När det är dags att ta fotona för adoptionsansökan inser vi att vi behöver hjälp. Vi ska ju vara med på bilderna båda två liksom och det där med självutlösare på kameran är waaaay to avancerat för oss som dessutom tappat bort bruksanvisningen för länge sedan.
Alltså bjuder vi in C på brunch en söndag. C blir väldigt glad. Och mycket överraskad. Extremt överraskad när han inser att brunchen bara är en förevändning för att han ska agera fotograf i vårt superviktiga hemma-hos-reportage. Först blir han besviken över avsaknaden av ägg och bacon men efter lite lirkande lyckas jag få honom att förstå att detta är en stor ära, att han kommer ha en historisk roll i vår adoption. Och han kapitulerar.

Tillsammans läser vi instruktionerna. Självklart har jag läst på, alltså på nätet. På adoptera.nu duggar råden tätt och jag har förstått att husdjur är totalt tabu. Om det syns så mycket som ett enda litet katthår på ett foto kommer vi inte att få något barn.
Detta leder till dagens första konflikt (om man inte räknar avsaknaden av bacon) för medan jag absolut inte vill riskera något och därmed vill förpassa katten till badrummet protesterar både A och katten. I instruktionerna från Organisationen står det nämligen inte ett ord om att detta stränga förbud. Skumt. A tycker inte att adoptera.nu verkar vara världens mest tillförlitliga källa och tycker det är idiotiskt att låtsas som om vi inte har katt. Katten har parkerat sig i Cs knä och visar tydligt att han är beredd att agera modell. Efter lång diskussion går C, som börjar bli hungrig, in på min sida och den sura katten låses in i badrummet tillsammans med matskålar och kisslåda.
Iförda finkläder (tjafs om att A inte strukit sin skjorta vilket kanske kommer att synas under kavajen?) och med nyputsade skor (tjafs om att jag inte får ha mina nya stövlar för att det enligt A ser för ”poppigt” ut så jag får byta till tantiga finskor) poserar vi lydigt i soffan, framför tvn och på balkongen. Vi bläddrar i böcker, tittar på varandra, titta på lekplatsen nedanför balkongen, tittar soligt leende på C och det känns faktiskt helt ok när vi kommit över den värsta stelheten.
Faktum är att vi verkar som gjorda för modellandet. CCAA kommer att bli alldeles bländade av de perfekta bilderna och ge oss det vackraste, smartaste och snällaste barnet av alla. Troligen kommer vi att få gå före i kön också, när de ser våra bilder i reviewroom blir de säkert så imponerade att de liksom går direkt med vår akt till dem som delar ut barn och sedan ringer de oss direkt och säger att snälla, kan ni komma på måndag?!
Belåtet ber jag att få se bilderna innan klädbytet inför köksscenerna och C kopplar lydigt kameran till den bärbara datorn. Och till min oerhörda förvåning ser vi inte alls ut som vi gjorde när man kikade i digitalkamerans lilla display. Faktiskt ser vi ut som kompletta idioter.
- De här kan vi inte skicka! utbrister jag förtvivlat. Kolla, jag ser skittjock ut! Och alldeles rödflammig. Och vi ser inte kära och ansvarsfulla ut, vi ser…faktiskt efterblivna ut!
- Larva dig inte, säger A och himla mer ögonen mot C. Varför är tjejer så nojjiga så fort de är med på bild? Det är minsann inget fel på…
Nu är han framme vid datorn och hejdar sig mitt i meningen.
- Åh fan, det ser ut som om jag är puckelryggig! muttrar han och jag nickar i medhåll.
- Lägg av, det är ju ingen skönhetstävling heller, tycker C och sneglar hoppfullt mot kylen. Ni får ju en unge i alla fall, eller hur?
Jag spänner ilsket ögonen i honom.
- De MATCHAR faktiskt föräldrar och barn!
- Ja, instämmer A, och dessutom kan de faktiskt begära in specialistintyg för olika saker. Det hade jag gjort om jag hade sett de här bilderna. Undrar om det är den kavajen som får ryggen att se märklig ut eller...
Det hjälper inte att C försöker tala om för oss att vi överreagerar, matchningsvinkeln har skrämt A också och det är bara att köra igång igen.

Fyra timmar, tre klädbyten och en del trolleri av C i det eminenta datorprogrammet Photoshop senare beställer vi pizza (brunch känns fel när det är mörkt ute i vilket fall som helst) och släpper ut katten som resignerat och somnat under badkaret.
Vi har fått ihop sex bilder som vi båda tycker är acceptabla: Ett i köket där jag lagar mat ivrigt påhejad av min käre make, två i vardagsrummet, iklädda finkläder och fåraktiga flin, ett i arbetsrummet där vi surfar på en sida om Kina (smörigt och smart va?! Fast det syns tyvärr knappt på bilden vad det är för web-sida) samt två utanför vårt hyreshus (C borde få noblepriset eller något för att han lyckas få dessa att se lummiga och gulliga ut).

När C reser sig för att gå kastar han en blick på instruktionerna igen.
- Ni har sett att ni ska skicka med två passfoton var också va?
A och jag ser förtvivlat på varann. Åh nej, inte fotoautomat ovanpå detta också!!!