag vet inte om detta påverkade oss när vi valde Kina men tanken har liksom funnits där, att jaja, väntetiderna stiger men vi kommer ju välja ett green line-barn och inte alls påverkas av det där.

Nu har vi ansökt om olika barn i fyra omgångar (ja, på inrådan från Organisationen sökte vi även innan vi hade papper i landet) av kinesiska små kottar som söker föräldrar. Och uppenbarligen inte blivit valda. Känns inte som om vi kommer bli det inom överskådlig framtid heller för jag tror, oavsett vad det står i infon, att man går efter inloggningsdatum och ja, vi har ju som bekant en miljard par framför oss.
Det positiva med de långa väntetiderna är att alla dessa barn, även de som inte vi vågar ansöka om, får föräldrar vilket man bara kan anta att de inte hade fått om väntetiden legat på ett år. Det negativa? Tja, vår plan om att smita förbi kön har visat sig vara en usel plan.

Jag vet att vi nästan har noll procents chans men var gång är det en eller flera små ögonpar som liksom borrar sig in i mitt mamma wannabe-hjärta och liksom ropar ”Jag vill vara er son/dotter! Vi hade varit perfekta tillsammans! Välj mig!” Och vi väljer, anmäler intresse och fast vi vet att det inte kommer bli så går vi här och hoppar till lite när telefonen ringer. Jag veeet att det är fel men jag föreställer mig det där telefonsamtalet om och om igen, fantiserar om hur vi hämtar just den här ljuvliga ungen och om hur det kommer att bli att vara just hans/hennes mamma. Var gång ser vi ”våra” barn försvinna från sidan säger vi ”Åh vad bra att de har fått föräldrar, allihopa, det är ju härligt!” men inom mig vill jag sparka och skrika och vara allmänt arg och besviken över att inte vi blev utvalda. Vi, som skulle blivit världens bästa föräldrar, faktiskt bättre än alla andra, till just dessa barn.

Och nu är det dags igen. Jag vet att vi inte blir valda, inser ju att vi inte har en chans. Men åååååååååh vad jag önskar och drömmer…

Ingen tur i det här lotteriet för vår del...

Jag tänkte svara i en kommentar men bestämde mig för att helt enkelt göra ett inlägg i stället.

När vi inte fick till ett litet knytte i sänghalmen och man efter utredning, alltså fertilitetsutredning, inte hittade ett enda litet fel på oss kändes det lite som om man föstes mot IVF med milt tvång av läkare, släkt och vänner. Vi skulle ju ha såååå goda chanser! Och inte är det såååå besvärligt inte, tänk på vad ni får ut av det. Och så vidare.
Men jag, som ju är känt Internet-beroende hade tagit mig en (läs hundra) sväng in och läst på Familjelivs avdelning för provrörsbefruktning och mådde faktiskt illa av bara tanken.
Jag vet, de som härjar runt där och slänger sig med förkortningar som ingen oinvigd kan gissa sig till vad de betyder (frågan är väl om man ens vill gissa sig till det), de är ju de tjejer som inte lyckats med IVF. De som svävar mellan hopp och förtvivlan.
Det kändes som om de var helt fartblinda, dessa tjejer (obs! Jag generaliserar!), de gjorde liksom försök på försök och tycktes inte fatta hur slutkörda de var, både mentalt och fysiskt. Dessutom gjorde dessutom många av försöken privat och jag kunde bokstavligen se tusenlapparna, tiotusentals, fladdra i väg, borta med vinden. Och jag svor på att jag aldrig skulle hamna där, att vi inte skulle utsätta oss för detta, inte när det finns ett säkrare och lugnare sätt att bli förälder på.

När man gör hemutredning ska man vara fokuserad på adoption, ha kommit över sorgen över att det inte blev några biologiska barn. Jag har egentligen inte haft någon sorg över missade biologiska barn. Jo, för stunden, alltså, var månad när mensen kom, då var jag så klart ledsen men det var en lättnad att släppa allt det där och kasta oss in i adoptionsvärlden där det fanns mer påtagliga och säkra resultat att vänta på och längta efter. Det är skitsvårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har skyddat oss sen vi var klara med kursen och vi, framför allt jag, är liksom Kina-gravid. Skulle vi ge oss in på IVF skulle vi, alldeles medvetet, öka riskerna för Kina-missfall (hoppas ingen tar illa upp av mina hemsnickrade termer). Som ni kanske läste så var jag inte det minsta glad över att kanske vara gravid (utan IVF) för i min hjärna finns mitt barn i Kina. Jag antar att jag är ett perfekt exemplar av adoptant enligt diverse hemutredare, jag vill adoptera ett barn från Kina. Jag vill ha en 1,5-åring (typ), inte en liten nyfödd. Jag vill lära äta med sked, inte amma. Jag vill, jag vill, jag vill.
Samtidigt som man inte ska vara korkad. Främst vill jag bli mamma.

Vi pratar noga igenom våra alternativ här hemma nu. Vi har en del kötid och kan därför kanske komma fram i kön i ett par olika länder (ja, minst ett östeuropeiskt land finns på den listan) i sommar eller fram emot hösten. Men vi kan ju som sagt bli omkörda också.
Samtidigt spökar de där IVF-försöken. Vi har våra gratisförsök kvar. Vi kan få utnyttja dem. Självklart borde vi göra det om väntetiden blir så lång som tre, fyra eller fem år. Men tänk om väntetiden landar runt två år. I två år är jag beredd på att vänta på mitt Kina-barn. Fan, kan man inte få ett garantikvitto eller något av CCAA?!?!

Att adoptera efter att man fått ett biologiskt barn kan försvåra. Vissa länder tillåter inte biologiska barn (Kina gör det dock). Man måste också ta ställning till bland-familjsproblematiken. Hur är det att vara den enda i en släkt som är född i ett annat land? Den enda som ser annorlunda ut? Den enda som blivit övergiven av sina föräldrar?
Om vi hade adopterat båda våra två barn (vi drömmer om två, eller kanske tre, i smyg, fast det går nog A aldrig med på och under rådande omständigheter vore en enda liten unge toppen faktiskt) hade våra barn haft någon att dela upplevelsen med, någon som förstod och kunde stötta.

Det är med andra ord mycket som virvlar runt i våra tankar just nu.

Överläggningar pågår.

Den Andra Organisationen har några länder som kan vara aktuella att byta till men inte just nu, kötiden räcker inte till.

Tycker by the way ordet kötid är missvisande i det här sammanhanget. Säg att vi ställer oss i kö för att få skicka till , låt oss säga Etiopien. Så får vi reda på att vi har nummer fem i kön och eftersom det flyter på bra i landet bör det vara vår tur snart. Nästa gång man ringer för att höra om hur man ligger till så är man plötsligt på typ nittonde plats. Eh, hallå, vaddå kö?!?! Tänk om de hade tillämpat samma sätt på till exempel Systembolaget en fredagseftermiddag. Uppror lär ju vara ett svagt ord i sammanhanget.

Så även om vi just nu ligger bra till i ett par länder om någon månad så lär det ju se helt annorlunda ut då. Vi får avvakta helt enkelt men det är svårt. Mycket svårt. Speciellt när en god vän slänger ur sig "Men ni borde ju verkligen testa IVF! Går det så långsamt i Kina hinner ni ju bli tvåbarns föräldrar genom IVF innan ni kommer fram i kön"

Jag vill inte göra IVF. Helt logiskt nog eftersom:

1. Jag vill ha vårt barn från Kina

2. Vi har bestämt oss för att adoption är den säkra vägen

3. Jag får olustkänslor bara av att tänka på IVF

4. Jag vill ha vår unge från Kina ju!

Men, när vi tog beslutet pratades det inte om åratals väntan. Tänk om vi väntar i typ tre-fyra år och sedan stänger Kina av nån anledning, utan att vi fått barn! Och då kanske alla andra länder har så lång kö att vår kötid aldrig räcker till. Vi kanske får vänta fem, sex, sju, hundra år innan vi blir föräldrar! Åh, jag blir helt kallsvettig av sådana här tankar.

Vi har inte provat IVF. Vi har alla våra gratisförsök kvar. GRATIS.

A påpekar detta när han sitter i soffan med miniräknaren i högsta hugg och räknar på vad det skulle kosta att byta land. Gratis. Att byta land är inte gratis. Inte alls.

Kanske har vi jättelätt för att bli gravida med IVF? De har ju inte hittat något fel på oss faktiskt. Kanske skulle vi bli gravida på första försöket. Kanske skulle vi ha en liten unge om bara nio månader. Månader! Alltså inte nio år.

Som ni hör håller jag på att bli galen. Spritt språngande galen. Jag vill ju inte ens vara gravid, jag vill vara mamma till en liten krabat från Kina. Men mest vill jag vara mamma...

En normal kö...

PS. På adoptera.nu presenterar folk sig i en sk presentationstråd och minst en person har i sin presentation skrivit så man av misstag kan tro att hon ligger bakom den här bloggen. Så är inte fallet. Jag läser periodvis (ok, nästan jämt) på adoptera.nu men skriver sällan och använder i stort sett aldrig den här signaturen utan något som passar in i tråden. Den dagen jag faktiskt slutar vara wannabe och ÄR mamma ska jag skaffa en fast signatur på sidan men tills vidare är det alltså inte så. Ville bara klargöra. DS

Jag har faktiskt inte, hur märkligt det än kan tyckas, fastnat i statistiksidor som tex Rumor queen och sådant. Har tänkt att jag blir knäpp nog som det är av att läsa på olika adoptionssajter dag ut och dag in. Men nu känner jag (läs vi, till och med A är gravt orolig) lätt panik alltså. Två dagar förra omgången. Nu säger ryktena sex dagar i nästa (källa: adoptera.nu). Sex dagar är väldigt mycket bättre än två dagar men i alla fall. Med sex dagar i stöten blir inte vår väntetid två år utan betyyyyydligt längre. Shit. Vad göra? För något måste göras, det står klart.

Igår var vi på picknick i parken, hade gjort tjusiga mackor, hade med cider och allt men jag kunde knappt få ner en bit när vi väl satt där på den rutiga picknickfilten. Det visade sig vara något familjetjohejsan i parken just den dagen, clowner, tipspromenader och korvgrillning. Vi var fan i mig de enda utan barn i hela jävla parken. Jag lovar, till och med pensionärerna var där med barn, sina små söta glada barnbarn med ballonger i näven. Dessutom såg vi två familjer med små adopterade asiatiska flickor. Och i min skalle dunkade det liksom bara; fem års väntetid, fem års väntetid, fem års väntetid....

Jag grät bakom solglasögonen och A instämde snabbt när jag föreslog att vi skulle åka hem och äta på balkongen i stället.

Fan, vi kan inte ha det så här i flera år till! En kompis till mig, som också ska adoptera, sa "jag vill inte bli den där bittra tanten som inte klarar av att gå på barnkalas".

Jag känner att jag snart är den tanten!!! Fan, fan, fan, jag orkar inte med fem år. Jag orkar inte med fyra eller ens tre år heller. Vi MÅSTE göra något.

Snälla, ni som har koll på statistik och annat, ärligt, vad tror ni? Utan önsketänkande alltså, vad blir väntetiden för dem med LID kring årsskiftet?!?!

Jag är inte gravid. Det är med stoooor lättnad jag konstaterar det.
Samtidigt som vi bestörta kan se att CCAA bara har med två ynkliga dagar den här omgången. Två dagar! För få pappersklara barn?!?! Vem lurar de kinesiska myndigheterna egentligen, utom möjligen sig själva?!
Två små ynkliga dagar?!?! Om man räknar snabbt med de inofficiella siffror som figurerar i div bloggar på nätet (för dessa siffror känns rimliga) så skulle det, om de håller den här takten nu, ta ca 5,5 år för oss att få barn. Fem och ett jävla halvt jävla år?!?!?!?!?!
Ursäkta, måste sitta ner och hyperventilera lite faktiskt.
"Fan att du inte var gravid", säger A dystert och slår av miniräknaren (för ni trodde väl inte jag klarade av att räkna ut något sådant i huvudet?!).
Jag vill inte vara gravid. Verkligen inte. Och mitt barn finns i Kina. Men seriöst. Vi vill bli föräldrar innan vi går i pension. För jössenamn, detta är ju bara vårt första barn! Vi vill ha minst två barn. Innan vi går med i PRO.
"Vi måste göra något", säger jag till A. "Vi måste byta land eller vad som helst. Vi kan inte sitta här och bara....låta tiden gå!"
Han nickar och vi kommer överens om att ringa organisationerna efter helgerna, när vi lusläst informationen om vart enda land som en svensk människa kan tänkas adoptera från. Något måste göras. Fan ta CCAA, vad håller de på med?!?!

A tycker det är ganska ok om jag skulle vara gravid. Aningen stressigt med tanke på den korta väntetiden men helt ok.
”Vi vill ju ha barn” påminner han snusförnuftigt och tycker jag tar i lite (läs mycket) när jag pratar om Kina-missfall. Dessutom föreslår han (han!!!) att jag ska göra en graviditetstest.
Jag vägrar. Gör jag en test och den visar positivt måste jag börja inse fakta. Vinka adjö till kina-ungen och gå och rota fram det där värdelösa numret av Mama. Och det är jag inte redo att göra. Inte än. Förresten så är jag inte gravid, bara sen. Eller otroligt mycket sämre på matte än till och med mina gamla lärare insåg på den tiden.

Om jag inte är gravid ska jag inte klaga på väntetiderna mer.
Om jag inte är gravid ska jag dessutom dubbla dosen p-piller. Fast det kanske inte hjälper? P-piller är bara 98% säkra (men hur skulle jag kunna veta att jag skulle vara en av de två procenten, just NU?!?!) och min tanke var att om man tog dubbla doser att de liksom skulle gå omlott så att man var helt säker. A tror inte det är en bra idé.
”Då blir det kondom” förklarar jag bestämt. ”Eller avhållsamhet!”
”Gör det jäkla testet” morrar A men nej, jag bestämmer mig för att vänta tills jag är tre dagar sen. Eller kanske fyra. Fast då kommer jag ju ha fått mens. Eftersom jag inte är ett enda dugg gravid.

Jag har inte fått min mens.

Märkligt, för ett och ett halvt år sedan hade jag hjulat, rusat runt och skrikit av lycka samtidigt som jag tvingat A att köpa graviditetstester på vägen hem från jobbet. Nä, stryk det förresten, jag hade haft en hel bunt graviditetstester hemma och gjort minst en redan veckan innan jag skulle ha mens. Jag skulle räknat ut vilken dag förlossningen skulle äga rum (och surfa på FL för att kolla vilken smärtlidring som verkade bäst), kollat på mamma-kläder online och diskuterat med A om vi skulle ta reda på vilket kön bebisen hade i förväg. Jag vet detta för beteendet upprepades månad efter månad då eftersom jag alltid inbillade mig att jag var minst en dag försenad (matte har aldrig varit min starka sida, jag erkänner) och det bara måste betyda att jag äntligen var gravid.

Nu är jag en dag sen och känner mest för att bryta ihop. Jag vill INTE vara gravid! Inte på några villkor alls! Jag vet att för den oinvigde måste det låta oändligt otacksamt, att efter all den här tiden inte vilja ha barn liksom. Dessutom finns det en hög med människor som säkert menar nu att halåå, detta var ju vad ni ville från början, det ni EGENTLIGEN ville; bli gravida!
Men nepp, det är fel, fel, fel.
Vi ville ha barn. Hur var mindre viktigt och ekonomisk som man är (hm) så försökte vi på det billigaste och, tyckte vi då, roligaste sättet först: sängvägen. Och det var kul i början. Men när tempningen och sexschema-tiden kom var det mindre roligt. Till alla er där ute som fasar för hemutredningen vill jag bara säga att hemutredaningar är skitkul jämfört med sexscheman och temperaturkurvor. Jämfört med en fertilitetsutredning är hemutredningar rätt opersonliga till och med. Så fasa icke, gå vidare med glädje.

Jag är kanske en hemsk person men jag vill inte vara gravid, jag vill inte ha foglossningar och annat hemst och absolut inte föda fram en liten röd bebis med blå ögon och blont hår.
Jag vill ha min lilla svarthåriga, mörkögda kina-unge! Vårt barn finns i Kina! Jag vill inte åka till BB, jag vill ha BB och sedan åka till Kina! Jag vill inte bli snittad och sydd, jag vill shoppa och promenera på kinesiska muren!Och sedan, på ett ytterst normalt sätt bli förälder i en konferenslokal på ett fint kinesiskt hotell.
Och tiden, vi ska inte ens börja prata tidspesepktiv. Jag veeet att jag gnällt över väntetiden, vilken blivande kinaförälder har inte gjort det?! Men om jag är gravid då pratar vi inte 2-2,5 års vänteteid, då snackar vi om att det dimper ner en liten till jul. Till jul?!?!? Hur i all världen skulle vi hinna det? Det är ju snart! Vi hinner inte det, vi har inte handlat en enda pryl och dessutom har vi ju...typ saker vi ska göra!

Men mest av allt vill jag ha vårt barn. Och vårt barn finns i Kina. Realistiskt sett finns vårt barn inte ens ännu men i alla fall. Lika lite vill jag byta mitt ofödda Kinabarn mot ett biologiskt som en mamma som mist sitt biologiska barn genom missfall skulle bli hur glad som helst om nån la ett lite kinesiskt barn i armarna på henne och sa: "Men titta, här får du ett annat barn. Strunt i det andra, det var ju barn du ville ha!" Ingen skulle komma på idén att säga så. Men om någon som håller på att adoptera blir gravid förväntas hon vara överlycklig märkligt nog.
Adoption är inte vårt andrahandsval, det är vårt val och jag vill ha mitt kinabarn. Jag vill inte vara gravid.

Jag är helt adoptionstrött, har inte läst på varken adoptera.nu eller AC svarar på säkert två veckor. Vissa dagar tänker jag inte ens på att vi väntar barn, glömmer bort det helt och det är superskönt. Jag menar, kan man verkligen uttrycka det som att vi väntar på barnbesked?! Det gör vi ju inte, inte detta året. Och troligen inte under 2008 heller. Sjukt tråkigt men sant.
Så nä, jag försöker helt enkelt låtsas om att det inte har hänt, alla utredningar, HIV-tester, papperskopierande och nervöst väntande på besked. Vi har ju ett hyfsat bekvämt som det är nu liksom. Kan sova länge på helger, äta brunch på stan, träffa kompisar, käka hämtmat och se på våldsfilmer. Gå lääänge i affärer när man är shoppingsugen (detta gäller dock bara när jag är på stan utan A), äta godis fast det inte är lördag och ha pokerkvällar hemma utan att någon behöver tänka på språket. Klart att vi längtar men vem mår bättre av att man går och är olycklig av väntan/längtan?! Nä, än så länge går det bra faktiskt, vilket är förvånande. Mest förvånad är nog A, jag är ju inte direkt känd för att kunna koppla bort saker ur min lilla hjärna…

Nåja, ett par saker är ju planerade under väntetiden och här kommer en uppdatering av statusen på dessa saker:

* Sparandet – går så där. Det kostar pengar att gå i affärer länge och shoppa, äta brunch på stan, köpa godis och äta hämtmat. Tyvärr. Jag känner att vi inte riktigt har tagit tag i detta på allvar. Det är ju så himla lång tid kvar = inte bråttom med att börja spara liksom. Och under två långa år behöver man ju liksom saker. Typ kläder, smink, elektronikprylar och annat livsviktigt. Funderar om man skulle anmäla oss till lyxfällan men eftersom vi inte ens äger ett kreditkort så tyckte A det var lite överdrivet. Så vi ska ta tag i det själva i stället. Nästa månad. Eller efter semestern i sommar. Jag lovar.

* Min viktnedgång – hm, ja, ungefär samma status som med sparande tror jag, den har inte riktigt kommit igång men jag känner ingen superstress över detta direkt. Jag behövde ju bara gå ner knappt två hekto i månaden så även om jag nu missat en månad kan jag ju ta i och köra tre hekto två månader i stället och vips så är jag ikapp. Dessutom har vi faktiskt försökt lite. Jag läste på om GI-metoden och älskade den från första stund eftersom man får äta choklad (visserligen bara mörk men i alla fall) och jordnötter. Så vi körde igång. Men det gick sådär. Tyckte inte författarna till GI-boken jag köpt hade riktig koll. De påstod bland annat att man lugnt kunde köpa hem mörk choklad eftersom det var omöjligt att få i sig mer än två rutor åt gången. Eh, hur menade de då?! Jag åt glatt en hel kaka medan jag låg i badet en kväll. Visserligen inte alls så gott som mjölkchoklad men nog gick det ner utan större svårigheter. Hm. Så nu är GI-metoden skippad och jag funderar på alternativa lösningar medan gymkortet dammar igen i plånboken. Man kan ju inte träna inomhus på våren när det är så fint väder!!!

* Mitt hår – ny punkt, jag vet, men jag kom på att håret växer ju minst en centimeter i månaden så innan vi ska till Kina bör mitt hår alltså ha växt minst 24 centimeter! Jag blev så lycklig när jag insåg detta för då kommer jag inte bara vara smal och snygg utan även ha långt böljande hårsvall på videon! Underbart! Fast märkligt nog har mitt hår liksom fastnat i växten vid axlarna ungefär och jag måste snart klippa mig – igen. Suck. Men sedan är det utväxt som gäller.

Min mamma tycker att man måste försöka se positivt på saker och ting. Tror det är en generationsgrej, typ alla i hennes ålder är så där otäckt äppelkäcka och kommer alltid med hurtiga tillrop om att "Det finns de som har det värre!" när man beklagar sig. Och ja, det är klart att det kunde varit värre, jag menar, vi kunde ju fått nej på hemutredningen. Eller blivit jättesjuka eller något. Det är bara så himla svårt att tänka så tycker jag men bestämmer mig för att försöka. Tyvärr går det trögt.

- Jag kan inte komma på någon fördel med att vänta en massa år på att få barn, beklagar jag mig.

- Men tänk på allt du kommer hinna göra innan det är dags, säger min mamma som fött ett mindre gäng ungar utan att behöva vänta ett dugg mer än de obligatoriska nio månaderna. Ja, knappt det ens med min bror som hade väldigt bråttom ut i stora vida världen.

- Ååååh, kom inte dragande med att vi ska göra saker som man inte kan göra med småbarn, stönar jag otacksamt, det har vi redan gjort! Vi är trötta på sådana saker.

- Det kommer ni minsann inte vara sedan när ni knappt kommer ihåg hur sovmorgon stavas längre, replikerar mamma glatt. Men jag menar projekt, saker du påbörjat eller hinner göra. Du kan säkert komma på något.

Och det kan jag faktiskt. En grej. Jag tänkte bli himla smal och snygg tills vi reser till Kina. Man vill ju se snygg ut på videofilmen liksom.

Jaja, skratta ni åt min fåfänga men inse att man kommer att få se den filmen cirka en miljon gånger och då vill jag minsann slippa dallriga lår och putmage!

Och ur slimnings-synpunkt är två år rätt bra tid liksom. Säg att man går ner ett kilo i månaden (det är 2,5 hg i veckan - ingenting nästan!), då skulle jag hinna gå ner 24 kilo innan vi åker. Om jag skulle gå ner 24 kilo skulle jag å andra sidan inte kunna åka till Kina, de skulle inte släppa ut mig från anorexikliniken så vi får vända på det. Om jag vill gå ner sju kilo innan vi åker till Kina, då skulle jag bara behöva gå ner....lite mindre än två hekto i månaden!!! Haha, det är ju typ hur lätt som helst! Here we go, jag kommer att vara ursnygg när vi åker!

Ok, dags för tidsspekulation.

Jag är ingen optimist (som ni kanske märkt) men någon måtta på eländet måste det ändå vara. Jag har, på något märkligt vis, lyckats undgå att bli beroende av Rumor Queens hemsida. Kanske för att ni alla schysst nog fixar det hela åt mig genom att rapportera rykten och annat. Men nej, jag tror inte vi behöver vänta i tre år. Jag tror benhårt på att väntetiden, som för dem som hämtar nu var 19 månader (eller hur?) , kommer att stiga upp till strax över två år och sedan ligga där ett tag innan det märks att man infört nya regler och väntetiden så sakteliga börjar sjunka igen. Jag tror inte den kommer bli så kort som den en gång var, 7-8 månader, men kanske runt 14 månader. På lång sikt. Och tyvärr, med min vanliga otur, så lär detta inte alls inträffa så snabbt att det påverkar oss. Jag tror alltså på runt två års väntetid för oss. Två år. Två hela, jäkla år.

Det är märkligt men alla som inte adopterar anser att två år är superkort tid.
Jag vet inte hur detta kommer sig riktigt, tiden borde ju rimligtvis gå lika snabbt/långsamt för alla men nej, jämt och ständigt får vi höra detta: Åh, jaha, två år får ni vänta säger du? Men två år går ju jättesnabbt snabbt, det är ingenting!
Hm. Men saken är den att vi redan väntat två år. Ett år då vi försökte skaffa säng-barn och sedan ett år av fertilitetsutredningar, hemutredning, föräldrakurs och papperssamlande. Två år då vi var väldigt upptagna med andra ord, på ena eller andra sättet och – newsflash - de två åren gick inte det minsta fort. Faktum är att de två åren var som…tio år! Minst. Faktiskt.
Och jag, som en gång skrev i bloggen att Colombia kan vi inte adoptera från, där är väntetiden ju uppemot två år och så lång tid gör mig yr att tänka på, ja, jag blir faktiskt bokstavligen yr (och aningen illamående också) var gång min hjärna råkar ramla in på området. På tidsspannet liksom. Två ååååååår. Två hela år då vi bara kan jobba och försöka spara pengar (erkänner att det fortfarande går skrämmande trögt på den punkten) och hm, ja, det har jag hört är typiska saker som gör att tiden liksom bara flyyyger i väg. Eller nä.

Så jag har försökt fundera ut lite olika överlevnadsstrategier. Till exempel som att sova så mycket jag bara kan de här två åren. Tiden går väldigt fort när man sover, det kan vi väl alla vara överens om?! Tiden går även märkligt fort när man har semester men någon extra semester går inte riktigt in i spara-pengar-ekvationen så det alternativet går bort.
Vidare bör man så klart följaktligen undvika tråkiga saker/situationer där tiden går väldigt långsamt. Typ släktmiddagar. Och kyrkobesök, tiden står liksom nästan stilla under en predikan och just stillastående tid vill vi undvika just nu. Problemet är bara att vi väl går i kyrkan i snitt 1,5 gånger per år, och att ett sådant kyrkobesök som vanligen infaller i samband med dop, konfirmation, bröllop eller begravning varar max en timme i realtid (realtid, fint ord jag lärt mig från tv-programmet 24) så det är ju inga otroliga mängder tid man kan dra in på.
Tiden går även väldigt långsam på jobbet emellanåt. Inte när jag helt olovandes skriver i bloggen på min rast, då tickar det på minsann, men en måndagseftermiddag släpar ju sig fram i det oändliga. Och det är svårt att undvika måndagseftermiddagar på jobbet.
Hm. På två år kommer det att vara 104 måndagseftermiddagar varav minst typ 90 kommer att infalla på mitt jobb. Deprimerande statistik.
Min enda tröst är att två år även innebär 104 ljuvliga fredagseftermiddagar, 104 lediga lördagar och 104 lata söndagar.

Enligt tidningarna idag så blir man gravid om man äter glass. Märkligt. Jag har ätit glass massor av gånger och inte blivit gravid. Inte ens de gångerna jag ätit glass och sedan haft sex inom en överskådlig tid efteråt. En av mina bästa vänner är helt galen i glass och har inte en enda unge. Så ursäkta om jag tvivlar.
Fast kanske är det så att vi inte ätit det tillräckligt jämnt? ”En portion om dagen räcker” säger tidningen. Hm. Samtidigt säger alla (och med alla menar jag inte bara folk på adoptera.nu utan även fertilitetsläkare faktiskt) att om man är överviktig minskar chansen att bli gravid. Slutsats: man ska äta glass i stora lass och sedan ut och jogga var dag – phu! Tur att jag inte vill bli gravid säger jag bara.
Men om någon skulle få en hint om något man kan äta eller dricka för att snabbare få sitt Kina-barn så säg till. För tusan, skulle till och med kunna tänka mig jogga om det kunde skynda på det…