När man blir hemutredd ska man skriva en levnadsbeskrivning. Som en lång och ganska oromantisk Mitt Livs Novell liksom. Eller mer som uppsats i skolan kanske eftersom man ska skriva efter givna punkter.
Jag gillar ju att skriva så jag skrattar övermodigt och säger att det är lugnt, det fixar jag på nolltid och sedan kan jag hjälpa A som inte alls är så övermodig.
Men det visar sig vara lite mer komplicerat än vad jag trodde.

Först och främst: vad är relevant? Vad behöver tanten veta för att avgöra om jag kommer bli en bra mamma? Och vad i mitt liv kan stjälpa hela idén liksom?
Vi sätter och ner vid vars en dator och skriver. Tysthet råder i lägenheten, inte ens tvn är på (vilket nog får betraktas som en sensation i vårt hem där tvn alltid står på antingen vi tittar eller inte). Vi koncentrerar oss verkligen till tusen.
Jag börjar bra, skriver så det ryker, om min barndom. Fem sidor. Shit, det kommer bli en hel roman! Det var väl inte meningen?! Delete.
Ok, kom igen. Är det viktigt att berätta om min älskade klassföreståndare i tvåan? Eller om vad vi gjorde på sommarloven som barn? Troligen inte men det är ju saker jag vill att vår lilla unge också ska få uppleva.
Hoppar över barndomen och går på nästa punkt.
Hm. Släkt/vänner och deras inställning till adoptionen. Okeeeeej.
Alla är ju som bekant inte positiva. Ska man skriva det? Ska man skriva om denna enda persons hemska inställning? Nä men vänta. Om jag var mamma och var tvungen att adoptera bort mitt barn skulle jag aldrig välja någon som hade en rasist (almost) i familjen. Never! Så om vi skriver det kommer vi inte få någon unge. Hm. Fast om man inte skriver allt som kan vara negativt ser hela levnadsbeskrivningen ut som en enda oändligt lång, präktig och väldigt tillrättalagd jobbansökan typ. Den skriker liksom; "snäääääääääälla, ge oss ett barn! Se så perfekta vi är! Inte kan ni neka oss att bli föräldrar?!" Och hur trovärdigt är det?!

Jag ögnar igenom de övriga punkterna. Intressen. Check: den funkar, jag har ytterst normala intressen. Inget perverst eller konstigt. Vänner. Har relativt normala vänner också, med några få undantag. Och ens kompisars märkliga personlighetsutsvävningar tex på mellandagsrean eller efter ett tequilarace kanske helt enkelt inte behöver vara med. För alla våra vänner är ju faktiskt väldigt förtjusta över att vi vill adoptera.
Religion och livsåskådning. Eh, förlåt?! Måste man vara religiös?! Nä, det kan de ju inte mena! Vi är ju inte alls religösa. A är inte ens konfirmerad och jag, ja mina föräldrar sa att konfirmationsläsning tillhör allmänbildning så jag var tvungen att delta i undervisningen och sen fick jag själv bestämma om jag ville bli konfirmerad. Och då valde man ju det för presenterna liksom... *rodnar* Känns inte som läge att skriva det!
Om vårt förhållande och äktenskap kan jag i alla fall skriva. Då är det ju som att skriva en riktig kärleksnovell liksom och ingen kan ju klaga eller anklga en för att man skriver smörigt och fint om sin älskade make. Möjligen kan jag klaga över att A inte skriver riktigt lika kärleksfullt om mig... Nåja, jag valde ju inte honom för att han är så romantisk direkt.
Sista punkten handlar och förväntningar inför föräldrarrollen och uppfostringsideal. Uppfostringsideal?! Shit. Vi har inga uppfostringsideal. Vi hoppas kunna sätta gränser och uppfostra den lille till en hygglig människa. Jaha, det är ett uppfostringsideal?! Hm, då ska man bara forulera det på fint, internationellt ("skriv så att man förstår i utlandet") utredningsspråk...

Det slutar med att vi får ihop fem sidor var. Ingen punkt tar tydligt upp religion och livsåkådningen, hoppas det framgår av resten liksom. Och under förväntningar inför föräldrarrollen skriver vi att vi inte har några förväntningar utan bara längtan och önskan. önskan om en familj och att inget barn i världen kommer vara mer älskat och efterlängtat.
Hoppas det räcker.

Eftersom jag redan hittat Mannen i mitt liv behöver jag ju egentligen inte lägga sju sorters blommor under kudden i natt. Men sen kom jag på att det kanske funkar med barn också?! Jag menar, att man drömmer om det barn man ska få? För tro mig, vårt kommande barn finns ofta med i mina drömmar, i olika varierande åldrar, hudfärger och personligheter.
Så om jag plockar sju sorters blommor (vilket inte är helt lätt nuför tiden eftersom alla bönder envisas med att ta ihjäl alla ängsblommor som vågar sticka upp med orimliga doser av giftigt ogräsbekämpningsmedel men man får väl fuska lite med rabatt-blommor), lägger under kudden och sedan somnar sött, då kanske, kanske jag kommer få se vårt barn! Det skulle vara sååå coolt, då skulle jag ju genast veta vem jag väntar på och dessutom i morgon kunna tala om för A vilket land vi ska skicka våra papper till.
Skulle väl i och för sig vara aningen svårt att argumentera för det eftersom min man inte tror på sådant här.
"Har du läst för mycket Harry Potter nu igen?!" kommer han att säga och skaka på huvudet. Och visst, det är kanske inte det mest vetenskapliga sättet att gå till väga när man ska välja land. Eller välja något alls. Kan egentligen inte påminna mig om att jag någonsin drömt något vettigt på midsommaraftonsnatten. Inte om någon kille i alla fall. Jag drömde definitivt aldrig om A någon midsommar och gifte mig ändå med honom (vad modigt av mig!). Vilket väl får betecknas som ganska lyckat.
Hm, men ändå...Man vet ju inte. Jag tror jag testar för säkerhets skull.

Jag är så kluven till vad jag ska säga om den jag ska bli mamma till. Fram tills jag får veta hans/hennes namn alltså.
Jag kan ju inte gå omkring och säga "vårt adoptivbarn", det blir väldigt skumt. Baby/bebis funkar inte heller. Mitt begrepp om små barn har förändrats i och med hela adoptionsgrejen men med medgivande 0-24 mån känner jag att vi med största sannolikhet inte kommer få en baby, rent åldersmässigt i alla fall.
Provade säga "barnet" ett tag men det lät så....pretto liksom.
"När barnet kommer måste vi byta bil" Väldigt högtidligt. Inte alls naturligt.
Ett tag sa jag helt enkelt "Den" men då fick A spel.
- Det är väl inte nån ny soffa eller så vi ska skaffa!
Nej, det är klart att det inte är, vem fasen ägnar typ två år att skaffa en soffa? Med utredningar, ansökningar och pappersexersis i klass med en medelstor svensk kommun. Nej, jag är helt klart över att det inte gäller en soffa.
Så nu säger jag ungen. Vilket låter slarvigt, jag vet. Jag får akta mig noga för att säga det på hemutredningsträffarna för man vill ju inte låta som nån white trash-mamma, ni vet med ciggen i mungipan och ungen på höften liksom. Även om nu hemutredaren är snäll som en gammal sagotant så finns det väl do's and don'ts ändå. Man väljer sitt språk, blir mer högtravande och säger "barnet" i stället för mjukis-ordet unge.
För jag tycker man kan säga unge på ett kärleksfullt sätt. Min unge. Vår unge. Jag tänker på djur och deras ungar. Hur de instiktivt tar hand om och beskyddar dem. Och inte bara sina egna faktiskt. Jag läste en gång om en lejonhona som adopterade (helt utan hemutredning visserligen men i alla fall) en gasellunge. I flera dagar beskyddade hon den lilla gasellen och zoologer världen över följde andlös dramat och förklarade att sådant kan hända eftersom alla djurungar ser ut att behövas tas hand om; stora huvuden, stora mörka ögon osv.
Sen kom en lejonhanne och åt upp gasellungen men i alla fall. Detta är vad jag tänker på när jag pratar om ungen. Vår unge. Och det ve det rovdjur, oavsett ras, som försöker attackera min unge, det säger jag bara!!!

Britney har blivit väääldigt white trash på sistone...Undrar om hon kallar Sean Preston för unge?!

Är det bara jag eller kryllar Sverige plötsligt av små kinesiska flickor?!
Jag ser dem precis överallt numera och börjar oroa mig för att jag har blivit som Ally McBeal. Ni vet, att jag ser små ungar som inte syns. Fast deras föräldrar verkar se dem förstås. Och jag ser dem. Kan inte få nog av att se på dem.
Det är så skumt för jag har inte varit så inne på Kina förut. Spanat på Kirgizistan, drömt om Indien, surfat efter info om Colombia... Men den senaste tiden har alla dessa kinesiska småtjejer liksom förföljt mig och jag känner att jag börjar gilla det.

Är ju fortfarande skeptisk till hela Kina-adoptera-grejen, tycker det verkar absolut gräsligt med adoptions-charter, jag avskyr ju till och med den vanliga charterresan med grisfest som höjdpunkt. Att hämta mitt barn gör jag helst ensam. Eller ja, A kan ju få hänga på så klart men annars. Jag kan verkligen inte se mig själv tryckas ihop på en buss ihop med andra nervösa mamma-wannabes (och pappa-wannabes) för att åka på sight seeing till Kinesiska muren. Hallå, man är ju där för att hämta sitt barn!!! Jag skulle vara så nervös och otålig att jag skulle kunna stå intill muren och inte se den. Helt enkelt missa den och sedan tjura när vi kom tillbaka till hotellet för att alla andra har sett den och inte jag.
Nä, jag har föreställt mig hur A och jag är tillsammans med vår lille guldklimp i Kirgizistan/Colombia i flera veckor, bara vi tre. Hur vi lär känna varann och landet. Hur vi besöker barnhemmet och de som tagit hand om honom/henne. Eller hur vi åker till Thailand, kombinerar med lite sol och bad (jaja, det är väl ungefär lika lämpligt som sight seeing men kräver i alla fall aningen mindre koncentration/tankeverksamhet) innan vi blir en Familj. Och Thailmat som är så gott...Även om det kanske inte bör vara det angörande argumentet i en sådan här fråga.
Men Kina...Det känns så rätt plötsligt. Hur det nu kan göra det med 18 månaders väntetid. Åååååååh, vad jobbigt det här valet är!!! Kan ingen tala om hur vi ska göra? Vad vi ska välja? Eller ska vi helt enkelt singla slant om saken?

Seriöst, hur länge ska "AC svarar" ligga nere?! Jag har sådan abstinens att jag skakar....

På kursen har vi pratat om special needs barn. Green line barn eller hur man nu ska benämna de små liven. Med andra ord de barn som har någon liten, eller stor, grej som gör att landet anser dem vara handikappade och därmed inte kan pytsas ut till väntande adoptivföräldrar hur som helst.

På adoptera.nu går diskussionerna höga kring detta. Där är det fult att önska sig ett friskt barn. Speciellt om man vill ha en baby. Vilket väl är lite märkligt för hur låter det om man frågar en gravid kvinna om hon vill ha en pojke eller en flicka? Jo, i 95% av fallen svarar hon (eller pappan):
- Det spelar ingen roll, bara babyn är frisk!
Och det är väl egentligen rätt normalt. Sjukdomar skrämmer. Sjukdomar är farliga och otäcka. Sjukdomar tar dem vi älskar från oss och att mista ett barn, ja, det måste vara en miljon gånger värre än att inte få något.

På kursen får vi uppradat vilka special needs det kan handla om: läpp, gom och käkspalt, klumpfot, hepatit, avsaknad av hela eller delar av armar/ben/fötter/fingrar, nedsatt syn och hörsel, hjärtfel och så, så klart FAS som barnen får när biomamman druckit alkohol under graviditeten. Allt detta rabblas upp med en beklaglig min och that's it. Ingen förklaring till vad de olika sakerna innebär eller vad man eventuellt kan göra åt dem. I en bisats nämns det helt kort att ibland kan special needs även vara astma, allergi eller något så banalt som ett missprydande (vilket hemsk ord!) födelsemärke.
Varför pratar man inte mer om detta?!?! Jag fattar inget. Alla på kursen säger att de vill ha ett friskt barn. Sedan, under diskussionerna kommer det fram att nästan alla skulle kunna tycka det var ok med ett korrigerbart handikapp men de vet inget om det. Och eftersom man bara hastar över det på kursen kommer de flestas kunskap nog stanna på den där info-nivån liksom.
Själv kan jag inte släppa det och under vårt obigatoriska efter-kursen-samtal på kvällen visar det sig att A tänker likadant. Man får ju ingen garanti när man är gravid och seriöst, inte skulle vi älska barenet mindre om han/hon saknade två fingar eller hade astma. Jag älskar ju A fast han har astma tex.

Så vi går hem och surfar runt. Läser om LKG-operationer och babys med hjärtfel som växer ihop. Pratar, funderar och försöker föreställa oss vad det innebär för anknytningen, den så viktiga anknytningen om man måste tillbringa en del av den första tiden på sjukhus för att på ett smärtsamt sätt korrigera en läpp som av okänd anledning inte slutit sig som den ska i biomammans mage. Visst är det läskigt. Vi som är livrädda bara för att bli föräldrar liksom. Men samtidigt, vi har ju så fantastisk sjukvård i Sverige. De vet ju vad man ska göra. Och kanske stärks banden mellan föräldrar och det nya barnet ännu mer när man går igenom något som en operation?

Till detta kommer frågan om hur det praktiskt går till om man säger sig villig att ta emot att SN-barn? Kan man rabbla upp i ansökan att vi kan tänka oss detta, detta och detta men inte detta? Tänka om man får ett barn som är mycket sjukare än vad man tänkt? Kan man tacka nej då? Skickar man ens sn-ansökan eller söker man via Barn som söker föräldrar bara? Påverkar ett beslut om att acceptera special needs-barnväntetiden? Hur brukar de olika special needsen vara i de olika länderna? Shit, vi kommer ju snart att vara klara med utredningen och även om nämndens beslut nog dröjer till augusti borde vi verkligen försöka bestämma land! A tycker ett, jag lutar åt ett annat även om vi båda egentligen tycker att det inte spelar någon roll. Men ett beslut närmar sig och kommer det beslutet att innefatta special needs? Måste nog ringa organisationerna i veckan...

Vi har varit på vårt första hemutredningsmöte!
Vi har träffat vår hemutredningstant och hon var såååå trevlig! En alldeles underbar hemutredningstant faktiskt. Så himla gullig, trevlig och positiv. Jag gillar hemutredningstanten. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig och adoptera ihop med hemutredningstanten om A skulle banga ur. Vilket han inte verkar ha en tanke på. Äntligen, äntligen, äntligen är vi på G på riktigt!!!

Var nervös så jag trodde jag skulle dö på vägen dit. Förfasade mig över att A inte klätt sig mer "ansvarsfullt". Undrade vad vi kulle svara på frågan om hur vårt sexliv är (för alla som haft tvångssex efter schema en längre tid vet att svara passionerat vore att ljuga). Sprang på toa två gånger medan vi väntade. Och höll på att få hjärtslag när hemutredningstanten kom och ropade upp oss. Hon såg ju urgammal ut! Så gammal att hon egentligen nog inte tyckte om adoptioner. Verkligt gammal med andra ord. Och lite lik....Pomperipossa! Hjäääälp! Paniken kom över mig.
Men så log hon och det var som om något skräck-filter ramlade från mina ögon. För plötsligt såg hon mer ut som en snäll bibliotikarie än en häxa. Och med ens kunde jag andas igen. När hon sa:
"- Så ni ska adoptera?" blev jag totalt lugn.
SKA adoptera. Inte VILL adoptera OM jag godkänner er utan SKA adoptera.
Som om hela grejen vore en formsak. Som att vi faktiskt är så normala och genomsnittligt ansvarsfulla som jag vill tro. Som om vi faktiskt kommer få bli föräldrar till en ljuvlig liten unge till sist. Även om vi har ihjäl krukväxter på löpande band.
Resten av mötet var en ren fröjd. Det var, utan att överdriva (för det gör väl aldrig jag?!?!) riktigt hemtrevlig. Och innan vi skulle gå sa hon det nästan bästa av allt;
"Det finns ju ingen anledning till att dra ut på det så ska vi säga att vi ses en gång i veckan?!"
Vi kommer vara klara till semestern.

Hallelujah!!!

Precis innan hemutredningen börjar bestämmer vi oss för att berätta det för de som inte vet. Alltså inte fan och hans moster och hela köret utan familjen liksom. De flesta har vetat länge fast några har liksom inte låtit det sjunka in i skallen riktigt...
Med darrande knän satte vi oss och berättade. Så entusiastiskt så möjligt, jag menar detta är ju STOOORT! Vi ska (om vi klarar hemutredningen, bara vi klarar hemutredningen!) ju bli föräldrar! Våra föräldrar och syskon ska bli mor och farföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Alla vet ju hur länge vi har väntat och längtat så visst måste alla bli jätteglada?!
Men nej, en person blir inte det. En person visar sig vara så omogen, trångsynt och fördomsfull att jag bara vill gråta. Det ändrar så klart ingenting. Vi kommer adoptera i alla fall vad alla besserwissrar på adoptera.nu än tycker. Där finns så klart präktiga know-it-all's som inte tycker man bör adoptera om någon i ens närhet har något emot det. Men eftersom de mest är patetiska amatörpsykologer kommer vi inte lyda dem alls. Klarar vi hemutredningen kommer vi adoptera i alla fall.
Och jag kommer inte släppa personen i fråga nära mitt barn så länge h*n inte ändrar åsikt på ett äkta och ärligt vis. Rasister göre och andra fördomsfulla männiksor göre sig ej besvär i min bekantskapskrets och mitt barn, biologiskt eller adopterat ska inte behöva träffa sådana släktingar.
Men fan vad jag är besviken! Vissa saker kan man inte ens få skylla på låg ålder...

Idag är det morsdag. Ännu en morsdag utan att jag är mamma. Har så klart uppvaktat min egen mamma. Lett åt svägerskan som fått sin allra första morsdagspresent. Fått tårar i ögonen när Tilde de Paula överraskas med blommor av sina söner i direktsänd morgon-tv.
Jag vet, jag är lite patetisk. Och mycket avundsjuk. Men sån' är jag.

Har inte så mycket att skriva om. Vi går mest och väntar på att hemutredningen ska börja vilket är ungefär som att gå och vänta på ett tandläkarebesök i maratonformat. Man är livrädd men vill ändå komma igång så man får det gjort liksom.

Under tiden försöker vi faktiskt inte tänka så mycket på adoption. Min internet-adoptions-nedtrappning har gått över förväntan bra, främst för att jag höll på att bli knäpp av att tänka på det för mycket. Nu gör jag annat och det är bara emellanåt det glimtar till, när vi ser en liten, uppenbart adopterad unge på stan, när vi pratar om vår ekonomi, när vi pratar om att tapetsera om och inser att ett rum kanske ska bli barnrum snart osv.

Vi går ju så klart kursen också. Jag gillar kursen. Folk på kursen är kul och förstår så himla väl allt det jobbiga med detta, med väntan och allt. Ingen på kursen kommer med dumma kommentarer, tvärtom, igenkänningsfaktorn är stooor.
En av gångerna skulle vi besvara frågan Varför vill du ha barn? Och tro det eller ej, jag kunde inte. Eller jo, jag kom med massor av svar men inget jag egentligen tyckte var vettigt. Det finns liksom inget klart och logiskt svar på den frågan för mig. Många av de andra sa att de alltid velat ha barn, att det var det som var livets höjdpunkt och så vidare.
För mig är det inte så. Jag har nästan aldrig velat ha barn. Ingen längtan alls. Faktum är att jag tyckte småbarn varit rätt jobbiga. Bebisar ointressanta. Tanken på att jag skulle bli, eller ännu värre, vilja bli mamma var skrattretande.
Men i slutänden är vi ju djur. Vi existerar på jorden för att föröka oss. Vi är programmerade till att ta hand om våra ungar.
Jag antar att den biologiska klockan (jäklar vad jag avskyr det uttrycket) tickade i kapp mig och kanske utlöstes det av att jag hittade min hanne, A, och slog mig till ro för ett par år sedan.
Vad vet jag. Idag vet jag bara att jag vill ha barn. Jag kan inte tänka mig skippa barn. Jag vet inte vad vi skulle göra de närmsta femtio åren om vi inte får barn. Jag vill ha en familj, en liten flock, ett kollektiv i vårt hem. Jag vill förresten inte bara ha barn utan barnbarn också. Inte på en gång men sedan. Jag ser ju på mina föräldrar hur lyckliga de är över mitt syskonbarn. Jag vill också ge dem den här lyckan.
Andra anledningar till att jag vill ha barn (varav alla inte riktigt kom fram i diskussionen på kursen):

* Jag vill leva i Pampersreklamen. Vet att det inte ser ut så på riktigt men jag vill, jag vill , jag vill!
* Jag vill ha dialoger och konversation med en liten en. De är så kul, ser världen på ett så intressant sätt. De säger verkligen många smarta saker.
*Jag vill se A i rollen som pappa. Han är underbar med barn och det gör att jag älskar honom ännu mer.
* Jag vill hämta på dagis. Bisarr önskan men det är verkligen en sådan där grej jag längtar efter. Att komma in och se hur min son/dotter kommer rusande mot mig bubblande och babblande om vad de gjort under dagen. Kanske med en teckning han/hon ritat.
* Jag vill åka på utflykter! Djurparker, tivolin, skogsutflykter för att titta på myror, badanlägganläggningar, svampplockning, stranddagar, båtutflykter, fisketurer, museum, Legoland och så vidare. Man kan göra det utan barn men det är såååå mycket roligare med!
* Jag vill baka pepparkakor och julpynta med vårt barn. Detta var en av de absoluta höjdpunkterna på året när jag var liten, hela familjen samlad och ja, jag vill ge vidare detta till en liten individ. Det och allt annat bra med min barndom. Och eftersom jag haft en väldigt lycklig barndom finns det mycket att föra vidare.
Va fasen, jag vill föra vidare hela min stora härliga släkt när jag tänker efter! Den underbara gemenskapen och våra hemtrevliga traditioner. Rubbet! Och det kanske inte är en helt knäpp anledning ändå...

I natt drömde jag om att vi var igång med hemutredningen. Tanten som utredde oss var i runda slängar 92 år gammal och gick med käpp. Alla träffarna var hemma hos oss och dammråttorna här hade antagit gigantiska proportioner. Jag var inte så lite orolig över att de skulle anfalla tanten.
Fast det hann de inte eftersom besöken inte ens varade i tio minuter, mer än så orkade inte tanten innan hon måste hem och vila middag.
I drömmen bekymrade detta mig men enbart för att jag var rädd för att Kina (som var Landet i drömmen) skulle få reda på det och rata oss av den anledningen även om tanten besökte oss fyra gånger.
Ännu större problem uppstod när hon lämnade utredningen (positiv!) till oss, handskriven! Hon trodde minsann inte på nymodigheter som skrivmaskiner (!!!) och där stod vi och undrade över hur översättare och matchningspersonal skulle reagera...
Vaknade kallsvettig och njööööt av känslan att det inte varit på riktigt. Bara en dröm. Och riktigt så illa kan det ju inte vara i verkligheten.

Ibland känns det som om det aldrig kommer hända. Man går här och tänker på det tills man håller på att bli galen, surfar, går kurser och förbereder. Men att det är så långt bort att det inte är verkligt. Att drömma går ju men det är sällan det slår in. Jag har tex aldrig vunnit på Lotto så varför skulle vi vinna det här lotteriet? Varför skulle vi ha sådan tur att allt klaffar; hemutredning, ekonomi, proceduren i landet osv. Nä, ibland är jag beredd att ge upp.
Har haft en sådan svacka nu den här veckan (det positiva är att min nedtrappning faktiskt gått framåt!), har försökt fokusera om och liksom nästan glömma bort det. För trots att vi börjat kursen känns det som om det inte går framåt, som om det inte händer något eftersom vi aldrig får börja på hemutredningen.

Men så i tordsdagskväll handlade Simpsons (den tecknade serien på tv alltså) om adoption! Nån släkting till Homer skulle adoptera en liten Kina-flicka och eftersom man inte fick göra det som singel (!?!?!) låtsades hon att Bart och Lisa var hennes barn men det blev så klart trassel.... Nåja, hade inte tänkt recensera Simpsons här, brukar inte ens se det men både jag och A stannade upp framför tvn (mitt i ett mindre gräl om tvätten eller vad det var), sjönk ner och satt helt tysta och tittade. Efteråt log vi lite och började prata om Kina, hur lång tid 14-18 månader egentligen är (svar; låååååååångt!).
Dagen efter såg jag fyra helt klart adopterade små kinaflickor med sina stolta föräldrar på stan och jag började så smått tro att det var ödets sätt att säga åt mig att inte ge upp, inte ännu.
Måste varit så för när jag kom hem så låg brevet där, brevet som talade om att nu, alldeles snart, börjar hemutredningen......!
Nytt hopp med andra ord.

Tänk, det kan vara så att just idag föds vårt barn, någonstans på jorden! Tanken är svindlande....

Första träffen på föräldrarkursen var trevligare än jag väntat. Visserligen såg kursledaren inte ut att vara torr bakom öronen och hade ingen personlig erfarenhet av adoption vilket jag tyckte var lite märkligt. Men hon var positiv och fick igång diskussionerna och det är väl det som kommer att ge något är jag och A överens om.
Alla var trevliga men oj så vuxna liksom! När ett par sa att om man inte var kriminell eller pank så klarade man hemutredningen satt jag stum av beundran. Hur vågar man vara så självsäker?! Det skulle jag aldrig klara, inte i den här frågan. Här intas högsta läge av osäkerhet och ödmjukhet. Och skulle vi få vårt ja kommer troligen hemutredarna dyrkas som gudar i vår enkla boning för alltid. Men det är vi det.

Vi hade trott det skulle kännas utlämnande att sitta där och berätta så ingående om oss själva; "Hej, jag heter S, jobbar med ditten, gillar datten, har vidöppna äggledare och regelbunden ägglossning men blir ändå inte gravid."
Men väl där kändes det ok faktiskt. Nästan skönt faktiskt för nu var det folk som verkligen fattade man pratade med. Det var en liten kick liksom!
Nästan alla hade provat IVF och inte bara en gång. Och nästan alla kunde nu inte fatta varför de gjorde det. Så mycket tid, slit och pengar. Det kändes också skönt, som en bekräftelse på att vi valt rätt när vi gått direkt på adoption. Däremot trodde några av de "vuxna" paren att hemutredarna skulle tycka vårt val var udda , neeeeej, paniiiiiiiiik! Tror ni verkligen de hänger upp sig på att vi INTE gjort IVF? Vi är ju bara bombsäkra på att adoption är vår grej?

Mest intressanta frågor kom från de få deltagare som ännu inte bestämt sig för adoption helt. De som var där för att få veta mer. De var som.... trollen på adoptera.nu liksom. Vi andra har kollat mycket och är nog ganska insatta. För oss är det bollande av redan bestämda ideér och uppfattningar som gäller men de ifrågasätter på ett annat sätt. Inte provocerande men ur andra vinklar. Bra men lite läskigt.

I vilket fall som helst så var det väldigt kul och intressant och jag tror vi kommer hålla kontakten med några även efter avslutad kurs. Längtar redan till nästa gång....

Nu ska jag avslöja en av mina hemliga passioner:

Jag vet vad jag ska göra först av allt när våra papper skickats till Landet (nä, vi har inte bestämt oss); köpa barnvagn!
Eller i alla fall börja titta efter en. Eller ja, börja är väl kanske inte rätt ord eftersom jag, i smyg, tittat på barnvagnar i flera år, ända sedan vi bestämde oss för att "skaffa barn" som det hette då. Jag älskar barnvagnar! Passionerat. Inte så att jag tar varje chans att köra en utan mer så att jag så innerligt gärna vill ha en. Det är liksom det yttersta beviset för omvärlden att man har barn.

Vi har redan från början bestämt att vi ska köpa barnvagn begagnat vilket är helt ok för mig, fyndräv som jag är. Jag behöver inte ha årets modell, jag vill bara ha en vagn som är lite snygg. Och aningen tuff. Man vill ju vara en cool mamma liksom. Och det är väl drömmen/visionen av den coola mamman som fått mig att toksurfa på Blocket och Traderas barnvagnsavdelningar som besatt i flera år. Förutom utebliven graviditet har jag sörjt många missade fynd kan ni tro!
För köpa vagn innan man liksom har en liten på g, det bara måste betyda otur och det vill man ju inte dra på sig.
Så månad efter månad efter månad smygsurfar jag alltså och grämer mig var gång jag ser en häftig vagn till bra pris och det inte är dags att köpa den ännu. Men i samma ögonblick som vi får besked om att våra papper har landat, då jäklar ska det frossas öppet kan ni tro!

Under tiden har jag smygresearchat lite. Trehjulig vagn blir det inte. Så cool är inte ens jag och de ser vippiga ut, som om de kan kantra. Och då kommer väl hemutredarna och tar tillbaka vårt barn eller något! Nej, bort bort med trehjulingsvagnar.
Teutonia ser urcoola ut men en snabb (och diskret) enkät i bekantskapskretsen avslöjar att användarna (och då menar jag främst föräldrarna, vad barnen tycker om dem vet jag faktiskt inte) inte gillar dem. De är inte så stabila och är inte sköna att köra tydligen. Synd, för de är billiga (troligen just därför) på Blocket och ser ju onekligen coola och sportiga ut.
Nä, enligt min undersökta föräldrarpanel är det Brio eller Emmaljunga som gäller. Och Brio har visst bäst gung.
Sedan är frågan om man ska ha lufthjul eller inte. Lufthjul ökar det rätta gunget och är tydligen skönare att köra. Men det är absolut lika jobbigt med punktering på barnvagn som på cyklar. Jag funderade på detta med punktering och konstaterade att jag på de ca 27 jag kunnat cykla själv inte bytt mer än en enda punktering. Och den gången jag gjorde det var det faktiskt rent ut sagt skitjobbigt och dötrist. Resten av gångerna har jag mutat pappa/bröder/pojkvänner/bekanta/min man och det är också rätt tidskrävande (att övertala dem). Detta talar emot lufthjul. Fast på de nyaste vagnarna är det liksom lufthjul, om man ska ha en utan är det stor risk att tyget den är klädd med är översållad med nallar i olika modeller. Och hur coolt är det?! Njae, man kanske ska chansa på lufthjul i alla fall. En Brio combi, eftersom man inte vet hur stort/litet barnet kommer vara vid ankomst, med lufthjul. Förresten, undrar när barnen börjar kunna ha bara sittvagn? Vissa av sittvagnarna är skittuffa!

Hm, bäst jag tar mig en liten titt på Blocket, bara för att kolla av läget liksom....

Anledning nr 5 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen;

Vi glömmer bort att vattna våra krukväxter med skrämmande regelbundenhet. Hade inte min bästis, helt automatiskt vattnat dem varenda gång hon kommer inom dörren hade vi fått köpa nya jämt.
Men katten får mat och dryck varja dag. Och ren låda också. Jag lovar!

Vi har valt att inte vara så hemliga med barnlöshetsfrågan.
Våra föräldrar visste innan vi gjorde utredningen och efter att den var klar berättade vi för andra. Ja, inte så att vi gick runt med plakat eller delade ut flygblad. Men vi informerade närmsta släkten och vännerna. Mest för vår egen skull.
Det finns nog inget värre när man längtar efter barn än när folk frågar saker som "Jaha, när ska ni skaffa barn då? Ni blir ju inte direkt yngre med åren." Eller till och med fråga om man är gravid!!! (Jaha, nu är jag infertil OCH fet!!!!)
Genom att berätta tänkte vi att vi dels kunde slippa frågorna och dels kunde få en del förståelse för att vi ibland tycker det är jobbigt. Barnkalas kunde, innan vi bestämde oss för att adoptera, vara jobbigt tex. Eller tjejmiddagar där alla andra har barn och det är allt det pratas om. Man känner sig utanför. Som om alla andra är med i en klubb man inte kvalificerat sig till. Som om alla polarna flyttat till en annan planet och vi fick inte följa med.

De flesta var väldigt förstående men några stycken reagerade märkligt. Bla var det ett par som berättade att ett av deras två barn kom till trots att mamman tagit dagen-efter-piller. Eh, jaha?! Och rätt tidpunkt att berätta det för oss är i det ögonblicket vi förklarat att vi är oförklarligt barnlösa och tycker det är asjobbigt?!?! Varför?! Varför berätta det för folk alls och OM man känner ett tvång att berätta det, varför välja det barnlösa, deppiga paret att berätta det för?!?! Vi fattade inget och jag blev faktiskt rätt ledsen. Kändes som om de var tvugna att skryta om hur mega-fertila de var, i motsats till oss. I vår situation blir man så klart lite känslig så jag kanske överreagerar men.... Skumt var det.

Rätt många kunde inte förstå varför vi började prata om IVF och adoption direkt efter utredningen.
"Ni har ju inte hållt på så himla länge!" (vad de nu vet om det?! Finns det kameror i vårt sovrum som jag inte känner till?)"Bara vänta, det kan ta tid", sa de. Och; "Vi höll på säkert åtta månadet innan Nisse kom till". Och så vidare. Jag blev irriterad över dessa kommentarer.
Hallå, de sitter där med sina ljuvliga ungar, lätt för dem att säga man ska vänta! Men en tredjedel av de som förblir barnlösa genom livet hittar man aldrig felet på. 33% jäkla procent! Jag har haft tur i kärlek så tur i spel kan jag väl bara glömma.
Och hur länge tycker de att man ska vänta/försöka? Hur länge ska man tempa och förstöra sitt sexliv med schemalagd sex? Tills man är 35, 38 eller 40. Är 40 en lagom ålder att ge upp och påbörja den oääääändligt långa adoptionsprocessen?! Bör man "ge upp" då?
Hade saker och ting gått som vi velat skulle vi ju varit föräldrar nu. Vi skulle haft en ettåring (minst) som var inskolad på dagis. Börjat prata om när vi ska försöka få till nr två. Men nu blev det inte så och vi vill inte bli gamla föräldrar. Vi vill inte sitta uppe på nätterna och vänta på tonåringar när våra kompisar får barnbarn. Vi vill bli föräldrar NU! NU, NU, NUUUUUUU!

Sedan, när vi meddelade att vi valt att försöka adoptera kom standardkommentaren;
"Då ska ni se att du kommer bli gravid! Det vet man ju, folk bestämmer sig för att adoptera och så, boooom, får de en egen!"
Jag HATAR den kommentaren. Förstår att folk menar väl men snälla, fanns de inte närvarande på biologilektionerna alls? Man blir inte gravid av att tänka på något, adoption eller inte. Man blir inte gravid av att samla myndighetspapper eller surfa på nätet efter information om olika länder. Man bli gravid om en spermie tränger in i ägget vid lämplig tidpunkt. Och om ett par efter tio år och två adopterade barn blir gravida handlar det inte om att de gjort vissa saker/val i livet utan om tidsfaktorn. De hade blivit gravida om de hade haft sex på exakt den tidpunkten oavsett om det haft adoptivbarn eller inte. Punkt slut.

Och när det gäller att bilda familj har vi kommit fram till att det är barn vi vill ha. Inte specifika gener. Vi vill bilda familj, det vet vi. Och att detta sker på ett annat sätt än det vi först hade tänks oss, det spelar ingen roll.
Bara vi klarar hemutredningen.

Hahaha, ni gör ju inte direkt min adoptera.nu-nedtrappning lättare genom att starta en tråd om bloggen!
Men tusen tack för era fina ord, de värmer verkligen. Och det är sååå skönt att veta att det finns fler därute som går/gått igenom samma sak. Det gör väntan lite lättare. Och framförallt roligare!

Att jag är internetberoende var ingen nyhet för mig men nu har jag blivit adoptera.nu-junkie.
Är sanslöst beroende. Kan inte låta bli att kika in, minst 25 ggr per dag. Vi får ju surfa på jobbet men skulle någon kolla i dator....loggorna eller vad det heter skulle det bli riktigt pinsamt. speciellt eftersom det bara är min chef som vet att vi vill adoptera. Suck.
Får lägga upp ett avvänjningsprogram kanske.
Jag får kika en gång innan jag börjar jobba, en gång på förmiddagen, en gång på lunchen och en gång på eftermiddagen. Kan det vara en nedtrappning som funkar kanske.
Borde nog dessutom inkludera "AC svarar" i nedtrappningsprogrammet. Kan bli på dåligt humör en hel eftermiddag när de inte har svarat på några nya frågor....

I går var vi på barnkalas. 18 ungar i åldrarna 1-4 år = det var KAOS! Jäklar alltså. Att alla överlevde. Och då menar jag inte bara föräldrarna.

Mest fascinerande var det när födelsedagsbarnet skulle öppna sina en miljon paket. Medan h*n öppnade någon (i barnets tycke) halvtrist bok började kompisarna dra i de stora paketen och plötsligt var det som att se en flock hajar i en naturfilm, ni vet, när de kommer in i någon sådan där matorgie, helt galna och triggade av blodet i vattnet. Fast här blev barnen hetsade inför synen av ett helt bord fullt av paket samt prasslet av presebtpapper som revs sönder. Helt bedårande men lite skrämmande och hade inte födelsedagsbarnets mor gripit in hade väl hälften av sakerna gått sönder innan barnet ens hunnit se dem.
När värsta chocken lagt sig insåg vi vilket ypperligt tillfälle det var för oss att spana in olika åldrar. På en sådan här tillställning är det ju dessutom fullt lovligt att fråga hur gamla telingarna är. Så vi hade facit så att säga. Alltså gissade vi vilt och kollade sedan. Vi är fortfarande rätt kassa på det. Tex trodde vi båda att Kalle var 1,5 fast han var 2,5. Vi gissar alltid fel åt det håller märkligt nog så när vi väl får hem vår lillunge kommer vi väl vara helt förvånad över hur liten han eller hon är.

På vägen hem drömde jag om barnkalasen vi ska ha i framtiden. Vårt barn ska ha kvarterets coolaste kalas. Helst maskerader, jag älskade klä ut mig när jag var liten (och gör det fortfarande faktiskt), och allra helst ska det vara på ett bestämt tema. Hahaha, alla andra föräldrar kommer avsky oss. Men oj vad vår lille unge ska få ha kul!
La fram idén för A som såg lite tvivlande ut.
"Älskling, det får inte ens plats 18 ungar hemma hos oss, utklädda eller inte" invände han. "Och vi har ju ingen trädgård de kan rusa runt i. Faktum är att jag just insett poängen med barnkalas på McDonalds..."
"Får de vara utklädda på McDonalds?"
"Det får de säkert" trodde min man.
"Bra" sa jag och lutade mig lyckligt tillbaka i sätet.