Jag vet inte ens om jag KAN berätta mer.
Är helt yr och förvirrad. Sitter på jobbet och glor på datorn, darrig i knäna och utan att kunna tänka en enda klar tanke. Mer än möjligen att jag skulle vilja sova. Vi kunde nämligen inte sova i natt, helt omtumlade, vi bara låg där, stirrade i taket (ungefär lika produktivt som att stirra på datorn) och försökte fatta det stora som hänt.
Att ett enda telefonsamtal, ett ganska kort sådant dessutom, kan göra så stor skillnad! Ingenting är som saker och ting var före telefonsamtalet!
Nu vet vi att det inte var meningen att jag skulle bli gravid, inte meningen att vi skulle göra IVF, inte meningen att vi skulle vänta tre-fyra år i den vanliga kön för det var meningen att X skulle komma till vår familj, nu, eller ja, inte riktigt nu men mer nu än vi någonsin skulle kunna tänka oss.
Saken är den att mitt i detta hysteriska lyckorus så har vi bara berättat för våra föräldrar och en nära vän. Vi måste ju höja medgivandet och skicka en massa papper igen. För ja, det är ett litet barn som sökte föräldrar som blivit vårt. Men dels är det ju en del pappersarbete och väntan kvar (4-6 månader) plus höjt medgivande och så ska ju kineserna godkänna oss som föräldrar till just X. Så här sitter jag nu, på jobbet och vill bara skrika rakt ut av lycka men i stället säger jag inte ett ord. Hjälp, känns som jag kommer spricka!

En annan sak behöver jag fundera över. När jag påbörjade bloggen var det mest som terapi för mig själv. Jag trodde inte att någon verkligen skulle läsa den men hjälp, jag är helt överväldigad av all respons jag fått. Tusen tack alla.
Nu vet jag inte om jag kan fortsätta skriva. Det handlar inte längre om bara mig och A, nu finns en liten X inblandad och jag har aldrig tänkt lämna ut en enda liten detalj om mitt barn på Internet. Jag vet alltså inte om jag kan fortsätta skriva. Vet inte hur jag i så fall ska göra det. Måste tänka. Samla mig,. Inse att det är sant. Jag är mamma! Det är fan i mig helt jäkla otroligt.

Jag.har.blivit.mamma.

Tack för alla era kommentarer, de värmer. Och det hjälper att veta att man inte är ensam om detta. Att vi inte är konstiga eller unika som brottas med tankar och funderingar.

Jag vill inte leva livet utan barn och det vill inte A heller. Men vi skulle hemskt gärna vilja leva under tiden fram till att vi får barn. Vi har, som jag ser det bara testat ett sätt av tre: hemmagjorda barn i sängen. Det funkade inte. Vi kan inte riktigt säga att vi uttömt alternativet adoption eftersom vi väl inte ens kommit halvvägs ännu. Vi undersöker fortfarande möjligheterna att byta land längre fram i höst.
När det gäller det tredje alternativet, konstgjord befruktning, så har vi knappt nosat på det ens. Det är fortfarande vårt sista alternativ, det är vi båda överens om, det är ett sådant lotteri men fan heller att vi lägger av, ger upp eller accepterar att leva ett liv vi inte vill leva förrän vi testat allt.
Vi informerar oss om läget: vi pratar med våra organisationer, vi går på informationsmöte på IVF-kliniken.
Under tiden LEVER vi. Inget mer jävla sparande, bantande och annat. Vill jag köpa nya stövlar för att vara glad under den här evighetslånga transportsträckan tänker jag göra det. Vi kan ta ett lån till den förbannade adoptionen om vi mot förmodan får barnbesked inom de närmaste tre åren.
Vi ska sluta prata om hur vi ska barnsäkra lägenheten, sluta drömma om små mörkögda kina-ungar, sluta prata om när vi blir föräldrar och ägnar tiden åt vettga saker som spa, champagne, bio och weekend-resor. Det bara måste funka, det gjorde det ju förut?!

Ibland funderar jag på om vi inte kan ha ett bra liv utan barn. Inte för att jag vill utan för att jag vill slippa det här. Om vi avbröt adoption och struntade i IVF skulle mardrömmen på något vis vara över. Ingen mer väntan. Inget mer hoppas hela tiden. Ok, vi skulle inte få barn men vi kanske skulle kunna LEVA. Det känns inte som om vi kan det, inte som om vi kunnat göra det de senaste åren.

Det är lite som när man var tillsammans med något pucko till kille i tonåren och satt hemma och väntade på att han skulle ringa jämt. Visst blev man lite ledsen när han till sist dumpade en men samtidigt var det en befrielse att slippa vänta, slippa bli besviken.

Om vi la ner hela barngrejen skulle vi ha råd att köpa hus. Vi skulle kunna spara pengar och resa till spännande exotiska platser. Kanske till och med jobba utomlands. A skulle våga byta jobb totalt som han drömmer om. Vi skulle fortfarande ha varandra. Och vi skulle slippa den förbannade jävla väntan.

Okej, det enda som verkligen får mig att tro på att tiden går är det faktum att jag emellanåt behöver klippa mina tånaglar. För övrigt är det som om jag vore en zombie i vakum. Vi har bestämt att vi inte ska prata om IVF-grejset förrän efter informationsmötet. A tycker inte det är något att prata om nämligen. Han säger att han är lite (troligen dagens understatement) trött på mitt tjat om att vi sviker vår Kina-unge eftersom det med dagens väntetider inte ens är troligt att barnet är fött ännu. Dessutom, påpekar han när jag rycker honom i kavajärmen så fort vi ser ett litet asiatiskt barn någonstans, så är det inte synd om barnet för barnet i fråga blir inte kvar på barnhemmet utan får andra, alldeles utmärkta och av myndigheter godkända föräldrar.
Hm, det må väl vara hänt men man måste väl få tro att man skulle bli typ bättre föräldrar än precis alla andra?! Och då är det ju lite synd om barnet för att det inte hamnar hos just oss. Dessutom är det synd om oss, eller i alla fall mig, för jag förlorar mitt lilla Kina-barn.

Kompisen M säger att jag inte får tänka så, om jag inte vill bli gravid med IVF så kommer det aldrig att lyckas. Hm, märklig teori, hur kan det då komma sig att små tonårstjejer som hellre skulle ta livet av sig än bli gravida blir just gravida? Våldtäktsoffer? Nej, den teorin är lika dum som att man blir gravid när man slappnar av.
Mamma säger att vi inte ska göra IVF om vi inte vill. Problemet är att hälften av oss vill. Och den andra hälften av oss vill ha barn om än ett som är runt året (minst), har sneda, vackra ögon och svart hår...
Fan, A har kanske rätt. Kanske borde man inte prata om det och kanske inte heller tänka på det. Något tips om hur man låter bli?

Jag äter folsyra för det ska man göra innan man gör IVF men jag vill inte göra IVF. Jag solar för det ska man göra på sommaren (speciellt om man får tillfälle efter x antal veckor med regn) och vill inte göra IVF. Jag surfar på adoptionssidor för annars blir jag galen (ja, jag har erkänt mitt beroende en gång för alla nu) och vill inte göra IVF.
Jag vill inte göra IVF. Men jag vill inte vänta 3-4 till på att bli mamma. Den här bloggen skulle liksom vara tillfällig, inte någon långkörare i klass (om man kan tala om klass i detta sammanhang) med Rederiet.

A vet inte vad han vill göra. Han vill inte prata om det så mycket säger han. Men sen pratar han i alla fall och då säger han obehagliga sanningar som att: "Vi sa ju att vi kan tänka oss vilket barn som helst, då kan vi ju inte välja bort ett för att det är biologiskt", "Vi valde adoption för att det var det säkraste och nu är det inte det längre", "Vi vill ju ha BARN, inte just ett kinesiskt barn" osv.
Jag vet att det stämmer men vill likt en liten unge (sådan vi inte har) vifta händerna för öronen och säga aaaaaaaagrrrrrrrr så jag inte hör hans förbaskade sanningar. Faktiskt.
Jag vill ha min lilla kina-unge. Det är min sanning och det svider när A säger att jag är fixerad vid adoption. Jag ÄR fixerad vid adoption men det är inte fel faktiskt, det SKA man vara. När man gör hemutredningen ska man vara till 100% inställd på adoption och jag är det. Jag gör RÄTT! Men inte fasen får man någon belöning för det. Inte de närmaste 3-4 åren i alla fall.
Så ja, vi är nog idioter om vi inte tar den här chansen. Faktiskt. Man kan ju adoptera ett syskon. Och förresten så kanske det inte ens blir något på de tre försöken vi får. Hm. Fan.
Jag känner ju inte ens för att vara gravid.

Jag ringer.
Med svettiga handflator och en otäck känsla av oförlåtligt svek mot vårt lilla kinabarn så slår jag numret till fertilitetsavdelningen på sjukhuset. En vänlig sköterska bläddrar i en massa papper och säger:
- Ja, det ser ju ut om det skulle bli er tur i oktober eller i alla fall senast i början av november. Jag blir alldeles ställd.
- Öh, menar du oktober…i år?!?!
Sjuksköterskan skrattar lite och eftersom hon troligen aldrig ens varit i närheten av en adoptionsorganisation förstår hon inte att min fråga är synnerligen relevant. Jag är helt enkelt inte van vid väntetider som faller inom så snäva tidsramar.
- Javisst, självklart i år. Faktum är att jag skulle kunna boka in er på ett informationsmöte i september om det passar?
Informationsmöte? Vi var på informationsmöte om adoption en gång, man fick se filmer från barnhem i olika länder, härliga ungar och lyckliga adoptivföräldrar som förenades med de härliga ungarna. Vilken sort filmer får man se på ett informationsmöte för IVF?!
Jag säger att vi gärna ville komma på ett informationsmöte och sköterskan förklarar att det faktiskt är två möten, ett informationsmöte där man får generell information tillsammans med andra par. Sedan ett enskilt möte där vi får träffa vår läkare och komma överens om vilken metod som man ska använda i vårt fall. Den här informationen får mig att råka i panik.
- Läkare? Öh, jaha, ja. Men man MÅSTE inte göra det va? För att man får informationen alltså? Man är inte tvungen att göra det sen?
Sköterskan låter väldigt förvirrad när hon försäkrar mig att nej, det är ingen som tvingar en att göra något alls, detta är ju frivilligt men om man avstår mister man sin plats då det är många som står på kö.
Knäppt system hinner jag tänka, man kan ju köa till en adoptionsorganisation så länge man vill liksom. Men å andra sidan betalar man för den kö-platsen, det här är ju faktiskt gratis.
För omväxlings skull.

När jag lägger på luren har vi två datum i september inbokade. Och jag är mer förvirrad och osäker än någonsin.
Hur jag än gör kan jag inte få små ledsna kinesiska ögon ur min skalle. Fan, vi har ju tagit ett beslut redan. Valt bort IVF. Men då visste vi inte att vi samtidigt valde 3-4 år till av barnlöshet. Kina finns kvar. Det kommer finnas föräldralösa barn där när det är dags för syskon också. Men ändå…
Jag pratar med A och sedan slänger vi oss i väg på en sista-minuten-resa. Man tänker bättre när man inte är hemma. Och dessutom går tiden fortare när man inte är hemma.
Fortsättning följer alltså.

Jag har semester men det regnar och vi kommer aldrig att få barn.
Jag börjar inse det nu. CCAA har erkänt det som alla andra (till och med jag) insett för månader sedan: väntetiden kommer att gå över tre år. TRE ÅR!
Jag kommer att vara gråhårig innan jag blir mamma. Jag kommer vara på närmre fyrtio än trettio när jag blir mamma (eller nä, nu räknade jag fel men i alla fall). Jag kommer ha firat en jävla massa midsomrar och jular med tårar i ögonen och tillkämpade leenden när alla andras ungar tindrar ikapp med ljusyktor och tomtebloss. Jag kommer kanske till och med ha avancerat på jobbet och jag vill inte avancera på jobbet för helvet - JAG VILL HA BARN!!!


Helt allvarligt, idag ringer jag IVF-kliniken.

Vi beslöt oss för att fira en barnfri midsommar. Detta var en ursprunglig plan, från den tiden då vi trodde att detta skulle bli vår sista barnfria midsommar. Att vi faktiskt skulle få barn innan nästa midsommar. Nu vågar vi knappt hoppas på att midsommar 2009 är vår sista barnfria midsommar men det är ju en annan historia.

I vilket fall som helst så kände vi att det var läge för party i stället för småbarn. Vi laddade alltså med nubbe i systemkassen, bästa finkläderna på och förväntningarna i topp. Dags att kliva rakt in i Pripps blå-reklamen, den perfekta midsommarfesten väntade!
Men nej. Jag vet inte riktigt hur vi svenskar tänker. Vi förväntar oss midsomrar med strålande solsken, värme och ljuvlig sommarkvällssolnedgång på ett datum då det statistiskt sett oftast är duggregn och ca 14 grader varmt. Precis som att vi förväntar oss att det ska vara -5 grader och en meter nysnö den 24 december trots att det i stora delar av landet även då är ca 14 grader och duggregn.

Så ja, det regnade på midsommarafton. Och det blir liksom inte fullt så Pripps blåigt när man inte kan plocka blommor, inte kan bada, inte kan sitta ute osv. Vi satt alltså ihopträngda i ett alldeles för litet kök, fast beslutna att party skulle det bli i alla fall, tuggandes på sillbitar för att det hör till…och sedan liksom, på någon ohörbar, given signal, så började alla prata - om barn. Märkligt. Och oerhört irriterande. Speciellt eftersom vi efteråt kom fram till att vi hellre hade tillbringat en regnig midsommar med våra kompisars ljuvliga barn i stället för att sitta med dessa människor och höra på hur de planerade att skaffa barn lagom till nästa sommar. "Skaffa" barn! Hm.

Människors öden ser verkligen olika ut.

Ett par timmar efter mitt senaste inlägg här i bloggen postades en tråd om just detta ämnet på sajten Familjeliv.se och jag har nu fått mail med frågan om jag är trådstartaren. Det är jag inte men det är trevligt att se att ni tar upp diskussionen även på annan plats.

Idag fick en kollega nys om att vi ska adoptera. Vet inte riktigt hur det sipprat ut och förresten så är hon inte en kollega utan mer en-som-befinner-sig-på-samma-arbetsplats-och-som-jag-vet-namnet-på liksom. Vi har pratat med varann max tio gånger.
Missförstå mig inte nu, jag kan förstå att folk är nyfikna på adoption och tycker vanligen det är positivt att man frågar, det tyder ju i alla fall på ett visst intresse. Men denna kvinna inleder sitt frågeanfall med frågan:

- Vems fel är det att ni inte kan få barn?

Eeeeeeh?! Ursäkta mig, vad är det för jävla fråga?!
Först av allt så undrar jag VARFÖR hon vill inhämta denna kunskap? På vilket sätt blir hennes liv mer innehållsrikt för att jag redogör för min mans spermier och mina äggledare? Eller att jag säger som det är; vi är oförklarligt barnlösa? Fattar hon att det är vårt sexliv hon frågar om?! Och för det tredje (eller vilket nummer jag nu är på, kan definitivt inte räkna när jag är upprörd): vilket sorts svar förväntar hon sig?! Hade hon tyckt att något av nedanstående svar skulle vara normala på frågan Vems fel är det:

A) - Det är min mans FEL, funderar på att dumpa honom men adoptionsköerna för singlar är helt oändliga för tillfället så vi kör den här adoptionen först så tar jag ställning till honom och hans sorgliga snigel-simmare till spermier efter det.
B) - Det är helt och hållet mitt FEL men juryn friade mig och nu är jag ute, fast med fotboja så klart!
C)- Det är president Bushs FEL (för att det mesta onda i den här världen är faktiskt hans fel).

Ursäkta mig, jag kanske överreagerar men vad faaaan alltså! Och som vanligt är det ju så att man inte kommer på och inte vågar komma med det där dräpande svaret som man känner för i ilskan så jag svarar beskedligt:
- De vet inte varför det inte blir något.
Varpå hon slänger ur sig nästa hat-objekts-kommentar:
- Men nu när ni adopterar så kommer du bli gravid direkt!

Då kan jag faktiskt inte hålla mig längre. Irriterat frågar jag hur många adoptanter hon känner (inga) och hur många av dem som blivit gravida (ingen, så klart) varpå jag fortsätter predika om att fem procent, fem jävla ynka procent av de som adopterar blir gravida sedan (vet inte var jag fått denna siffra ifrån men jag har läst den och kommit fram till att den verkar rimlig) och de hade blivit det OAVSETT! Det handlar om kemi, inte ödet eller annat krafs.
Trots att jag inte alls använder orden ovan när jag redogör för detta märks det att hon blir sur och känner sig tillrättavisad. Jag ångrar mitt utbrott helt grymt när jag inser att hon nu tycker synd om mig, att hon tror jag försvarar mig och att det är jobbigt att prata om graviditeter eftersom jag EGENTLIGEN hellre vill ha ett biobarn.

Fan alltså. Om det mot förmodan är någon som INTE håller på att adoptera som läser den här för tillfället rätt ilskna bloggen så snälla, fråga gärna men TÄNK först.
Ingen vill sitta och prata om sitt sexliv och sina kroppsvätskor med nästan främmande människor.
Om någon ska adoptera, utgå från att de är skitglada över det men att de troligen haft en rätt jobbig (och lång, se föregående inlägg) väg ditt och att det är PRIVAT information.
Fråga om landval, väntetider och så vidare.
Var positiv, kom inte med några jävla skräckhistorier om grannens systers svägerskas kusin som adopterade en kille från Brasilien och han brände ner deras hus men för eeeeeeer går det säkert bra.
Inse att familjen ska få en ny familjemedlem och är LYCKLIGA!!!
Förstör inte för fan.
Suck vad trött jag blir.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra följande när jag klagat på hur jobbig väntan är:

- Åh, två (tre, fyra eller fem) år går jättesnabbt ska du se!
- Det kanske kommer gå snabbare! När man minst anar det du vet...
- De som är gravida får också vänta, det är samma sak för alla.

Öh, ursäkta men hur mycket bullshit ska man stå ut med egentligen?! Tror de här människorna på detta själva eller? Hur svårt kan det vara att bara säga: "Fan, jag fattar att det är skitjobbigt!" i stället?!?!

Först av allt, flera år går inte snabbt. En helg går snabbt. Sommarsemestern går snabbt men när fasen gick månaden oktober, eller januari tillexmpel, snabbt?! När man är nittio kanske man kan luta sig tillbaka i gungstolen och säga att de fem åren mellan 15 och 20 gick alldeles för snatt men när man är trettio - nej.
Våra papper har varit i Kina några månader bara och det känns som evigheter. Bokstavligen. Vi ska inte tala om hur lång tid det känns sedan vi påbörjade adoptionsprocessen. Eller sedan vi började prata om att skaffa barn.
Och, när vi är inne på ämnet tid så ja, gravida väntar så klart också. I nio månader. Eller mindre. Inte särskilt många dagar mer än så dock. Dessutom har de kontakt med barnet, varenda dag. Lär känna det, skapar kontakt och knyter an. När man adopterar väntar man mer än dubbelt så lång tid för det mesta och man väntar på "någon". Något extremt diffust känns det som. Dessutom så har ju de flesta som adopterar redan väntat på barn rätt länge när det är dags för barnbesked.

Jag är ju som bekant urusel på att matte men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel:

*De allra flesta som adopterar har först försökt hemma i sängen, det är ju trots allt det billigaste (och klart roligaste, rent processmässigt) sättet. Man försöker i regel ett år men många kör ju på betydligt längre än så innan man går vidare till nästa steg. Låt oss räkna med 1,5 år, för att inte dra ner snittet i vårt lilla räkneexempel.

* Nästa steg är förmodligen, för de flesta, en fertilitetsutredning. Låt oss säga att den tar ca...tja, 2-4 månader kanske.

* Efter beskedet av fertilitetsutredningen kan man gå flera olika vägar. En del gör som vi, sparar tid (tror de i alla fall) och går direkt på adoption men min uppfattning är att de flesta provar någon sorts konstgjord befruktning först. Jag är inte så insatt i detta men jag vet att de flesta landsting har kö (så klart) till detta, allt från ett par månader till nästan två år. En del finansierar själv ett par försök under tiden. Sedan till kommer tiden för x försök. Ska vi säga totalt två år? Tror att det kanske är i mesta laget för många men med tanke på landstingsköerna så kör vi på det.

* Nu har tanken på adoption mognat hos vårt genomsnitts-par och de anmäler sig till hemutredning och kurs. Vi behövde inte vänta så länge på detta men i många kommuner är det väntetid (så klart - igen) för detta. En del hemutredare kräver att man ska ha gått kursen för att få påbörja hemutredningen. Dessutom är det många som inte knutit hymnens band förut, att vara sambo är ju helt ok men inte om man ska adoptera eftersom man måste vara gift för att få godkänt på hemutredningen. Sååå, väntetid för hemutredning och kurs, ev bröllop och sedan själva tiden för hemutredningen/kursen...Ska vi säga ett år?! Eller något mindre. Ok, vi säger nio månader.

* Godkända! Troligen har man¨siktat in sig på ett land nu och nu kommer det trixiga. Har man surfat så pass mycket på adoptionssidor att man i ett tidigt skede fattat att man måste bli sökande-medlem i minst en organisation? Eller är man total adoptions-rookie och först nu anmäler sig? Stooor skillnad i tid på detta numera.
Det finns egentligen två varianter här: antingen har man inte blivit medlem tidigare och då kan man bara skicka till typ Kina och Colombia (grattis, låååååååååång väntetid i landet eller låååååååång väntetid i Sverige, svårt val). Eller så har man varit medlem ett tag och behöver bara vänta kanske 6 månader tills man kan skicka.
Har man väntetid och lever upp till Koreas krav så är det bara att säga ett äka grattis, snart har ni en baby. Om inte, då är det värre. Räkna med minst ett års väntan. Vi sätter väntan på den här punkten mellan 1-4 år. I genomsnitt alltså. Fast först måste man samla papper, översätta, legalisera. Gissar på i alla fall 2 månader här även om det skiftar från land till land.

Dax att summera de röda siffrorna!
18 månader för sänghalmen
4 månader för fertilitetsutredning
24 månader för IVF och dyl
9 månader för kurs/hemutredning
2 månader för papperssamlandet
24 månader (ett genomsnitt) väntan på barnbesked
------------------------------------------------------
81 månader

81/12 = 6,75 dvs över 6 år. I genomnsnitt. Så samma sak för gravida och de som adopterar? Don't think so....

Jag tänker ta mig tusan bara på adoption nu! När jag borde tänka på grillning och kall öl liksom. Hm. Men det kommer kanske nu med värmen


.

Sugen på att tatuera kinesiska tecken för att visa din kärlek till barnet eller dess ursprungsland? Kolla in den här bloggen först: http://www.hanzismatter.com/.
Det gäller att det blir rätt minsann och jag skulle då inte lita på att en tafflig tatuerare kan få något som komplicerat som asiatiska skrivtecken rätt….

Igår gick jag förbi tvn när jag hörde en röst som sa något om IVF.
Eftersom broschyren fortfarande ligger på köksbordet och skräpar stannade jag till för att se vad programmet handlade om. Tänkte att man kanske kunde få lite tankar och tips kring hur man hanterar barnlöshet, väntan och eventuella IVF. Men nä.
Inslaget handlade om en familj med 13 (ja, du läste rätt – tretton!!!) barn som nu var helt förtvivlade för att den 45-åriga kvinnan inte blev gravid med det fjortonde och därför tänkte de nu prova IVF.
Seriöst!!! Är det bara jag som tycker detta är sjuk och själviskt?!?!
Okej, jag är väl inte helt opartisk i frågan eftersom jag tycker det är aningen orättvist fördelat här när vissa har tretton barn och andra inga alls men framför allt – barnen! Kan det vara kul att ha 13-14 syskon?! Att aldrig få en minut för sig själv, att ha föräldrar som jämt är slutkörda och säger ”vi har inte råd” och så vidare bara för att deras föräldrar har en psykisk störning som gör att de vill ha en bebis hela tiden.
Missförstå mig inte, jag är inte emot stora familjer och tror nog att det finns familjer med många barn där både pengarna, utrymmet och kärleken räcker till. Men när en förälder jobbar dygnet runt, den andra föräldern driver hotell/barnhem och varken tid, rum eller annat räcker till varför?!?!?! Och varför dra det till ytterligheter?! Varför kan man inte älska de tretton barn man har utan att ta till drastiska åtgärder som IVF för att skaffa fler?! Jag tycker de borde uppsöka en psykolog i stället för en fertilitetsklinik. Faktiskt.
Både jag och A hamnade där i soffan, satt och bara stirrade på dessa familjer som alla hade 10-13 barn. En familj hade 13 barn och tyckte inte att de snyltade på samhället trots att båda föräldrarna var arbetslösa och familjen levde helt och hållet på bidrag. Hm, synd att de inte utvecklade sin teori om på vilket sätt de inte snyltade.
Jag kanske är en extremt konstig människa men jag tycker att två barn är lagom. Kanske, kanske tre (fast det tror jag inte A går med på). Sen vill vi liksom ha tid att umgås med dem. Njuta av dem. Det är faktiskt anledningen till att vi inte bad om att få medgivande för syskon, vi vill ha ett barn i taget, ta oss tid och fokusera på den lille individen. Ta vara på lyckan av ett barn innan vi försöker oss på syskon.
Dessutom bor vi inte (tyvärr) och kommer troligen aldrig bo i någon jättevilla med massor av rum. Jag vet, barn behöver inte egna rum men vi vill ändå att våra barn ska kunna få ha det. Vi vill att vi ska ha råd att låta våra barn spela hockey eller ta ridlektioner. Vi vill att de ska kunna följa med på klassresor utan att vi går i konkurs. Överhuvudtaget vill vi att vår familj ska kunna hålla en dräglig levnadsstandard även om jag eller A skulle bli arbetslös/sjuk/handikappad.
Men vi är kanske helt udda?!

Har grym söndagsångest, vill inte jobba. Har absolut noll koncentration för jobb just nu och vill faktiskt bara ha semester. Förstår inte hur jag ska orka jobba typ en månad till. Är det inte märkligt att tiden före semestern bara kryper fram medan fyra veckors semester swichar förbi på nolltid?! Mycket konstigt.
Jag har i alla fall bestämt mig för att fördriva tiden fram till semestern med husvisningar och A har efter viss tveksamhet bestämt sig för att hänga på. Vi har dock strukit skånelängan på Österlen och den timrade gården i Västerbotten eftersom A så klokt kommenterade att det blir struligt med adoptionen om vi flyttar utanför kommunen.

Jag försöker alltså att inte tänka på adoption alls, fokusera på husköp (aningen svårt när man inte har pengar bara), sommar (hm, 11 grader och regn) och kommande semestern (bockar av på väggalmanackan till min chefs irritation). Det går sådär.

Jag har bestämt mig för att vårt barn inte kan bo i lägenhet.
Alltså, kan det verkligen vara lämpligt om man är tillbringat sin första tid i livet i en torftig miljö att flytta till en annan liknande (nåja) miljö? Borde man inte bo i hus med ett litet före detta barnhemsbarn? En vacker villa med stor trädgård, gräsmattor, blommande äppleträd och kanske en liten bäck…Nej, ingen bäck förresten, det kan ju vara farligt om barnet ramlar i. Stryk bäcken. Men hus i alla fall. Frisk luft på landet. Eller vid havet fast då är vi där vid vattnet igen så klart. Nåja, barnet kan ju ha flytväst på sig så klart.

Det är förresten inte alls svårt att hålla sig ifrån adoptionssidor på nätet. Numera är jag bara på www.hemnet.se. Älskar hemnet! Kan sitta i timmar och drömma mig bort till skånska gods, bohuslänska villor vid havet, småländska röda torp och så vidare. Kan se vår lilla kinaunge som springer i syrénbersån, plaskar i strandkanten (med flytväst), plockar lingon i skogen…

”Vi kan inte bo i stan” säger jag bestämt till A. ”Det är farligt för barn. Och förresten, om man har växt upp på ett barnhem ska man väl inte behöva komma till sitt nya liv i en sådan här skittrist lägenhet. En betongklump liksom! Kolla här, en villa i Ystad nära havet för bara fem miljoner:..”
”Ja, det låter ju som ett jättebra sätt att spara hundratusen till adoptionen vet ja’” säger A ironiskt. ”Förresten, vad ska vi göra i Ystad? Blir det inte lite långt att pendla till jobbet?”
”Äh, fnyser jag, var inte så negativ! Skulle du inte vilja bo hus?”
”Jo, jag och jag vill ha två ungar också. Får vi en enda innan vi går i pension blir jag glad och kommer vara hur nöjd som helst att bo i lägenhet med honom eller henne.”
Det tar mig två dagar att övertala honom att gå med på visningen av ett radhus i utkanten av stan. Det är ingen herrgård i Värmland direkt men det finns tre sovrum och en liten altan att grilla på. Ett litet kinesiskt barn som bott på barnhem skulle älska det.

Jag vet inte riktigt om jag är bönhörd eller inte men AC har i alla fall fått ett nytt land, Lesotho, superspännande även om det ju säkert kommer krävas typ nio års kö-tid för att skicka papper. Plus att det är lite läskigt med nya länder, Ecuador tillexempel har det ju inte kommit en unge från så ja, hm. Men goda nyheter, det är det, helt klart!

För övrigt får jag erkänna att jag fuskat och kikat in på adoptera.nu.

Jag läser om Rumor Queen och ett eventuellt adoptionsstopp i Kina. Åh, vad skulle det betyda för oss?!?! Skulle det verkligen öka takten eller vill kineserna inte slussa ut fler barn innan OS 2008? Finns det barn på barnhemmed CCAA jobbar med? Kan CCAA tänka sig inleda samarbete med fler barnhem och hur lång tid tar i så fall det? Suck, varför kan de inte tänka högt så vi kan få veta?!?! Rumor Queen hade ju rätt om de nya reglerna så kanske, kanske har hon rätt nu också.

Under tiden ligger det en broschyr om IVF på vårt köksbord. Ingen av oss kommenterar, än mindre läser den. Men den finns där.

Lesotholandskap

Jag talar om för kompisen X att jag inte pallar med negativa adoptionsforum just nu men eftersom jag inte heller står ut med att inte få reda på saker får hon kolla åt mig. Jag vill bara veta positiva saker!
”Ok”, säger hon, ”vad klassas som positiva nyheter?”
Tja, att CCAA börjar beta av 14 dagar eller mer per månad till exempel. Att något nytt land öppnar som antingen vi eller en massa andra i Kina-kön kan byta till. Eller att Organisationen går ut med att alla som är födda just det datum som jag har vunnit högsta vinsten i adoptions-lotteriet och kan beställa biljetter redan idag för att hämta hem sina efterlängtade små.
Det blir alldeles tyst i luren och sedan säger X:
”Okej.”
En kvart senare surrar min mobil till, jag har fått ett sms som lyder:
”En glad nyhet: syrénträdet vid min hållplats doftar gudomligt :-)”
Det är sådana vänner man vill ha. Tack, jag mår faktiskt redan mycket bättre.

Känner mig rätt deppig trots mitt nya projekt.
Trött på jobbet, trött på lägenheten, trött på det mesta. Säger något orden "väntetid", "logg in" eller "kö" en gång till så spyr jag nog. Den som frågar "Hur det går med adoptionen?" alternativt "Har ni hört något" riskerar att åka på en fet smäll. ALLA har fått information om att det kommer dröja minst två år innan vi hör ett jävla pip från någon, varför frågar de då?! Fattar de inte hur jobbigt det är?! Suck.
Har tillsammans med A kommit fram till att ett totalt internet-förbud när det gäller adoptionsrelaterade sidor gäller för mig just nu. Vi kan inte göra något just nu i alla fall, inte få CCAA att öka på takten, inte byta till något annat land för närvarande. Fan, hatar när jag inte kan göra något åt saker och ting. Det är såååå frustrerande. Och orättvist. Så det så.