Jag visar A testet men han är skeptisk redan innan han får reda på vem som gjort det. När det går upp för honom att jag själv knåpat ihop det diskvalificerar han det helt. Onödigt tycker jag, det är ju ändå en test och vi behöver en sådan.
Jo, medger A, men jag kanske kan hålla med om att det är något vinklat, detta test? Hm.
- Älskling, det är inte det att jag har något emot Kina, säger han, men vi kan väl sätta oss ner och gå igenom alla våra alternativ?
Hm igen, är det inte det vi gjort det senaste halvåret?! Men visst.
Vi stryker Colombia/Brasilien. Inte för att det är dåliga länder (speciellt inte Brasilien med åtta månaders väntetid) utan för att man måste vara i landet i upp till åtta veckor. Personligen är jag mer än gärna åtta veckor i Brasilien, any day. Men min chef har nog lite andra åsikter. Ärligt talat vet vi faktiskt inte hur folk löser det?! Jag menar, barnbeskedet kan komma typ när som helst och sen ska man resa direkt efter, hur går det till? Går man inte till chefen och säger ”Hej svejs, på måndag åker jag till Brasilien en sväng. Vi ses om sju-åtta veckor. Ni fixar vikarie va?!”
Min chef hade inte blivit glad. As chef hade troligen fått en hjärtattack och dött. Då hade hela firman gått omkull och A skulle visserligen kunna resa till Sydamerika men inte ha något jobb när han kommer tillbaka. Hm, nej det går inte.
Thailand verkar trevligt men vi är båda överens om att vi inte vill vänta i Sverige på att få skicka papper. Vi har insett att många köat i Sverige läääänge för att skicka till Vietnam t.ex. och sen tvingats byta land. Nej, Thailand går tyvärr också bort.
– Men Indien då? säger A entusiastiskt.
Jag tvekar. De går ju inte efter någon turordning alls där.
– Men kan ju vara positivt, påpekar A. Vi kanske får barn direkt! Vi kanske är föräldrar innan sommaren. Kom igen gumman, du brukar ju vara så spontan!
Tja, det kanske man kan säga. Jag kan spontant köpa en ny vinterkappa eller ett par coola stövlar, inga problem. Jag kan spontant ringa runt och bjuda in våra vänner på en improviserad fredagsmiddag. Eller lura med A på en spontan weekendresa. Så ja, jag kan vara spontan. Men när det gäller vårt barn… Om vi skickar papper till Indien kan vi få barnbesked någonstans mellan direkt och två år. Vilket betyder att jag kommer att vänta på TELEFONSAMTALET varenda dag. Och att jag kommer att vara besviken varenda kväll. I upp till två år. Det klarar jag inte. Jag har för svaga nerver. A:s peppande om att vi kanske bara behöver stå ut med det i en månad eller två hjälper inte ett dugg alls.
Det är ju så att jag har haft tur i kärlek. Jag trodde länge att det inte var så men sen upptäckte jag att A fanns där och väntade på mig och insåg att det är sant. Jag har tur i kärlek och följaktligen otur i allt annat. Definitivt i spel och lotterier. Och detta är ett lotteri. Kan garantera att jag (vi) hade fått vänta längst av alla. Medan mina nerver totalt trasades sönder undertiden. Jag varnar A om att jag inte kommer bli kul att leva med om vi väljer Indien och han förstår faktiskt.
Kvar finns Kina. Och Kina it is.

Här kommer det, testet alla har väntat på:

Mamma Wannabes välja-land-test

1.Jag tycker väntetiden för vårt barn..
A: Blir som den blir. Det kan bli i morgon, nästa vecka eller om två år. Vi kommer får rätt barn i slutänden.
B. Gott kan ta två år. Vi har ingen brådska. Den som väntar på något gott…
C. Bör kunna beräknas någorlunda.
D. Bör ske i rättvis turordning. Ingen som ansökt efter oss ska gå före, det är ju orättvist!

2. Min bild av vårt kommande barn….
A. är en mörklockig liten flicka, eller kanske pojke.
B. Har ingen bild, vårt barn kan ju se ut precis hur som helst & det är underbart!
C. Tror det är en mörk, vacker pojke. Kaaaanske en liten flicka
D. En snedögd liten söting. Stoooor risk att det är en flicka.

3. När vi får barnbesked (ljuvliga tanke) vill vi…
A. Ha typ ett halvår på oss att inreda barnrummet, skicka presenter till vårt barn och i lugn och ro förbereda vår resa.
B. Störta iväg och vara i landet en längre tid. Underbart att slippa jobbet och lära känna kulturen under 6-8 veckor!
C. Boka en resa kombinerat med sol och bad på någon paradisstrand.
D. Ha några veckor på oss så man hinner fatta det som hänt och köpa barnvagn.

4. När det gäller språket…
A. Känns det som om det är bra om folk kan engelska, i alla fall på barnhemmet och i domstolen. B. Jag läste spanska i skolan!
C. Föredrar vi lite turistigare ställen där många förstår svenska eller i alla fall turistengelska.
D. Så är vi språkgenier. Det finns inte ett språk vi inte kan lära oss bemästra, både i tal och skrift. Vi är redo för utmaningen!

5. Väl i landet vill vi….
A. Klara oss själva och vänja oss vid barnet genom att besöka barnhemmet flera gånger först. Eventuellt reser bara en av oss. Förhoppningsvis är det inte regnperiod.
B. Genast ha hand om vårt barn och sedan lära känna det under åtskilliga veckor, i lugn och ro på pensionatet. Vi vill också hålla hårt i plånböcker och vigselringar.
C. Sola, bada, äta god mat och akta oss för tsunamis.
D. Åka på sightseeing! Man måste ju känna till barnets ursprungsland ordentligt. Lyxhotell är skönt och vi älskar charterresor.


Testresultat:
Om du har flest A. ska ni välja Indien
Om du har flest B. ska ni välja Colombia (eller kanske Brasilien)
Om du har flest C. ska ni välja Thailand
Om du har flest D. ska ni välja Kina

Jag fick mest D och eftersom sådana här tester (särskilt de man konsturerat själv) är 100% tillförlitliga så avgör det väl saken antar jag.

Brasilien?! Det kan ju inte komma nya länder ner-ramlande så där, och störa vår valprocess! Brasilien! Det är ju ett jättefint land! Hm, attans, varför ska det vara så svåååååårt!!!

Jag läser era bloggar också! Inte var dag och jag kommenterar inte alltid men ni ska veta att jag läser och att det hjälper mig.
För att hitta er lätt har jag listat några bloggar bland länkarna men jag tar gärna emot förslag på fler! Så har du eller nån anna du känner till en blogg som ni vill jag ska länka till så maila eller kommentera adressen. Mitt enda villkor är att den ska ha något med adoption att göra. Dvs att man har, ska eller funderar på att adoptera och skriver om detta ibland i bloggen.

Hör av er!

Jag bestämmer mig för att ringa runt till organisationerna. Det finns ju faktiskt flera och även om det väl inte är direkt troligt att någon av dem har något kul test som kommer ge oss alla svar vi behöver så kanske man kan få rekommendationer och närmre besked om väntetid.
Vi, som säkert då enligt x antal experter på adoptera.nu (har ni lagt märke till att 99 % av folket där anser sig vara just experter) är hemska blivande adoptivföräldrar, känner nämligen inte alls att det ”sjunger i hjärtat” eller att vi ”kommit hem” när vi tänker på ett specifikt land. Vi tycker alla verkar ok. Alla är spännande och fascinerande så japp, väntetiden är en viktig punkt i det hela.

Jag stänger alltså in mig på jobbet och ringer upp organisationerna.
Alla är trevliga entusiastiska och berättar gärna vilka länder de tror vi kan vara aktuella för. Inga direkt nyheter men i alla fall, skönt att bolla lite tankar och idéer. Det enda jag tycker är märkligt är att det verkar hur vanligt som helst att vänta i Sverige! Alltså sikta in sig på ett land, bli medlem och så vänta tills man får skicka. Milde tid, hur vågar man det undrar jag?! Under den tiden man väntar kan det ju hända vad som helst i landet och så har man kanske väntat ett år eller mer helt förgäves! Nä usch och fy! Det är vi helt överens om att vi inte vill.

Strax före lunch ringer jag den sista organisationen. Vår organisation. Jag säger att vi är sökandemedlemmar, att vi snart (för allt är ju faktiskt relativt) får vårt medgivande och nu skulle vilja veta vilka länder vi kan välja mellan.
- Det kan vi inte svara på.
- Nähä, vem kan då svara på det? undrar jag som tänker att kvinnan på andra sidan luren kanske har en liten släng av schizofreni och därför säger "vi" om sig själv men menar att någon annan på organisationen kan hjälpa mig.
- Ja, alltså vi måste ju först få in er hemutredning.
- Eh, jaha, säger jag lite förvirrat, men vi är ju helt friska och jag har ju gett dig vår ålder, samlevnadstid och hur länge vi varit gifta. Och vi klarar alla BMI-krav utan problem. Religiösa kan vi inte påstå att vi är. Och vi har papper på att vi har svårigheter att få biologiska barn. Vad mer behöver du veta för att kunna tala om vilka länder vi kan söka från?
- Vi kan inte svara på det förrän vi fått in er hemutredning.
- Men den är ju inte klar ännu!
- Då får ni vänta.
- Man hallå, hör på här, säger jag som börjat titta mig överaxeln efter Dolda kameran-teamet (fast det programmet är väl nedlagt i Sverige?!). Ni skriver ju ut kraven på hemsidan. Och att man ska kontakta en adoptionskonsulent för mer information! Är du inte adoptionskonsulent? För jag bad faktiskt växeln koppla mig till en sådan!
Jo, kvinnan är adoptionskonsulent visar det sig och nu verkar hon vara en irriterad sådan. Konstigt nog. För det är ju jag som borde bli irriterad, eller? Jag har ju bara följt instruktionerna på Organisationens hemsida.
- Okej, säger jag till sist, så du säger att man inte kan få information om något förrän ni har fått hemutredningen? Så om jag faxar den till dig så fort vi får den så kan jag ringa sedan och få svar?!
- Ni måste skicka den och sedan kontaktar vi er inom två veckor med förslag på länder ni skulle kunna passa för…
Två veckor?!?! Är hon rent från vettet?! TVÅ VECKOR!!! Alltså, vad är det MED folk?! Tid kanske inte är pengar i detta fallet men den är fan ta mig värdefull!!! Och nu tycker hon att vår hemutredning ska samla damm hos dem i ytterligare två veckor innan vi kan börja samla papper?! No way säger jag bara.
Kvinnan anar väl på min upprörda flämtning och sedan kompakta tystnad att detta inte direkt var vad jag ville ha till svar.
- Det är faktiskt helt omöjligt att rekommendera land utan att ha läst hemutredningen! säger hon med väldigt defensivt tonfall.
- Jasså, svarar jag, konstigt då att de andra organisationerna inte hade några som helst problem med det.

Den kvällen byter vi organisation. Vi har nu fyra länder att välja mellan:

Colombia
Thailand
Kina
Indien

Jag vet att ni tror jag har bestämt mig för Kina men det har jag inte. Inte helt. Och jag har i alla fall inte erkänt det. Inte för A i alla fall. Även om man kan tycka att min kina-matsfixering och mina lyckliga utrop var gång jag ser ett litet adopterat asiatiskt barn borde ge honom en ledtråd. Men men.
Vi är ju två om detta och jag bestämde mig för att lyssna på hans förslag. Generös som man är.
Det är ruggigt irriterande att vi är kvalificerade för typ 20 länder och så är det stopp i minst tio. Och av övriga tio är det låååång eller osäker väntetid i Sverige i sex stycken.
Vilket ger....fyra länder, som känns realistiska. Fyra länder. Fyra olika kulturer. Fyra valmöjligheter. Fan. Hatar välja. Jag är livrädd för att välja fel. Att vi ska välja land och nån annan från kursen välja ett annat (läs Kina) och få barn snabbare än vi. Då döööööööör jag! Även om vi får rätt unge i slutänden (vad jag nu har för nytta av det när jag är död).

Jag önskar det fanns ett test man kunde göra. Ni vet, som i Vecko Revyn när man var i tonåren. X antal frågor som man svarade på och sen vänder man på tidningen och får svar. På precis ALLT! Och även om jag växt ur Veckor Revyn så finns det ju faktiskt vuxenvarianter. Av testerna alltså. Jag gjorde en på nätet häromdagen, i en alldeles rumsren dagstidning, angående vilket parti jag ska rösta på. Varför kan du inte organisationerna då ha en?! Tror de hade vunnit många "kunder" på det...

Vad händer nu vill jag så klart veta, när hemutredningen är i hamn?
Jo, säger Tanten glatt, nu ska jag skriva utredningen och sedan ska den ju upp i nämnden. Nu ska vi se här när nästa nämndmöte är…Om tio dagar, jaha, nej det hinner vi ju inte…
Öh, va?! Vaddå inte hinner?! Hon ska knacka ner en hemutredning på fyra-fem sidor, inte skriva av bibeln. Och ja, hon har dator så hon behöver inte hugga ut orden bokstav för bokstav i sten heller. Hur kan detta ta mer än tio dagar?!
Tanten ler åt min otålighet (och A sparkar mig på smalbenet under bordet).
Jo förstår vi, först ska hon skriva ner alltihop. Sen ska vi läsa igenom och rätta det och så ska hon skriva om och sedan se till att nämnden har den färdiga hemutredningen två veckor före mötet där beslutet ska klubbas.
Men, säger hon och ler, de goda nyheterna är att det inte finns något som helst skäl till att vara oroliga eftersom vi är unga, friska och har bra jobb så nämnden kommer garanterat gå på hennes linje och godkänna oss. och det godkännandet kommer ske vid mötet i slutet av månaden, om lite mer än tre veckor.

Tre veckor. 21 dagar. Eller snarast 25 om man ska vara noggrann. Whooops, bara sådär så flyttas vårt barn ytterligare 25 dagar bort från mig. Och det hjälper inte det minsta att folk på adoptera.nu och familjeliv.se kommer med hurtiga tillrop om att man inte ska deppa, att processen är så för det är det bästa för baaaaarnen och dessutom är det ju helt fantastiskt för hur länge man än måste vänta blir det ju otroligt nog alltid rätt barn som hamnar i rätt familj. Då så! Då hade vi ju fått ”rätt” unge även om vi kommit med i nästa nämndmöte! Grrrrrr.
Vad ska vi göra under tiden, tills nämnden godkänt oss? undrar jag matt eftersom jag vet att man inte kan börja samla papper innan Organisationen fått in godkänd hemutredning (jo se lite lär man sig när man tvångsmässigt surfar genom varenda adoptionssida Sverige kan uppbringa elva gånger om dagen).
Ni kan ju försöka sikta in er på ett land, säger Tanten glatt.
Land. Ja, det var ju det också.

Inför sista hemutredningsträffen hamnar jag in någon sorts vakuum. Rent teoretiskt sett borde vi klara oss. Inga lik i garderoben som skuttat fram. Inget finns i några register som skulle kunna ställa till det. Snälla doktorn har sagt att vi är superfriska. Lägenheten klassades som normal. Vi adopterar inte för att rädda världen. Vi vill ha barn och har gått kursen så vi vet exakt hur hemskt det kan bli på ca åttio punkter. Vi har till och med lyckats få vårt äktenskap att framstå som så normalt det faktiskt är (även om jag ibland tvivlar)(på normalitetsgraden alltså, inte på äktenskapet).
Ändå är det på darriga ben vi går till sista mötet. Båda inser att det är idag domen faller. Visst, ärendet ska upp i nämnden också men det är ju rent formellt, något de klämmer in medan bullfatet går runt liksom. Det är Tanten som bestämmer. Som har den verkliga makten och nu är det dags.
– Tänk om hon tycker att trappan i trappuppgången är för brant och smal, säger jag oroligt. Var det inte en unge som ramlade där och fick näsblod förra året?!
– Hur ska hon veta det?! invänder A. Hon har ju knappast kameraövervakning i vår trappuppgång.
Vi tittar snabbt och oroligt på varandra men inser sedan det något orimliga i misstanken.
- Jag är mer orolig för vår ekonomi, medger A. Tänk om hon la märke till den nya tvn och tycker vi är alldeles för slösaktiga och ytliga som lägger pengar på sådant nu när vi ska adoptera?!
Han ser djupt oroad ut och tillägger trotsigt: Fast vi köpte ju den innan vi visste att det skulle kosta en förmögenhet att få barn!
– Vi kanske ska säga till henne idag att vi ska sälja tvn och leva utan. Att vi bara kommer lyssna på radio och läsa intressanta böcker i fortsättningen, föreslår jag. Eller nej, vi ska ge bort den! Till… till något kvinnohus eller härbärge!
– Aldrig i livet, vi kan ju inte vara utan tv! Utbrister A förskräckt.
Tysta går vi resten av vägen, var och en försjunkna i sina tankar. Ser nervöst på varann innan vi knackar på, tar ett djupt andetag och sätter sen på bästa ”jag-är-en-otroligt-kompetent-och-ansvarsfull-blivande-a-förälder-minen när vi kliver in på Tantens kontor med ett, förhoppningsvis, professionellt, varm och avslappnat leende.

Det är i slutet av mötet, när jag, helt utan avsikt har råkat vandra i väg i tankarna och nästan slutat lyssna på As beskrivelse av hur bra hans mamma är med barn som jag plötsligt, som ur någon sorts dimma hör hur tanten säger:
- … så när ni kommer hem med barnet är det viktigt att ni kommer hit med det för att…
Jag hör inte fortsättningen. När vi kommer hem med barnet! NÄR! Inte OM. Utan NÄR. Vi ska bli föräldrar. På riktigt! Nu kan jag le på riktigt också.

Jag har utvecklat ett aningen ohälsosamt (för vikten i alla fall?) intresse för Kina restauranger. Var gång någon vill luncha med mig föreslår jag, i lagom uttråkad och nonchalant ton, en Kinarestaurang. Har snart avverkat alla i stan tror jag. För jag vill till olika hela tiden, hur god maten än var på den jag åt på sist. Mina jobbarkompisar och bekanta, som inte vet att vi ska adoptera, förstår ingenting. Har adlrig haft något emot kinamat men jag har heller aldrig direkt älskat det. Någon frågade till och med om jag var gravid och detta var min nya matnojja. För att bevisa att det inte är så drack jag öl till maten. Allt medan jag girigt spanade mot personalen innanför disken.
Så vackra de är kineserna! Tonåringarna slanka, gracila och nätta. De vuxna starka och stolta. De gamla ser så kloka ut, som visemännen liksom där de står och slevar upp biff med bambuskott. De gamla kvinnorna som moder jord liksom. Och så barnen. Barnen så underbara med sitt blanka svarta hår, klara ögon och söta små näsor!
-Alltså nu har du släpat oss tvärsöver stan för att äta just här och så rör du inte din mat!!!
Vaknar ur mina drömmar och tittar förvirrat på min kollega. Böjer mig över tallriken och börjar peta i mig friterade räkor medan jag kikar på kvinnan som dukar av bordet bredvid. Om jag får en dotter från Kina, kommer hon se ut så när hon blir vuxen? Eller om det blir en son, kommer han likna hennes man, med glesnande hår och ett leende som en sol?
Hm, undrar om man kan övertala A att äta Kinamat från kvartersrestaurangen ikväll - igen?!

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet om att företagen gör OCR-numren onödigt långa.

Visste det, tänkte jag genast! De gör det med flit, för att man ska sitta där som en närsynt höna, kisa och försöka få in en oändlig radda nummer. Bara för att få upp ett retligt felmeddelande; Fel OCR-nr, räkningen kunde inte registreras. Och så får man börja om igen. Vid tredje försöket börjar svetten rinna nedför ryggen och man sliter sitt hår. Man börjar fundera över om man verkligen behöver mobiltelefon. Eller el för den delen. Om fördelarna verkligen uppväger dessa förbaskade räkningar som är så förbaskat svåra att registrera. Jag trodde IT-revolutionen skulle underlätta livet?! Var det ändå inte lättare att gå till posten och skriva alla räkningar för hand?!

Enligt artikeln var det inte alls nödvändigt att ha så långa nummer och flera företag kunde inte svara på varför de hade det. Kände att jag eldade upp mig när jag läste, tänkte att det är skandal, de slösar min tid med det här! En räkning skulle kunna ta en minut att registrera men nu sitter man typ en kvart och pysslar och sliter, grrrrrr! Jag hade kunnat använda tiden till sååå mycket annat; läsa, träna, lyssna på musik, umgås med vänner, sova.

Och sedan slog det mig; snacka om I-landsproblem! Milde tid. Det handlar om en räkning liksom, som innehåller sju nummer mer än jag vill. Och de sju siffrorna är inte ens inblandade i summan jag måste betala! Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är tacksam över att ha räkningar att betala men ändå. Om man tänker på att det någonstans på jorden idag föds en massa barn av mammor som vet att de inte kommer kunna behålla sitt barn. Som vet att de måste lämna bort barnet. Lägga ut det någonstans i hopp om att någon hittar det. Som bara kan hoppas att någon kommer adoptera barnet och älska det som sitt eget. Tja, då är ju långa OCR-nummer inget jätteproblem.

*Lutar mig rodnande över datorn och knappar ivrigt in siffor*

Jag sällar mig till skaran som piper av förskräckerlse när jag läser ACs info om Korea. Stängt?! Hur kan de stänga Korea?! Hur kan de tro att de plötsligt ska kunna adoptera bort så många barn inom landet?
Jag lider med de familjer som höll på att samla papper till Korea och nu inte kommer att ha någon liten baby hos sig om 6 månader. Och jag bävar för vad det kommer betyda för väntetiderna i mitt Kina. Nej, vi har inte bestämt oss än men när alla nu börjar prata om vad detta med Korea kommer betyda för väntetiderna i Kina inser jag att jag varit helt inställd på att vi ska skicka dit. Jag har bara inte talat om detta för A. Måste kanske göra det. Eller så borde vi välja annat land. Hjälp!
Hur stor kan den här Korea-invasionen tänkas bli? Hur många barn har Korea adopterat på per år på senaste tiden, alltså till alla länder? Shit, jag får panik. Måste jag vänta typ tre år på en liten kina-unge nu?! Aaaaahhhhggggrrrrrr!!!!

Idag insåg jag att jag är seriöst adoptionsinsnöad.
Surfar på familjeliv.se, kollar på en tjejs presentation där det står att hon är 21 och hon och sambon planerar skaffa barn. Jag har skrivit ett halvt inlägg om att man man måste vara gift och dessutom ha fyllt 25 år för att godkännas för adoption i Sverige när jag inser att hon faktiskt menar att de ska ha sex och skaffa barn den vägen. Och för en kort sekund tycker jag det verkar vara ett så....bakvänt sätt liksom.
Men sedan insåg jag att om de lyckas behöver hon bara vänta 9 månader. För att få ett barn! Inte 9 månader innan kursen börjar eller 9 månader innan de kan skicka sina papper. Total-total väntetid= nio kort månader!!! Så visst, jag förstår dem. På sätt och vis.
Jag skrev i alla fall inget i hennes gästbok.

Nu kan man maila mig om man vill. Min mailadress är themammawannabe@yahoo.se

Läste just en mycket tänkvärd grej på Ericas blogg:

"Lika ofta som föräldrar tänker på sina barn, lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina obarn."


Precis så är det ju. Och det är därför jag inte vet hur jag ska stå ut med den här väntan.

När det var dags för hembesöket var till och med A tvungen att erkänna att han inte var helt lugn, trots att alla försäkrade oss om att det bara var till för att de ska kolla så att man inte bor i en knarkar-kvart och det gör vi ju faktiskt inte.
Vi kände att vi inte var 100% övertygade om att utredningstanten inte skulle ha med sig någon från hälsovårdsmyndigheten och ägnade därför tre kvällar efter jobbet att vrålstäda. Grannarna måste ha trott att vi förlorat förståndet. Vi dammsög mer de kvällarna än vi gör per kvartal annars. Tvättade golv, duschade katt (i hopp om att en del lös päls skulle lossna i badkaret i stället för på utrednngstanten), hängde upp tavlor som stått ett halvår, placerade ut trevliga foton i fina ramar, tryckte in allt missprydande i klädkammaren (och låste den), rengjorde ugnen (jag vet, lite i överkant nojjigt men det behövdes) och rensade kylskåpet. Homestyling av stora mått alltså.
Jag gick dessutom förbi plantskolan och köpte tre nya pigga krukväxter dagen före, som vi ställde framför de gamla, halvdöda.

Eftersom mötet skulle vara mitt på dagen bestämde A sig för att jobba hemma. Va bra tyckte jag, då kunde ju han hinna med att damma allting en gång till och sätta på ugnen i tid så vi kunde värma kanelbullarna (bake off typen, här chansades det inte med hembakt). Själv skulle jag komma hem en halvtimme innan det var Dax.
Vilket jag också gjorde, för att hitta A i full färd med att plocka i arbetsrummet. Klädd i joggingbyxor och t-shirt. Orakad. Och ugnen var inte på. Aaaaaaagggggrrrr! Vi har nog aldrig varit så när skilsmässa!
"Men jag ska ju hoppa in i duschen nu" protesterade han förvirrat när jag slet mitt hår i förtvivlan.
"Nu?! Men tänk om hon kommer när du står naken i duschen!"
"Jag tänkte stänga dörren" lugnade han mig, helt oförstående för min fasa. "Och dessutom är det ju en halvtimme tills hon skulle komma."
"Hon kanske kommer tidigare, för att kolla hur vi är om vi är oförberedda" nojjade jag mig men A bara skrattade och gick in i badrummet. Själv slängde jag mig över bullarna och hann även med att fluffa upp kuddarna på sängen innan det ringde på dörren, exakt på utsatt tid.

Märkligt nog gick hembesöket också bra. Tanten tyckte vi hade inrett lägenheten sååå fint och lyssnade intresserat på hur vi (läs jag) tänkt inreda barnrummet. Vi hade, tack vare tips jag läst på adoptera.nu stenkoll på skolor och dagis i området och jag hade till och med lyckats ta ut bullarna innan de blev brända. Inte en enda fråga om sexliv eller annat konstigt. Faktum är att hon knappt frågade något alls. Hon mest fikade liksom. Och beundrade våra nya krukväxter. Ironiskt. Men bra.

Jag har blivit utmanad av Pia och här kommer mina svar:

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Det är snart två år sedan vi började försöka få mig gravid (uttrycket "skaffa barn" använder jag inte längre för det har ju blivit kristallklart för oss att barn är inget man skaffar, som en ny bli eller så) men sedan vi påbörjade kursen har vi ju egentligen inte försökt. Och nu skyddar vi oss så klart.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Väntan! Det är det fortfarande. Det är min sämsta gren av alla i hela världen. När vi försökte på det gamla vanliga hederliga sättet blev jag besviken var månad för då flyttades min dröm fram ytterligare en månad. 30 evighetslånga dagar. Gång på gång. Det blir många dagar.
Jag visste att adoption tar lång tid men kunde nog ändå inte föreställa mig vilken väntan som låg framför oss. Först vänta på kursen. Sedan utredningen. Och så medgivandet. Och sedan, efter allt detta, den riktiga väntan, på vårt barn. Jag svär på att jag kommer vara totalt gråhårig när det är dags att resa! Och det finns dagar (många dagar) då jag på fullt allvar inte vet om jag kommer överleva väntan. Rent fysiskt gör jag väl troligen det men det känns inte så psykiskt. Brrrrr!
Fast ett litet PS måste jag lägga till; jag ser det inte som att vi inte kan få barn. Om vi fått nej på utredningen och om vi provat IVF tills någon läkare sa att det är kört, det kommer aldrig gå, DÅ hade vi inte kunnat få barn. Men vi har ju bara uteslutit ett (det enklaste) av tre möjliga sätt.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Jag vet att det är dumt, att ingen menar något illa utan att det bara är som folk inte vet vad de ska säga. Men jag blir verkligen vansinnig när folk på fullt allvar tror att jag kommer bli gravid bara för att vi adopterar. Som om mina knäppa äggstockar tex vet att vi är klara med hemutredningen. Eller att As spermier firar att papperna landat i Kina med ett lopp av olympisk klass. Bullshit!!!

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag trodde att man "skaffar barn". Att missfall är ganska vanligt visste jag ju men det hade inte direkt fallit mig in att jag inte skulle bli gravid trots många och entusiastiska (i början i alla fall) försök.
A blev nog rätt snabbt orolig för att det var något fel men jag, som då inte gillar att vänta och som vetat i tio år att jag skulle kunna tänka mig adoptera, jag skred ju till handling så fort som vi hade passerat 12 försök liksom. Utredas ska vi och sedan får vi ta till plan B. Inte lätt för A att hänga med i svängarna alltid. Men nu är han ikapp i alla fall, hehehe.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Först av allt ska man veta att det faktiskt är svårt att bli gravid. Det är rätt få timmar i månaden som det funkar.
Om det inte funkar för just er tycker jag ni ska fundera på vad som egentligen är viktigt; är det barn/familj ni vill ha? Eller är det just känslan av att känna igen sin egen potatisnäsa eller partnerns fina ögon hos sin son eller dotter? Är det senare viktigast tycker ju jag att man kanske inte är mogen att ha barn för barnet bör vara det centrala i drömmen hur det, barnet alltså, än ser ut. Men om man anser sig mogen och vill kunna spegla sig i sitt barn (eller tvärtom) så bör man väl ge IVF en chans.
OM det däremot är barn ni vill ha rätt och slätt, då tycker jag ni ska gå på organisationernas möten, läsa en massa och sedan ge er ut på adoptionsresan. Det är inte alltid lätt men det är spännande, givande och det ledar fram till det vi helst vill ha: barn.

När man blir hemutredd ska man skriva en levnadsbeskrivning. Som en lång och ganska oromantisk Mitt Livs Novell liksom. Eller mer som uppsats i skolan kanske eftersom man ska skriva efter givna punkter.
Jag gillar ju att skriva så jag skrattar övermodigt och säger att det är lugnt, det fixar jag på nolltid och sedan kan jag hjälpa A som inte alls är så övermodig.
Men det visar sig vara lite mer komplicerat än vad jag trodde.

Först och främst: vad är relevant? Vad behöver tanten veta för att avgöra om jag kommer bli en bra mamma? Och vad i mitt liv kan stjälpa hela idén liksom?
Vi sätter och ner vid vars en dator och skriver. Tysthet råder i lägenheten, inte ens tvn är på (vilket nog får betraktas som en sensation i vårt hem där tvn alltid står på antingen vi tittar eller inte). Vi koncentrerar oss verkligen till tusen.
Jag börjar bra, skriver så det ryker, om min barndom. Fem sidor. Shit, det kommer bli en hel roman! Det var väl inte meningen?! Delete.
Ok, kom igen. Är det viktigt att berätta om min älskade klassföreståndare i tvåan? Eller om vad vi gjorde på sommarloven som barn? Troligen inte men det är ju saker jag vill att vår lilla unge också ska få uppleva.
Hoppar över barndomen och går på nästa punkt.
Hm. Släkt/vänner och deras inställning till adoptionen. Okeeeeej.
Alla är ju som bekant inte positiva. Ska man skriva det? Ska man skriva om denna enda persons hemska inställning? Nä men vänta. Om jag var mamma och var tvungen att adoptera bort mitt barn skulle jag aldrig välja någon som hade en rasist (almost) i familjen. Never! Så om vi skriver det kommer vi inte få någon unge. Hm. Fast om man inte skriver allt som kan vara negativt ser hela levnadsbeskrivningen ut som en enda oändligt lång, präktig och väldigt tillrättalagd jobbansökan typ. Den skriker liksom; "snäääääääääälla, ge oss ett barn! Se så perfekta vi är! Inte kan ni neka oss att bli föräldrar?!" Och hur trovärdigt är det?!

Jag ögnar igenom de övriga punkterna. Intressen. Check: den funkar, jag har ytterst normala intressen. Inget perverst eller konstigt. Vänner. Har relativt normala vänner också, med några få undantag. Och ens kompisars märkliga personlighetsutsvävningar tex på mellandagsrean eller efter ett tequilarace kanske helt enkelt inte behöver vara med. För alla våra vänner är ju faktiskt väldigt förtjusta över att vi vill adoptera.
Religion och livsåskådning. Eh, förlåt?! Måste man vara religiös?! Nä, det kan de ju inte mena! Vi är ju inte alls religösa. A är inte ens konfirmerad och jag, ja mina föräldrar sa att konfirmationsläsning tillhör allmänbildning så jag var tvungen att delta i undervisningen och sen fick jag själv bestämma om jag ville bli konfirmerad. Och då valde man ju det för presenterna liksom... *rodnar* Känns inte som läge att skriva det!
Om vårt förhållande och äktenskap kan jag i alla fall skriva. Då är det ju som att skriva en riktig kärleksnovell liksom och ingen kan ju klaga eller anklga en för att man skriver smörigt och fint om sin älskade make. Möjligen kan jag klaga över att A inte skriver riktigt lika kärleksfullt om mig... Nåja, jag valde ju inte honom för att han är så romantisk direkt.
Sista punkten handlar och förväntningar inför föräldrarrollen och uppfostringsideal. Uppfostringsideal?! Shit. Vi har inga uppfostringsideal. Vi hoppas kunna sätta gränser och uppfostra den lille till en hygglig människa. Jaha, det är ett uppfostringsideal?! Hm, då ska man bara forulera det på fint, internationellt ("skriv så att man förstår i utlandet") utredningsspråk...

Det slutar med att vi får ihop fem sidor var. Ingen punkt tar tydligt upp religion och livsåkådningen, hoppas det framgår av resten liksom. Och under förväntningar inför föräldrarrollen skriver vi att vi inte har några förväntningar utan bara längtan och önskan. önskan om en familj och att inget barn i världen kommer vara mer älskat och efterlängtat.
Hoppas det räcker.

Eftersom jag redan hittat Mannen i mitt liv behöver jag ju egentligen inte lägga sju sorters blommor under kudden i natt. Men sen kom jag på att det kanske funkar med barn också?! Jag menar, att man drömmer om det barn man ska få? För tro mig, vårt kommande barn finns ofta med i mina drömmar, i olika varierande åldrar, hudfärger och personligheter.
Så om jag plockar sju sorters blommor (vilket inte är helt lätt nuför tiden eftersom alla bönder envisas med att ta ihjäl alla ängsblommor som vågar sticka upp med orimliga doser av giftigt ogräsbekämpningsmedel men man får väl fuska lite med rabatt-blommor), lägger under kudden och sedan somnar sött, då kanske, kanske jag kommer få se vårt barn! Det skulle vara sååå coolt, då skulle jag ju genast veta vem jag väntar på och dessutom i morgon kunna tala om för A vilket land vi ska skicka våra papper till.
Skulle väl i och för sig vara aningen svårt att argumentera för det eftersom min man inte tror på sådant här.
"Har du läst för mycket Harry Potter nu igen?!" kommer han att säga och skaka på huvudet. Och visst, det är kanske inte det mest vetenskapliga sättet att gå till väga när man ska välja land. Eller välja något alls. Kan egentligen inte påminna mig om att jag någonsin drömt något vettigt på midsommaraftonsnatten. Inte om någon kille i alla fall. Jag drömde definitivt aldrig om A någon midsommar och gifte mig ändå med honom (vad modigt av mig!). Vilket väl får betecknas som ganska lyckat.
Hm, men ändå...Man vet ju inte. Jag tror jag testar för säkerhets skull.

Jag är så kluven till vad jag ska säga om den jag ska bli mamma till. Fram tills jag får veta hans/hennes namn alltså.
Jag kan ju inte gå omkring och säga "vårt adoptivbarn", det blir väldigt skumt. Baby/bebis funkar inte heller. Mitt begrepp om små barn har förändrats i och med hela adoptionsgrejen men med medgivande 0-24 mån känner jag att vi med största sannolikhet inte kommer få en baby, rent åldersmässigt i alla fall.
Provade säga "barnet" ett tag men det lät så....pretto liksom.
"När barnet kommer måste vi byta bil" Väldigt högtidligt. Inte alls naturligt.
Ett tag sa jag helt enkelt "Den" men då fick A spel.
- Det är väl inte nån ny soffa eller så vi ska skaffa!
Nej, det är klart att det inte är, vem fasen ägnar typ två år att skaffa en soffa? Med utredningar, ansökningar och pappersexersis i klass med en medelstor svensk kommun. Nej, jag är helt klart över att det inte gäller en soffa.
Så nu säger jag ungen. Vilket låter slarvigt, jag vet. Jag får akta mig noga för att säga det på hemutredningsträffarna för man vill ju inte låta som nån white trash-mamma, ni vet med ciggen i mungipan och ungen på höften liksom. Även om nu hemutredaren är snäll som en gammal sagotant så finns det väl do's and don'ts ändå. Man väljer sitt språk, blir mer högtravande och säger "barnet" i stället för mjukis-ordet unge.
För jag tycker man kan säga unge på ett kärleksfullt sätt. Min unge. Vår unge. Jag tänker på djur och deras ungar. Hur de instiktivt tar hand om och beskyddar dem. Och inte bara sina egna faktiskt. Jag läste en gång om en lejonhona som adopterade (helt utan hemutredning visserligen men i alla fall) en gasellunge. I flera dagar beskyddade hon den lilla gasellen och zoologer världen över följde andlös dramat och förklarade att sådant kan hända eftersom alla djurungar ser ut att behövas tas hand om; stora huvuden, stora mörka ögon osv.
Sen kom en lejonhanne och åt upp gasellungen men i alla fall. Detta är vad jag tänker på när jag pratar om ungen. Vår unge. Och det ve det rovdjur, oavsett ras, som försöker attackera min unge, det säger jag bara!!!

Britney har blivit väääldigt white trash på sistone...Undrar om hon kallar Sean Preston för unge?!

Är det bara jag eller kryllar Sverige plötsligt av små kinesiska flickor?!
Jag ser dem precis överallt numera och börjar oroa mig för att jag har blivit som Ally McBeal. Ni vet, att jag ser små ungar som inte syns. Fast deras föräldrar verkar se dem förstås. Och jag ser dem. Kan inte få nog av att se på dem.
Det är så skumt för jag har inte varit så inne på Kina förut. Spanat på Kirgizistan, drömt om Indien, surfat efter info om Colombia... Men den senaste tiden har alla dessa kinesiska småtjejer liksom förföljt mig och jag känner att jag börjar gilla det.

Är ju fortfarande skeptisk till hela Kina-adoptera-grejen, tycker det verkar absolut gräsligt med adoptions-charter, jag avskyr ju till och med den vanliga charterresan med grisfest som höjdpunkt. Att hämta mitt barn gör jag helst ensam. Eller ja, A kan ju få hänga på så klart men annars. Jag kan verkligen inte se mig själv tryckas ihop på en buss ihop med andra nervösa mamma-wannabes (och pappa-wannabes) för att åka på sight seeing till Kinesiska muren. Hallå, man är ju där för att hämta sitt barn!!! Jag skulle vara så nervös och otålig att jag skulle kunna stå intill muren och inte se den. Helt enkelt missa den och sedan tjura när vi kom tillbaka till hotellet för att alla andra har sett den och inte jag.
Nä, jag har föreställt mig hur A och jag är tillsammans med vår lille guldklimp i Kirgizistan/Colombia i flera veckor, bara vi tre. Hur vi lär känna varann och landet. Hur vi besöker barnhemmet och de som tagit hand om honom/henne. Eller hur vi åker till Thailand, kombinerar med lite sol och bad (jaja, det är väl ungefär lika lämpligt som sight seeing men kräver i alla fall aningen mindre koncentration/tankeverksamhet) innan vi blir en Familj. Och Thailmat som är så gott...Även om det kanske inte bör vara det angörande argumentet i en sådan här fråga.
Men Kina...Det känns så rätt plötsligt. Hur det nu kan göra det med 18 månaders väntetid. Åååååååh, vad jobbigt det här valet är!!! Kan ingen tala om hur vi ska göra? Vad vi ska välja? Eller ska vi helt enkelt singla slant om saken?