När man nu har lite tid över, alltså när man inte behöver slåss med kopieringsmaskinen eller ringa Organisationen stup i kvarten, ja, då känns det lite tomt. Avstressande men tomt.
Har väldig lust att ringa Organisationen bara för att…tja, fråga om det hänt något. Om de hört något.
Men inser att det är lite väl magstarkt när man har över två år kvar till BB. Och inte ens är speciellt ensam om det.

Suck.

Mama är en skittidning. I alla fall på ett sätt.
Tänkte ju att nu när vi faktiskt är officiellt väntande skulle jag få frossa i mammasaker – äntligen - men nej. I stället får jag en miljon sidor om graviditet.
Ok, jag inser, majoriteten av mammorna i välden får sina barn den vägen (bokstavligen) men i alla fall. Såååå många sidor! Jag menar, de flesta som läser Mama väntar väl inte barn heller?! En hel del måste ju redan ha fött alla sina barn och håller bara på att uppfostra dem liksom. En del har kanske fosterbarn och ett gäng är som jag, kommer aldrig att komma i närheten av foglossningar, profylaxer och ultraljud.
Inte nog med att det handlar om graviditet, det känns som om 70% av resterande text och annonser är för babysaker. Alltså för spädbarn. Inget alls man kan klämma ner en tvååring i . Jag menar inte att man måste specialisera sig på adoptivföräldrar eller att man inte ska skriva om epudri….ja, ni vet, den där bedövningen man får när man föder. Jag är bara besviken. Fan. Vad ska jag nu göra för att bekräfta mitt mamma-to-be-status?!?!

På tv har Alice blivit fem år och åkt tillbaka till Kina. Vi sitter klistrade och tittar i fem- sex minuter. Vet att det är tänkt som ett barnprogram men ingen verkar ha tänkt på att det är tortyr för vuxna som ska adoptera att få så små doser liksom. Självklart spelar vi in så att vi (läs: jag) ska kunna se det under deppiga perioder, i ett sträck, och tänka att japp, stå ut lite till, bara två år till, sedan får ni en sådan!
Nåja, åter till ämnet så att säga, Alice, tillbaka i Kina. Hon verkar tycka att det är sådär. Får känslan av att för hennes del hade de lika gärna kunnat åka till Kanarieöarna liksom. Och jag blir fundersam. Man har ju läst så himla mycket liksom. Till och med A reagerar.
- Sa de inte på kursen att man inte skulle åka tillbaka för tidigt? undrar han när vi suttit några minuter och ojat oss över hur söt och charmig Alice är.
- Jo, säger jag, och det har jag läst på adotpera.nu också… Men alla som åker med syskon då?! Det är ju typ i den åldern och det sägs ju att det är bra om syskonen följer med ju.
- Mmm. Fast filmen skulle blivit bättre om hon varit ett par år äldre när de åkte tillbaka, säger A bestämt. Då hade de ju mer kunnat prata med henne om hur det känns och så. Nu bara lullar hon runt och är söt liksom. Vilket är bra men det ger inte mycket. Och föräldrarna kan inte riktigt veta kanske om hon mår dåligt av det.
- Ja, säger jag, det är som cancer liksom.
- Cancer?
A ser förvirrad ut.
- Ja, cancer. Man får cancer av typ allt, hur man än bär sig åt, vad man än äter eller undviker att äta så man kan lika bra skita i alla regler och restrektioner och göra som man själv tycker känns bäst. Och det är väl så med adoptioner också. Man bli typ yr om man ska lyssna på allt och läsa allt som skrivs på Internet så man kanske ska skita i det och köra sitt eget race helt enkelt.
A skakar på huvudet och förklarar att jag är belagd med Internet förbud.

Fem dagar efter att vi skickat de färdiga papperna ringer jag Organisationen i smyg från jobbet. Bara för att kolla om det kommit fram. Och när det är dags för vår fina akt att resa till Kina. I fall nån har någon aning. Och får förbluffad svaret:
- Ja, de har kommit fram och dessutom skickats till Kina, vi skickade en grupp igår så nu kan ni förvänta er logg in datum om en månad eller så. Det kan ni se på hemsidan.
Jag tackar och lägger på luren. Wow, det är sant, våra papper är på väg till Kina! Vi kommer att få ett LID! Ett riktigt LID! Jag som inte ens visste vad LID var för typ sex månader sedan har längtat efter det här magiska datumet. Visst, underbart att ha klarat hemutredningen och ja, skönt att vara klar med papperssamlandet men det är ju LID man vill ha. De magiska siffrorna som bekräftar att man är med i matchen. Att man faktiskt håller på att adoptera, att man finns i statistiken och inte bara i marginalen, som nån halvseriös liten parentes. No more ”vi ska adoptera från Kina”. Nu är det snart äntligen så att vi håller på att adoptera från Kina. Och vi kommer att ha bevis för det!

Jag nästan svävar hem den dagen och köper tidningen Mama på hemvägen. Har smygläst den på biblioteket förut men nu jäklar, nu när man nästan ha LID, då är det dags. När jag kommer hem går jag in på nätet och tecknar en prenumeration på Mama och sedan ringer jag några bekanta som vi lärt känna och som också ska adoptera från Kina. Fast de ligger före oss, flera månader och har så klart redan fått sitt LID. Men M blir väldigt glad för vår skull.
-Åh vad bra att papperna kom iväg så snabbt, säger hon entusiastiskt. Nu gäller det bara hur länge vi får vänta innan vi passerat review room.
Fan. Aldrig kan man få vara glad. Vi tittar på Internet och enligt prognoserna är det typ ett år innan våra papper granskat och godkänts. Fan. Suck.

Om det är sant att man kan få magsår av stress och oro (en läkarbekant till A säger att det inte är så, därav mitt tvivel) så är det ett under att jag inte fått det.
A har, märkligt nog (och relativ ogrundat) en väldig tilltro till svenska posten medan en annan inte kan sova när vår ansökan kuskar landet runt för diverse stämplar. Tänk om den kommer bort, trots rek. Brev? Vad ger rek brev för säkerhet förresten, rent praktiskt? Jag menar, en unge kan ju stoppa en smällare i en brevlåda eller i en postbil (för rek ligger väl inte på lådan?) och ka-boom, där gick ens blod, svett och förhoppningar upp i rök och man vet inte ens om det.

Självklart kan jag inte låta bli att ringa till Kinesiska konsulatet, trots att Organisationen sagt att man inte bör göra det eftersom de sällan svarar och inte pratar svenska.
Vill ju bara höra om våra papper är klara liksom. Eller till och med skickade. Vi betalade ju expresstillägg (onödigt enligt A, och Organisationen, men va fan, finns det något som kan gå snabbt i hela den här sega processen så ta mig tusan, då är det värt att betala för att det ska göra det!).
Så jag ringer och någon svarar "Hallå". På svenska. Och de pratar ju inte svenska på konsulatet. Så jag säger ursäkta, har ringt fel och lägger på. Kollar telefonnumret noga, ringer upp igen varpå jag får samma svar.
-Eh, är detta kinesiska konsulatet? undrar jag försiktig.
- Ja.
- Öh, jaha. Ja, jag ville veta om vår ansökan, för adoption alltså, av ett litet kinesiskt barn (tur att jag sa det by the way, så de inte trodde att det är en liten indier vi vill ha. Hm), om den är klar? Vi betalade expressavgift.
Det blir tyst i luren och jag blir orolig att kinesen (?) i andra änden tycker att jag är ohövlig som antyder att de är långsamma genom att ringa och fråga och påpeka att vi faktiskt betalt för express.
- När kom papperna in?
- För fyra dagar sedan, mumlar jag ödmjukt.
- Då skickar vi nog i morgon. Många ansökningar nu. Det är bra.
- Öh, ja. Jaha. Tack då.
A undrar om jag tycker att samtalet var meningsfullt. Han är lite sarkastisk när han frågar. Men märkligt nog tycker jag faktiskt att det var ganska bra, fast jag inte fick veta något direkt. Personen som jobbar på konsulatet tyckte det var bra med många ansökningar. Det måste väl vara ett gott omen, eller?

Efter lite jagande får vi även tag på en notarius publicus som inte tar en hel vecka på sig att läsa igenom papperna, stämpla (stämplar och åter mer stämplar, hur kan dessa små stämplar vara så viktiga?!?!) och dra en snodd som skulle gjort vår svenske konung stolt och lycklig genom hålen i pappret.
Voilá (eller hur det stavas), en helt färdig ansökan! Den ser väldigt fin och officiell men vi vet fortfarande inte riktigt vad en notarius puplicus gör förutom officielliserar adoptionsakter. Och i det ögonblicket bryr vi oss inte heller. Nästan andäktigt tittar vi på den där den ligger på köksbordet. A tar fram kameran och fotograferar den medan jag motar katten, som är en riktig linslus (han har nog inte riktigt kommit över att han inte fick vara med på bilderna till Kina).
Dagen efter traskar jag åter ner till postens företagsservice och skickar alltihopa i ett rek brev till Organisationen. Vi är KLARA.

Jag fick detta på mailen idag från en snäll läsare – tack! Helt fantastiskt träffande texter. Fler variationer på samma tema hittar man på här


Samtal mellan två kvinnor i en värld där adoptioner är vanligast

"Nääää, men ska du föööda ditt barn, vad spännande! Vet du, jag känner en tjej som också valde att föda sitt barn, och den lilla pojken kom ut jääättefint, det gick helbra och han haaar faktiskt klarat sig och är till och med riktigt duktig i skolan också!
...Men...... fick ni inte medgivande eller? Var det din man eller du som inte gick igenom? Ja ja, du ska se nu, när du bara föder det här barnet kommer ni båda att spänna av och utredningen kommer kännas myyyycket lättare och ni kommer få ett alldeles eget adoptivbarn också!
Varifrån nånstans ska ni få barnet då? Ja just det ja, ni åker till BB... ja, tääänk vad olika det är, vi som åkte till Brasilien! Men sjukhus kan nog vara jätteintressanta dom med... maten till exempel är väl rätt bra... och läkarlatin är ju också ett spännande språk även om det säkert är svårt att lära sig innan.
Ja tänk va, ni har bara nio månader på er - hur ska ni hinna förbereda er för allt? Och hur kääänns det att inte kunna välja ålder på barnet? Men vad fantaaastiskt roligt ändå - att ni ska bli föräldrar ni med, på ert eget lilla vis. Utan medgivande och allt, ja själva gick vi igenom utredningen med glans och det känns faktiskt jättebra att ha fått sånt tydligt stöd och omgivningens godkännande... men ni klarar nog det jättebra ändå, ni har ju alltid valt era egna vägar.
Hur har ni tänkt att barnet ska klara sig utan att ha kämpat sig igenom separationer då? Ska ni lämna ungen ett tag eller skapa trauma på nåt annat sätt? Ja vet du själv skulle jag haaaa så svårt att knyta an till ett barn om jag inte kände att det klarade av separationer. Men så är jag inte så speciell som du heller.... Jag och Kalle är ju mer vanliga liksom och jag tror faktiskt inte att vi skulle vilja skaffa barn om vi inte fick den här kontakten med omvärlden som kommer med automatiskt när man får barn på vanligt sätt.
Men jag tror visst att du kommer att känna att du är riktig mamma också, trots att du inte måste tänka igenom det och motivera det så noga. Jag tror att det är viktigt att du säger som det ÄR till barnet, att du faktiskt har fött det själv och att det bara har EN mamma och EN pappa.
Men vet du aaaakta dig för sjukhussjukan, den kan man ju inte ens vaccinera sig emot och den har jag hört kan vara välllldigt skadlig för barnet. Jag kände en som..." osv.

Och här ett samtal mellan två mormödrar i en värld där adoptioner är vanligast

"Ohhhh! ska du bli mormor!!! Va kul!!!! Varifrån kommmer barnet? VA!! Ska din dotter fööööda sitt barn? Ska du bli GENETISK mormor? GUUUUD så modigt! Ja, vår familj är ju inte så ovanlig som din, vi är ju mer vanliga, så att säga, men jag är då väldigt glad att min dotter har lyckats bli godkänd.
Har ni kollat alla era gener? Nu för tiden med all modern genforskning ska du se att det går bra. Oroa dig inte. Barnet ärver nog ingenting av dina åldersprickar och neurotiska läggning. Jag har hört att sånt brukar hoppa över en generation. Har din dotter prickar? Ja men va braaaa!
GUD men TÄNK om hon spricker! Jag hörde en som sprack nästan ända upp till naveln! Fast det är nog inte så vanligt. Fast spricker dom inte lite så blir babyns huvud lite toppigt, som en oval ungefär. Men det går nog över. Tror jag i alla fall. Tror inte du?
Hur är din dotters man? Är han inte lite mörkhårig? Och din dotter blond? Ja då blir barnet rödhårigt, men det klarar dom nu i skolorna med all terapi och sånt som finns. Det blir säkert inte mobbat. Ja, tänk... en del ynglar då av sig, hihihi... kan inte hålla på sig kanske... MIN dotter har alltid haft sån karaktär! Du ska se att du kommer att tycka om barnet! Oroa dig inte!
Va? Är du glad? Ja men va bra! Jag har alltid tyckt du är så strong. Och du är ju så speciell i din livsföring redan innan detta. MEN så JAG oroade mig! Man GÖÖÖR ju det för ett litet adoptivbarn. DET slipper du i alla fall! Klart du inte behöver oroa dig så mycket som JAG gjorde.
Och SOM du har väntat!! I evigheter... det är klart att du är glad för vilket barn som helst! Jag är så glad för dig! OCH jag håller tummarna! Du ska se att hon inte spricker... etc"

Och mormödrarna fortsätter
"Men duuuu, hur har dom ordnat resan till BB?? Jag har hört att man numera nästan måste ha ett slags visum eller nått för att över huvud taget komma in på BB i Sverige. Dom skjutsas ju från det ena fullbelagda sjukhuset efter det andra. Jaha... så dom åker till Styngeröds lilla sjukstuga.. va mysigt! Ja dom har ju alltid tyckt om att campa... och lite primitivt så där.
Finns det doktor där? Oh va bra att dom håller på att utreda den frågan! Det hinner nog bli färdigt i tid. Och så tar dom väl taxi dit förstår jag. Ja jag hörde om en som fastnade i en snödriva och ... ja men DET vill du väl inte höra om nu... va DUM ja är! Men det händer nog inte din dotter. Nej då... Och efteråt kan dom ju gå på pizzerian och fira. I Styngeröd. Så treeeevligt.
Ja... och om dom inte på dom här korta nio månaderna hinner kolla läkarna kan du ju hjälpa till också. Ni måste verkligen SE TILL att läkarna finns och är bra i Styngeröd. Jag har hört så mycket om dom därute i landsbygden, och minsann inte allt är så bra. Dessutom har dom ju inte garantin som dom vanliga adoptivföräldrarna har... den här internationella pressen på sig att göra ett bra jobb. Styngeröds läkare är väl inte anslutna till nåra internationella organisationer? Eller har dom regeringar som bryr sig om vad dom egentligen gör med dom där födande kvinnorna va? Ja, ja, man ska alltid hoppas på det bästa iallafall.
Till och med på dom mörkaste ställena finns det ett och annat guldkorn. Vi håller tummarna för det. Så kuuul att din dotter valt att föda själv! Men... blir det inte fasligt dyrt där på Styngeröds BB?"


Den vanliga mormodern måste ringa upp igen
"Ja jag kände att jag bara MÅSTE prata med dig igen, för ju mer jag tänker på det så tycker jag att du är så tapper! Jag menar, ett GENETISKT barnbarn ÄR ju lite som att köpa grisen i säcken i alla fall. Om du förstår vad jag menar. Jag pratade med MIN dotter om det oxå. Men du vet, hon har ju alltid varit så ANSVARSFULL. Hon vill ju aldrig ligga någon eller samhället till LAST. Resurserna ÄR ju inte så stora, och varje BB-plats TAR ju från åldringsvården, och vet du, hon har alltid varit så MÅN om sin gamla mamma. Men nu var det ju inte politik vi pratade om, utan vi glädjer ju oss SÅ åt ditt lilla barnbarn."

Åh, jag hade inte fattat att Alice-programmet var så kort!
Och åååååh, så hemskt det var!
Jag vet att det inte är lätt att få en främmande 1,5-åring i famnen, jag förstår att det är traumatiskt för barnet och jag har läst (på adoptera.nu så klart) att det inte alls är så rosenskimrande fantastiskt att bli förälder i just det ögonblicket.
Jag förstår ju allt detta, vi har pratat om det hemma och på kursen också och ändå tyckte jag det var fruktansvärt att se hur lilla Alice bara grät och skrek helt hysteriskt. Hjälp!
Det var liksom när jag satt där (A hade inte kommit hem från jobbet än, de är inte riktigt barnprograms-anpassade på hans jobb, så jag och katten bänkade oss framför tvn) som det gick upp för mig allt som jag läst och hört, att det stämmer! De små barnen har inte bett om att få nya föräldrar. De vill inte vara hos människorna som ser märkliga ut, gråter (det kommer jag garanterat att göra!) och håller dem hårt intill sig på ett sätt de inte är vana vid. De tycker inte att de har det dåligt på barnhemmet för det är invant och tryggt. Oh shit liksom, har jag varit orolig inför anknytningen tidigare så är jag bokstavligen helt darrig nu. Hur ska det gå?!?! Hur kunde de godkänna oss för det här?! Måste man inte vara…typ väldigt vuxen för att klara detta?
- Jag tror inte vår hemutredare riktigt fattade detta, sa jag upprört till A efter att ha förklarat hur förskräckt och orolig jag med ens blivit. Jag menar, hur det går till! Tror du verkligen att hon skulle godkänt oss då?
- Klart hon hade gjort, vi är väl inte sämre än någon annan?!
- Näää, men kommer du ihåg kursen, alla andra där var ju så himla vuxna liksom. Vi är ju inte det. Vi pensionssparar ju inte ens.
- Jag gör, invände A helt onödigt för det var ju inte ens det vi diskuterade. Men va fasen, kan man inte ta med en leksak och ge henne när de räcker över henne?
- Eller honom, påpekar jag strängt eftersom vi sagt att det kaaan ju bli en pojke och vi gärna blir föräldrar till en liten kille, men visst. Det kanske är bra. Något lite skramligt och lagom spännande. Hm. Men varför gör inte de andra föräldrarna det? Om det funkar?
- De kanske inte har kommit på det? föreslår A. Eller så är det inte tillåtet. Fast varför skulle det inte vara det?
- Jag ska köpa en skrammelsak, en sådan där nyckelknippa kanske eller nån sådan där bur-aktig sak med bjällra i, det tror jag alla barn tycker är intressant, säger jag bestämt. Så ger jag henne…
- Eller honom!
- …henne eller honom den och så kommer han eller hon sitta där i min famn och vara helt glad medan du filmar.
- Jag vill inte filma, protesterar A, jag vill hålla först! Du får inte vara först bara för att du är mamman! Det är inte rättvist!
- Hör här, säger jag, fattar du hur viktigt det är för ungen att ha den där filmen, när han eller hon träffar sina nya föräldrar för första gången?! Hon kommer att titta på den jämt! Och jag tror inte hon vill vara den eeeeenda ungen från vår omgång som inte har någon film.
- Klart hon ska ha film, säger A, men vad…
Så tystnar han och minns hur det var i somras, när jag skulle filma då han och C åkte vattenskidor och först lyckades få det alldeles svart trots att linsskyddet inte ens var på och sedan, andra försöket, på något mystiskt vis fortfarande inte fick bild utan bara spelade in ljudet trots tydliga instruktioner. Sedan började det regna och de skulle inte åka mer. A var sur i två dagar.
- Och nu gäller det ju lite mer än vattenskidor, påpekar jag och A blänger.
- Fan, du får väl börja då. Men i så fall ska jag byta första blöjan OCH bada ungen första gången!
- Visst, säger jag belåtet. Visst, visst älskling.

Längtar till del nummer två av Alice ikväll.

Är det okej att tycka hela det här papperssamlandet är rätt jobbigt faktiskt? Någon skrev att deeeet är iiiiinga problem, man bara tar en dag och ringer runt och sen är det klart, typ. Hm. Men om man jobbar heltid, kontorstider då, och har väldigt begränsad möjlighet att ringa privatsamtal från jobbet? Då är det rätt slitigt och drygt faktiskt. Inte för att jag vill skrämma upp någon men så här har vårt papperssamlande sett ut i korta drag:

Vigselbevis: Övertalning av pastorsexpeditionsdam som ansåg sig veta mer om adoption än vår organisation. Flera samtal innan hon är övertygad och skickar skiten.

Utdrag ur polisregistret: Papperstrassel i kopieringsmaskinen (igen, när ska de byta ut den?!) när jag kopierar passen en kväll efter att kollegorna gått (de såg väldigt förvirrade ut när jag sa jag skulle stanna kvar efter och ”göra klart lite, brukar befinna mig utanför jobbet en sekund över fem ungefär). Faxar papperna och väntar. Efter rätt många dagar ringer jag och frågar var utdragen har tagit vägen. Visar sig att vi har blivit bortglömda trots fax och betalning. Får faxa en gång till (av okänd anledning) och vänta ytterligare nio dagar innan de dimper ner i lådan.

Utdrag ur dopbok: Intensivt surfande på nätet för att ta reda på vad en dopbok är. Får sedan svaret här i bloggen, tack alla!
Fem samtal för att lokalisera A:s utdrag (han har flyttat mycket och visste inte riktigt var han var född eller vilket stift/församling det var), ett för mitt. Papperna kommer efter ett par dagar men räkningen för mitt saknas (har blivit skickat till fel adress?!?!). Två samtal innan ny räkning skickas (jag är både ärlig och rädd för kronofogden).

Arbetsgivarintyg: Mycket svammel och vita lögner om varför vi behöver dessa. Trots tydliga muntliga instruktioner blir det fel, A:s får skrivas om tre gånger (deras lönetant har knappt ledsyn så jag tror det var anledningen), mitt två gånger. Sura miner från lönekontoren som inte alls förstår hur bråttom det är.

Läkarintyg: samma som för hemutredningen fast på annan blankett. Självklart måste den göras om för annars hinner det bli för gammalt. Märkligt.
Vi har fortfarande varken aids eller fågelinfluensa men snälla doktorn tabbar sig, minns plötsligt A:s jorgubbsallergi och skriver in att han är allergisk (men inte mot vad) varpå organisationen säger att vi måste ha ett specialistintyg.
Ringer tillbaka till snälla doktorn som inte har någon ny tid för A på flera veckor.
I desperation inviger vi en läkare på A:s jobbs företagshälsa i vårt problem och hon gör då, på organisationens inrådan (de tycker inte heller att just jordgubbsallergi är något man nödvändigtvis måste ta upp), ett nytt intyg och A är därmed friskförklarad. Jag oroar mig dock för vad kineserna ska säga om att vi har olika läkare, speciellt då när mitt intyg är gjort av en manlig och A:s av en kvinnlig men, men, inget att göra något åt nu.

Ekonomisk redovisning: Ger oss gråa hår. Totalt. Ringer organisationen tre gånger (skäms åtminstone tredje gången) för att fråga olika saker.

Något mer jag har glömt att ta upp?! Ja, passfotona. Vi hittade vars ett i en bra-att-ha-låda och C scannade och skrev ut på sin fotoskrivare. Sköööönt att slippa automaten!
Det enda jag tycker är riktigt enkelt är att skriva det personliga brevet. Tio minuter och både vi och organisationen är helnöjda.

Phu!

Åh, onsdagarna är mina nya lördagar! Fram med popcorn och mysfilten för nio onsdagar i rad ska svt1 visa serierna om Alice från Kina.

Kan knappt tro det, ska vrålstirra och njuuuuta av kinatjejen och hela historien. Måste köpa nya videoband också förresten så jag kan spela in. Fasen också att jag inte köpte den där inspelningsbara DVD-spelaren som A önskade sig i julklapp åt honom men det gick liksom inte alls ihop med vår sparplan (som i ärlighetens namn mest existerar på pappret än så länge men det är ju tanken som räknas). Men kanske nån kompis har? Måste ringa runt och kolla. Och ringa mamma så klart, så att hon inte missar det. De måste ju få se hur det går till och hur deras blivande barnbarn kommer att se ut. Åååååh, läääängtar till onsdag!

Här är mer info om programserien och här kommer sändningstiderna:

Alice från Kina (1:3)- 10 jan kl 18.05

Alice från Kina (2:3)- 17 jan kl 18.10

Alice från Kina (3:3)- 24 jan kl 18.10

Alice åker till Kina (1:3)- 31 januari kl 18.10

Alice åker till Kina (2:3)- 7 februari kl 18.10

Alice åker till Kina (3:3)- 14 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (1:3)- 21 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (2:3) 28 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (3:3 - 7 mars kl 18.10

Hm, bytte till nya versionen av Blogger och nu ser länkarna märkliga ut....?! Nån som vet varför och hur man lättast åtgärdar det?!?!

När det är dags att ta fotona för adoptionsansökan inser vi att vi behöver hjälp. Vi ska ju vara med på bilderna båda två liksom och det där med självutlösare på kameran är waaaay to avancerat för oss som dessutom tappat bort bruksanvisningen för länge sedan.
Alltså bjuder vi in C på brunch en söndag. C blir väldigt glad. Och mycket överraskad. Extremt överraskad när han inser att brunchen bara är en förevändning för att han ska agera fotograf i vårt superviktiga hemma-hos-reportage. Först blir han besviken över avsaknaden av ägg och bacon men efter lite lirkande lyckas jag få honom att förstå att detta är en stor ära, att han kommer ha en historisk roll i vår adoption. Och han kapitulerar.

Tillsammans läser vi instruktionerna. Självklart har jag läst på, alltså på nätet. På adoptera.nu duggar råden tätt och jag har förstått att husdjur är totalt tabu. Om det syns så mycket som ett enda litet katthår på ett foto kommer vi inte att få något barn.
Detta leder till dagens första konflikt (om man inte räknar avsaknaden av bacon) för medan jag absolut inte vill riskera något och därmed vill förpassa katten till badrummet protesterar både A och katten. I instruktionerna från Organisationen står det nämligen inte ett ord om att detta stränga förbud. Skumt. A tycker inte att adoptera.nu verkar vara världens mest tillförlitliga källa och tycker det är idiotiskt att låtsas som om vi inte har katt. Katten har parkerat sig i Cs knä och visar tydligt att han är beredd att agera modell. Efter lång diskussion går C, som börjar bli hungrig, in på min sida och den sura katten låses in i badrummet tillsammans med matskålar och kisslåda.
Iförda finkläder (tjafs om att A inte strukit sin skjorta vilket kanske kommer att synas under kavajen?) och med nyputsade skor (tjafs om att jag inte får ha mina nya stövlar för att det enligt A ser för ”poppigt” ut så jag får byta till tantiga finskor) poserar vi lydigt i soffan, framför tvn och på balkongen. Vi bläddrar i böcker, tittar på varandra, titta på lekplatsen nedanför balkongen, tittar soligt leende på C och det känns faktiskt helt ok när vi kommit över den värsta stelheten.
Faktum är att vi verkar som gjorda för modellandet. CCAA kommer att bli alldeles bländade av de perfekta bilderna och ge oss det vackraste, smartaste och snällaste barnet av alla. Troligen kommer vi att få gå före i kön också, när de ser våra bilder i reviewroom blir de säkert så imponerade att de liksom går direkt med vår akt till dem som delar ut barn och sedan ringer de oss direkt och säger att snälla, kan ni komma på måndag?!
Belåtet ber jag att få se bilderna innan klädbytet inför köksscenerna och C kopplar lydigt kameran till den bärbara datorn. Och till min oerhörda förvåning ser vi inte alls ut som vi gjorde när man kikade i digitalkamerans lilla display. Faktiskt ser vi ut som kompletta idioter.
- De här kan vi inte skicka! utbrister jag förtvivlat. Kolla, jag ser skittjock ut! Och alldeles rödflammig. Och vi ser inte kära och ansvarsfulla ut, vi ser…faktiskt efterblivna ut!
- Larva dig inte, säger A och himla mer ögonen mot C. Varför är tjejer så nojjiga så fort de är med på bild? Det är minsann inget fel på…
Nu är han framme vid datorn och hejdar sig mitt i meningen.
- Åh fan, det ser ut som om jag är puckelryggig! muttrar han och jag nickar i medhåll.
- Lägg av, det är ju ingen skönhetstävling heller, tycker C och sneglar hoppfullt mot kylen. Ni får ju en unge i alla fall, eller hur?
Jag spänner ilsket ögonen i honom.
- De MATCHAR faktiskt föräldrar och barn!
- Ja, instämmer A, och dessutom kan de faktiskt begära in specialistintyg för olika saker. Det hade jag gjort om jag hade sett de här bilderna. Undrar om det är den kavajen som får ryggen att se märklig ut eller...
Det hjälper inte att C försöker tala om för oss att vi överreagerar, matchningsvinkeln har skrämt A också och det är bara att köra igång igen.

Fyra timmar, tre klädbyten och en del trolleri av C i det eminenta datorprogrammet Photoshop senare beställer vi pizza (brunch känns fel när det är mörkt ute i vilket fall som helst) och släpper ut katten som resignerat och somnat under badkaret.
Vi har fått ihop sex bilder som vi båda tycker är acceptabla: Ett i köket där jag lagar mat ivrigt påhejad av min käre make, två i vardagsrummet, iklädda finkläder och fåraktiga flin, ett i arbetsrummet där vi surfar på en sida om Kina (smörigt och smart va?! Fast det syns tyvärr knappt på bilden vad det är för web-sida) samt två utanför vårt hyreshus (C borde få noblepriset eller något för att han lyckas få dessa att se lummiga och gulliga ut).

När C reser sig för att gå kastar han en blick på instruktionerna igen.
- Ni har sett att ni ska skicka med två passfoton var också va?
A och jag ser förtvivlat på varann. Åh nej, inte fotoautomat ovanpå detta också!!!

Jag har varit sjuk. Influensan slog till precis när vi skulle dyka in i papperssamlandet jag låg där skakande av frossa med kräkhink bredvid sängen.
- Jättebra, sa A som inte alltid visar sin mest ömsinta sida när han tänker praktiskt, då kan du ju passa på att ringa runt till alla ställen när du ändå bara är hemma.
Och så skuttade han iväg till jobbet, hur frisk och kry som helst. Grrrrr.

Av rent praktiska skäl tvingades jag skjuta upp ringandet en dag (man kan helt enkelt inte prata i telefon när man spyr) men dag två samlade jag kraft och, uppstöttad av oräkneliga kuddar och med en nöjd katt i knät, började jag beta av listan.
Först ringde jag min födelseförsamling eftersom det var där vi gifte oss (ska brudens föräldrar betala bröllopet får bruden minsann gifta sig ”hemma”). Vi hade bestämt oss för att inte slösa tid på att leta upp det förbaskade vigselbeviset (måste bli mer organiserad av mig, vi tappar jämt bort allting! Det funkar inte när man blir mamma. Kommer det med mamma-hormonerna eller bör vi anmäla oss till någon kurs?) utan helt enkelt beställa ett nytt.
- Ja, hej, jag heter S och gifte mig med A i er församling förra året. Vi hittar inte vårt vigselbevis och eftersom vi ska adoptera så skulle vi behöva ett nytt.
Kände mig stolt över min ärliga approach, hade tänkt säga att det kommit bort i flytten, brunnit upp eller något liknande som lät mer dramatiskt än slarvigt men, men, kom fram till att de på pastorsexpeditionen ändå inte har något inflytande över om vi får adoptera eller inte så det var lika bra att säga sanningen.
- Ni behöver inget vigselbevis för att adoptera, svarade pastorsexpeditionstanten.
- Ööööh, mumlade jag och slet papperssamlarlistan från katten som höll på att strimla den till konfetti i mitt knä. Hade jag feberhallucinationer? Stod det inte kopia på vigselbeviset på listan? Jo, mellan avtrycken av små kattänder stod det just så, tydligt och klart.
- Jo, sa jag, det står det. Kan vi få ett nytt tack?
- Nej men det är inget juridiskt papper, svarade damen bestämt, de menar att ni ska skicka ett papper som finns på skattemyndigheten. Ring dit.
- Men… Jag tvekade. Alla adoptivföräldrar är kanske inte lika trögtänkta som jag. Och alla har definitivt inte nästan 40 graders feber när de ringer. Men Organisationens instruktioner har, vid genomläsning i icke-febrigt tillstånd verkat väldigt tydliga. Kan det verkligen vara så att de skriver vigselbevis men menar något annat?
- Jag tror faktiskt att de menar vigselbevis för det står vigselbevis här, sa jag så övertygande jag någonsin kunde och längtade efter en treo. Eller två. Eller kanske ett helt rör när jag ändå är på gång.
- Nejdå, de menar ett papper från skattekontoret, ring dit. Tack så mycket.
Förbluffad insåg jag att hon lagt på.
Efter en plågsam färd till badrummet och intag av två treo (det stod på paketet att man inte skulle ta mer än två och min nya ansvarsfulla livsstil innebär att jag lyder sådana råd) samt en power-nap på ca två timmar ringde jag skattekontoret i stan och fick reda på att det inte finns något sådant papper, alltså ett papper på att vi är gifta.
- Då får jag skicka ett personbevis var, sa den trevliga skattekillen. Där står det ju vem ni är gifta med och sedan vilket datum.
Kisande studerade jag Organisationens instruktioner igen. Nä, vigselbevis. Singular. Ett papper. Kan inte vara dessa personbevis de menar.
- Ska jag skicka dem? undrade killen.
- Kostar det något? frågade jag som börjat föra kassabok över hur mycket adoptionen kostar oss (vuxenpoäng så det skvätter om det! Vet inte varför jag fick den här idén men nu är jag igång. Vet inte om jag ska räkna med utebliven inkomst dock)
- Nej, säger han och lät aningen förvirrad.
- Skicka det då tack.
Jag la på luren, tog ett djupt andetag och ringde pastorsexpeditionen igen. Den trevliga approachen var ett minne blott.
- Det ÄR ett vigselbevis jag ska ha, var snäll och skicka det IDAG, det är bråttom!
- Men, sa damen snorkigt, det är ju inget juridiskt papper…
- Det skiter Kina i! De vill även veta vem som ska ta hand om vår unge när vi dör, tror du det är juridiskt va?! Snälla, skicka bara pappret! Organisationen säger att de vill ha det och vi får väl utgå från att de har koll?!
Damen lovar muttrande att skicka och jag sjönk ner i feberyra igen efter att ha mailat A att han fick beställa ur dopböckerna via Internet. Phu!

Och så har det börjat.
Vi tittar igenom listan med uppgifter och försöker dela upp dem. A får i uppgift att hitta vårt vigselbevis. Jo, vi vet att vi fått ett men det var verkligen anskrämligt ful med en hiskelig och nästintill skrämmande Jesusbild i guldtryck. Jag troooor att bilden på det ska föreställa att Jesus ger oss sin välsignelse och det är schysst men han såg mer sträng än mild ut och prästen borde ha gått en textningskurs innan han skrev sådana här dokument och… Ja, summan av kardemumman är att jag efter bröllopet tänkte att ”jaja, det där urfula pappret är ju inget vi har direkt nytta av” och stoppade undan det i någon garderob. Eller låda. Eller kartong. Och eftersom A inte kan ringa ostört (den som uppfann det öppna kontorslandskapet har uppenbarligen aldrig försök genomföra en adoption utan att hela världen ska få reda på det) får han leta-vigsel-bevis uppgiften medan jag ska ringa olika register.
Vårt första gräl uppstår när A helt i förbifarten säger att han ska försöka hitta vigselbeviset i helgen.
-Vaddå i helgen?!? utbrister jag. Du måste göra det NU förstår du väl?!
- Vaddå nu? Nu ska jag ju gå och lägga mig. Och i morgon ska jag först jobba och sedan träna. Och sen i veckan är det ju det där projektet på jobbet så jag kommer att behöva jobba över och när jag kommer hem sent kan jag ju inte börja tömma garderober och så.
- Du måste hoppa över träningen, säger jag bestämt. Fattar du inte, varenda sekund är viktig! Ju längre tid detta tar, desto längre tid får vi vänta. Och väntetiderna i Kina kommer bli oääääändliga!
- Hur vet du det?
- Det står på Internet.
A blänger surt.
- Du borde förbjudas att använda Internet. Du är helt internetifierad. Adoptions-site-beroende!
- Det är jag inte alls, fräser jag på bästa 6-årings-manér. Men jag tycker vi har väntat länge nog. Nu kan vi faktiskt påverka själva. Då kan vi väl jobba undan snabbt? Om du bara skippar träningen och hittar det förbannade vigselbeviset så fixar jag resten. Jag lovar! Och förresten så behöver du inte träna, du är ju redan vältränad! Skitsnygg tycker jag...
A ser skeptisk ut men med smicker kommer man långt. Han lovar att komma direkt hem från jobbet och systematiskt, på värsta CSI viset finkamma lägenheten tills han hittar la vigselbevisa. Bra. Nu ska jag bara räkna ut var man hittar utdrag ur dopboken? Vad är en dopbok? Vem har dem?!

Vi har skrivit ett kontrakt med Organisationen. I kontraktet stod det, rätt översatt från adoptionska till svenska, att de inte på något vis tänkte ta ansvar för att vi kommer få något barn. Det var så många undantag och så många meningar som i klarspråk meddelade att nej, det kommer troligen inte att bli någon kinaunge för oss och blir det inte det får vi inga pengar tillbaka. A såg lätt förfärad ut när han läste igenom det (jag ville skriva på innan jag ens läst det men den mer ansvarsfulle av oss hejdade mig) och vi var tvungna att konsultera min pappa. Som konstaterade att ja, han skulle då aldrig ha skrivit på ett kontrakt i den storleksordningen (rent ekonomiskt) på de villkoren men att vi väl inte direkt befann oss i ett läge där man kunde varken förhandla eller pruta. Så vi skrev, med lite lätt darr på handen, på och sedan betalade A den största räkning vi någonsin fått (var faktiskt tvungen att ta en skärmdump på den och spara).

Nu är vi verkligen officiellt igång!

I fredags kom vårt medgivande med posten så vi passade på att fira lite till, när vi nu hade det skriftligt liksom. Det är ju det man ska göra säger folk till mig stup i kvarten, passa på att göra saker man inte har tid till sedan när man får barn. Vi antog att champagnefirande tillhör den kategorin så vi körde på.

Nu är det dock måndag igen och vi har begett oss in i Pappers-samlar-land. Eller i alla fall en förort till Pappers-samlar-land. Jag ringde Organisationen i fredags ivrigt hoppande upp och ner med medgivandet i handen, glatt hojtande osammanhängande ord. Vad jag ville ha fram var frågan: Vad gör vi nu?! Och mirakulöst nog så fattade handläggaren detta. Talar leende (ja, ibland kan man faktiskt se leenden genom telefonluren, visste ni inte det?) om att nu ska vi skicka in hemutredningen tillsammans med fullmakten och läkarintygen vi gjorde för hemutredningen.

Alltså har jag idag tagit med hemutredningen, noggrant instoppad i en mapp (har lärt mig lite sedan vi fick fläckar på hemutredningsansökan) till jobbet för kopiering.
Problem som står framför mig:
1. Ingen på jobbet vet att vi ska adoptera så jag måste kopiera hemutredningen i smyg.
2. Vår kopieringsapparat är väldigt temperamentsfull, det tillhör definitivt inte ovanligheterna att den både skenar och slår bakut.
3. Vår kopieringsmaskin verkar avsky mig.

Jag väntar till de andra kilar ut för att röka. Himla skönt att man aldrig fallit in i sådana ovanor. Det skulle inte hemutredaren ha gillat minsann… Hm, hemutredaren. Hemutredningen! Jag kommer på vad det var jag skulle göra och sliter hastigt upp mappen ur min väska. Alla papper flyger ut på golvet. En intet ont anande kollega som går förbi böjer sig ner för att hjälpa mig samla ihop dem.
- Neeej! tjuter jag åt kollegan som tar ett skrämt skutt bakåt. Inser att jag måste förklara mitt beteende.
- Alltså, du hinner inte plocka upp för…Camilla ville att du skulle leta upp henne med en gång. Det gällde det där mötet du vet?
- Vilket möte?
- Inte vet jag, fräser jag och samlar ihop papper med en sällan skådad hysteri. Fråga Camilla! Skynda dig!
Kollegan knatar iväg med en bekymrad rynka i pannan. Kommer på att han sitter med på lönesamtal och inser att jag nog inte ska räkna med någon jätteökning i år.
Med papperna slarvigt instoppade i mappen ilar jag bort till kopieringsrummet. Fan också, maskinen är inte påslagen! Nu kommer det ta ett halvår för den att köra igång. Trycker irriterat på on knappen, hårt och bestämt. Maskinen piper motvilligt och kör igång. På displayen blinkar ett retligt ”Värmer upp”. Efter evigheter försöker jag trycka min kod men maskinen piper surt till svar och orden ”Vänta fyra minuter” syns i displayen. Grrrrrrr! Kollegorna lär ju vara tillbaka innan dess. Det är skitkallt ute (fast det nyss var sommarvärme, märkligt).
Hoppar lite jämfota av otålighet medan jag väntar. Försöker lista ut vilken ordning papperna ska ligga men ger upp. Inser att sidorna är numrerade, milde tid så fiffigt. Lyckas få dem i rätt ordning och ska just lägga dem, med texten uppåt, i den där lilla luckan man använder när man ska kopiera flera sidor när Camilla sticker in huvudet i kopieringsrummet. Hon ser något irriterad ut.
- Sa du till Per att jag ville prata med honom?!
- Eh, ja, sa du inte det?
- Är du knäpp eller? Jag har ju varit hos tandläkaren och kom just!
- Öh, jasså, hoppsan ja, då missuppfattade jag visst.
Camilla ser konstigt på mig, skakar lite på huvudet och försvinner sedan bort i korridoren. Jag hör hur de andra kommer tillbaka från rökpausen så jag slänger ner papperna i luckan, knappar hysteriskt in min kod, slår fel två gånger, fattar inte det, var det inte början av telefonnumret till killen jag var kär i när jag gick i sjuan jag hade som kod? Kattens födelsedag då? Faaaan, mormors namnsdag? Jaaaa, bingo! Trycker på knappen och maskinen börjar mata.
Pia sticker in huvudet.
- Ska du kopiera mycket eller? Undrar hon samtidigt som hon kikar mot högen av färdigkopierade papper.
- Nädå, säger jag hastigt och rafsar ihop papperna samtidigt som maskinen ger upp ett triumferande tjut.
- Oj, säger Pia förstrött, ett papper verkar ha fastnat. Hoppas det inte var något viktigt för den bränner ju oftast sönder dem.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas i panik. Kan man få en ny hemutredning om man berättar att kopieringsmaskinen åt upp den förra? Eller ogiltigförklaras utredningen om man slarvar så?
Med de färdiga kopiorna under armen (är det ok om hemutredningen är okomplett och skrynklig när man skickar in den till Organisationen?) och svetten lackande bryter jag mig in i maskinens innanmäte med våld. Var är det jävla pappret? Har det redan förvandlats till aska? Som i Harry Potter eller vilken bok det nu var. Fan, fan, fan! Hur kan arbetsplatser vara så oansvariga, bara sätta in livsfarliga maskiner så där, utan att utbilda personalen? De borde ha en speciell person som skötte kopieringen åt folk. Någon som hade kopieringskörkort liksom. Körkort för tung kopieringsmaskin. Det vore ju väldigt bra för dels skulle det skapa fler jobb och det behövs ju i Sverige och dels skulle det skona många människors nerver.
Jag kan inte se pappret. Jag vet inte var man mer kan öppna. Jag är redo att börja storgråta och ge upp drömmen om en liten Kina-unge när jag hör steg bakom mig.
- Behöver du hjälp?
Vaktmästaren! Han kan allt om trilskande kopieringsmaskiner. Knappt har jag hunnit nicka med förkrossande olycklig min och hasplat ur mig att pappret är superviktigt förrän han har öppnat en massa hemliga luckor och plockat ur mitt papper, helt oskatt och fint. Knappt ens skrynkligt (vilket är mer än man kan säga om papperna under min arm men man kan faktiskt stryka papper). I en handvändning har han dessutom kopierat det och sedan, när han räcker över de dyrbara dokumenten säger han lågt och med en förtrolig blinkning:
- Min systerdotter och hennes man adopterade från Korea förra året. En underbar pojke fick de. Lycka till!
Och så är han borta lika fort som han dök upp.

Tanten är fortfarande sjuk (tvingar A till att ringa och fråga så att jag ska slippa prata med Tara-damen igen) så jag tar itu med projekt Ringa-nämnden. De ska veta säger folk, det ska finnas en styck sekreterare där ute som vet och henne/honom ska jag ha tag på.
Jag ringer kommunens växel, aningen osäker på vem jag ska be att få prata med.
- Eh, ja, hej, jag… alltså, min man och jag ska adoptera, om vi får medgivande alltså, och nu undrar jag om vi har fått medgivande. De hade möte i förrgår och eftersom vår utredare är sjuk…
Jag känner att jag låter fjortonårig och helt osammanhängande och jag förstår om personen i andra änden tänker att ”Jisses, hur kan den förvirrade människan ens komma på frågan för adoption?”
- Ja, det blir väl socialnämnden då va?
- Öh, ja, jag tror det…
Hur ska jag veta det? Hade jag vetat det hade jag väl ringt direkt dit, tänker jag förvirrat.
- Jag kopplar.
Plötsligt får jag en annan människa i luren och efter att återigen ha stammat fram mitt ärende blir jag kopplad till en tredje person.
- Sekreteraren är inte här.
Men hallåååå! Vad är detta?!
- Är hon också sjuk?
Blir lite orolig över om det är någon epidemi som rasar inom de sociala myndigheterna. Eller kanske en komplott?! Någon vill att vi inte ska ha barn och kör med biologisk krigföring, typ virus och så, mot de som bestämmer.
- Nej men hon sitter i möte resten av dagen.
Okej, ingen epidemi. Men vad hjälper det mig.
- Men vem kan då tala om för mig om vi fick ja? Undrar jag undergivet och försiktigt.
- Er utredare får ju svaret och sedan skickas det hem till er.
Jag tror inte att den här damen läser tidning men hon låter ungefär lika engagerad som jag skulle göra om jag skulle prata om frimärkssamlingar.
- Men utredaren är ju sjuuuuk! protesterar jag.
- Ja, men då får ni brev hem.
- Nej men vänta! Det kan ju ta flera dagar! Och det är ju snart helg! utbrister jag förtvivlat. Vi måste få reda på detta! Jag kan fatta att du kanske inte tycker det är så viktigt, du kanske har en hel hop ungar eller kanske har bestämt dig för att inte ha barn men vi vill ha barn och det här beslutet avgör om vi får det eller inte! Det är faktiskt otrooooligt viktigt för oss så snälla, hämta någon som kan titta i ett papper och svara!!!
Det blir tyst i luren och jag inser att jag troligen förstört alltihopa. Nu hatar oengagerad dam nummer två mig och jag kommer aldrig få svar. Alternativt kommer hon att se till att vi inte får godkännandet.
Och faktum är att just nu bryr jag mig nästan inte. Varför fattar de här människorna inte hur viktigt detta är?! Varför är de så likgiltiga???
Så ljuder damens stämma i telefonen igen och jag kan knappt tro att det är sant när hon säger:
- Förlåt mig, jag förstår hur viktigt det är och att det är jobbigt att vänta. Kan jag få ditt mobilnummer så ska jag försöka ta reda på om ni fått medgivandet.

Tjugo minuter senare ringer hon tillbaka. Vi har fått vårt medgivande.

Nu är det ju eftermiddag. Och tanten har inte ringt. Så, fast jag inte tänkt göra det, ringer jag. Hon svarar inte. Efter en millisekunds tvekan ringer jag växeln i stället.
- Hon är sjuk idag, säger en oengagerad dam i andra änden av tråden.
Sjuk?!
- Men vi skulle ju få vårt medgivande idag! protesterar jag lamt. Alltså få veta vad nämnden sa.
- Ni har säkert fått medgivande, säger damen, fortfarande i samma oengagerade tonfall och jag ser för min inre syn hur hon sitter och bläddrar i Amelia samtidigt som hon pratar med mig. Eller nä, inte Amelia, vad heter den där andra tidningen, den för tanter?! Tara! Hon sitter där och läser Tara och säger att vi har fått medgivande fast hon inte vet vem vi är ens. Vi kan ju vara ett par där han har testickelcancer och hon håller på att återhämta sig från tyfus! Eller ett par som haft fyra biologiska barn som blivit omhändertagna av socialen. Hur kan hon säga att vi har fått medgivande bara sådär, tänk om jag tror på henne och så firar vi järnet och sedan är det fel, vi har fått avslag och kommer få leva utan barn resten av vårt patetiska liv! Det borde vara kriminellt.
Jag harklar mig och säger morskt:
- Det är möjligt att vi har fått medgivande men vi skulle faktiskt vilja ha ett säkert besked. Som du säkert förstår.
- Nåja, hon är i alla fall sjuk så hon har inte varit här och kollat mailen eller öppnat sin post.
- Du skulle inte kunna kolla hennes post då? föreslår jag och kan själv höra desperationen i min röst.
Hennes iskalla tystnad får mig att inse att jag gått för långt. Jag mumlar ett tack och lägger på. Verkar inte som om vi ska fira i kväll heller.

Hon har inte ringt.

Idag är det nämndmöte.

Jag har köpt bubbel, eller ja, Pommac, eftersom jag inte hann till Systemet innan de stängde men det är ju tanken som räknas. Det ska skålas. Frågan är bara när (såg ni?! Jag skrev inte om utan när!).
Utredningstanten har lovat ringa och meddela så vi slipper vänta på Brevet. Men hon har varnat oss att hon kanske inte får reda på det idag. Nämndmänniskorna har nämligen ibland möten som drar ut på tiden och vips så är det efter gå-hem-dags för tanten och hon har inte fått något besked.
- Men strunt i det ni, säger hon glatt, ni kommer ju få godkänt så ni kan fira i kväll i alla fall. Jag lovar att äta upp min hatt om ni inte får godkänt!
Ok, hur betryggande känns det då? Inte alls därför att
1. Tanten bär inte hatt (även om det troligen skulle klätt henne)
2. Vad fasen är det för tröst att hon käkar hatt om nämnden bestämmer att jag inte kommer att bli mamma?!?! Svar: Nada så klart.

- Här ska minsann inte firas förrän vi säkert vet, muttrar jag.
A, som svängt från orolig till orubbligt säker menar att vi kanske inte ska fira alls, bara se det som en punkt på den oändliga att-göra-för-att-någon-gång-i-den-avlägsnaste-framtid-man-kan-tänka-sig-få-ett-adoptivbarn-listan och gå vidare med vardagen. Men jag vill fira. Faktiskt. Det är inte så mycket att fira i den här oäääändliga processen så man får liksom passa på. Måste bara få beskedet först.

Huuuuuuuur ska jag få något gjort på jobbet idag!?!?!

Jag är absolut kolugn inför nämndmötet. Det är ju, som tanten säger, bara en formalitet.
De går i 99,99% av fallen på utredarens rekommenderade linje. Och det finns inget som skulle kunna få dem att ge oss avslag har hon försäkrat.
Vi har inga konstiga sjukdomar, inga stora svåra familjetrauman och hyfsade jobb. Vi har rätt ålder och har varit gifta ett tag. Vi är psykiskt stabila eftersom vi hoppat över IVF (obs! Inte mina ord utan utredar-tantens). Vi är adoptivföräldra-drömmen personifierade (återigen tantens ord när hon försäkrar mig att de kommer ge oss medgivandet).
Så jag är jättelugn. Så lugn att jag inte ens har frågat A om han är orolig. Gör det i förbifarten och han svarar:
- Ja, alltså egentligen har vi väl inget att oroa oss för men lite läskigt är det ju ändå…
Jag nästan dör. Va?!?! Är han orolig?! Han är ju den lugna av oss! Om han är orolig måste det finnas orsak! Fan! Kommer inte kunna sova förrän vi vet nu.